Tag Archives: Politism

Komiskt försvar av kulturministern

ALICE BAH KUHNKE

(Fansen får göra bättre än så här, FOTO TT)

Det börjar nästan bli löjeväckande. Hur vissa försvarar kulturminister Alice Bah-Kuhnkes (Mp) avsaknad av grundläggande politiska färdigheter. Ena stunden skulle kritik av henne handla om ”afrofobi” då hon har en utländsk far, och i den andra stunden att hon kritiseras för sitt kön. Detta trots att Bah-Kuhnke är född i Småland och under hela sitt vuxna liv har agerat i den svenska offentligheten.

Dessutom verkar många ha glömt att manliga kulturpolitiker har manglats än hårdare. Nu senast Håkan Juholt.

Men lite av ”försvaret” kan för all del nagelfaras. I dag hävdade exempelvis en läsare på den av LO och Aftonbladet finansierade bloggen Politism att Bah-Kuhnke inte är ”någon professionell skribent”. Detta trots att hon har skrivit i flera tidningar och gett ut en bok om kronprinsessan Victoria.

Författaren Maria Sveland menar vidare att bilden av kulturministern är ”sexualiserad” då en del medier har valt att publicera en bild på henne för tidningen Okej på 1990-talet. En bild som kulturministern tog när hon var 26 år och därmed myndig. Således borde hon kunna få frågor om den, precis som Fredrik Reinfeldt fick frågor om boken Det Sovande Folket. Till och med när han hade gett ett svar och ansåg att saken var utagerad.

Det finns också en diskrepans när det gäller borgerliga och rödgröna politiker, då många av dem som högst ropar om afrofobi och sexism inte såg sig nödgade att försvara exempelvis Nyamko Sabuni eller Annie Lööf då de hade ”fel ideologisk färg”.

Inför EU-valet skrev bloggen Politisms redaktör Eric Rosén om att det inte ”räcker att vara kändis” med hänvisning till journalisten Lars Adaktussons kandidatur för Kristdemokraterna. Han hade alldeles rätt. Det måste finnas substans och Adaktusson bestod provet. Nu är det upp till kulturminister Bah-Kuhnke att göra samma sak, för att ”om du inte klarar hettan ska du inte befinna dig i köket” för att citera ett uttryck som troligtvis myntades av den amerikanske presidenten Harry S. Truman.

En uppmaning som för all del kan riktas till hela regeringen.

(David Lindén)

 

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ingen vänstervåg bland ungdomar

Bild

För den som, likt undertecknad, rör sig i sociala medier är det lätt att tro att det pågår en vänstervåg bland ungdomar. Kampanjsidor som Alliansfritt och Politism är ofta snabba med att marknadsföra pinsamma citat av alliansföreträdare och se till att dessa får stor spridning. Dessutom har Aftonbladets ledarredaktion grundat en skribentskola och en av dess stjärnskott konstaterade för en tid sedan att det numera är ”inne att vara vänster”.

Ett uttalande som öppnar upp för frågan om det verkligen är det.

Tittar man nämligen på medlemssiffror framstår den påstådda vänstervågen som allt annat än verklig. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) är trots det massiva stödet från LO och det nyvunna självförtroendet fortfarande omsprungna av Moderata Ungdomsförbundet när det gäller medlemsantal.

Vänsterpartiets Ungdomsförbund, Ung Vänster, som är den organisation som verkligen borde gynnas av en vänstervåg bland unga, har också tappat i medlemsantal och inbördes strider har lett till att ett antal inflytelserika distrikt kräver förbundsledningens avgång. Förvisso borde sympatierna i denna konflikt ligga hos förbundsledningen, då de uteslutit extremister som den tidigare distriktsordföranden i Örebro, Markus Allard, men att de utkämpar strider inför öppen ridå säger ändå något om organisationens samarbetsklimat. 

Att kallt redovisa medlemssiffror kan dock bortförklaras med argument som att ”ungdomar idag har hittat ändra sätt att engagera sig”. Men då missar man helheten. För faktum kvarstår – ungdomsorganisationer som sysslar med annat än politik attraherar långt fler medlemmar än de politiska ungdomsförbunden varav  MUF är störst.  

Det finns också direkt skrämmande konsekvenser av påståendet att alla ungdomar skulle vara vänster och agera med en röst. Som när Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) inte släpptes in på Globala Gymnasiet i Stockholm. Många debattörer hävdade då att eleverna tillsammans ”visat sin avsky för rasismen” och få medier skrev om att också Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU) först vägrats tillträde till skolan. På det hela taget kan blockerandet därför ses ett tecken ”på ett dåligt självförtroende och en bristande tilltro till de goda argumenten” för att citera BT:s krönikör Nils Funcke.

En liknande aktion inträffade på Rinmangymnasiet i Eskilstuna där SDU blockerades av Ung Vänster från att bedriva kampanj på skolan. I det efterföljande skolvalet fick Sverigedemokraterna 28 procent av rösterna jämfört med Vänsterpartiet vars del av väljarkåren var nästintill obefintlig.

Så att behandla ungdomar som en fårskock som just nu går åt vänster kan också vara direkt farligt.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Skapade politiken Thomas Quick?

Thomas

Den som följt händelserna kring den morddömde Sture Bergwalls frikännanden torde vid flera tillfällen ha fyllts av förundran, skräck och slutligen beundran.

Förundran över hur en narkotikapåverkad psykpatient kunde förvandlas till en trovärdig seriemördare i samma liga som Hannibal Lecter. Skräck inför de faktum att stora delar av den svenska offentligheten köpte massmördar-konceptet, och beundran för de som hävdade att historien inte höll. Likt journalisten Hannes Råstam och kriminologen Leif GW Persson.

Om tre veckor kommer Sture Bergwall troligtvis att släppas ut från Säters sjukhus, och allmänheten bör nu invänta den kommission som kommer att ledas av professor Daniel Tarschys. Det ger tid till eftertanke, speciellt för alla som är engagerade i samhällsdebatten och som aspirerar på att inneha förtroendeposter. Kort sagt så bör man inte försöka plocka några som helst politiska poäng på ämnet Thomas Quick, då det är en rättsskandal och bör utredas som en sådan.

Men det verkar inte vara ett tillvägagångssätt som delas av alla.

I samband med onsdagens upplaga av SVT:s Veckans Brott, där Sture Bergwall, Leif GW Persson och Högsta domstolen domaren Göran Lambertz medverkade, tyckte den socialdemokratiska pampen i vardande – Eric Rosén  – att det var tillfälle att plocka lite politiska poäng. Troligtvis tyckte Rosén att det var jätteroligt att likställa den envise anti-Bergwall talesmannen Göran Lambertz med finansminister Anders Borg, men i sitt försök att vara rolig demonstrerade han mest sin okunskap om svensk nutidshistoria.

Det tål att upprepas att man inte ska plocka politiska poäng på vad som har hänt, men då Rosén gjorde det kan det knappast skada att svara med samma mynt.

Ty det går att se politik i skandalen, men då är det den politiska vänstern som bör ställas i skamvrån. Först och främst skulle Göran Lambertz aldrig sitta i en Alliansregering, då han är uttalad socialdemokrat och dessutom var aktiv i SSU. Han jobbade senare med Laila Freivalds på justitiedepartementet och har dessutom uttryckt beundran för hennes insatser som departementschef. Thomas Quicks försvarsadvokat Claes Borgström utsågs till jämställdhetsombudsman (Jämo) av Margareta Winberg och har tidigare varit medlem i Socialdemokraterna.

Således finns det fog för att påstå att Quickskandalen har politiska aspekter och är man riktigt illvillig kan man se f.d. S-ministern Morgan Johanssons markerande mot Lambertz som ett exempel på krishantering blandat med populism, men det skulle man bara göra om man söker vara rolig på sociala medier.

När man försöker att analysera skandalen bortom dess nyckelpersonligheter kan man också hitta ideologi. En av dem som träffade mitt i prick, trots att hon sällan brukar göra det, är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg. Hon beskriv miljön på Säter som skildras i journalisten Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga (Lind & Co), som ”ett exempel på 70-talets vänsterhumanism som alltid ville så väl, men som ibland hamnade förfärligt snett”.

Föreställningen om De Bortträngda Minnena och dess skapelse Thomas Quick, är ett exempel på ett 70-tals-flum som tog sig många uttryck. Inom Riksförbundet för sexuellt lika berättigande (RFSL) tilläts exempelvis organisationen PAG, Pedofila arbetsgruppen. Attityderna har skildrats av författaren Göran Hägg i boken Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986 (Wahlström & Widstrand, 2005) där han också beskriver att trenden med gränslöshet var internationell, men fick ett desto ”starkare genomslag i det medielikriktade och framstegsdyrkande välfärds-Sverige än på de flesta andra håll”.

Så visst går det att politisera om Thomas Quick, men det bör man inte göra. Eric Rosén bör som chefredaktör för internetsatsningen Politism istället läsa på sin nutidshistoria.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Två boktips till Politism

blatte
Det var många som välkomnade att Aftonbladet och LO förra sommaren lanserade opinionssidan Politism. Vänsteranhängare såg det som ett försök att ge den borgerliga dominansen på ledarsidorna en match. Många av dess ideologiska motståndare tyckte det var intressant att ytterligare en aktör ville delta i det politiska samtalet, eftersom alla tjänar på att så många röster som möjligt får komma till tals. Undertecknad skrev själv att den nya satsningen kunde ”bli en tillgång för svensk ledarjournalistik” om sidan valde ”en självständig, tänkande och djupsinnig linje”. Därför är det tråkigt att konstatera att de inte har gjort detta, utan snarare tvärt om.
 
Idag är Politism en klubb för inbördes beundran, vilken roar sig med ”att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner”, för att citera bloggaren Fanny Åström som har kritiserat den från ett vänsterperspektiv. Men vad som är än mer beklagligt är att redaktionen inte ens verkar klara av att attackera dem som innehar makt.
 
Herman Lindqvist är f.d. utrikeskorrespondent och numera en populär populärhistoriker. Som historiker har han fått rättmätig kritik av bland annat Peter Englund, men han anses fortfarande vara bland de bästa journalister vi har haft, då han bland annat var ensam om att rapportera om Pol Pots folkmord i Kambodja.
 
Idag är Lindqvist krönikör i Aftonbladet och de flesta av hans krönikor kan klassas som skvaller ur svensk historia. Men ibland skriver han reflektioner om Sverige, sitt andra hemland Frankrike och om världen. Det är en sådan reflektion som är orsaken till att Politism ser sig tvungna att raljera över Lindqvist. Ty han hade mage att nämna att det i västvärlden finns problem med integration.
 
Enligt Politism var detta ”Avpixlat-retorik” och läsare uppmanades att ringa till Aftonbladet och ifrågasätta varför han fick fortsätta att skriva i tidningen. Konstigt nog insåg de inte att läsarna skulle använda en modifierad version av Avpixlats standardrepertoar: Ring upp tidningen för att tysta skribenten. Det är dessutom oroväckande att redaktionen inte vill låtsas om att krönikan handlade om mycket annat: att väldigt få européer läser på amerikanska elituniversitet och att Lindqvist också försvarade invandring. Istället för att problematisera artikeln valde den självutnämnde narren Kawa Zolfagary att lansera spelet ”blatte eller bomb” då Lindqvist använt uttrycket ”tickande bomb”.
 
För många kan det säkert tyckas roligt, men för andra är det ett tydligt tecken på att vänstern är maniskt rädda för att ens tala om integration. Som den ”blatte” jag själv är tar jag mig därför friheten att till Kawa Zolfagary rekommendera två böcker som kan förklara vad Lindqvist skriver om. De kan sätta hans krönika i en ”kontext” för att använda ett av vänsterns modeord.
 
Först och främst bör Zolfagary läsa den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies memoarer Joseph Anton som skildrar hur denne fick leva gömd efter att Irans Ayatollah Khomeni 1989 uttalade en dödsdom, fatwa, över honom då hans roman Satansverserna delvis är baserad på Koranen. Den andra är den brittiske psykologen Kenan Maliks studie Från fatwa till jihad som skildrar hur Rushdieaffären bidrog till vår rädsla att kränka andra. Om det inte handlade om vita kränkta män förstås.
 
God läsning.
 

7 kommentarer

Filed under Uncategorized