Tag Archives: Stockholm Pride

Smaklöshet är ej rasism

Bild

På senare tid har det blivit populärt att i svensk debatt att inte bara diskutera fördomar, utan också att sätta sig till doms över andra och se fördomar i ageranden som man själv tycker är osmakligt. För några år sedan ville organisationen Centrum mot Rasism förbjuda glassen Nogger Black, då de menade att namnet kunde tolkas som en synonym för ordet neger. Efter det var det en storm mot att konstnären Makode Linde drev med stereotyper vid en installation på Moderna Museet.

Nu har organisationen Afrosvenskarnas riksförbund polisanmält Stockholm Pride för hets mot folkgrupp då det i prideparaden ingick en svartsminkad person som var utklädd till somalisk pirat. Förbundets talesperson Kitimbwa Sabuni motiverar anmälan med att tidigare händelser som Makode Lindes tårta ”rimligen gjort Pridearrangörerna medvetna om den rasistiska sprängkraften i blackface”. Ett uttalande som på samma gång andas elitism och okunskap.

Det är rimligt att fråga sig om Kitimbwa Sabuni har studerat något av den forskningen som finns kring rasism. Litteraturen gör gällande att rasism i mångt och mycket handlar om avsändare, och därför går det inte att dra slutsatsen att Stockholm Pride eller den sminkade deltagaren hade för avsikt att göra narr av personer med afrikanskt utseende. Om man mot förmodan skulle dra den slutsatsen öppnar man upp för att i allt större utsträckning tillämpa censur. Ty nästa steg borde rimligen vara att förbjuda all form av gycklande som innefattar grupper såsom asiater, tyskar och norrmän. Eller varför inte svenska kvinnor, som ofta får höra att de är lättfotade och partysugna när de befinner sig utomlands?

Att Afrosvenskarnas riksförbunds försöker bli smakdomare devalverar inte bara betydelsen av brottet hets mot folkgrupp, utan visar också deras okunskap om svensk historia. Blackfacetraditionen är nämligen inte svensk utan anglosaxisk. Den uppstod i södra USA och i Storbritannien, då vi i Sverige hade alltför få invandrare med afrikanskt utseende för att lägga märke till dem. Vill man applicera den i svensk debatt begår man därför ett intellektuellt tankefel. Det som ska diskuteras i Sverige är vanlig rasism då vi varken har amerikanska eller brittiska traditioner.

Kampen mot fördomar är ytterst viktig. Men för att den ska föras framgångsrikt måste också ett visst mått av trygghet tillåtas. Man måste förstå när avsändaren är rasistisk, humoristisk eller likt Makode Linde vill spela andra människors fördomar. Om man däremot ständigt hotar med polisanmälningar hjälper man de riktiga rasisterna, och tyvärr har Afrosvenskarnas riksförbund nu gjort detta.

(David Lindén)

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Idag hade Reine Feldt kunnat vara stolt

Bild
Så var det dags igen. På fredag börjar den årliga Pridefestivalen i Stockholm. Under en vecka förvandlas huvudstaden till en sprakande manifestation för tolerans och kärlek. Förutom festligheter och den årliga paraden fylls veckan också av debatter och seminarier som belyser situationen för HBTQ-personer i Sverige och i övriga världen.

Veckan är kort och gott både fest och allvar, och det är därför som den fortfarande behövs. För visserligen har Sverige kommit en bra bit på väg när det gäller lika rättigheter oavsett sexuell läggning, om man betänker att det inte var länge sedan homosexualitet klassades som en sjukdom och att denna läggning till helt nyligen sågs som något ytterst onormalt.

Om detta vittnar inte minst den kommande boken Ärkeängeln – en hjältes hemlighet (Offside förlag) av Hans Burell. Den handlar om IFK Göteborgs legendariska back Reine Feldt som under sitt liv ville hålla sin homosexualitet hemlig, och som gick bort i aids 1986. Feldts döttrar, som var 10 respektive 15 vid tiden för dödsfallet, sammanfattar på ett elegant sätt tragiken i pappans öde. Tidsandan tvingade honom att leva ”med en lögn och som han såg det hade han inget annat val. Men det var inte den person han ville vara”.

Den sistnämnda meningen tål att upprepas även idag: ”det var inte den person han ville vara”. Ty den sammanfattar den ångest som många HBTQ-personer än idag känner då de tvingas förneka sin läggning.

Därför behövs Pridefestivalen. För det finns fortfarande många fördomar kring homosexuella, och fördomar kan delas upp i två kategorier: Dels de som fortfarande hävdar att homosexualitet är onaturligt, dels de som menar att det ska tolereras så länge det inte märks av. Den senare kategorin manifesterar ofta genom uttalanden som att ”jag har inget emot bögar, så länge de inte stöter på mig” och finns tyvärr även representerad inom vissa partier i Sveriges riksdag. Dessa fördomsfulla kritiker hävdar att Pride bara är ett skrikigt, intolerant och promiskuöst arrangemang.

Man kan utan att rodna ställa sig frågan om de någonsin bevistat en Pridefestival.

I år kan jag tyvärr inte närvara, men nu på fredag ska jag ägna en del av dagen åt att tänka på alla dem som inte hade något val, och att det idag tillskillnad från på Reine Feldts tid är betydligt lättare att vara den man vill.

Något som vi bland annat kan tacka Pride för.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized