Tag Archives: nostalgi

Tystnaden kring Koppargården talar

Koppargården

Det var om inte århundradets så åtminstone årtiondets vårdskandal. På det av vårdkoncernen Carema drivna äldreboendet Koppargården i Stockholm hade de boende enligt Dagens Nyheter utsatts för grav misskötsel, och det skevs spaltkilometer om vad som hade skett.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kunde högtravande tala om ”skatteparadis” dit pengarna gick och Koppargården övertogs raskt av kommunen.

När den mest högljudda kritiken hade tystnat började man emellertid höra röster som inte höll med om den gängse historieskrivningen. Dagens Nyheter fick också kritik för sin journalistik.

Snart visade det sig dessutom att det fanns många Carema-anställda som tyckte om att jobba på företaget och det fanns också äldre och anhöriga som hade uppskattat dem. Situationen på Koppargården kunde snarare förklaras med en internkonflikt bland personalen än med att företaget agerat ”girigt”, vilket Cecilia Stenshamn uppmärksammade i Lögnen om Koppargården (Timbro, 2013).

Det mest pikanta för alla dem som  likt Sjöstedt  förtjänar epitetet ”valfrihetshatare” var att den omtalade vikten av blöjor – inkontinensskydd – rekommenderades av socialstyrelsen och har att göra med att dessa skydd bör vara skräddarsydda. Men självfallet avfärdades Stenshamns bok som en ”Timbro-produktion” och samtidigt som hennes kompetens förminskades, på både sociala medier och på Aftonbladets ledarsida, överdrev man den ersättning som hon fått av Timbro för att skriva boken.

Nu har de som bor på ”nya” kommunalt drivna Koppargården fått säga sitt, och det är en svidande läsning för alla dem som trodde att kommunal regi per automatik innebar perfektion. Den så kallade brukarundersökningen som genomförts av Stockholms stad visar nämligen på rekordlåg trivsel på äldreboendet i dag.

I en artikel i fackföreningen Vårdförbundets tidning Vårdfokus skräder man inte orden: ”Totalt sett är det i dag bara 59 procent som uppger att de är nöjda med sitt boende, jämfört med 71 procent 2012. Därmed har Koppargården lägst andel nöjda bland stadsdelens äldreboenden”.

Det var alltså fler av de boende som var nöjda när Koppargården sköttes av Carema, vilket torde vara det viktigaste kriteriet på en bra äldrevård.

Men ändå har artikeln bemöts av total tystnad av dem som tidigare ansåg sig vara experter på just Koppargården.

En tystnad som i sig är talande, då den är ett tecken på att de kritiker som agerade mot Carema inte har något intresse för äldrevården i sig, utan mest såg det som ett tillfälle att markera sin aversion mot valfrihet och privata företag.

Allt var dock inte bra under Carema, men det är sannerligen inte bättre nu, i alla fall om man frågar de boende på Koppargården.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Aftonbladet: Nostalgi torgförs åter som analys

adalen5

Julen är för många en minnets högtid.

De flesta har säkerligen varit med om att man minns en familjehändelse på ett speciellt sätt, och vid julbordet fått minnet kompletterat av någon som haft en betydligt säkrare bild av det inträffade. Men detta kan också kallas nostalgi, vilket är en aktivitet som man bör ägna sig åt tillsammans med nära och inte när man ska bedriva politisk opinionsbildning. Det har dock blivit betydligt vanligare att – ofta högljudda och indignerade – debattörer vill adla sitt eget minne till faktiskt verklighet.

Det senaste exemplet är den socialdemokratiska politikern Ulla Johansson som i en debattartikel i Aftonbladet hävdar att det åter skulle vara modernt att ”förakta underklassen”. Hon inleder med att deklarera att hon är ”gammal nog” att minnas 1930 – och 40-talet och slår därefter fast att hon minns när banktjänstemän kunde ”neka lån till torpets utsäde”.

Förvisso kunde banker neka lån och det kan de fortfarande. I Sverige har det aldrig funnits banker eller kooperationer som tvingats att låna ut pengar eller medel till rörelser som de inte litade på. Johansson har emellertid rätt att det fanns en tid när lärare ostraffat kunde slå sina elever, men inte att det enkom gällde ”fattigungar”. En av svensk films starkaste skildringar av sadism är filmen Hets från 1944, där Stig Järrel spelade den sadistiske läraren Caligula och Ingmar Bergman skrev manus. Den utspelar sig dock inte i en folkskola utan vid ett tämligen burget läroverk.

När sedan Johansson hävdar att det ”under några korta årtionden efter kriget” inte var ”modernt att förakta underklassen” kan man undra vilken underklass hon menar. Förvisso fick arbetarklassen det bättre ställt, men underklassen utsattes för tvångssteriliseringar och fick, som på Vipeholm, agera försöksdjur i grymma experiment. Dessutom tål det att påpekas att det inte, likt idag, fanns en acceptans för homosexuella och transpersoner. Sålunda var efterkrigstiden inte en alltigenom lycklig tid som Johansson vill göra gällande, och det stämmer inte heller att vi är ”tillbaka i den hårda världen”.

Idag finns ett fokus på rehabilitering i arbetslivet, vilket det inte fanns tidigare och trots att vissa vill hävda motsatsen, är svenskar betydligt friskare än tidigare.

Aldrig förr ha fokus legat så tydligt arbetstagares rättigheter som man gör idag, och på grund av detta ensidiga fokus har medborgarnas skyldigheter ofta glömts bort. Vidare har det heller aldrig funnits så många kanaler att torgföra sin egen – upplevda eller reella – felbehandling som nu.

Att Johansson liknar sociala insatser och arbetsträning vid ”tortyr” får står för henne. Men hon säger sig komma ihåg 1930- och 40-talet, och då borde hon rimligen också minnas diktaturer där man tillämpade riktig tortyr. Slutligen är hennes ord om ”medelklassens avståndstagande” en direkt osanning. Det är medelklassen som försökt att samla in pengar till tiggande romer, som har uppmärksammat utförsäkringar och som nu har reagerat på vad de ser som orättvisor i skolan.

Självfallet har alla rätt till sin egen historia, men ingen har rätt att göra sin historia till någon annans. Ulla Johansson försökte att göra detta utan att ha belägg för sina teser.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Russell Brand och vänsterns behov av auktoriteter

Brand

När den dåvarande socialdemokratiske partiledaren Ingvar Carlsson 1992 bjöds in för att förhandla med Carl Bildts borgerliga regering om ett ekonomiskt krispaket, fanns det röster inom Socialdemokraterna som ansåg att man inte skulle ”hjälpa borgarna”. Anledningen var att borgarna inte hade hjälpt Carlsson 1989 då hans regering tvingats avgå efter ett nederlag i riksdagen. Kritiken 1992 bemötte Carlsson genom att betona vikten av att ta ”politiskt ansvar” och han hänvisade till det brittiska Labourpartiet som befunnit sig i opposition sedan 1979, och skulle fortsatta att göra det fram till 1997.

På grund av att de inte hade velat ta och därför inte heller blivit erbjudna någon form av politiskt ansvar.

Carlsson förstod att ju längre en rörelse eller idéströmning befinner sig i politisk opposition, desto svårare blir det att ta ansvar när man väl får någon form av reellt inflytande. Det är en lektion som det tog den brittiska socialdemokratin 18 år att lära sig, och det är dessutom en lärdom som dagens brittiska och svenska vänster bör ha i åtanke.

Nu riskerar man att gå i den fälla som Carlsson varnade för.

Ett tecken på detta är vänsterns närmast desperata jakt på talespersoner. I Storbritannien har man hyllat komikern Russell Brand sedan denne bestämt sig för att uppmana till en ”revolution” – genom röstskolk. Det är intressant att en komiker nu betraktas som en politisk tänkare.

Hans budskap inte är originellt, utan något som man ofta hör från lätt överförfriskade statsvetarstudenter med anarkismsympatier. Brand har också fått mothugg av komikern Robert Webb som i en replik nyktert konstaterade att man aldrig skriver protestsånger om de politiska reformer som hjälper den stora allmänheten.

Tyvärr är det inte bara den brittiska vänstern som med ljus och lykta letar efter officiella representanter. I Sverige har kändisjournalister som Fredrik Virtanen, Andres Lokko och Alex Schulman befordrats från skvallerskribenter till politiska auktoriteter. Höginkomsttagaren Virtanen anser att skattesänkningar för 90 % av Sveriges arbetande befolkning är en förolämpning, Lokko kan i bokform ljuga om brottsligheten i London – när han motbevisats av debattören Johan Norberg avspisas denne av Aftonbladets krönikör Katrin Kielos som en ”glatt studsande” liberal – och Alex Schulman är i kraft av sitt föräldraskap expert på barnomsorg. När han sedan bemöts i en saklig ton av debattören Sakine Madon återfaller han i den mobbning som en gång gjorde honom till kändis, då han deklarerar att han minsann inte tror ”att Sakine Madon är dum i huvudet”.

Gemensamt för dessa vänsterns nya politiska filosofer är att de tenderar att skildra sin egen ungdom med ett romantiskt skimmer. Om man är elak skulle man kunna säga att dessa medelåldersmän saknar sin egen ungdom. Därför har de inte heller genomtänka idéer när det gäller framtiden. Förvisso kan man förlåta dem för detta, men det är också något som deras läsare bör ha i åtanke.

Ty bara för att man är kändis betyder det inte att man är expert på framtiden.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Johan Ehrenbergs halvsanningar

Unknown

Nyligen har en gammal debattartikel av vänsterprofilen Johan Ehrenberg flitigt delats i sociala medier, som om den vore en dagsfärsk sanning. Artikeln skrevs 2003 och handlade om feminism, vilket föranledde Aftonbladet att be Ehrenberg skriva en ny där han summerade utvecklingen under de tio år som gått. Hans nya alster äger förvisso litterära kvalitéer och kan fungera som ett skolboksexempel på hur det är att skriva dystopiskt, men några av dess påståenden är – milt uttryckt – tvivelaktiga.

Ehrenberg börjar med att deklarera att ”män har som grupp makten på jorden”, trots att ”vi är en minoritet”. Det stämmer att män äger den största delen av jordens tillgångar, men det är en direkt osanning att påstå att ”vi är en minoritet”. Enligt den färskaste befolkningsstatistiken finns det idag 7 162 119 434 människor, varav 49,6% är kvinnor och 50,4% män. Således är ”vi” en liten – om än överskattad – majoritet.

Han fortsätter att med samma tvärsäkerhet hävda att ”på tio år har män lyckats starta fler vanvettiga krig som inte löst någonting”. Det är en sanning med modifikation, i alla fall om man konsulterar Uppsala Conflict Data Program (UCDP) vid Uppsala universitet. I sin senaste rapport visar de att antalet väpnade konflikter länge minskade för att öka efter 2011. Antalet är dock fortfarande betydligt färre än vad de var i början av 1990-talet för att citera professor Peter Wallensteen som leder programmet.

Ehrenberg har därför inte fog för sitt påstående att ”fler krig” har startats mellan 2003 och 2013 då antalet minskade den största delen av perioden. Men han har åtminstone rätt när han varnar för vårt användande av fossila bränslen, ty det har faktiskt ökat sedan 2003. Men att männen ensamma kan skyllas för detta är ett påstående som tål att diskuteras då bilköpen har ökat inom bland annat den kinesiska medelklassen, vilka nu prioriterar att både mannen och hustrun äger ett ståndsmässigt fordon.

Slutligen kan nämnas att FN:s World Development Report, vilken utreder skillnaden mellan män och kvinnor, slår fast att de senaste tjugofem årens ekonomiska tillväxt har hjälpt till att reducera delar av den faktiska diskriminering mellan män och kvinnor. Det är en intressant slutsats då det var för ungefär 25 år sedan som stora delar av världen såg till att förpassa socialismen till historiens skräckkammare. Så självklart återstår mycket att göra, men att lyssna till domedagsprofeter som Johan Ehrenberg och hans ”socialistiska tidning” ETC är fel väg att gå.

(David Lindén)

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Koppargården del 2: Kränkt konstnär hör av sig

Bild

Konstnärinnan Elisabeth Ohlson-Wallin ansåg sig så pass provocerad av ”Caremaskandalen” att hon lät göra ett fotomontage på Fredrik Reinfeldt, eftersom hon ville ”få människor att förstå den kränkningen” som en kissblöja skulle innebära. Däremot har hon inte bevärdigat kommentera det faktum att hon i ett försök att göra en politisk poäng dragit både Socialstyrelsen och ett stort antal hårt arbetande sjuksköterskor i smutsen.

Kränkning verkar också vara något av Ohlson-Wallins specialitet både som konstnär och privatperson. När hon motbevisades ansåg hon sig så pass kränkt att hon hörde av sig och krävde att denna blogg skulle ta bort kissblöjmontaget som publicerats i Socialdemokraternas magasin Tiden.

Nåväl, alla kan vi göra fel, men tillskillnad från Ohlson-Wallin inser vi att vi har gjort detta och tar därför bort bilden. Vi respekterar äganderätten och att just denna konstnär inte anser att all konst ska få vara fri.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Levde vi i paradiset innan Koppargården?

(Här skulle Elisabeth Ohlson-Wallins bild på Fredrik Reinfeldt införd en så kallad kissblöja ha varit)

Minns ni Caremaskandalen, som ett tag dominerade nyhetsflödet och handlade om att det privata vårdbolaget Carema hade misskött ålderdomshemmet Koppargården, samtidigt som ledningen skickat pengar till skatteparadiset Jersey? Man fick lätt intrycket att välfärden hade ”reats ut” och att allt var bättre på den tiden då Stefan Löfven ställde klockan tidigt för att lära sig svetsa, vilket också är hur Socialdemokraternas partiledare metaforiskt vill beskriva partiets satsning för att få in unga på arbetsmarknaden. Dessutom verkar det som om nostalgikerna har fått rätt av forskningen, då den kanadensiske hälsforskaren Dennis Raphael menar att Sverige på grund av Alliansregeringen lider av en ”välfärds-utmattning” som skulle innebära att allt färre vill ha välfärd.

Raphael varnar för att ”endast” 58 % av svenskarna tycks stödja en fortsatt välfärd och menar att detta beror på ”nyliberala idéer”. Så man kunde ju nästan tro att 2014 års val är vunnet då de rödgröna bara behöver varva budskapet om Carema med att peka på Raphaels forskargärning för att påvisa att vi behöver en ny ledning, som bäst kan ta hand om våra gemensamma tillgångar.

Problemet är dock att varken Caremaskandalen eller artikeln om den svenska välfärden har visat sig stämma. Det förstnämnda har Cecilia Stenshamn påvisat i boken Lögnen om Koppargården: Skandalen om Caremaskandalen (Timbro), vilken är ett utomordentligt exempel på hur man kan kombinera akademisk noggrannhet med grävande journalistik.

På Koppargården rådde en intern konflikt mellan personalen, vilket var orsaken till det ursprungliga larmet. Det fanns även brister i rutinerna, men det var långt ifrån systematisk vanvård som exempelvis Dagens Nyheter ville göra gällande. Personalens omtalade vägning av blöjor handlade inte heller om en profithungrande rationalisering, utan om individuellt anpassade inkontinensskydd och att detta är ett tillvägagångssätt som Socialstyrelsen rekommenderar.

Något som gått konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin förbi då hon valde att porträttera Fredrik Reinfeldt i en så kallad kissblöja.

Dennis Raphaels artikel publicerar inte några forskarrön och utger sig inte heller för att göra det. Det är en så kallad ”review article” som sammanställer litteratur och artikeln är så pass ideologiskt färgad att den borde betraktas som en partsinlaga, vilket dessa forskningssammanställningar också tenderar att vara. Således går det därför inte att se den som en akademisk rapport, vilket både Miljöpartiet och Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson velat göra gällande.

Tyvärr har inte Stenhamns bok fått det mediala fokus som den förtjänar och det beror på något så pass banalt som prestige. Alltför många makthavare inom både media och politik har investerat hela sitt förtroendekapital i att baktala privata vårdgivare och det skulle kosta alldeles för mycket för dem att acceptera den verkliga bilden. Om man dessutom ser Koppargården och Raphaels artikel i ett större perspektiv förstår man att det också handlar om nostalgi.

Ett antal högljudda debattörer har bestämt sig för att i 2014 års val byta ut Alliansregeringen. Men deras problem är att de inte kan presentera ett alternativ som de alla kan enas kring. Det är därför som de drömmer sig tillbaka till ett svunnet förflutet, då kommunen skötte allt och när medborgarna nekades eget ansvar. En form av nostalgi som också har gett upphov till att vi idag har riksdagspartier som på fullaste allvar menar att det var bättre förr.

I sin strävan har de format en allians med anglo-saxiska vänsterakademiker som tenderar att se paradiset i Skandinavien och som därför går så pass långt att de dumförklarar den svenska väljarkåren.

Frågan som emellertid alla vettiga människor borde ställa sig är enkel: Levde vi verkligen i Paradiset innan Koppargården?

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Stefan Löfven: aldrig ensam, alltid ensam?

Bild

När Socialdemokraternas Stefan Löfven höll sommarens sista partiledartal var det en partiledare som lät traditionell.

I sin bakgrund, framtoning och retorik påminner Löfven i mångt och mycket om sin företrädare Göran Persson och däri ligger både hans styrka och svaghet. Talet blev också väl mottaget av de socialdemokratiska ledarsidorna för budskapet var klassiskt socialdemokratiskt.

Förslaget om att kommuner ska kunna stoppa en ”överetablering” av friskolor speglar partiets förhållningssätt som kan kallas för en form av ”motvillig acceptans”.

Socialdemokraterna är fortfarande starka i många kommuner och att föreslå en lagändring som ger kommunerna vetorätt skjuter över makten och ansvaret till de egna företrädarna. På så sätt elimineras frågan internt inom partiet. Men att påstå att man på detta sätt kan stoppa stora och mäktiga aktörer är missvisande. Det är inte företag som den nu konkursade John Bauer koncernen som kommer att drabbas, utan de små och idédrivna friskolorna som även i nuvarande regelsystem är beroende av politikers godtycklighet, då de inte har avsevärda belopp till marknadsföring och lobbying.

Dessutom bör betonas att det politiska läget inte är detsamma som det var på Göran Perssons tid. Trots en högtravande retorik så finns det idag ett genuint stöd för att friskolornas fortsatta existens. Att Löfven vid en eventuell valseger också får svårt att genomföra förslaget då han eventuellt kommer att bilda regering tillsammans med Miljöpartiet, är ett ytterligare tecken på att det politiska läget idag är annorlunda än det var på 1990-talet.

I samtal med journalisten Erik Fichtelius beskrev Göran Persson sin roll som ”aldrig ensam, alltid ensam” och idag kan man konstatera att Socialdemokraterna inte längre kommer att kunna regera Sverige ensamma.

Det var synd att Stefan Löfven inte har insett detta. För ett rakt besked till väljarna hade kunnat få bort frågan från den kommande valrörelsen. Men nu är ovissheten kvar och det betyder i praktiken att man inte vet vad för politik som man kan förvänta sig i händelse av regeringsskifte. Att Stefan Löfven vill driva socialdemokratisk politik är förståeligt och önskvärt. Men väljarna förtjänar även besked om vad som kommer att bli en eventuell rödgrön politik.

Ett sådant besked lämnades inte under gårdagens sommartal.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized