Tag Archives: regeringen

Stefan Löfven har inget val

WEB_INRIKES

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sverige ska gå före – men med rätt fot

FN:s klimatpanel IPCC har lagt fram sin senaste rapport idag. Mycket förenklat visar innehållet att de församlade klimatforskarna till minst 95 procent säkerhet säger sig vara övertygade om att det är människans utsläpp av växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Vilket är ett framsteg: 2007 var man ”bara” övertygade till 90 procent och 2001 till 66 procent.

De tre senaste decennierna har varit de varmaste sedan mitten av 1800-talet, men de senaste 15 åren har uppvärmningen gått långsammare. Det beror, enligt IPCC, på att denna till större del än tidigare lagrats i haven. Vid slutet av seklet är det troligt att medeltemperaturen kommer att ha ökat mellan lägst 1,5 grader och högt räknat över 2 grader Celsius. Värmeböljor blir vardagsmat, torra delar av världen blir om något ännu torrare, samtidigt som platser där det redan regnar mycket kommer att bli både blötare och fuktigare.

Och vad gör vi då åt det? Minska utsläppen är givetvis viktigast. Därmed hamnar allas blickar på i första hand Kina men också USA, som är de två stora och avgörande bovarna i klimatdramat. Om inte insikterna drabbar den största diktaturen och den stora demokratin om att så är fallet spelar det mindre roll vilka insikter som drabbar andra länder.

För svensk del är dagens nyhet ingen större nyhet. Insikten om klimathotet finns, om än att det finns olika bud om hur vi för svensk del ska komma tillrätta med det och på vilket sätt vi gör bäst nytta i det stora sammanhanget. Redan nu är vi bäst i EU på klimatanpassning, och EU är bäst i världen.

Så frågan är given – vad vinner vi och världen på att Sverige gör härnäst? Med vad ska vi gå före?

Vi kan givetvis snabba på marschen mot nollutsläpp istället för att uppfylla målet till 2050, som är regeringens ambition. Men det är knappast den insats som kommer att avgöra hur temperaturen i atmosfären är vid sekelskiftet. Sveriges andel av utsläppen är 58 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta ska jämföras med världens totala cirka 35 miljarder ton. Den svenska andelen är alltså mindre än 0,2 procent. Se upp för självspäkning! Om detta skriver EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner (M) på SVD:s Brännpunkt idag.

Svenska utsläpp av växthusgas har redan minskat med 20 procent, under perioden 1990 – 2012. Naturvårdsverket, som utreder hur nästa steg ska se ut, har kommit fram till att det går att nå en 40-procentig minskning fram till 2020 utan att blanda in den så kallade utsläppshandeln i ekvationen.

I Svenska Dagbladet idag vill ett antal intresse- och påtryckarorganisationer inom miljörörelsen att Sverige trots allt ska ta det steget, kosta vad det kosta vill. Dessutom vill man inte att regeringen ska räkna med kärnkraft och handel med utsläppsrätter. Det man däremot vill tycks istället vara just detta att vi ska vara snabbare. Skälet till detta är att vi ska gå före, vilket leder resonemanget i cirklar.

Det har funnits förslag för att sätta press på omvärlden – också ett sätt att gå före – genom att införa klimattullar. Varor som importeras från länder vars uppvärmning, elproduktion, transporter och industri bidrar till fortsatt uppvärmning ska bli dyrare. Men så lär knappast bli fallet. Dels blir det svårt att övertyga världen om att på detta sätt ”straffa” USA och Kina, dels lär knappast vare sig svenska eller europeiska konsumenter vilja betala det priset. Och vilken politiker tror sig kunna få med sig väljarna på ett sådant förslag när det plötsligt visar sig göra stora hål i den egna privatekonomin?

Finns det andra vägar? Regeringens avsatta budgetpengar till grönt företagande är värt att pröva, inte minst därför att just företagande också har andra värden som är väsentliga i sammanhanget. En samhällsekonomi som växer har lättare att ta stora och mer komplexa beslut när det gäller klimatanpassning. Om Sverige kan gå före när det gäller att ta kostnader för att anpassa samhället i mer hållbar riktning idag, istället för att vänta och betala mer för samma insatser längre fram, då går vi sannerligen före.

Att skära ner utsläpp är lätt om man inte bryr sig om de omedelbara konsekvenserna för ekonomin, välfärden och sammanhållningen i landet. Men om man istället hävdar – med en dåres envishet – att världen vinner på att Sverige går före genom att satsa på bättre stadsplanering, omställning av näringslivet, forskning, utveckling och på att gynna entreprenörskap, så säger man samtidigt att världen har mer att vinna på svensk tillväxt än på snabbare svenska utsläppsminskningar.

Se där, ett manifest för klimathögern! Om en sådan skriver vi på BT:s ledarsida idag.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Har Löfven verkligen näsa för det här med gruvor?

I torsdags kom regeringen med sin mineralstrategi. Den ska få Sverige att behålla och förstärka sin position som EU:s ledande gruvland. En sådan behövs, inte bara för att Northland har misslyckats med sin satsning i Pajala.
Hur Stefan Löfvens (S) mineralstrategi ser ut vet vi inte. Men han verkar inte ha näsa för det här med gruvor. Under sitt besök i Pajalagruvan vittnade han om att han där minsann kunde känna doften av pengar. Prosit!
Är det något Löfven annars har näsa för så är det skattehöjningar. Lika lite som ett svajigt gruvföretag kan lösa kriser genom att be investerarna gräva i fickorna, kan politisk idélöshet kompenseras genom höjda skatter.
Hur ska det gå för Pajalas unga om han får införa fördubblad skatt på deras arbete?
Kanske var han bara lite snuvig, den gode Löfven. Eller så reagerade han i förväg på det som skulle bli förra helgens stora avslöjande, att ett 20-tal gruvarbetare i LKAB:s gruva i Kiruna under många år har kunnat lura till sig mångmiljonbelopp genom att fuska med arbetstidsredovisningen.
Så kan det vara – stanken av oärligt förtjänta pengar måste ha orsakat en allergisk reaktion.
Bara nu inte Löfven får bihåleinflammation av att lokala företrädare för hans gamla fackförbund IF Metall kräver att fuskarna ska frikännas. Enligt Gruvtolvan borde arbetsgivarna ha känt att det osade katt om övertidsblanketterna.
Stackars Stefan Löfven!
Nästa gång han går i närheten av en gruva, kommer han att se till att nässprej finns tillgänglig.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Särintresserna förnekar sig inte

Nej. Att LO och Svenskt Näringsliv inte kan komma överens om sin del i jobbpakten är inte ett bekymmer för regeringen. Inte heller är det ett nederlag för Anders Borg eller ett fiasko för Fredrik Reinfeldt, som ju var den som tog initiativ till en trepartsöverenskommelse för att minska ungdomsarbetslösheten.

Det är ett bekymmer och ett nederlag för de unga utan jobb.

Därmed är det i förlängningen ett problem för samhället som helhet.

Att Svenskt Näringsliv drar sig ur beroende på att LO inte vill reformera arbetsrätten, och att LO mer eller mindre torpederar förhandlingarna genom att föra in krav och aspekter som inte hör dit, är också ett bekymmer och ett nederlag. Inte minst för förtroendet för arbetsmarknadens parter.

Men uppenbarligen är ungdomsarbetslösheten inte tillräckligt allvarlig och omfattande för att arbetsmarknadens parter ska inse att även de ska ta den på allvar.

Mänskligt att döma förstår nog de flesta människor som har minsta lilla insyn i hur arbetsmarknadens parter brukar agera, att regeringen inte kan göra så mycket om LO och Svenskt Näringsliv inte vill. Vårt svenska arbetsmarknadssystem bygger på att parterna ska ta ansvar, inte på att regeringen ska ta ansvar för att parterna lever upp till detta förtroende.

Idag har Svenskt Näringsliv och LO med all önskvärd tydlighet visat att de förtjänar att kallas ”särintressen”. Fredrik Reinfeldt ord besannas ännu en gång, och det är uppenbart att det nu är upp till enskilda branschföreträdare att lyckas med det som inte de centrala parterna inte vill, nämligen att ta ett eller flera steg mot överenskommelser som minskar ungdomsarbetslösheten.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Politik – inte juridik – bakom Miljöpartiets KU-anmälan

Idag har Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund KU-anmält statsminister Fredrik Reinfeldt för löftesbrott.  Inte för att ha brutit vilka löften som helst, utan klimatlöften. Det är pengarna till klimatomställning i fattiga länder som saken sägs gälla.

Vilket sammanträffande! En anmälan som när man granskar den visar sig sakna juridisk grund, men som fullkomligen svämmar över av politiska över- och undertoner. Och som dessutom passar som hand i handsken när världen är samlad till klimatmöte i Doha och det gäller att ta snabba poäng här hemma.

Enligt överenskommelsen vid toppmötet i Köpenhamn 2009 ska världens rika länder bidra med 100 miljarder dollar utöver biståndet. Skrivningen i avtalet är dock långt ifrån glasklar. Ordet som används för att beskriva vad som menas med ”utöver biståndet” är ”additionellt”.

Men eftersom Sverige betalar mer i bistånd än andra, så kan man tycka att det är rimligt att frågan om löftesbrott först måste bli en fråga om man har lyckats kommit överens om från vilken nivå man ska börja räkna denna den överskjutande delen. Det har man inte.

Regeringen hävdar att man varken gör fel som tar klimatpengarna från biståndet, eller för den delen snålar på insatserna. Bara under 2013 satsar man två miljarder i klimatbistånd via ”bilaterala och regionala kanaler. Utöver detta kommer Sverige att anslå ”ytterligare 0,5 miljarder kronor för insatser som bidrar till ett långsiktigt anpassningsarbete i de alldra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis i Afrika. Det görs exempelvis genom investeringar i fungerande ekosystem, sanitet, uthålligt jordbruk och tillgång till vatten.” (Utrikesutskottets betänkande 2, sidan 39) Inte heller sviker man några klimatlöften.

Frågan är om det inte hade varit bättre för alla parter att först hitta någon form av samsyn kring beräkningsgrunden, och först därefter tillsammans på egen hand räkna ut om löftet svikits eller ej. I normala omständigheter hade det nog gått till så. Men nu talar vi politik och opinionsbildning. Och då är alla tricks, fula såväl som smarta, tillåtna.

Att anmäla statsministerns för klimatlöftesbrott men inte medge att man har olika sätt att bedöma vad som är ett löftesbrott och vad som inte är det, är inte smart. Inte minst för att omvärlden lätt lär komma fram till slutsatsen att KU bara används i MP:s opinionsarbete, och inte för sin egentliga uppgift –  att skydda konstitutionen.

Det står naturligtvis var och en riksdagsledamot fritt att anmäla först och tänka efter sedan. Men problemet är att Per Bolund och Miljöpartiet har tänkt, och ändå kommit fram till att en KU-anmälans politiska värde överstigen riskerna med att man på detta sätt på sikt omöjliggör för riksdagens granskningsutskott att få sina slutsatser tagna på allvar.

Bortsett från detta ska det nog mycket till för att statsministern blir fälld av KU. Maktbalansen i utskottet är sådan att oppositionen förlorar om Sverigedemokraterna inte är med på deras sida. Och det skulle förvåna om SD menar att det inte är rätt att ta klimatpengar från biståndsbudgeten. I synnerhet inte om den faktiskt är större än omvärldens.

Även nästa vecka lär KU vara med i det politiska spelet. På onsdag antas riksdagen anta ett tillkännagivande att man avser att erkänna vad som i praktiken är gerillarörelsen Polisarios statsbildning i Västsahara. Det finns en majoritet för det i riksdagen. Men då det är regeringen som erkänner andra stater, och regeringen gillar inte tanken på en sådan regim i Västsahara, så kommer man vackert att strunta i riksdagens vilja.

Och då blir det KU-anmälan igen.

Den parlamentariska situationen är som den är. Utskottsinitiativ och tillkännagivanden är redskap som står till riksdagens förfogande i spelet med regeringen. Men frågan är om inte en fråga om erkännande av statsbildningar är av en sådan art och vikt att riksdagen, trots möjligheten, ändå skulle avstå från att utnyttja den möjligheten.

Någonstans måste det ju finnas en gräns för hur långt man kan gå för att uppnå eventuella och ”additionella” politiska framgångar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized