Tag Archives: Svenska Dagbladet

Ännu ingen jordbävning i Storbritannien

Britain European Elections

Nigel Farage möter Ukips sympatisörer i engelska South Ockendon med ett hästgarv. Foto scanpix

Igår gick Storbritannien till valurnorna, och idag så räknas rösterna. Det var två val samtidigt – lokalval i 100 av 172 kommuner och val till EU-parlamentet. Lägg därtill att det i ett litet antal städer också genomfördes borgmästarval och bilden av torsdagen som den stora valdagen blir bekräftad.

Men frågan är om torsdagen den 22 maj verkligen var en sådan framgångsdag för populistiska och främlingsfientliga UK Independence Party som media försöker göra den till. När allt kommer omkring har Ukip inte fått majoritet i en enda kommun!

Visserligen har partiet ökat sin andel av alla mandat, men framgången är relativ och utifrån en mycket låg utgångspunkt. I förra valet lyckades man ta 15 (!) mandat av 4000. (brittiska lokalval sker varje år men alla kommuner har inte val samma år utan dessa fördelas efter en treårscykel) På fredagseftermiddagen hade man lyckats räkna hem 162 medan Labour och Tories tillsammans hade drygt 3200 mandat. fått ihop 1200 och konservativa Tories 870. Även Liberaldemokraternas andel av mandaten var drygt dubbel som Ukips, och då är ändå Libdems de lokala valens stora förlorare.

Svenska Dagbladet valde att låta TT:s Brysselkorrespondent läsa The Guardian och skrev sedan att ” Siffrorna från Storbritanniens EU-val får vänta några dagar till. Men i de lokalval som hölls parallellt med det europeiska röstandet i går tycks i alla fall anti-EU-partiet UKIP ha blivit precis så starkt som det antogs på förhand. Dagens Nyheters Marianne Björklund låg nära den versionen när Sveriges största morgontidning skriva att ” EU-kritiska Ukip går fram kraftigt i de brittiska lokalvalen.” Kollegan Aftonbladet kunde för sin del för konstatera att ” EU-kritiska UKIP ser ut att gå kraftigt framåt i de brittiska lokalvalen.” Mångfalden i formuleringskonsten är överväldigande.

Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson fyllde på och hävdade att ”Ukip ritar om den politiska kartan”. Det är mycket möjligt – alla röster är inte räknade och EU-valet redovisas först på söndag. Men utifrån vad vi vet idag om just lokalvalen är det mer än tveksamt. Hur 135 mandat av 4000 skulle innebära att Ukip därmed ”ser ut att få runt 30 procent i lokalvalen, strax under det som opinionsmätningarna visat för EU-valet. Det är anmärkningsvärt eftersom partiet även på lokalplanet egentligen bara kampanjar på två frågor. Storbritannien ut ur EU och stopp för invandringen.”

Nja. Det som är anmärkningsvärt är att Aftonbladet inte kan räkna. Men det blir ingen kul grej om det visar sig att Ukips framgångar i lokalvalen är allt annat än en ”politisk jordbävning”.

”Den stora förloraren är premiärminister David Camerons konservativa parti. Det är främst härifrån som Ukip tagit sina röster.” Återigen ett nja. Den stora förloraren på fredagseftermiddagen var än så länge Liberaldemokraterna. Men visst, tories fick känna av väljarnas förändrade preferenser. Men fascinerande nog syns inte så många konservativa övergångar till Ukip som till Labour. Detta syns tydligt om man går in och granskar hur mandaten rört på sig i de enskilda valkretsarna.

Det kan tyckas vara missunsamt att inte låta Aftonbladet, DN, Svenskan och Tidningarnas Telegrambyrå – och därmed en förkrossande majoritet av alla medier i Sverige som har TT som enda leverantör av nationella och internationella nyheter – få kalla Ukips framgångar för en ”politisk jordbävning”. Men ännu har någon sådan inte inträffat. Snarare handlar om lokala små skalv som om det inte vore för medias intresse knappast skulle spela någon större roll för att påverka den nationella opinionen. De brittiska lokalvalen är opålitliga som opinionsmätare med tanke på att valdeltagandet är så försvinnande litet. Dessutom domineras valen av lokala frågor och lokala personligheter.

Helt klart finns det inslag av protester mot den sittande regeringskoalitionen som gör sig påminda i lokalvalsresultaten. Men dessa protester syns inte i de när man räknar mandat. lokalvalen som avgörs genom majoritetsval – den som först får egen majoritet vinner – och EU-parlamentsvalet som är proportioneligt och där alla röster räknas.  Då kan små rännilar av röster som läggs på Ukip över hela landet räknas samman och verkligen leda till en politisk jordbävning.

Vilket det också lutar åt. Det skulle inte förvåna om Ukip blev näst största parti, inte minst med tanke på den enorma uppmärksamhet och gratispublicitet som partiledaren Nigel Farage fått genom medias förtjusning i att förutspå jordbävningar innan de inträffar.

Texten uppdateras under kvällen.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Skydda människoliv, inte gränser

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

”De behandlade oss inte ens som djur, säger Ehsanullah Safi, djur behandlas med mer respekt än vi gjorde där ute på vattnet.”

Det behövs inte så värst mycket fantasi för att förstå vad det här handlar om. Men för tydlighets skull ska det ändå sägas att det ännu en gång handlar om en flyktingkatastrof.

Om män, kvinnor och barn som drunknar på gränsen till Europa.

Och, ej att förglömma, ännu en gång om den skam det innebär att hellre vilja skydda gränser än att skydda människoliv.

Förra söndagen upptäckte ett grekiskt patrullfartyg från kustbevakningen en liten träbåt med 28 afghaner och syrier ombord som drev hjälplöst efter ett motorhaveri utanför ön Farmakonisi i Egeiska havet. Båten togs på släp, men inte in mot land och säkerheten utan rakt ut till havs, tillbaka mot Turkiet och under mycket hög fart. Träbåten började ta in vatten, och trots att flyktingarna gjorde allt för påkalla kustbevakarnas uppmärksamhet fortsatte dessa att köra till dess båten med flyktingarna sjönk.

Ett ögonblick av dåligt sjömanskap? Nej, inte alls. Snarare ett överlagt agerande efter en väl beprövad metod som ofta används av den grekiska kustbevakningen. Det kallas ”push back”, vilket får det hela att låta som en idrottsterm. Men vad det handlar om är att i sken av att vilja hjälpa istället köra ut båtarna långt från land eller rentav över till en annan nations vatten. I det här fallet Turkiet.  Enligt svt.se har FN-organet UNHCR så sent som i november förra året krävs att grekiska myndigheter måste utreda 23 fall där flyktingbåtar tvingats bort.

Det som hände när det lilla träfartyget sjönk är alltså ingen nyhet, utan snarare vad som kan beskrivas som ”business as usual”.

Den här gången dog tolv människor. Två kvinnor och nio barn, som befann sig under däck sjönk med båten och drunknade. De som befann sig på däck hamnade i vattnet men blev upplockade först när det grekiska patrullfartyget fick motorproblem. Under tiden som flyktingarna försökte ta sig ombord drunknade ytterligare en kvinna.

Ehsanullah Safis hustru och fyra barn drunknade. Hans smärta skar genom Lunchekots strikt neutrala nyhetsflöde och gjorde det omöjligt att inte ta ställning för att medmänsklighet måste vara gränslös.

Faktum är att det börjar bli svårare och svårare att återkommande lyssna till debatter om migration, om EU:s yttre gränser, och om en solidarisk flykting- och asylpolitik i Europa som ska få fler länder att ta större ansvar för att dela bördorna med de länder – bland annat Sverige – som tar sitt redan nu. Just av det enkla skälet att det är uppenbart att den debatten inte handlar om kvoter eller kostnader, utan om en ingrodd ovilja att tala om den rasism och det människoförakt som Europa möter dessa människor med.

Gränser måste finnas, allt annat leder fel. Men gränser kan inte vara en ursäkt för gränslös ondska. 5 november 2007 rapporterade Gunilla von Hall i Svenska Dagbladet om hur ”Grekland systematiskt misshandlar flyktingar som kommer i båtar över Medelhavet för ett liv i Europa. Kustbevakningen sänker deras båtar, gör skenavrättningar och ger flyktingarna elchocker.” Uppgifterna hämtade hon en rapport från ett 70-tal människorättsorganisationer inklusive Amnesty International. Paraplyorganisationen Europeiska flyktingrådet hade samlat in vittnesmål om hur kustbevakningen sänker flyktingbåtar genom ”livshotande manövrer”, sticka hål på gummibåtar för att de ska sjunka. Och så vidare.

Den grekiska regeringen sade sig ta rapporten på allvar och lovade att utreda det hela grundligt.

Undarar om Ehsanullah Safi tycker att den utredningen var grundlig nog.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Varning för vita empatiska män?

video-jag-ar-jason-630x350

 (Foto: grandsmack.se)

Det finns mycket att invända mot artisten Jason Diakités samarbete med kollegan Sebastian Stakset och denna blogg har också gjort detta. Likaså finns det invändningar mot de som menar att talman Per Westerbergs frånvaro när 5i12-rörelsen tilldelade Dikité ett pris i riksdagen, var ett politiskt ställningstagande och inte ett beslut grundat på riksdagsetikett. Det finns däremot få invändningar mot Dikités tal där han utgår ifrån sitt svenska pass. Ty alla som har en annan hudfärg har någon gång upplevt frustrationen över att behöva legitimera sig, när andra betydligt blekare personer inte har behövt göra detta.

Talet har redan hyllats som ett retoriskt mästerverk och skapat reaktioner som de flesta torde anse som positiva. Exempelvis har ett antal artister ställt upp i en stödvideo för Dikité där de själva visar sina pass. En hedervärd solidaritetshandling som i mitt tycke är att applådera och som mestadels har bemötts med positiva reaktioner. Men inte av alla.

I en debattartikel med titeln ”Ni är inte Jason” som har publicerats på SVT-debatt anklagar den tidigare Hijaab-aktivisten Foujan Rouzbeh artisten Tomas Ledin för hyckleri, då han i videon konstaterar att detta att göra skillnad på människors hudfärg ”är rasism”. Anledningen är att Ledin ”inte vet” hur det är att vara Jason Dikité.

Om man ville raljera skulle man kunna säga att Rouzbeh i artikeln ägnar sig åt en form av lidelseskryt, som de flesta associerar med Monty Pytons klassiska video om de fyra rika männen från Yorkshire vilka på ålderns höst försöker överträffa varandra i historier om sin fattiga barndom.

Om man däremot bryr sig om att bekämpa främlingsfientligheten bör man se hennes artikel som ett kusligt symptom på hur en göra-skillnad-ideologi har vuxit sig stark hos en del förment antirasistiska debattörer. I sitt fördömande gör sig Rouzbeh till domare över andras förmåga till empati. I fallet Ledin dömer hon ut en artist som på 1980-talet engagerade sig i kampen mot Apartheid, på 1990-talet mot Lasermannen och nu för Jason Dikité. Anledningen tycks vara att han är vit och, idag, är tämligen priviligierad.

Menar Rouzbeh att han därför inte har rätt att ta ställning? Det är i så fall en form av översitteri som bland annat har förekommit bland sekter på vänsterkanten och som idag inte hör hemma bland dem som anser att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det inte heller ett ensamt fenomen.

Integrationsminister Erik Ullenhag har exempelvis anställt Tobias Hübinette som utredare i integrationsfrågor. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har tidigare uppmärksammat att Hübinette hyser en närmast rabiat syn på allt som handlar om rasism och diskriminering. Denne har också velat göra sig till talesperson för adopterade och torgföra åsikten att alla som råkar vara uppfostrade av dem som inte är deras biologiska föräldrar hade en taskig barndom. Men då detta skulle inkludera författaren till denna text så är det en sanning med modifikation.

Att Rouzbeh och Hübinette görs till talespersoner för invandrare och dem med utländsk bakgrund är symptomatiskt på dagens samhällsdebatt. Vi lever i en mycket ängslig tid och då får de som skriker högst mest stöd.

En del av dessa tar sig också rätten att vara smakdomare och enkom på grund av hudfärg och bakgrund döma ut andra människors förmåga till empati och medkänsla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

december 16, 2013 · 8:24 e m

Åkesson vill och SD vill inte

Sveriges Riksdags šppnande 15 september 2011

Svenska Dagbladets intervjuserie med partiledarna inför valet verkar bli en tävling i ärlighet. Statsminister Fredrik Reinfeldt diskuterade Alliansens eventuella krishantering och sedan var det Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons som offentligt tvättade SD:s efter-valet-byk, om man ska uttrycka sig metaforiskt. Förvisso är Åkesson sitt partis enda stora tillgång, men den här gången blev det inte som han hade tänkt sig.

I intervjun gjorde Åkesson klart att partiet eventuellt kan fokusera på något annat än invandringsfrågan om de får inflytande efter valet. Förvisso är alla övriga jämförelser omöjliga, men just i det fallet kan det vid första anblick tyckas som ett försök att kopiera Moderaternas strategi från 1970-talet. Den lilla ”sekten på högerkanten” för att låna Olof Palmes ord, fick vara med och ta ansvar i utbyte mot att man inte fick inflytande över den ekonomiska politiken, vilket var partiets hjärtefråga. Jämförelsen haltar dock då man måste betänka att SD är ett parti som lockat till sig väljare enkom på grund av invandringspolitiken.

Om man ser till reaktionerna inom partiet verkar det inte heller finnas ett stort stöd för samarbete. Ungdomsförbundsordföranden Gustav Kasselstrand utgick från att Åkesson var ”felciterad” och idag har Åkesson själv dragit tillbaka sitt ”erbjudande”. Sedan länge råder det en strid mellan Åkesson och ungdomsförbundet, då Kasselstrand vill att partiet skall återgå till partiets mer traditionella rasism och främlingsfientlighet. Det går stick i stäv med partiets förnyare som försöker göra om SD till ett kontinentalt främlingsfientligt parti i still med Österriska FPÖ eller Dansk Folkeparti. Hittills har partiledningen gått vinnande ur den striden, men Kasselstrand har förmodligen stöd av gräsrötterna när han varnade för att man inte ska släppa fixeringen vid invandringspolitiken.

Så det verkar helt enkelt som om en av Sveriges mest erfarna politiker denna gång begick en riktig dundertabbe. Han pratade bredvid mun och hade inte förankrat budskapet inom paritet. Det kan också ses som ett tecken på att alla i SD inte är fullt så pass nöjda med Åkesson som han själv vill göra gällande. Ty medan partiledningen har funnit sig väl tillrätta i Stockholm och riksdagen, finns det Sverigedemokrater ute i landet som tycker att partiet är toppstyrt och håller på att förlora sitt syfte.

Att i tid och otid tjata om invandringspolitiken.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Slentrianmässig FN-kritik

988310_10100764350424658_705944062_n

Länge stod Förenta Nationerna (FN) och bistånd i svensk politisk för det goda och osjälviska. Under kalla kriget sågs europasamarbetet som en kapitalistisk klubb, medan FN var det goda världssamvetet som dessutom hade letts av en svensk och bistånd hjälpte till att bygga upp utvecklingsländerna. Tilltron till världssamfundet kom dock att få sig en knäck i och med folkmordet i Rwanda 1994 och biståndet har mer och mer kommit att associeras med diverse diktaturer. Idag har synen på FN ersatts av en skepsis, som tyvärr då och då blommar ut i ett slentrianmässigt förakt som definitivt inte hjälper dem som vill att organisationen ska reformera sig.

På senare tid har vi bevittnat två tecken på att FN-kritik har gått så pass långt att den ersatts av en intellektuell lathet. Det är exempelvis lätt att avfärda kommitteen mot rasdiskriminering då det finns representanter för länder med ett – minst sagt – tveksamt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. Men ledamöterna är inte kvoterade, utan väljs i slutna omröstningar och flera har varit kritiska mot sina hemländer, vilket också den tidigare ledamoten Peter Nobel har påpekat.

För några dagar sedan avslöjade Svenska Dagbladets New York korrespondent Jenny Nordberg att FN:s biståndsorgan United Nations Development Program (UNDP) inte kunde redogöra för om biståndet hade någon positiv inverkan. Om detta hade varit sant hade det förvisso varit en stor nyhet. Det hade också varit en stor nyhet om rapporten som SvD ”fått ta del av” hade varit hemlig eller om UNDP hade gjort allt för att underhålla den. Men så var inte fallet.

Likt andra internationella organisationer som existerar tack vare sina medlemsländer beställer UNDP med jämna mellanrum externa granskningar av sin verksamhet. Dessa finns tillgängliga på organisationens hemsida och där finns även den rapport som kritikerna vill behandla som en nyhet. Den har varit tillgänglig i ett par månader och man anser inte att det ej går att hitta ett sammanband mellan bistånd och hjälp. Däremot diskuterar man flera problem med uppföljningen av biståndet som exempelvis tillförlitlig statistik.

Det är lätt att kritisera FN och organisationen bör självklart kritiseras när man gör fel. Anders Wijkman som tidigare var chef för UNDP har exempelvis påpekat att ”det är toppstyrt och alltför mycket regionala hänsyn när chefer rekryteras – dvs man får ofta ej rätt man på rätt plats”. Men om man bara använder kritiken för att plocka billiga politiska poäng tjänar inte kritiken någonting till. Ty då hemfaller man åt samma sorts propaganda som organisationens mindre demokratiska medlemsländer.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sverige ska gå före – men med rätt fot

FN:s klimatpanel IPCC har lagt fram sin senaste rapport idag. Mycket förenklat visar innehållet att de församlade klimatforskarna till minst 95 procent säkerhet säger sig vara övertygade om att det är människans utsläpp av växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Vilket är ett framsteg: 2007 var man ”bara” övertygade till 90 procent och 2001 till 66 procent.

De tre senaste decennierna har varit de varmaste sedan mitten av 1800-talet, men de senaste 15 åren har uppvärmningen gått långsammare. Det beror, enligt IPCC, på att denna till större del än tidigare lagrats i haven. Vid slutet av seklet är det troligt att medeltemperaturen kommer att ha ökat mellan lägst 1,5 grader och högt räknat över 2 grader Celsius. Värmeböljor blir vardagsmat, torra delar av världen blir om något ännu torrare, samtidigt som platser där det redan regnar mycket kommer att bli både blötare och fuktigare.

Och vad gör vi då åt det? Minska utsläppen är givetvis viktigast. Därmed hamnar allas blickar på i första hand Kina men också USA, som är de två stora och avgörande bovarna i klimatdramat. Om inte insikterna drabbar den största diktaturen och den stora demokratin om att så är fallet spelar det mindre roll vilka insikter som drabbar andra länder.

För svensk del är dagens nyhet ingen större nyhet. Insikten om klimathotet finns, om än att det finns olika bud om hur vi för svensk del ska komma tillrätta med det och på vilket sätt vi gör bäst nytta i det stora sammanhanget. Redan nu är vi bäst i EU på klimatanpassning, och EU är bäst i världen.

Så frågan är given – vad vinner vi och världen på att Sverige gör härnäst? Med vad ska vi gå före?

Vi kan givetvis snabba på marschen mot nollutsläpp istället för att uppfylla målet till 2050, som är regeringens ambition. Men det är knappast den insats som kommer att avgöra hur temperaturen i atmosfären är vid sekelskiftet. Sveriges andel av utsläppen är 58 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta ska jämföras med världens totala cirka 35 miljarder ton. Den svenska andelen är alltså mindre än 0,2 procent. Se upp för självspäkning! Om detta skriver EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner (M) på SVD:s Brännpunkt idag.

Svenska utsläpp av växthusgas har redan minskat med 20 procent, under perioden 1990 – 2012. Naturvårdsverket, som utreder hur nästa steg ska se ut, har kommit fram till att det går att nå en 40-procentig minskning fram till 2020 utan att blanda in den så kallade utsläppshandeln i ekvationen.

I Svenska Dagbladet idag vill ett antal intresse- och påtryckarorganisationer inom miljörörelsen att Sverige trots allt ska ta det steget, kosta vad det kosta vill. Dessutom vill man inte att regeringen ska räkna med kärnkraft och handel med utsläppsrätter. Det man däremot vill tycks istället vara just detta att vi ska vara snabbare. Skälet till detta är att vi ska gå före, vilket leder resonemanget i cirklar.

Det har funnits förslag för att sätta press på omvärlden – också ett sätt att gå före – genom att införa klimattullar. Varor som importeras från länder vars uppvärmning, elproduktion, transporter och industri bidrar till fortsatt uppvärmning ska bli dyrare. Men så lär knappast bli fallet. Dels blir det svårt att övertyga världen om att på detta sätt ”straffa” USA och Kina, dels lär knappast vare sig svenska eller europeiska konsumenter vilja betala det priset. Och vilken politiker tror sig kunna få med sig väljarna på ett sådant förslag när det plötsligt visar sig göra stora hål i den egna privatekonomin?

Finns det andra vägar? Regeringens avsatta budgetpengar till grönt företagande är värt att pröva, inte minst därför att just företagande också har andra värden som är väsentliga i sammanhanget. En samhällsekonomi som växer har lättare att ta stora och mer komplexa beslut när det gäller klimatanpassning. Om Sverige kan gå före när det gäller att ta kostnader för att anpassa samhället i mer hållbar riktning idag, istället för att vänta och betala mer för samma insatser längre fram, då går vi sannerligen före.

Att skära ner utsläpp är lätt om man inte bryr sig om de omedelbara konsekvenserna för ekonomin, välfärden och sammanhållningen i landet. Men om man istället hävdar – med en dåres envishet – att världen vinner på att Sverige går före genom att satsa på bättre stadsplanering, omställning av näringslivet, forskning, utveckling och på att gynna entreprenörskap, så säger man samtidigt att världen har mer att vinna på svensk tillväxt än på snabbare svenska utsläppsminskningar.

Se där, ett manifest för klimathögern! Om en sådan skriver vi på BT:s ledarsida idag.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Uppdaterat: Solkungen hör av sig

Bild

När Carl Schlyter i en lång och utförlig kommentar vill motivera sitt beteende, framstår han istället som än mer uppfylld av vad historikern Erik Lönnroth i sin bok om en annan envåldshärskare, Gustav III, kallade för ”den stora rollen”.

Schlyter påpekar att han ”inte lagt ett förslag om att förbjuda lakritspipor”. Men det har aldrig hävdats, däremot att han vill förbjuda dem och det vill han fortfarande, då han röstade för ”att förbjuda leksaker, godis mm som imiterar tobaksprodukter som därmed normaliserar rökning och uppmuntrar dem att imitera vuxnas rökningsbeteende”. Att han sedan vill urskulda sitt beteende med att han tror ”att både Danska och Svenska livsmedelsverket skulle komma fram till att lakritspipor inte är tillräckligt imiterande” gör inte saken bättre, då det finns en del unga, som i sitt oförstånd vill framstå som intellektuella och därför börjar med pipa.

Se där ytterligare ett skäl till förbud!

Vad man som slutligen blir sista anteckningen i den Schlyterska Solkungsjournalen är när han påpekar att han minsann är EU-kritiker, ”men just tobaksindustrin” ska ”detaljregleras annars hittar deras jurister kryphål, ibland kanske över det löjligas gräns”. Det kan på sin höjd framstå som en god tanke, men alla anhängare av ett rättssamhälle borde väl vara av åsikten att lagar ska tolkas och följas, och råkar det vara så att det i lagen finns ett stöd för också förhatliga tobaksprodukter så måste även den lagen följas.

För anhängarna av europatanken ska EU göra det enklare för människor att bo och arbete i medlemsländerna. Det är privilegium att leva och verka i flera länder. Men för andra framstår detta som en farlig tanke. Som emellertid kan mildras om man får bestämma lite över alla andra.

(David Lindén)

PS: Schlyter säger också i förbigående att: “Vad gäller rökning i film omfattas det av tryckfriheten och kommer ej regleras”, men tankar som redan satts på pränt kan, med lite regleringsvilja, också de bli verklighet. De duktiga läsarna M-politikern Per Hagwall och debattören Mattias Svensson hörde av sig och upplyste om att det både i lilla Sverige och i stora världen, tyvärr, finns fler kandidater till Solkungensyndromet än Carl Schlyter.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized