Tag Archives: Sara Abdollahi

Enkelhet är också extremism

Bild

Få demokrater torde ha överseende med att flera personer grovt misshandlades i Malmö i samband med internationella kvinnodagen den 8 mars. Ty ingen förtjänar, någonsin, att utsättas för våld på grund av politiska åsikter. Men vad som är anmärkningsvärt är att den kampretorik som misshandeln genererade har accepterats av media, som om det vore legitim antirasism.

Precis som journalisten Anna-Lena Lodenius skrev i måndagens Expressen är det nämligen aldrig acceptabelt att ta lagen i egna händer och möta våld med våld, även om det ursprungliga våldet kommer från nazister. Ett demokratiskt samhälle lämnar våldsmonopolet till staten, och vuxna individer klarar vidare av att hålla två tankar i huvudet på samma gång.

Det är därför inte heller acceptabelt att hävda att man borde ha överseende med den autonoma vänstern och att, likt vänsterdebattören Sara Abdollahi, påstå att regeringen borde använda uttryck som ”Non Paseran”. En slogan som betyder ”de skall inte passera” och härrör från den republikanska sidan under Spanska Inbördeskriget.

Uppfattningen om denna konflikt har idag formats av att Franco-sidan stöddes av Nazi-Tyskland och genom skönlitteratur av George Orwell och Ernest Hemingway, vilka båda stred på den republikanska sidan.

Kort och gott: det var en konflikt mellan den onde diktatorn Francisco Franco och de ”goda republikanerna”. Men även hos dessa förekom övergrepp och avrättningar, vilka i historieskrivningen idag går under samlingsnamnet Terror Rojo en España (den röda terrorn i Spanien).

Det är därför som man skall vara försiktig med historiska liknelser, och det därför som många debattörer gör fel när de liknar nutiden vid 1930-talet. Förutom att framstå som direkt okunnig, framstår man också som våldsromantiker. Man bekräftar även nazisternas världsbild.

Dessutom är det värt att notera att föraktet för ”liberaler” delas av extremister på både höger och vänsterkanten, vilket debattören Nabila Abdul Fattah visar med en ledarartikel i gårdagens ETC. Förutom att artikeln dryper av en tjurighet som vanligtvis finns hos arga tonåringar är det också intressant att hon hävdar att liberaler – borgerliga – bara engagerar sig på ”egna villkor”. Hon tycks emellertid ha glömt att även Socialdemokrater och demokratiskt sinnade Vänsterpartister har svårt för Anarkisternas svarta fanor, machoretorik, stenkastning och vandalisering. Samt att hennes arrogans har spritt sig till Helsingborg, där exempelvis spoken word artisten Eli Sophie Andree avbokades att tala under en demonstration mot rasism enkom för att hon var engagerad i Liberala Ungdomsförbundet (LUF).

Ett moget engagemang tar till vara allas vilja att hjälpa till och vettiga samhällsdebattörer är vuxna nog att lämna 30-talsretoriken i historieboken, där den hör hemma.

(David Lindén)

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Antirasister: Lär av Lyndon Johnson

Lyndon_Johnson_signing_Civil_Rights_Act,_July_2,_1964

Idag är det femtio år sedan USA:s dåvarande president Lyndon Johnson undertecknade en samling lagar som gav svarta och vita lika rättigheter och som har gått till historien som the Civil Rights Act. Undertecknandet var kulmen på en lång, svår och – ofta – blodig kamp som USA:s svarta befolkning hade fört tillsammans med liberalt sinnade republikaner och demokrater för att få medborgerliga rättigheter.

Det var också en kamp som den amerikanska staten stundtals hade stått handfallen inför. På 1940-talet hade man till och med bjudit in svensken Gunnar Myrdal för att ”lösa negerfrågan” för att citera sonen Jan, och i boken The American Dilemma förutsåg Myrdal, felaktigt, att kampen för lika rättigheter skulle börja i USA:s industriellt utvecklade norra delstater.

Kampen kom dock att starta i södern och det var en president tillhörandes Demokraterna – Sydstaternas gamla parti – som kom att engagera sig mest för att svarta amerikaner skulle ha samma rättigheter som vita. Men även fast Johnson var känd som ”Washingtons mäktigaste man” kände han sig stundtals maktlös. I ett berömt telefonsamtal med medborgarrättskämpen Martin Luther King talar Johnson klarspråk och säger helt sonika: ”jag behöver er hjälp”.

King försäkrade presidenten om att han skulle få detta och lagförslaget kom också att skapa en ny politisk konsensus i USA. Ty efteråt var det inte politiskt acceptabelt att marknadsföra rent rasistiska åsikter. Men det tål att poängteras att det var en förändring som tog tid och ett resultat av en bred, inkluderande och politiskt icke-homogen koalition.

Däri ligger också en viktig lektion för den antirasistiska rörelsen i Sverige. För att uppnå resultat måste man lyssna på varandra, lägga radikalismen på hyllan och inse att makthavare är bättre som allierade än som fiender. Dessutom måste man våga acceptera kritik och inte som exempelvis debattören Sara Abdollahi avfärda dem med en annan åsikt för att de har en annan hudfärg.

Idag gör många debattörer således precis tvärtom och dessutom framhäver man dem som snarare stjälpte än hjälpte den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Att exempelvis låta sig inspireras av Svarta Pantrarnavisar på både arrogans och historisk okunskap. När man dessutom tycker det är fel att hedra den mördade Fadime Sahindal med en ceremoni på Berns då det skulle vara i det ”vita finrummet” blir också rent provocerande. Ty om det är någon som hör hemma i minnets finrum så är det Fadime Sahindal för att parafrasera SVD:s ledarskribent Sanna Rayman.

Slutligen bör man inse att politisk förändring tar tid. Men att den kan snabbas på om man är lyhörd, ödmjuk och receptiv. Om man däremot dunkar varandras ryggar, hånar de kritiker som vill väl och väljer att alltid se fiender kommer det ta ännu längre tid. För då skrämmer man iväg alla de som gärna ställer upp på lika rättigheter, men kanske inte anser att normer är roten till allt ont, att man når paradiset via ordet hen och att också människor över trettiofem kan framföra kritik som är värd att ta till sig.

(David Lindén)

Lästips: Den som är intresserad av att veta mer om Lyndon Johnson rekommenderas journalisten Robert Caros biografiserie The Years of Lyndon Johnson som alla publiceras av det amerikanska förlaget Alfred A. Knopf.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Hijabuppföljning: En misslyckad tillrättavisning

1229909_10100744114627358_166661292_n

På grund av den senaste tidens händelser i Mellanöstern och USA:s president Barack Obamas stundande statsbesök har debatten kring hijabuppropet inte förts med lika stor intensitet som tidigare. Men idag finns det anledning att skriva om det igen, då texten ”Uppföljning: Hijabuppropet breddade inte debatten” uppmärksammades på det sociala mediet Twitter av feministnätverket Femen.

ETC-krönikören och aktivisten Nabila Abdul Fattah, verkar också ha tagit så pass illa vid sig av texten att hon försökte sig på en misslyckad tillrättavisning som återges här ovan. Det hon dock lyckades med, förhoppnings omedvetet, var att likt Sara Abdollahi använda härskartekniker.

Abdul Fattah skriver att hon minsann ”fattar Noll av vad Saras text har med oss initiativtagare men aiiiight”. Ett påstående som uppenbarligen inte är sant, då hon känner sig så pass träffad av texten att hon tog sig tid att kommentera den. En människa som lever på sitt språk vet mycket väl att debatten mellan Femen -”Jenny” och Sara Abdollahi som berördes i texten handlade om hijabuppropet. För att den som inte har läst den framförde Femen – ”Jenny” tesen om att uppropet exkluderade kvinnor istället för att inkludera dem, vilket är en uppfattning som också ledarbloggen delar.

Tyvärr verkar Abdul Fattah inte ha tagit till sig något av kritiken då hon skriver att ”om Man Inte hittar ett problem så ser man till att skapa det”. Det är faktiskt inte ett påhittat problem att kvinnor förtryckts av både rasism och intolerant religion. Det är en ytterst påtaglig verklighet och som vuxen debattör bör man kunna ha dessa två perspektiv i huvudet på samma gång, även om det kan vara obekvämt.

Slutligen uppmanar Abdul Fattah att: ”Ställ dig i kön, David. Ni verkar vara en del”. Avsikten är att klumpa ihop den tidigare texten med de nättroll som bland annat torgförde myten om att kvinnan i Farsta skulle ha attackerats av sin egen man och inte en främling. Tekniken är utsliten, men förekommer med jämna mellanrum. Som när ledarskribenten Sakine Madon anklagades för att gå rasisternas ärenden.

Tidigare var slutsatsen att hijabuppropet inte breddade debatten och de finns inga skäll att revidera en slutsats som, tyvärr, visat sig hålla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized