Tag Archives: Kuba

Äntligen lite Kubaförnuft

Osvaldo Hernandez, Miguel Saavedra

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Klokt att inte normalisera V

BxmMXoTCYAEQnlF

Det blev ett omskakande valresultat för alla partier förutom Sverigedemokraterna. Men kanske mest för Stefan Löfven som inför öppnar dörrar nu försöker förhandla fram en regering, och kanske ångrar han inte gav besked ”i god före valet” som han ofta hävdade att han skulle göra.

En sak ska han emellertid ha beröm för, och det är att han redan nu har klargjort att Vänsterpartiet inte ska få ministerposter. Det kan tyckas anmärkningsvärt då en Löfvenregering i riksdagen kommer vara beroende av V när det gäller både budgeten och statsministeromröstningen, men det handlar faktiskt om en viktig principfråga.

Länge rådde en tyst överenskommelse i svensk politik om att de två störa partierna skulle ”hålla rent på sin kant”. Socialdemokraterna kunde förvisso samarbeta med Vänsterpartiet, men man tog inte in dem i regeringen. Det skulle ge ”kamrat fyra procent” alldeles för mycket prestige.

Stefan Löfven är sprungen ur den traditionen och det är därför som han inte vill legitimera Vänsterpartiet. För även om partiet sedan 1990 har strukit kommunisterna ur sitt partinamn har de inte gjort upp med sitt arv. Det märks inte minst då ledande företrädare som Ali Esbati och Torbjörn Björlund har haft överseende med diktaturen på Kuba.

Men det är intressant att den klara markeringen mot V inte inträffade i början av valrörelsen, då Socialdemokraterna som sagt lovade att ge besked ”i god tid före valet”.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Varför tyst om Venezuela, vänstern?

APTOPIX Venezuela Protests.JPEG-05b97

Det har på många sätt varit intressant att studera den svenska vänsterns reaktion på händelserna i Ukraina. Aftonbladetkolumnisten Martin Aagård menade exempelvis att utrikesminister Carl Bildt inte förstod Ukraina då han styrdes av gamla ”Kalla kriget-reflexer”. Men Aagårds försök att klumpa ihop Carl Bildt med fascister försvårades av president Viktor Yanukovych säkerhetsstyrkor. Idag försöker emellertid en annan Aftonbladetkolumnist, Natascha Kazmierska, som är gift med Aagård, sig på skademinimering när hon menar att borgerligheten ”glorifierar revolutioner”.

På det hela taget var det dock befriande att den ukrainska regimen fördömdes av alla partier i riksdagens utrikespolitiska debatt. Vad som emellertid är olyckligt är att händelserna i Kiev verkar ha konkurrerat ut rapporteringen från Venezuela, där det pågår en minst lika dramatisk händelseutveckling.

President Nicolás Maduro, som förra året efterträdde Hugo Chavez och bland annat hävdat att Chavez besökt honom i form av en fågel, verkar ha bestämt sig för att krossa oppositionen. Tidigare ville han förhindra exil-venezuelaner från att rösta och nu har kubansk militär kallats in för att bekämpa oppositionen, vilken till största del består av ungdomar, samtidigt som han även hotat med att slänga ut utländsk media.

Det vore välkommet om alla riksdagspartier också kunde fördöma Maduro. Men det är tyvärr osannolikt att det kommer inträffa. Ty Venezuela har länge varit den svenska vänsterns favoritland, även fast den politiska utvecklingen flera gånger kritiserats av bland annat Amnesty International och Human Rights Watch. De har påpekat att ”Chavismo” – den ideologi som den tidigare presidenten Hugo Chavez påstod sig representera – har inneburit tystade medier och fängslade oppositionspolitiker. Kritik som bortförklarats av vänstern som istället muttrat om USA-imperialism och påpekat att Chavez för åtta år sedan minsann överlevde en militärkupp.

Förvisso sant, men det är löjeväckande att påstå att den venezuelanska opposition är densamma som 2002. Det blir därför parodiskt när Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde i en motion till riksdagen slår fast att det finns skäl att kritisera landet, men att ”det största hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna i Venezuela kommer från delar av oppositionen”. Speciellt med tanke på att soldater från Vänsterpartiets tidigare favoritlandet, Kuba, nu befinner sig i huvudstaden Caracas.

Om dagens Vänsterparti vill visa att de har förändrats, och att de inte är samma parti som i valrörelsen 2010 krävde att USA skall stänga ned alla sina militärbaser, borde de ha så pass mycket politiskt mod att de också vågar protestera mot Venezuela. Ty ett demokratiskt parti ursäktar inte diktaturfasoner, även om det kommer från ideologiska fränder.

(David Lindén

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vänsterpartiets naivitet skrämmer

Bild 030

Många hoppades att Vänsterpartiet hade gjort upp med sitt förflutna när Lars Ohly 2012 efterträddes som partiledare av Jonas Sjöstedt. Det var trots allt en f.d. DDR-kramare som nu ersattes med en partiledare som poängterade att demokrati alltid är bättre än diktatur.

Så på det hela taget var det många som hoppades på att också Vänsterpartiet hade insett att kalla kriget var över och att det var betydligt bättre att det vanns av demokrater än av Sovjetunionen.

På senare tid har dock bilden av det ”nya” Vänsterpartiet alltmer börjat krackelera. Ett tecken på detta är att Lars Ohly är partiets kandidat till kulturministerposten, och att man centralt inte verkar ha klippt banden med demokratiskt tveksamma organisationer såsom Svensk-Kubanska Föreningen, vilket tankesmedjan Fri Värld nyligen har uppmärksammat.

Svensk-Kubanska Föreningen är en svensk lobbyorganisation var mål är att ”stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen samt att främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken”. Nyligen höll de sitt årsmöte i Uppsala och där medverkade den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Torbjörn Björlund.

Enligt föreningens eget referat – som för övrigt är författat av den tidigare socialdemokraten, tillika självutnämnde islamisten och antisemiten Mohamed Omar – hävdade Björlund att Kuba inte är en diktatur och att det finns en ”medvetenhet” om att socialismen är värd att bevara. Denna slutsats drog Björlund efter ett besök på Kuba då han minsann bott hos ”en vanlig familj”, och det gick tydligen aldrig upp för honom att utlänningar troligtvis inkvarteras hos familjer som stödjer regimen. På det hela taget visar han en naivitet som kan liknas vid Jan Myrdals syn på Kambodja under diktatorn Pol Pot eller Zarah Leanders erfarenhet av Tyskland på 1930-talet. Hans egna slutsatser kan också ställas mot Amnesty Internationals som menar att förtrycket trappades upp i början av året då Kuba skulle vara värld för organisationen Community of Latin American and Caribbean States (CELAC) möte i Havanna.

Självfallet kan det dock vara så att även Amnesty är en av ”USA:s agenter”, och med en världsbild som Björlunds kan man mycket väl tro detta. Men antingen så saknar han vanlig slutledningsförmåga eller så är han – förhoppningsvis – bara naiv.

Problemet är dock att han inte är en vanlig gräsrotsmedlem eller vilken  radikal ungdomsförbundare som helst, som den nyligen uteslutne Markus Allard. Björlund sitter trots allt i riksdagen och kan mycket väl ingå i en framtida regering. Trots att han verkar allt annat än demokratiskt sinnad.

Frågan som återstår att besvara är om Jonas Sjöstedt vågar markera mot sina egna riksdagsledamöter.  Det är först då som han verkligen kan bryta med partiets historia och göra det till ett demokratiskt och accepterat politiskt parti. Men så länge som Vänsterpartiet tillåter diktaturkramare som Björlund bör man även fortsättningsvis räknas till ett av riksdagens extremistpartier. Och problemet är att Stefan Löfven eventuellt vill bilda regering tillsammans med dem.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized