Tag Archives: Miljöpartiet

Rättvisa utställningar, men inte relevanta?

Nordiska

(Gör inte historien rättvis, men berätta om den, FOTO Nordiska Museet)

Det var många som hade förhoppningar när Alice Bah-Kuhnke utnämndes till kulturminister. Hon hade trots allt sysslat med kultur och till skillnad från sin företrädare Lena Adelsohn-Liljeroth verkade hon förstå att kulturpolitiken faktiskt är mer än att gå på idrottsmatcher och prisa samarbetet med näringslivet.

Men det var förhoppningar som inte besannades.

Kulturministerns senaste utspel är att regeringen har föreslagit ledamöter för insyningsrådet för Statens historiska muséer. Det är en bra åtgärd som visar att man vill ta en aktiv del i hur det gemensamma kulturarvet ska marknadsföras och förvaltas.

Bland de föreslagna ledamöterna finns chefen för Forum för Levande historia samt en docent i arkeologi. Men även PR-konsulten Seher Yilmaz som inte har något dokumenterat intresse för vare sig muséer eller kulturarv. Däremot är hon ordförande för den trendiga organisationen Rättviseförmedlingen, vilken har som affärsidé att förse paneler med experter som reflekterar Sveriges etiska mångfald.

Förvisso ingen dålig idé, men det gör en inte till expert på historia och hur historien ska redovisas. Det kan till och med ha motsatt effekt, för många museiutställningar är inte rättvisa men dock relevanta.

Ty det är nämligen så att historien är allt annat än rättvis. Men den förtjänar ändå att berättas

(David Lindén)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Ska också Putin få fri lejd, Miljöpartiet?

Edward Snowden

(Tycker resten av Miljöpartiet att Putins trofé ska hedras av regeringen? FOTO TT)

Med jämna mellanrum framstår Miljöpartiet som ett oseriöst parti. Om det inte handlar om lokalmedlemmar som tror att USA har förgiftat luften med så kallade chemtrails, gäller det betydligt mer seriösa företrädare som när de säger sin mening mer framstår som flummiga studenter än seriösa riksdagspolitiker.

Speciellt när det handlar om säkerhetspolitik.

Riksdagsmannen Valter Mutt har tidigare gjort sig känd för att vilja flytta statyer av Karl XII och Gustav II Adolf och ersätta dem med ”fredliga statyer”. Likt det man gjort i Baltikum efter den sovjetiska ockupationen, och Mutt fick utstå berättigad kritik och gyckel för det faktum att han vill radera delar av Sveriges kulturhistoria.

Numera är dock Mutt befordrad och han är Miljöpartiets talesman i utrikespolitiska frågor. I kvällens Agenda föreslog han att visselblåsaren Edward Snoweden, som efter att ha avslöjat amerikanska NSA:s avlysning numera är Vladimir Putins ”gäst”, ska transporteras till Sverige för att motta Right Livelyhoodpriset som han denne tilldelades tidigare i år. På frågan hur det ska gå till svarade Mutt spontant att det går att ta regeringsplanet.

Det tål att upprepas: Miljöpartiets talesperson i utrikesfrågor föreslår att en av Putins skyddslingar ska få ta regeringsplanet till Sverige för att acceptera ett pris. Samtidigt som västvärlden går igenom den värsta säkerhetspolitiska krisen sedan kalla kriget på grund av Vladimir Putin.

Valter Mutt säger själv att förslaget har stöd av både Gustav Fridolin och Åsa Romson. Men frågan verkar inte ha förankrats i regeringen och utrikesminister Margot Wallström vägrade kommentera.

Så det verkar vara ett spontant utspel från Miljöpartiets sida samtidigt som det visar hur oenig regeringen är. Det säger också mycket om Valter Mutts och hans partis syn på säkerhetspolitiken.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Show Me the Money, Mr Minister

Amerikanska Netflix TV-serie House of Cards med Kevin Spacey som den skrupelfrie kongressledamoten Francis J. Underwood är populär bland alla som är intresserade av politik. Men seriens förlaga filmades av BBC redan 1990 och handlade då om den konservative parlamentsledamoten Francis Urquhart som gestaltades av skådespelaren Ian Richardson.

Rolltolkningen blev legendarisk och många av Urquharts repliker är fortfarande tidlösa.  

När han planerar att avsätta den sittande premiärministern förklarar Urquhart för TV-tittarna – ett grepp som Spacey ofta gör i Netflixversionen – att det krävs ”en riktig skandal som sex eller pengar”. I den anglosaxiska världen är detta vad som fäller politiker, men i Sverige handlar det ofta om andra saker, men alltsedan Sahlinskandalen på 1990-talet har pengar eller dubbelmoral blivit alltmer viktigt.

WEB_INRIKES

(Tid för eftertanke, Kaplan, FOTO TT)

Det är därför intressant att läsa dagens Expressen som innehåller en artikel om bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) inblandning i att moskén i Stockholmsförorten Husby tömdes på sina tillgångar. Den totala summan som försvann uppgår till 1,3 miljoner kronor. Kaplan som var mötesordförande när besluten togs uppger att allt gick rätt till, och hänvisar frågor om ekonomin till parterna i den pågående rättstvisten.

Ett underligt svar.

Speciellt av en mötesordförande som undertecknade det protokoll som låg till grund för beslutet, och som senare inte vill förklara sina handlingar. För det är något han borde göra om han vill ”döda frågan”. Att skylla på media som många av Miljöpartiets anhängare vill göra när deras ministrar granskas blir vidare kontraproduktivt i längden. Dessutom blir det lite komiskt när man betänker att klagosången kommer från ett parti som länge åtnjutit en särställning bland journalister och inte varit sena att utnyttja den.

Men det är dags att partiet inser allvaret och att Kaplan redovisar att han inte har något att dölja. Ty om han har det kommer Expressens reportrar att fortsätta gräva, för de har en osviklig näsa för att hitta nyheter och det är bara att gratulera dem för ett klassiskt grävjobb.

Så statsrådet Kaplan borde redovisa vart pengarna tog vägen.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Komiskt försvar av kulturministern

ALICE BAH KUHNKE

(Fansen får göra bättre än så här, FOTO TT)

Det börjar nästan bli löjeväckande. Hur vissa försvarar kulturminister Alice Bah-Kuhnkes (Mp) avsaknad av grundläggande politiska färdigheter. Ena stunden skulle kritik av henne handla om ”afrofobi” då hon har en utländsk far, och i den andra stunden att hon kritiseras för sitt kön. Detta trots att Bah-Kuhnke är född i Småland och under hela sitt vuxna liv har agerat i den svenska offentligheten.

Dessutom verkar många ha glömt att manliga kulturpolitiker har manglats än hårdare. Nu senast Håkan Juholt.

Men lite av ”försvaret” kan för all del nagelfaras. I dag hävdade exempelvis en läsare på den av LO och Aftonbladet finansierade bloggen Politism att Bah-Kuhnke inte är ”någon professionell skribent”. Detta trots att hon har skrivit i flera tidningar och gett ut en bok om kronprinsessan Victoria.

Författaren Maria Sveland menar vidare att bilden av kulturministern är ”sexualiserad” då en del medier har valt att publicera en bild på henne för tidningen Okej på 1990-talet. En bild som kulturministern tog när hon var 26 år och därmed myndig. Således borde hon kunna få frågor om den, precis som Fredrik Reinfeldt fick frågor om boken Det Sovande Folket. Till och med när han hade gett ett svar och ansåg att saken var utagerad.

Det finns också en diskrepans när det gäller borgerliga och rödgröna politiker, då många av dem som högst ropar om afrofobi och sexism inte såg sig nödgade att försvara exempelvis Nyamko Sabuni eller Annie Lööf då de hade ”fel ideologisk färg”.

Inför EU-valet skrev bloggen Politisms redaktör Eric Rosén om att det inte ”räcker att vara kändis” med hänvisning till journalisten Lars Adaktussons kandidatur för Kristdemokraterna. Han hade alldeles rätt. Det måste finnas substans och Adaktusson bestod provet. Nu är det upp till kulturminister Bah-Kuhnke att göra samma sak, för att ”om du inte klarar hettan ska du inte befinna dig i köket” för att citera ett uttryck som troligtvis myntades av den amerikanske presidenten Harry S. Truman.

En uppmaning som för all del kan riktas till hela regeringen.

(David Lindén)

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ja, Fridolin är en orm

WEB_INRIKES

(Alla toppolitiker är ormar, FOTO TT)

Dagens Expressen bjuder på en intressant intervju med kriminologiprofessor emeritus Leif GW Persson, vilken kan sägas vara vår egen version av Oraklet i Delfi. Persson som har en fallenhet att tala i löpsedlar skräder inte orden när det gäller Miljöpartiets språkrör och Sveriges nuvarande utbildningsminister Gustav Fridolin. Han kallar honom bland annat ”en riktig liten orm” och när reportern frågar om han kan utveckla varför Fridolin är en orm säger Persson att ”det går tillbaka till tiden när han skulle bli nått slags stjärnreporter på TV”. Dessutom har Persson aldrig träffat ”en mer hänsynslös och dålig journalist” än Fridolin, och ”det där är egenskaper som naturligtvis går igen i annat”.

Utbildningsministern såg sig också nödgad att svara på kritiken i ett mejl till Expressen. Han bedyrar att han aldrig ville bli någon stjärnreporter och att han hade hoppats att Leif GW Persson hade kommit över det faktum att Fridolin, under sin korta tid som reporter på TV4:s Kalla Fakta, gjorde ett reportage där brottsoffer hade kritiserat Leif GW Perssons böcker.

Men vad som är intressant med detta är inte att det är ett ytterligare bråk i offentligheten, utan att Leif GW Persson har vågat beskriva Gustav Fridolin som en maktpolitiker. För man når inte så högt som han har gjort utan att trampa folk på tårna och stundtals vara riktigt hänsynslös. Det betyder dock inte att man också kan vara sympatisk på ett personligt plan, vilket inte minst märktes när BT:s nyhetschef Carl Lind intervjuade sin gamle skolkamrat Gustav Fridolin.

Samtidigt är han en mycket beräknande person, och den som minns honom som ungdomspolitiker förstår detta. För Fridolin lovade dyrt och heligt att aldrig bli heltidspolitiker och att han bara skulle sitta i riksdagen en mandatperiod. Efter det jobbade han en kort tid som lärare, och det missar han inte att informera om till alla som vill lyssna. Dessutom lanserades han av TV4 som just ”stjärnreporter”.

Vad som dock är mest anmärkningsvärt är att han hade tid att svara på Expressens frågor, då han under valrörelsen lovade att fixa skolan på 100 dagar. Nu återstår 69 så han borde ha betydligt viktigare saker för sig än att svara på kritik från kriminologer som skriver deckare.

David Lindén

Uppdatering: Leif GW Persson säger nu till Aftonbladet att han ångrar sina hårda ord, och Fridolin hälsar att det är ”fridens liljor” mellan de båda. Det är bra. Nu kan utbildningsministern återgå till att fixa skolan då tiden är knapp om han ska infria sitt löfte.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En dålig vecka – för regeringen

IMG_1788

(Vikingatida graffiti i moskén Hagia Sofia i Istanbul, som tidigare var en kyrka. Skriften upptäcktes av en svensk arkeolog på 1970-talet)

Det lönar sig att protestera, och det lönar sig att göra det rejält. Högskoleminister Helene Hellmark-Knutsson backade tidigare i veckan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten. I ett skriftligt svar till SvD säger högskoleministern att regeringen ”tar till sig av kritiken och är beredd att lyssna på de synpunkter som nu framkommer”.

Institutioner som på pappret inte är mycket för världen, men som har bidragit till att svensk humanioraforskning faktiskt stundtals har hållit världsklass när det gäller arkeologi och antikens historia.

Ett konkret exempel är Institutet i Istanbul som bidragit till att flertalet utgrävningar i Turkiet, och som gjort det möjligt att kartlägga stora delar av antikens historia i den delen av världen. Det är ett värde som också går att mäta i reda pengar då Institutet funnits så pass länge att det av turkiska myndigheter och företag också ses som en pålitlig bro-öppnare till Sverige. På samma sätt kan man värdera Svenska studenthemmet i Paris med anor från 1700-talet eller finansieringen av svenska språk vid utländska universitet, som också detta hotas i budgeten.

Självfallet kan dock inte svenska institutioner utomlands enbart finnas till för cocktailpartyn och julfester. Men det som är anmärkningsvärt är att man inte ens har utrett om de Svenska Medelhavsinstituten, språkundervisningen eller studenthemmet i Paris är lönsamt. Dessa institutioner har inte fått en sportslig chans, och att man genast vill lägga ned dem vittnar om något som bäst kan beskrivas som ett kulturförakt. Vilket är väldigt anmärkningsvärt då denna regering anser sig värna om kultur och kunskap.

Men om man ser till deras agerande sen den tillträdde framträder tyvärr ett mönster där förslagen på nedläggningen blir en liten del av en tragisk helhet. Den var helt enkelt inte förberedd utan ett hafsverk där man på några få dagar skulle försöka komma på en politik. Misslyckandena märks bland annat i att kulturministern inte klarar av att svara på frågor och i att statsministerns framträdande i EU-nämnden sprids som buskis på internet. För att inte tala om att utbildningsminister Gustav Fridolin tilltalar Sveriges lärare på samma sätt som han talar till sina egna minderåriga barn.

På det hela taget var det en dålig vecka för regeringen, och fler sådana lär komma.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Får man prata med en Sverigedemokrat?

För alla som är intresserade av journalistik och historia är detta en sorgens dag, då den legendariske amerikanske journalisten Ben Bradlee har gått ur tiden 93 år gammal. Han är mest känd för sin roll som chefredaktör för Washington Post 1968-1991, och var den som backade upp reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein under Watergateavslöjandet 1974. Men långt innan dess var han kontroversiell och orsakade en mindre skandal på 1950-talet, då han för Newsweeks räkning intervjuade medlemmar ur rebellrörelsen FLN som bedrev ett storskaligt terrorkrig mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Ett krig där man attackerade franska civila för att få dem att flytta tillbaka till moderlandet.

Bradlee tyckte ändå att de behövde komma till tals, och hans inställning skulle behövas i det svenska medieklimatet som alltmer börjar likna en ängslig högstadieskolgård.

Anledningen är att Dagens Industri (DI:s) politiske redaktör PM Nilsson skrev en ledare där han ödmjukt påvisade ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna är ett parti som finns representerade i riksdag, kommun och landsting. Som ett sådant kan de inte ignoreras till döds, de ska mötas i debatt och diskussion. Men samtidigt går det också – behöver man också – kommunicera med dem.

Det går att lyssna på Sverigedemokraterna utan att hålla med, det går att presentera sina egna synpunkter utan att de håller med, och det går faktiskt att påverka någon utan att denne i stundens hetta anser sig hålla med. Konkreta exempel är att Miljöpartiet i dag är ett helt annat parti än när de grundades på 1990-talet eller att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Almedalen 2013 talade sig varm för privata äganderätt. Det hade en Vänsterpartist inte gjort 1993 och de flesta torde vara glada för den utvecklingen.

Alla förutom, kanske, Daniel Suhonen.

Men PM Nilsson skulle inte ha skrivit sin ledare om man frågar stora delar av det kommenterande Sverige. Nu utmålas han istället som smygrasist, och både Aftonbladets Karin Pettersson och Dagens Arbetes Helle Klein gråter blod över att det liberala arvet har gått förlorat.

Pettersson framhäver bland annat Herbert Tingsten som föredöme, men hon verkar glömma att Tingsten inte hade några som helst problem med att diskutera med Kommunistledaren Hilding Hagberg. I en anda som i dag bärs vidare av PM Nilssons ledare.

Inte kan det väl vara så att det höga tonläget från Aftonbladet bottnar i en oro för att påverkas av SD:s argumentation?

Lyckligtvis finns det dock äldre journalister som har förstått vad Nilsson menade. Som publicisten Bertil Torekull som har varit chefredaktör för Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och en av grundarna till just DI, med mera. I dag är han Miljöpartist och ställde till och med upp i riksdagsvalet. Men det hindrade honom inte att på sin blogg berömma den borgerlige PM Nilsson.

Torekull skriver bland annat att då de politiska partierna saknar mod måste ”andra organisationer av pragmatisk självbevarelsedrift själva söka förstå kalibern på detta fruktade väsenfrämmande inslag i riksdagen”. En klar uppmaning om att gå dit andra inte vågar, men inte att sympatisera för att ett närmande ska ske ”med den starkaste tro på våra egna prövade och avgörande humanistiska demokratiska värderingar”, som Torekull skriver.

1621856_10101033715430028_8920100187391358933_n

När Nilsson framhöll Torekulls inlägg på Twitter avfärdades han av Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadkar som att han försökte skryta med att ha ”tunga supportrar”. Men det är ju precis vad han har. Publicister förstår att tänka ett steg längre, till skillnad från byggare av det egna varumärket som tenderar att tänka för stunden.

Läsaren får själv avgöra i vilken kategori Fadakar hör hemma.

Att Aftonbladet självt i alla möjlig sammanhang bjuder in och samtalar med SD behöver kanske inte påminnas om.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized