Etikettarkiv: Magdalena Andersson

Ytterst larvig KU-an(M)älan

EKONOMISK RAPPORT

(Ingen anledning att fira, Andersson, FOTO TT)

Finansminister Magdalena Andersson har försökt sig på ett av historiens äldsta politiska trick, och hävdat att den nya regeringen kom till ”tomma lador” och därför inte har råd med några reformer. Ett argument som blir lite fånig om man betänker att Alliansregeringen bland annat fick beröm internationellt för den ekonomiska politiken, och att hon redan innan budgeten, som presenteras i morgon, fått kritik av bland annat Finanspolitiska rådet för sitt uttalande.

Politiker som är dåligt förberedda försöker alltid skylla ifrån sig och bortförklara sina egna misslyckanden. Så var det på 1970-talet när Olof Palme hävdade att den borgerliga regeringen hade kommit till ett ”dukat bord” och så är det nu när Magdalena Andersson låtsas som om statsfinanserna är dåliga.

Men det finns ingen anledning för de borgerliga partierna att kopiera hennes retorik. Förvisso kan de skylla på att ”hon började”, men för att Alliansen ska förtjäna makten 2018 ska man visa för väljarna att politiker ”faktiskt kan bättre än så här”.

Det är därför under all kritik att den moderate riksdagsledamoten Jonas Jacobsson Gjörtler har KU-anmält Andersson för uttalandet. Vad M istället nu gör är att ge de rödgröna något att fokusera på för att leda uppmärksamheten bort från finansministern.

Vidare kan man ställa sig frågan om gruppledare Anna Kinberg Batra tycker att man ska driva en oppositionspolitik som är en exakt kopia av de rödgrönas under förra mandatperioden.

När man istället kunde ta sig i kragen och åstadkomma någonting bättre, och inte bara spä på föraktet för politiker.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

Ukraine

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

En politisk toalettpaus

?????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Idag hängde det på en enda röst.

De rödgröna hade i samarbete med Sverigedemokraterna bestämt sig för att ge regeringen en ”läxa i parlamentarism”, vilket andra såg som att fälla en del av regeringens budget och därmed äventyra det finanspolitiska ramverket som stipulerar att budgeten ska behandlas i sin helhet. Vad som är värt att notera är att Socialdemokraternas finanspolitiska talesperson, som under sin tid på Finansdepartementet var med och drev igenom detta ramverk, nu tyckte det var fullt rimligt att äventyra framtida budgetsamarbete – enkom för att tillsammans med sin partiledare få tillfälle att politiskt posera.

En gång i tiden brukade Socialdemokraterna vara ett parti som menade att politik var på allvar och som därför värdesatte ordning och reda i de statliga finanserna. Men i nuläget behöver Stefan Löfven och Magdalena Andersson samarbeta med andra, mindre seriösa partier, och det var just ett av dessa som visade sig vara den svaga länken i den rödgröna beslutskedjan. En vänsterpartistisk ledamot såg sig nödgad att gå på toaletten och missade därför omröstningen.

Detta kan tyckas komiskt och många alliansanhängare har redan skämtat om toaletter, politik och oförmågan att vinna även när man har en majoritet. Men om man bortser från det uppenbart komiska illustrerar dagens händelse ett riktigt problem. Socialdemokraternas tilltänkta regeringspartner Vänsterpartiet har som affärsidé att inte ta politik på allvar, och i händelse av en rödgrön koalitionsregering kan vi nog förvänta oss fler utslag av politisk nyckfullhet. Och då kommer det inte att bara handla om missade voteringar.

(David Lindén)

2 kommentarer

Under Uncategorized

Är politik att posera, Löfven?

Oppositionen

Det ser ut som om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna kommer försöka att fälla Alliansregeringens budget. Det är visserligen inte budgeten som helhet, utan den del som handlar om att höja gränsen för statlig inkomstskatt, men Fredrik Reinfeldt skulle om han ville kunna tolka detta som att riksdagen inte har förtroende för regeringen och begära att någon annan bildar regering.

Självfallet kommer inte Reinfeldt att göra detta, men det har hänt tidigare. När dåvarande socialdemokratiske statsminister Ingvar Carlsson 1990 inte fick igenom en höjning av matmomsen, eftersom Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans med dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) röstade mot en höjning, valde han att avgå och upplösa regeringen. Men då de borgerliga partierna inte ville bilda minoritetsregering utsågs Carlsson kort därefter åter till statsminister.

Idag har vi ett annat politiskt klimat och ingen tror att de rödgröna partierna vill bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna. Men kohandlandet i skatteutskottet som går ut på att stoppa regeringens förslag säger ändå någonting om hur det står till med oppositionen, och främst med Socialdemokraterna. I sin strävan att visa den egna riksdagsgruppen att man har någon form av makt är man beredd att frångå den budgetlag som man själv genomdrev på 1990-talet. Lagen stipulerar att budgeten ska behandlas som en helhet och den kom till för att undvika ansvarslöshet med statsfinanserna, vilket länge hade utmärkt både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Socialdemokraternas ekonomiske talesperson Magdalena Andersson säger att man gör detta för att ta ”ansvar för landets ekonom” då regeringen lånar till skattesänkningar. Men om det nu inte är ansvarsfullt att genomdriva skattesänkningar varför försäkrar då partiet att man inte tänker riva upp något av jobbskatteavdragen?

Dessutom har man ideligen lovat att man inte ska göra sig beroende av Sverigedemokraterna och anklagat regeringen för att SD med jämna mellanrum röstar för regeringens förslag. Skillnaden är dock att Alliansen inte utformar förslagen för att passa SD, vilket de rödgröna har gjort när det gäller att stoppa en höjning av den statliga skattebrytpunkten. Det är även troligt att en del av de rödgröna kommer att lägga ned sina röster om regeringen väljer att faktiskt följa budgetlagen och tolka de rödgrönas initiativ som ett tecken på att riksdagen inte har förtroende för budgeten. Andersson har sagt att man vill skicka en signal till regeringen och regeringen bör i sin tur skicka en signal till oppositionen för att se hur långt man är beredd att gå.

Olof Palme sade en gång att ”politik är att vilja” och Göran Persson lade till att ”politik är att nå resultat”. Länge präglades därför Socialdemokraterna av en vilja att nå resultat. Men för Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkar politik ha reducerats till viljan att posera, vilket är sorgligt. Ty det är få som tjänar på poserandet, allra minst de rödgröna som gör anspråk på att vilja ta ansvar för Sverige och för svensk ekonomi.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Inget skatteunderlag för rödgrön regering

Något besked  i regeringsfrågan gav inte oppositionen under partiledardebatten och det var väl heller ingen som väntat, även om det varit välkommet. Däremot kom ett besked som rimligen försvårar ett samarbete.

Enligt Stefan Löfven står Socialdemokraterna fast vid att arbetsgivaravgiften för unga under 26 år ska höjas. MP har ju tidigare sagt att de ändrat sig och accepterar den ordning som råder nu (halv arbetsgivaravgift för unga) och senast för en vecka sedan uttryckte Magdalena Andersson sig på ett sätt som gick att tolka för att även S är på väg att ändra sig. Den tolkningen tillbakavisades dock av Stefan Löfven som hävdar att halverad arbetsgivaravgift för unga är ett dåligt förslag.

Det är, som Reinfeldt påpekade, inte ett förslag, utan verklighet. En verklighet som gjort att fler arbetsgivare haft råd att anställa unga.  Att S står fast vid sin återställare är dels ett besked till de unga (det blir dyrare att anställa), dels till väljarna i stort (de rödgröna partierna har fått ytterligare en fråga där de rimligen får svårt att komma överens).

1 kommentar

Under Uncategorized

Märkligt sätt att visa oro

Om man ska säga något positivt om Magdalena Anderssons ganska långa och inte så medryckande presentation av socialdemokraternas budgetmotion så var det att hon ändå visade ett stort engagemang för ungdomsarbetslösheten. Det är uppenbart att Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson är djupt bekymrad över att så många unga är arbetslösa. Desto märkligare då att den politik hon företräder innebär en stor ökad skattebörda just för unga.

Man kan ha olika uppfattning om exakt hur många nya jobb som halveringen av arbetsgivaravgiften för denna grupp har gett, men ingen kan på allvar mena att 14 miljarder kronor i skattehöjning på ungas jobb inte skulle ha stor effekt. Eller att det skulle kompenseras av de andra, mycket mindre, satsningarna som partiet vill göra.

”Skattechock” kallade Anders Borg det, och även om just ”chock” är ett ganska missbrukat ord överlag är det ganska passande i det här fallet.
Själv använder förstås inte Magdalena Andersson det ordet, utan talar om en förändring som ”haft tveksam effekt och att det är en dyr ordning.”

I just det där olika sättet att beskriva saker ligger också en stor skillnad mellan Magdalena Andersson och Anders Borg. Medan Anderssons Sverige är en nation på dekis, visar Borg upp bilden av ett land som står stabilt i en värld där många andra krisar.

 Ekonomerna Borg och Andersson är båda noga med siffror, så att beslå någon av dem för att fara osanning ska inte gå. Istället är den viktiga frågan vilka siffror som är relevanta och vilka jämförelser som spelar roll.

Olika väljare svarar olika på det. Men den har mest att vinna som kan beskriva en verklighet som väljarna känner igen sig i.

I tisdagens BT skriver vi på ledarsidan ännu en gång om ungdomsarbetslösheten, och om hur dagens debatt snedvrider proportionerna på problemet.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Borgs bud på framtiden

Det pågår ett lurigt spel om hur dagens ekonomiska situation ska beskrivas. Det blir allt mer å ena sidan/å andra sidan just nu. I går var det krisen i omvärlden som tvingar regeringen till att skriva ner tillväxten, men det var inte kris i Sverige. Så såg finansminister Anders Borg på den senaste tidens krav på att regeringen ska komma med en ny budgetprognos snarast. Med liknande logik lovade han att det kommer ytterligare en BNP-prognos före jul, men att den inte förändrar den ekonomiska politiken.

Inte minst är det Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson som gjort klart att hon förväntar sig en sådan. Men även från Konjunkturinstitutet och från ett antal av de större ”systemviktiga” bankerna har sådana hörts.

Att Borg valde att lufta tanken på en reviderad BNP-prognos under Moderaternas framtidsdag kan lätt ge intryck av dålig tajming. Mänskligt att döma ser det ju faktiskt ut som regeringen erkänner att man haft fel. Men fullt så enkelt är det inte.

Den som har bäst framtidsbilder vinner valet, sa partistrategen Per Schlingmann för några veckor sedan när Moderaterna uppdaterade sin valplattform inför 2014.

En bra framtidsbild måste bygga på ett relevant underlag, så även när det gäller de ekonomiska utsikterna. Därför, för att låna metaforer från seglingen, revar Borg för något lägre fart men också för att vinna fördelar av mindre krängning.

Det man uppnår genom en nedvärdering av tillväxten är att förväntningarna minskar. Lite enklare kan man säga att Borg och regeringen köper sig tid, men att man ökar beredskapen för att göra något när det verkligen gäller. Den förklaringen har också stöd i ett annat uttalande som kom under lördagen, nämligen att det är finansministern uppfattning att det varken är tid eller läge för kortsiktiga åtgärder och stimulanser. Först vill man se att det inte blir värre, sen vill man gärna se att det 23-miljarderspaket man satt ihop i höstbudgeten börjar ge effekt.

Men frågan är om inte även beskedet om att regeringen är beredd att slopa den kritiserade avgiften som gjort medlemskap i a-kassan till en kostnadsfråga för den enskilde arbetstagaren ska räknas in i slaget om framtiden.

Till skillnad från diskussionen om höjda nivåer i a-kasseersättningen, vilket skulle leda till högre arbetslöshet, så råder det stor tvekan kring om regeringens a-kasseavgiftsreform har stöd i forskningen. I teorin skulle hög arbetslöshet inom ett avtalsområde leda till lugnare avtalsrörelser. Det skulle i sin tur underlätta för branschen att överleva och att anställa fler.

Men det är snart bara Anders Borg som tror på den teorin. Att regeringen nu är beredd att släppa tanken och därmed förlora cirka 3,5 miljarder ur statskassan handlar även det om framtiden. Anders Borg gör det här för att LO har en återgång till enhetlig och sänkt a-kasseavgift på sin önskelista i förhandlingarna om den så kallade jobbpakten.

Visst kan man bli smått orolig när LO-ordföranden Kålle Thorwaldsson kallar Borgs återtåg för ett ”kinderegg” för facket, men samtidigt lär LO få betala ett annat och förmodligen principiellt högre och svårare pris. LO och övriga fack måste göra upp med arbetsgivarna om yrkesintroduktion för unga.

Lite fegt är det, att istället för att reformera Las och komma överens om exempelvis 75-procentiga ungdomslöner, välja att förorda yrkesintroduktionsavtal mellan parterna.

Det är förvisso så den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar, och därmed blir regeringen inte ansvarig part i målet. Men samtidigt hade en Las-reform varit mer effektiv och långtgående, men med regeringen som ”Svarte Petter” i eftermälet och debatten.

Så hellre bästa kompis med facket än att ännu en gång bli utsatt för facklig kritik. Huruvida detta är en förklädd krisåtgärd eller ett förslag som ska passa in i nästa valrörelse får vi låta vara osagt. Men det ligger något i Magdalena Anderssons kritik att det hade varit bättre att den sänkta fackavgiften kommit omgående istället för först 2014, alltså under valåret.

Det vore förmodligen att erkänna att dagens kris också är en svensk kris. Och den framtidsbilden vill inte Anders Borg bli förknippad med. Ännu.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized