Tag Archives: Leif GW Persson

Ja, Fridolin är en orm

WEB_INRIKES

(Alla toppolitiker är ormar, FOTO TT)

Dagens Expressen bjuder på en intressant intervju med kriminologiprofessor emeritus Leif GW Persson, vilken kan sägas vara vår egen version av Oraklet i Delfi. Persson som har en fallenhet att tala i löpsedlar skräder inte orden när det gäller Miljöpartiets språkrör och Sveriges nuvarande utbildningsminister Gustav Fridolin. Han kallar honom bland annat ”en riktig liten orm” och när reportern frågar om han kan utveckla varför Fridolin är en orm säger Persson att ”det går tillbaka till tiden när han skulle bli nått slags stjärnreporter på TV”. Dessutom har Persson aldrig träffat ”en mer hänsynslös och dålig journalist” än Fridolin, och ”det där är egenskaper som naturligtvis går igen i annat”.

Utbildningsministern såg sig också nödgad att svara på kritiken i ett mejl till Expressen. Han bedyrar att han aldrig ville bli någon stjärnreporter och att han hade hoppats att Leif GW Persson hade kommit över det faktum att Fridolin, under sin korta tid som reporter på TV4:s Kalla Fakta, gjorde ett reportage där brottsoffer hade kritiserat Leif GW Perssons böcker.

Men vad som är intressant med detta är inte att det är ett ytterligare bråk i offentligheten, utan att Leif GW Persson har vågat beskriva Gustav Fridolin som en maktpolitiker. För man når inte så högt som han har gjort utan att trampa folk på tårna och stundtals vara riktigt hänsynslös. Det betyder dock inte att man också kan vara sympatisk på ett personligt plan, vilket inte minst märktes när BT:s nyhetschef Carl Lind intervjuade sin gamle skolkamrat Gustav Fridolin.

Samtidigt är han en mycket beräknande person, och den som minns honom som ungdomspolitiker förstår detta. För Fridolin lovade dyrt och heligt att aldrig bli heltidspolitiker och att han bara skulle sitta i riksdagen en mandatperiod. Efter det jobbade han en kort tid som lärare, och det missar han inte att informera om till alla som vill lyssna. Dessutom lanserades han av TV4 som just ”stjärnreporter”.

Vad som dock är mest anmärkningsvärt är att han hade tid att svara på Expressens frågor, då han under valrörelsen lovade att fixa skolan på 100 dagar. Nu återstår 69 så han borde ha betydligt viktigare saker för sig än att svara på kritik från kriminologer som skriver deckare.

David Lindén

Uppdatering: Leif GW Persson säger nu till Aftonbladet att han ångrar sina hårda ord, och Fridolin hälsar att det är ”fridens liljor” mellan de båda. Det är bra. Nu kan utbildningsministern återgå till att fixa skolan då tiden är knapp om han ska infria sitt löfte.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Bra att Säter får släppa sitt grepp

secondColumnIdag kom Rättsmedicinalverkets utlåtande om Sture Bergwall. Uredarna anser att Bergwall ska fortsätta tvångsvårdas, men att detta ska ske under ”öppna former” – vilket var väntat. Det är för att citera Bergwalls advokat Thomas Olsson ”en kompromiss” som innebär att Bergwall kan få lämna Säters sjukhus.

Att utredarna och därmed den svenska rättsstaten direkt skulle friskförklara Bergwall, och därmed erkänna sitt eget misstag, var det få som trodde. Ty nu ligger det i det officiella samhällets egenintresse att försöka skydda sig självt.

Alla vettiga människor torde vara överens om att Sture Bergwall inte har levt ett prickfritt liv. Han har dömts för flera grova brott och även vårdats för dessa. Men alla borde också kunna vara överens om att det faktum att han kunde ta på sig och dömas för en serie mord som han inte hade begått, är en skandal. Kanske rentav i full partiet med 1600-talets häxprocesser. Det var under alla omständigheter ett svek både mot de anhöriga till mordoffren, Sture Bergwall, som tilläts obegränsat med bensodiazepiner och mot alla dem som trodde att sjukvården och rättsväsendet, fanns där för att hjälpa till.

Dessutom finns det fog för att oroas för det rättsliga efterspelet. Ty även om Bergwall kommer att frikännas och tilldelas ett skadestånd, kommer troligtvis inga av de ansvariga att ställas till svars och straffas för sina misstag. I Sverige har vi nämligen inte längre något ämbetsmannaansvar, vilket i klarspråk betyder att politiken alltid kommer att få gå före juridik. Ett tecken på detta är att Beatrice Ask har poängterat att Quick-kommissionen inte kommer att leta ”syndabockar” samt att dess ordförande professor Daniel Tarschys är statsvetare och inte jurist. Det kommer således inte bli några allvarliga konsekvenser och, till skillnad från i Tsunamirapporten, vilken skrevs av juristen Johan Hirschfeldt, kommer det inte förekomma kritik mot enskilda.

Om man ska söka en förklaring till varför hela Thomas Quick affären kunde ske måste man också beakta något så pass vagt som tidsandan. Sverige i början av 1990-talet var redo för en alldeles egen seriemördare. På bio var Lammen Tystnar om den sadistiske läkaren Hannibal Lecter en ytterst populär film och Brett Easton Ellis roman American Psycho om serimördaryuppien Patrick Bateman lästes av Sture Bergwall för att få inspiration. Man måste också lägga till att kvacksalveri, likt undanträngda minnen och kannibalsekter som åt barn, redan hade skördat offer i form av oskyldiga fäder.

Sålunda var manegen krattad för Thomas Quick och idag är det förståeligt att ingen vill ta på sig ansvaret. För då blir man tvungen att döma ut en hel tid.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skapade politiken Thomas Quick?

Thomas

Den som följt händelserna kring den morddömde Sture Bergwalls frikännanden torde vid flera tillfällen ha fyllts av förundran, skräck och slutligen beundran.

Förundran över hur en narkotikapåverkad psykpatient kunde förvandlas till en trovärdig seriemördare i samma liga som Hannibal Lecter. Skräck inför de faktum att stora delar av den svenska offentligheten köpte massmördar-konceptet, och beundran för de som hävdade att historien inte höll. Likt journalisten Hannes Råstam och kriminologen Leif GW Persson.

Om tre veckor kommer Sture Bergwall troligtvis att släppas ut från Säters sjukhus, och allmänheten bör nu invänta den kommission som kommer att ledas av professor Daniel Tarschys. Det ger tid till eftertanke, speciellt för alla som är engagerade i samhällsdebatten och som aspirerar på att inneha förtroendeposter. Kort sagt så bör man inte försöka plocka några som helst politiska poäng på ämnet Thomas Quick, då det är en rättsskandal och bör utredas som en sådan.

Men det verkar inte vara ett tillvägagångssätt som delas av alla.

I samband med onsdagens upplaga av SVT:s Veckans Brott, där Sture Bergwall, Leif GW Persson och Högsta domstolen domaren Göran Lambertz medverkade, tyckte den socialdemokratiska pampen i vardande – Eric Rosén  – att det var tillfälle att plocka lite politiska poäng. Troligtvis tyckte Rosén att det var jätteroligt att likställa den envise anti-Bergwall talesmannen Göran Lambertz med finansminister Anders Borg, men i sitt försök att vara rolig demonstrerade han mest sin okunskap om svensk nutidshistoria.

Det tål att upprepas att man inte ska plocka politiska poäng på vad som har hänt, men då Rosén gjorde det kan det knappast skada att svara med samma mynt.

Ty det går att se politik i skandalen, men då är det den politiska vänstern som bör ställas i skamvrån. Först och främst skulle Göran Lambertz aldrig sitta i en Alliansregering, då han är uttalad socialdemokrat och dessutom var aktiv i SSU. Han jobbade senare med Laila Freivalds på justitiedepartementet och har dessutom uttryckt beundran för hennes insatser som departementschef. Thomas Quicks försvarsadvokat Claes Borgström utsågs till jämställdhetsombudsman (Jämo) av Margareta Winberg och har tidigare varit medlem i Socialdemokraterna.

Således finns det fog för att påstå att Quickskandalen har politiska aspekter och är man riktigt illvillig kan man se f.d. S-ministern Morgan Johanssons markerande mot Lambertz som ett exempel på krishantering blandat med populism, men det skulle man bara göra om man söker vara rolig på sociala medier.

När man försöker att analysera skandalen bortom dess nyckelpersonligheter kan man också hitta ideologi. En av dem som träffade mitt i prick, trots att hon sällan brukar göra det, är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg. Hon beskriv miljön på Säter som skildras i journalisten Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga (Lind & Co), som ”ett exempel på 70-talets vänsterhumanism som alltid ville så väl, men som ibland hamnade förfärligt snett”.

Föreställningen om De Bortträngda Minnena och dess skapelse Thomas Quick, är ett exempel på ett 70-tals-flum som tog sig många uttryck. Inom Riksförbundet för sexuellt lika berättigande (RFSL) tilläts exempelvis organisationen PAG, Pedofila arbetsgruppen. Attityderna har skildrats av författaren Göran Hägg i boken Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986 (Wahlström & Widstrand, 2005) där han också beskriver att trenden med gränslöshet var internationell, men fick ett desto ”starkare genomslag i det medielikriktade och framstegsdyrkande välfärds-Sverige än på de flesta andra håll”.

Så visst går det att politisera om Thomas Quick, men det bör man inte göra. Eric Rosén bör som chefredaktör för internetsatsningen Politism istället läsa på sin nutidshistoria.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized