Tag Archives: Sagan om Ringen

Uppdaterat: Solkungen hör av sig

Bild

När Carl Schlyter i en lång och utförlig kommentar vill motivera sitt beteende, framstår han istället som än mer uppfylld av vad historikern Erik Lönnroth i sin bok om en annan envåldshärskare, Gustav III, kallade för ”den stora rollen”.

Schlyter påpekar att han ”inte lagt ett förslag om att förbjuda lakritspipor”. Men det har aldrig hävdats, däremot att han vill förbjuda dem och det vill han fortfarande, då han röstade för ”att förbjuda leksaker, godis mm som imiterar tobaksprodukter som därmed normaliserar rökning och uppmuntrar dem att imitera vuxnas rökningsbeteende”. Att han sedan vill urskulda sitt beteende med att han tror ”att både Danska och Svenska livsmedelsverket skulle komma fram till att lakritspipor inte är tillräckligt imiterande” gör inte saken bättre, då det finns en del unga, som i sitt oförstånd vill framstå som intellektuella och därför börjar med pipa.

Se där ytterligare ett skäl till förbud!

Vad man som slutligen blir sista anteckningen i den Schlyterska Solkungsjournalen är när han påpekar att han minsann är EU-kritiker, ”men just tobaksindustrin” ska ”detaljregleras annars hittar deras jurister kryphål, ibland kanske över det löjligas gräns”. Det kan på sin höjd framstå som en god tanke, men alla anhängare av ett rättssamhälle borde väl vara av åsikten att lagar ska tolkas och följas, och råkar det vara så att det i lagen finns ett stöd för också förhatliga tobaksprodukter så måste även den lagen följas.

För anhängarna av europatanken ska EU göra det enklare för människor att bo och arbete i medlemsländerna. Det är privilegium att leva och verka i flera länder. Men för andra framstår detta som en farlig tanke. Som emellertid kan mildras om man får bestämma lite över alla andra.

(David Lindén)

PS: Schlyter säger också i förbigående att: “Vad gäller rökning i film omfattas det av tryckfriheten och kommer ej regleras”, men tankar som redan satts på pränt kan, med lite regleringsvilja, också de bli verklighet. De duktiga läsarna M-politikern Per Hagwall och debattören Mattias Svensson hörde av sig och upplyste om att det både i lilla Sverige och i stora världen, tyvärr, finns fler kandidater till Solkungensyndromet än Carl Schlyter.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Har Carl Schlyter fått Solkungensyndromet?

Bild

Trots en förhärskande myt om att det handlar om egen vinning, så ger sig de flesta människorna in i politiken på grund av en vilja att förändra världen till det bättre. Att man har olika bilder av hur den förändringen ska gå till och diskuterar detta med sina meningsmotståndare, kan sägas utgöra själva stommen i den moderna politiska debatten. Dessutom anser de flesta politiker, från vänster till höger, att det finns vissa frågor som ska avgöras av politiker och frågor som bäst avgörs på grupp, familj och individnivå.

Men tyvärr kan det också bli så att en del politiker som spenderat alldeles för lång tid i det politiska systemet, till den grad förlorar sin verklighetsuppfattning att de ser varje fråga som ytterst viktig för politikerna att besluta om. Detta kan kallas för Solkungensyndromet efter den franske kungen Ludvig XIV (1638-1715) som enligt en seglivad myt yttrade att ”staten, det är jag”.

Dagens politiker är visserligen inga envåldshärskare, men det dyker då och då upp folkvalda som anser att de borde vara det. En sådan är Miljöpartiets europaparlamentariker Carl Schlyter som nu vill förbjuda lakritspipor i syftet förhindra barn och ungdomar att börja röka. Det är i ett gott syfte, då barn inte ska röka. Men det tyder också på en skrämmande arrogans och självgodhet.

Idag sysslar EU med en mängd områden, varav vissa är berättigade och andra mindre så. Det kan synas vettigt att man samarbetar angående reklam och speciellt reklam som handlar om direkt hälsovådliga varor. Men att tro sig förutse ett begynnande tobaksmissbruk i att man uppskattar lakritspipor är skrattretande, och ett bevis på att man överskattar sin egen förmåga: Ett exempel på Solkungensyndromet.

Nästa steg för Schlyter borde vara, för att citera Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, att yrka på förbud mot rökning i filmer, och varför inte börja med Sagan om Ringen filmerna och när man ändå är igång kanske man kan stoppa regissören Peter Jacksons Bilbo del 2, ty där kommer det garanterat förekomma rökning.
(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Förnyelse i förtryckets fotspår

TT-intervju-Lˆfven

När Socialdemokraterna i dag inleder sin kongress är det uppenbart att Stefan Löfven gradvis och lågmält faktiskt förvandlat partiordföranderollen något. Av praktisk och mätbar politik har han däremot inte presterat något som är värt att lyfta fram. Men när det gäller bilden av hur en ledande socialdemokrat ska vara för att väcka ett insomnat engagemang har han varit mer framgångsrik.

Kanske är det fler än PRO-generationen som nu känner sig bekväma med Löfvens lågmäldhet? Der rör ju sig lite, om än inte statistiskt säkerställt, i opinionen. I så fall kan han räkna med att överleva ett tag till, och rentav med att skörda framgångar redan i nästan val.

Men återtåget avgår inte bara från Sveavägen 68. Även om Socialdemokraterna i sina försök att återupprätta bilden av sig själva som jordens medelpunkt och alltings mål och mening har velat betona stabiliteten och regeringsdugligheten, så har aktivister av olika färg och form gjort sitt bästa för att motverka denna förändring.

Två sådana motverkare har i veckan presenterat tiopunktsprogram mot förnyelse och för att begränsa Stefan Löfvens möjligheter till att normalisera bilden av partiet. Dagens Nyheters kulturredaktion öppnade sina spalter på vid gavel för Daniel Suhonen, tidigare Tidenredaktör och nu lobbyist på tankesmedjan Katalys. Medan Aftonbladets lät Göran Greiders rödaste stjärna lysa klart på ett uppslag.

Suhonens Tio arbetspunkter för en socialism för vår tid är dock främst ett vittnesmål om vilken plats romantiken och romantiska föreställningar har för en vilsen vänster. Men Suhonen har svårt att säga något om vad Socialdemokraterna rent praktiskt ska ta sig för under de kommande åren. Däremot är hans text konkret i ett bestämt avseende – det abstrakta utgör framtidens väg.

Med poesi och vinstförbud ska en ny ordning skapas. I förlängningen också en socialistisk människa som gör som Kommunal befaller, som inte ifrågasätter vänstervalet med hänvisningar till den så otrevliga verkligheten.

Han får givetvis tycka som han vill. Och han får gärna hugga sina budord i sten. Precis som SSU i Södra Älvsborg får röra sig hemtamt med kamrathälsningar och drömmar om att upprätta folkrepubliken Sjuhärad.

ASTIN WOOD

Men varför låter Suhonens ord som när Frodo och Sam begråter sitt saknade Fylke i Sagan om Ringen? Det är vackert, det är lite vemodigt och samtidigt djupt naivt. Marknadens nazgüler sveper fram över landskapet och skrämmer skiten ur alla små. Inte ens Håkan Juholt förmår hålla upp ett paraply när det regnar så surt på socialdemokratin. Den väg som Frodo och Sam valde är dock inte aktuell för Suhonen. Just nu är den vänstra vägen den bredaste och jämnaste. Den socialdemokrat som däremot pekar på den smala och slingrande verklighetsanpassade vägen får varken gehör eller plats i pressen. Rött är det nya svarta.

Om Göran Greiders text är det inte så mycket att säga. Den är ungefär som alla Greiders texter. Rakare och tydligare än Suhonens är den dock, och inte lika romantiskt, men garanterat mer provocerande i sin hyllning till allt från Rosa Luxemburg till Hugo Chávez.

Båda har de dock det gemensamt att de rör sig mot framtiden med ryggen före. Om socialdemokratin är död, måste den återuppfinnas, skriver Greider och sveper likt Sauron med sitt brinnande öga på jakt efter hot och svagheter i tro och tanke.

Men ligger verkligen Socialdemokraternas framtid 30 till 50 år bakåt i tiden?

Dåtidens socialdemokrati formade sin politik i relation till sin samtid. Kampen mot den romantiserade bilden av kommunismen – förklädd till socialism – mobiliserade såväl elit som massor. Mycket talar för att Olof Palmes val av Socialdemokraterna hängde på dess tydliga front mot sådant förtryck.

Hur ska romantikern Suhonen och den lätt gammaltestamentlige Greider kunna återskapa de historiska förutsättningar som gav partiet dess stabila ställning, om man inte anammar dåtida partiföreträdares tydliga och distinkta avståndstagande från just vänsterns idéer och verklighetsbilder? Är det ens möjligt att tänka sig 70-talets socialdemokrati utan det ”arbetarnas och soldaternas” förtryckarimperium som byggde murar och fyllde fångläger som relief?

Att i det läget vädra gamla vaxfigurer från kommunismens bestiarium, och tro att dessa skulle kunna peka ut vägen för dagens socialdemokrater, är nog inte vad Stefan Löfven har tänkt sig som redskap för fortsatt förnyelse.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized