Tag Archives: Politik

Uppföljning: SSU i allians med svartrockar?

fanny_och_alexander_102

Det är ingen som kan förneka att SSU:s kyrkovalskampanj har blivit något av en snackis bland dem som Fredrik Reinfeldt kallar för ”det kommenterande Sverige”. En del borgerliga debattörer har känt sig så pass frustrerade över videon att de uttryckt saker som att ”ge mig en diskussion mellan Siewert Öholm och Roland Poirer Martinsson, anytime”.

Jesus är en fråga som berör, och vissa är säkert lite sura över att SSU för en gångs skull driver en kampanj som man talar om. Men konstigt nog verkar ingen av organisations företrädare vara aktiv i sociala medier för att försvara den, och deras frånvaro lämnar en del obesvarade frågor.

Kyrkan är i mångt och mycket en stel, hierarkisk och konservativ institution. Är detta verkligen en plats som radikala Socialdemokrater ska värna om? Och ska man värna om religionen, vilken Marx menade var ett opium för folket? För att inte tala om det institutionaliserade och kyrkovälsignade äktenskapet?

Betänk radikalen Per Albin Hanssons ord till sin sambo Sigrid Vestdahl: ”Vi skola bli lyckliga och i vår helgedom skall ingen prästsatan komma in och ohelga”.

Svartrockarna ska inte fördärva den radikala ungdomen, vilket de nu tycks ha gjort.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

SSU leker Nietzsche

Bild

Om man är engagerad i Svenska Kyrkan, vilket majoriteten av svenska folket inte är, så är dessa viktiga och bråda dagar. Den 15 september är det kyrkoval och alla medlemmar bör självklart utnyttja sin rösträtt.

Dagens kyrkoval är en demokratisk kompromiss från när kyrkan skildes från staten. Det var en åtgärd som inte alla stöttade. Tidigare statsminister Göran Persson (S), som enligt egen utsago funderat på att bli präst, lär ha suckat till kulturminister Marita Ulvskog att hon genomfört ”den största privatiseringen i svensk historia”.

Länge motarbeta Socialdemokraterna och Centerpartiet separationen. Officiellt hette det att man ville bevara ”folkkyrkan”, men en cynisk observatör skulle också kunna påstå att en statskyrka ställer avsevärda resurser till makthavarnas (läs politikernas) förfogande. Det var i alla fall vad som drev Gustav Vasa som på 1500-talet såg till att kyrkan inlemmades i staten.

Nu är det val till kyrkofullmäktige och valrörelsen har till största del gått obemärkt förbi. De flesta riksdagspartier har valt att avveckla sitt rent partipolitiska engagemang i kyrkan, och låter partisympatisörer ställa upp under egna beteckningar.

Socialdemokraterna satsar däremot fullt ut i valet och drivkraften tycks vara att ”stoppa” Sverigedemokraterna, vilka också ställer upp. Till råga på allt har f.d. (S)-ministern Morgan Johansson, som tidigare varit styrelseledamot i den sekulära organisationen Humanisterna, organiserat valkampanjen.

Ungdomsförbundet, SSU, har också tryckt en affisch där folk uppmanas att rösta (S) för att Jesus skulle ha gjort detta. Morgan Johanssons roll och ”Jesus som sosse” affischen påminner om filosofen Friedrich Nietzsches ord om att människan måste känna en vilja till makt och att man under den processen, metaforiskt, dödar Gud.

Kampanjen har också genererat en del, förutsägbara, anklagelser om att vara osmaklig. Men man kan också hålla med den liberale debattören Mattias Svensson som glatt deklarerade: ”Riktigt grov smädelse av den kristne profeten. Gillar det! Mer blasfemi åt folket”.

(David Lindén)

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

När man inte kan sin historia

Bild
Det märks att det håller på att dra ihop sig till valrörelse. Och det märks att de rödgröna den här gången är så ivriga att flytta in i Rosenbad att deras sympatisörer är beredda att till alla till buds stående medel. Som att peka på delar av borgerlighetens, inte alltid så stolta, historia. Ett grepp som kan vara effektivt, men som också förutsätter att historien verkligen stämmer, eftersom greppet annars får motsatt effekt.

Nu har den Stockholmsbaserade teatergrupp satt upp en pjäs baserad på statsminister Fredrik Reinfeldts debattbok Det Sovande Folket som gavs ut av Moderata Ungdomsförbundet (MUF) 1993. Det är en rabiat bok som i mångt och mycket speglar sin tid. Det tidiga 90-talets unga borgerlighet kan göra skäl för epitetet ”blå marxister” och den skulle mycket väl kunnat vara underlag för en intressant pjäs.

Men då gruppen i sin iver att delta i dagspolitiken blandar ihop fakta med fiktion så slår budskapet tillbaka mot dem själva. I en debattartikel i Aftonbladet hävdar de att Reinfeldt aldrig har bemöt kritiken mot Det Sovande Folket, vilket är en direkt osanning som lätt hade kunnat undvikas genom att använda google.

Inför valet 2006 granskades de politiska partierna i en serie SVT-dokumentärer. Programmet om Moderaterna hade titeln Utmanaren och handlade till stor del om Reinfeldts tid som ordförande i MUF. Han fick han också besvara frågor om boken, och man visade även ett klipp där han intervjuades av SVT-ankaret Lennart Persson. Reinfeldts svar på varför han skrev boken var att det under tidigt 90-tal rådde en konsensus kring att välfärdsstaten stod inför drastiska förändringar. En bild som varje forskare inom svensk efterkrigshistoria skulle hålla med om.

Dessutom hävdar teatergruppen att Reinfeldt skulle ha stängt in sig på hemlig adress när kampanjbloggen Alliansfritt Sverige lade upp boken som Pdf. Men det stämmer inte heller. Han bodde då med sin familj i Sagerska palatset. Att han sedan inte valde att svara på frågor om en bok som han redan utförligt hade kommenterat är faktiskt igen nyhet.

Intervjun med honom från dokumentären Utmanaren hade också kunnat bli ett roligt tillägg till pjäsen, men nu tog sig inte pjäsförfattarna tid att göra grundlig forskning.

Att artikelförfattarna också vill göra gällande att den här boken är ett uttryck för Reinfeldts heltäckande politiska filosofi är dessutom ett tecken på att de borde läsa historia. Vill man förstå en politiker som Fredrik Reinfeldt bör man nämligen läsa hela dennes författarskap. Han har inalles medverkat i sex böcker varav tre som han har skrivit själv eller tillsammans med någon. Det Sovande Folket bör läsas i sällskap med Nostalgitrippen (1994) och Stenen i handen på den starke (1996), vilka båda är svidande kritik mot de gamla kostymklädda moderaterna respektive den nyliberala falangen inom MUF.

Läser man dessa tre böcker samt Reinfeldts debattartiklar och tal får man en heltäckande bild av hans ideologi. Men det skulle ta betydligt längre tid än fram till valet, och det kanske inte passar en teatergrupp som endast vill posera och provocera.

Slutligen bör nämnas något om ”nyliberalismen”, vilket flitigt förekommer i debattartikeln. Varje historiskt medveten person vet att det sedan 1970-talet har funnits en genuin vilja att reformera och liberalisera den stela och monopolitiska staten. Ett reformivrande som inte bara fanns inom borgerligheten utan också hos Socialdemokraterna.

Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson diskuterade exempelvis redan i början av 1980-talet hur man bäst kunde få ned kostnaderna för välfärden. Men till skillnad från Reinfeldt har dessa två herrar aldrig tagit sig tid att bemöta kritiken mot deras ”högeravvikelser”. Och till skillnad från teatergruppen Alma är dagens Reinfeldt fokuserad på att lösa framtidens problem och inte på att älta det förflutna.

Men för all del, de rödgröna med vänner får gärna tjata om Det Sovande Folket, eftersom det bevisar att de varken kan sin politisk historia eller komma på bra idéer för framtidens Sverige.

(David Lindén)

PS: Som medmänniska och historiker tänker jag dock påminna om att borgerligheten inte vann några val när de ältade kommunistspöket, och att det kanske är något att tänka på inför framtiden.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Idag hade Reine Feldt kunnat vara stolt

Bild
Så var det dags igen. På fredag börjar den årliga Pridefestivalen i Stockholm. Under en vecka förvandlas huvudstaden till en sprakande manifestation för tolerans och kärlek. Förutom festligheter och den årliga paraden fylls veckan också av debatter och seminarier som belyser situationen för HBTQ-personer i Sverige och i övriga världen.

Veckan är kort och gott både fest och allvar, och det är därför som den fortfarande behövs. För visserligen har Sverige kommit en bra bit på väg när det gäller lika rättigheter oavsett sexuell läggning, om man betänker att det inte var länge sedan homosexualitet klassades som en sjukdom och att denna läggning till helt nyligen sågs som något ytterst onormalt.

Om detta vittnar inte minst den kommande boken Ärkeängeln – en hjältes hemlighet (Offside förlag) av Hans Burell. Den handlar om IFK Göteborgs legendariska back Reine Feldt som under sitt liv ville hålla sin homosexualitet hemlig, och som gick bort i aids 1986. Feldts döttrar, som var 10 respektive 15 vid tiden för dödsfallet, sammanfattar på ett elegant sätt tragiken i pappans öde. Tidsandan tvingade honom att leva ”med en lögn och som han såg det hade han inget annat val. Men det var inte den person han ville vara”.

Den sistnämnda meningen tål att upprepas även idag: ”det var inte den person han ville vara”. Ty den sammanfattar den ångest som många HBTQ-personer än idag känner då de tvingas förneka sin läggning.

Därför behövs Pridefestivalen. För det finns fortfarande många fördomar kring homosexuella, och fördomar kan delas upp i två kategorier: Dels de som fortfarande hävdar att homosexualitet är onaturligt, dels de som menar att det ska tolereras så länge det inte märks av. Den senare kategorin manifesterar ofta genom uttalanden som att ”jag har inget emot bögar, så länge de inte stöter på mig” och finns tyvärr även representerad inom vissa partier i Sveriges riksdag. Dessa fördomsfulla kritiker hävdar att Pride bara är ett skrikigt, intolerant och promiskuöst arrangemang.

Man kan utan att rodna ställa sig frågan om de någonsin bevistat en Pridefestival.

I år kan jag tyvärr inte närvara, men nu på fredag ska jag ägna en del av dagen åt att tänka på alla dem som inte hade något val, och att det idag tillskillnad från på Reine Feldts tid är betydligt lättare att vara den man vill.

Något som vi bland annat kan tacka Pride för.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Informativt om politikens villkor

Det finns alltid inslag som inte passar fullt ut i en vanlig valvaka. Men här platsar de trots allt. Som den här informativa upplysningsfilmen om villkoren för att en amerikansk politiker ska bli vald.

Eller den här, som visar hur den politiska retoriken håller en nivå som gör att alla medborgare kan delta i det stora samtalet.

Kanske är det så här det går till i kongressen, eller så är så här som vicepresidentkandidater förhåller sig till verkligheten. Ibland händer det också att vicepresidentkandidater blir riktigt, riktigt tillplattade. Det händer också att presidentkandidater blir mer än bara tillplattade. De tillintetgörs helt enkelt av ett bättre alternativ.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized