Tag Archives: Tony Blair

Det är rätt att ta strid mot extremismen

Anatomy of a Kidnapping

Att alla former av extremism utgör såväl lokala, nationella som globala utmaningar har blivit tydligt under de senaste två decennierna. Men samtidigt har också svårigheterna att möta och motverka denna extremism ökat i takt med att öppna och demokratiska samhällen omformats av globaliseringens och individualiseringens många fördelar.

Efter terrordåden 2001 har världen fått se hur gränser och hinder växt fram på ett sätt som gjort det svårare för alla oavsett avsikt att röra sig fritt. Samtidigt har andra gränser blivit relativa i takt med att nya kommunikationsformer har introducerats. Och för att värna frihet, liberalism och demokrati har demokratiska stater funnit det nödvändigt att försvara dessa värden och rättigheter med allt annat än liberala medel.

Går det i en sådan värld att tala om att det trots allt finns gränser som är absoluta och som inte får överträdas?

När den islamistiska terrorgruppen Boko Haram nyligen kidnappade 200 flickor i Nigeria för att de inte skulle få tillgång till bland annat utbildning, och som enligt terrorgruppen nu ska säljas som sexslavar, blir det lätt att svara på den frågan. Det torde vara oproblematiskt att hävda att fria, liberala och demokratiska stater på egen hand och gemensamt måste kunna försvara sig och sina medborgare genom att aktivt motverka såväl en sådan organisations verksamhet som dess ideologiska utgångspunkt.

Kortare sagt – bedriva polisiär och militär verksamhet mot en sådan organisation eller mot stater som upplåter sitt territorium åt dem, samtidigt som man bedriver ett ”krig” mot dess värderingar.

Kan frihet, liberalism – rättvisa, jämlikhet, jämställdhet, you name it! – och demokrati bestå om de utmanas av en ideologi som alldeles uppenbart är dess raka motsats?

Om svaret är nej, är följdfrågan given: Ska en sådan kamp kunna bedrivas med medel som i sig utmanar de värden striden avser att skydda?

Hittills har svaret varit ja och nej. Demokratiska stater har gladeligen bedrivit ”krig mot terrorn” men haft svårt att förhålla sig till islam. Det som varit krig för frihet och demokrati har kommit att uppfattas som kulturkrig mot en främmande religion. Ett av problemen bakom detta är att framförallt västerländska ”kristna” nationer har haft så infernaliskt svårt att förstå att det är skillnad mellan religionen islam och extremistisk islamism.

– Boko Haram är extremister och missbrukar ordet islam, som betyder fred, sa Malala Yousafzai, den pakistanska skolflickan vars kamp för flickors rätt att gå i skolan har blivit världskänd, i en SR-sändning härom dagen. Hon hade av naturliga skäl inga som helst problem med att uttala sin solidaritet med de kidnappade nigerianska skolflickorna. Men när USA, Kina, Storbritannien och Frankrike säger att de lovar att hjälpa Nigeria med att hitta de kidnappade flickorna, då går tankarna snarare till Irak, till Afghanistan och till George W Bushs korstågsretorik.

Samma sak när förre premiärministern och labourledaren Tony Blair i slutet av april i ett tal om situationen i Mellanöstern, uppmanade västvärlden att ta strid mot de växande hoten från extremistisk islam. Det han sa låg helt i linje med resonemanget om att frihet, liberalism och demokrati måste kunna försvara sig, men då var det istället han – inte Boko Haram eller andra terrororganisationer – som skulle ställas inför rätta. Brittisk press flödade över av ”Impeach Blair!”-uppmaningar – ställ Blair inför rätta – och argumentet för detta var att han minsann hade ljugit om skälen till varför USA och Storbritannien invaderade Irak 2003.

Den som däremot lyssnade på vad Blair sa, upplevde saken annorlunda. Hans argumentation byggde på att det i västvärlden råder en trötthet och en önskan att slippa undan alla ”kostnader” för att motverka extremism i Irak, Syrien, Libyen och Afghanistan. Dessutom var det obekvämt för väst att behöva befinna sig i närheten av vad som alldeles uppenbart var en konflikt som har religiösa över- och undertoner. Men utan större omsvep blev det tydligt att den värld som Tony Blair skildrade var en värld där just grupper som Boko Haram och deras motiv blev synliga: Den inrymmer inte konkurrerande världsuppfattningar eller har plats för olika samhällsmodeller: ”The ultimate goal is not a society which someone else can change after winning an election. It is a society of a fixed polity, governed by religious doctrines that are not changeable but which are, of their essence, unchangeable.”

När Boko Haram kidnappar 200 flickor för att dessa ska slippa gå i skolan, och sedan säljer dem som sexslavar, då är detta inte i första hand uttryck för terrorism. Snarare är det en bild av och ett uttryck för en samhällsmodell och en människosyn som står i absolut motsats till det som vi uppfattar som frihet, liberalism och demokrati.

Skulle det vara fel ta ställning mot en sådan samhällsordning?

(Mikael Hermansson)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Skuggan av Irak?

Bild

Igår förlorade den brittiska regeringen en omröstning i underhuset om att Storbritannien skulle delta i ett angrepp på Syrien. Beslutet var på ett sätt väntat och det är välkommet att premiärminister David Cameron kundgjort att regeringen böjer sig för parlamentets vilja, men det är inte välkommet ur en ren humanitär synvinkel.

Storbritannien är en krigstrött nation och det beror på invasionen av Irak 2003. Då sålde Tony Blairs Labourregering in kriget på, om inte falska så i alla fall, otillräcklig premisser.

Labourpartiet som idag befinner sig i opposition är generellt ytterst kritiska till krigsinsatser och den skepsisen präglar också regeringspartiet Liberaldemokraterna, samt en del ledamöter av David Camerons eget Toryparti.

Kanske är det en sund skepsis för vi vet än så länge inte vad FN:s vapeninspektörer kommer att säga i sin rapport och vi vet inte hur USA tänker genomföra en attack. Men vi vet att historiens dom kommer att bli hård om det visar sig att det var Assad som använde kemiska vapen.

David Cameron tog en politisk chansning och han misslyckades. Sådant händer i politiken. Men det hedrar honom att han åtminstone försökte göra någonting och att han nu böjer sig för parlamentets vilja.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Varför ska det vara så lätt att göra fel?

A man clears up in a supermarket in Ealing in west London

Det är något med mannens blick som sätter allt på sin spets. Bilden togs under kravallerna i London sommaren 2011. I ett antal stadsdelar brände, plundrade, vandaliserade, misshandlade, knivskar och terroriserade upploppssugna kravallkids och andra missnöjda.

Här och var visade det sig vara samma personer som alltid dyker upp när det är dags för gatuvåld. Maskerade, organiserade och fixerade vid att ställa till ett helvete för detta ”vanliga folk” de så intensivt föraktar och utnyttjar.

Ursäkterna kom snabbt. Detta var fattiga människor, som dessutom hade gjorts maktlösa. ”Social exkludering” var ett fint ord som ofta användes när våldet och vandaliseringen skulle bortförklaras. Arbetslöshet, klassförakt, rasism och andra ”klyftor” bar ansvaret, inte de enskilda individerna.

Men mannen i det trasiga fönster säger inget. Han fortsätter städa upp efter vandalerna. Snart ska han öppna sin affär igen.

I dagens BT skriver vi på ledarsidan om behovet av att renovera välfärdsstaten – den svenska såväl som den brittiska – genom att slå ner på bidragsberoendet i alla dess former. Den insikten börjar sprida sig i allt vidare kretsar. I Storbritannien har alla politiska partier idag börjat flytta sina positioner i frågan. Den liberal-konservativa koalitionsregeringen har dock ett kraftigt övertag och äger frågan. Labour, som likt Socialdemokraterna i Sverige har hamnat på efterkälken på grund av turbulenta ledarskiften, har tappat all sin trovärdighet som ett statsbärande alternativ till de konservativa.

Vilket givetvis är synd, inte minst med tanke på vilket arv Labour har haft att förvalta. Clement Attlees efterkrigsregeringar genomförde välfärdsstaten utifrån en blandad agenda, där socialism och liberalism gick hand i hand. William Beveridge plan för universella socialförsäkringar byggde i grunden på att för att få del av välfärden måste man också bidra till den genom arbete. Detta glömdes bort när Labours sans och vett ersattes av en rosenröd och verklighetsfrämmande vänsterism, där bidragen höjdes och kraven sänktes. När sedan Tony Blair kom till makten 1997 så förändrade han gradvis partiet till en kraft som mer betonade arbete, flit och anständighet, och som därmed gjorde front mot bidragsberoendets förödande inverkan på samhällets sammanhållning.

Idag är det framför allt finansminister George Osborne som vågar göra en Blair och tala klarspråk. När han kopplade en tragedi till bidragsberoende så blev det visserligen ett ramaskri, men samtidigt visade det sig att han hade ett kraftigt folklig stöd för sina åsikter. Det var när en yrkeskriminell och missbrukande 17-barnsfar vid namn Mick Philpott anlade en brand i sitt eget hem, och där sex av barnen omkom i lågorna, som Osborne sa att det fanns en koppling mellan Philpotts beteende och bidragsberoende. Välfärdsstaten kunde knappast ha konstruerats med honom i tankarna, och rakt inte med att låta honom leva ett liv där han lyfte närmare en miljon kronor om året bara genom att inte göra annat än leva rövare.

Kritiken mot Osborne gick ut på att han dragit alla som uppbar bidrag i vanrykte. Men inte oväntat fick Osborne stöd av just förre labourledaren Blair. 1993 hade Blair gjort ett uttalade efter mordet på fyraårige James Bulger i Liverpool, där han anklagade de konservativa för att ha byggt upp ett samhälle där barn kunde utvecklas till socialt depraverade mördare. Han fick kritik för att han dragit alla i liknande omständigheter över en kam. Själv insåg han att det inte handlade om samhället som sådant, utan om individer. Det krävs riktade insatser, inte klassbaserad ”stor” socialpolitik.

När nu den liberal-konservativa koalitionsregeringen förändrar dagens välfärdssystem så reagerade Labour med ryggraden. Man försvarade bidragssystemen, som i sin brittiska skepnad gör det lätt och välmotiverat att leva vidare utan att arbeta. Det finns alltid något bidrag man kan få utöver socialbidrag och a-kassa, och har man väl fått en kommunal bostad har man sitt på det torra.

Men sen var det som om Labour plötsligt stod öga mot öga med mannen i fönstret. Varför ska han slita så att andra kan leva gott på hans arbete, samtidigt som de vandaliserar hans butik?

Det tog inte många dagar innan det blev dags för en helomvändning. Nu ställer sig Labour till höger om regeringen och kräver en återgång till Attlee-Beveridges modell. Bidrag ska bara ges i relation till vad den bidragssökande i sin tur bidragit till samhället med. Att arbeta ska alltid löna sig bättre än bidrag. Eget ansvar ska premieras framför att ligga andra till last.

Ännu säger mannen i fönstret inte ett ord.Det syns tydligt att han vill se resultat innan han säger sitt.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Allt annat än ett kallt samhälle

Margaret Thatcher är död. Hon blev 87 år.

Det är bara att rada upp det som redan är känt och inlärt, och som kommit att prägla bilden av henne och hennes premiärministertid:

Gruvstrejkens hungriga familjer i Wales och Yorkshire. Alla de döda på Nordirland. Att hon för att återge en handfull britter friheten blev vän med en diktator – Chiles Pinochet – i kampen mot en annan diktatur om en liten ögrupp i Sydatlanten.

Hennes kamp mot EU, hennes vänskap med Reagan och hennes relation med Gorbatjov.

Håret, rösten och handväskan. Från en annan tid, ett annat liv. Men är det allt?

Det var i en intervju i Women’s Own Magazine 1987 som Margaret Hilda Thatcher yttrade de ord som skulle komma att bli hennes mest citerade:  ”There is no such thing as society”.

Det finns inget som kan kallas samhälle.

En kall mening, yttrad av en kall människa.

Ett vittnesbörd om vad som kunde sägas i ett kallt samhälle. Thatcherismen avklädd.

Och nog för att Storbritannien under de år som hon var premiärminister kunde framstå som frostigt. Den som 1982 åkte runt i norra England för att leta efter konsekvenserna av den konservativa regeringens politik, den behövde inte leta länge för att hitta misären.

Däremot var det svårare att hitta ett näringsliv som producerade sådant som efterfrågades, eller en arbetsmarknad där inte fackets makt omöjliggjorde förändringar. I Sheffields industrier var det sedan tidigt 70-tal vanligare med strejk än med fulla arbetsveckor.

Arbetslösheten var hög, arbetslöshetsersättningarna ännu högre. Labour, Storbritanniens socialdemokrater, hade inget alternativ och inga väljare.

”No future” stod skrivet i eldskrift.

Så Storbritannien valde Margaret Thatcher.

Inte en gång, utan tre. 1979, 1983 och 1987.

Sedan följde ytterligare en konservativ mandatperiod med en färglös ersättare som dock föredrog samma politik. Först när Tony Blair gjorde om Labour till ett parti som Margaret Thatcher kom att gilla bättre än sitt eget, flyttade folkets sitt förtroende.

Hur var det möjligt att det som framställdes som något så kallt och hjärtlöst kunde vara valbart om och om igen?

Den som bryr sig om att läsa resten av det där citatet hittar svaret. Visst fanns samhället – men det bestod av män, kvinnor och familjer, vars ansvarstagande och plikttrogenhet skapade det som regeringen sedan kunde fördela.

”Det är vår plikt att ta hand om oss själva för att sedan ta hand om våra grannar. Folk ser mer till rättigheter än till skyldigheter. Det finns inga rättigheter, om inte någon först har tagit detta sitt ansvar.”

Vem kan säga emot?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En kraft för ett nytt EU

På onsdag talar förre labourledaren och premiärministern Tony Blair till Business for New Europe i London. Han kommer att betona behovet av en stor satsning på att förnya samsynen kring EU:s syfte i relation till unionens plats i en globaliserad värld.

Vågorna har lagt sig efter det att stormen kring långtidsbudgeten avtagit något. Nu handlar det om att uppskatta värdet av stormens härjningar. Europa lär knappast gå skadeslöst ur den här hanteringen.

En som i efterhand uttryckt sig både intressant och klokt om förhandlingarna är Gunnar Hökmark (M), EU-parlamentariker och krönikör på BT:s ledarsida. På sin blogg skriver Hökmark att ”Det är inte så att det är omfattningen av de nya behoven och uppgifterna som leder till krav på en ökad budget utan kvarhållandet av alla gamla kostnader.”

Om detta kan man hålla med honom, även om hans iakttagelse knappast rymmer hela sanningen. Men ändå tillräckligt mycket för att acceptera att kraven på omdisponeringar i budgeten var ett av målen för de mer välmående medlemsstaterna bakom kraven på en sänkning av budgetramen i reda pengar, och inte bara att ta inrikespolitiska poäng. Givetvis var det så att det fanns en mångfald av motiv, men som försnacket var och som förhandlingarna kom att genomföras är det omöjligt att bortse ifrån att de inrikespolitiska motiven också var de starkaste.

När ”vännerna av sammanhållning”, som 15 bidragsmottagande medlemsländer och Frankrike brukar kalla sig, skickade fram Herman Van Rumpoy med motbudet att forskning, infrastruktur och tillväxtgenererande satsningar skulle få vika och jordbruksstödet öka, så fördjupades konflikten. Därför var det oundvikligt att stranda.

Hökmark avslutar sitt blogginlägg från i fredags med orden ”Så blev det nu och så kommer det vara om inte kommission och medlemsstater förmår se till det gemensamma uppdraget istället för till de egna transfereringarnas omfattning.” Här blir det riktigt intressant, då det bakom formuleringen om oförmågan att se till det gemensamma uppdraget går att spåra behovet av och, i viss utsträckning, en längtan efter en tydlig och sammanhållande röst för unionen.

Med förhandlingarna om långtidsbudgeten 2005 i färskt minne är det lätt att tänka på den insats och de uppoffringar som Tony Blair, brittiska Labours förre ledare och mångårigpremiärminister, gjorde då. Trots all brittisk EU-skepticism och den heliga avgiftsrabatten så erbjöd Blair EU att Storbritannien, tvärtemot dagens trend, skulle öka sin andel av budgeten. Motivet var att Blair var övertygad om att EU:s funktion var viktigare huruvida han kunde hålla nere den egna notan för de kommande sju åren.

Det gemensamma uppdraget var viktigare. På onsdag kommer Tony Blair att hålla ett tal i London till organisationen Business for New Europe. Hans budskap kommer att vara att enskilda länder i Europa inte kan mäta sig med världens stora och växande ekonomier som Ryssland, Indien, Brasilien och Kina, utan att det endast är som ett enat block som man kan konkurrera om makt och inflytande. Därför vill Blair se, till skillnad från dagens skeptiker och budgetsklerotiker, en ”Grand Plan” kring EU och en uppdatering av unionens syfte. Efter andra världskriget var det freden i Europa som val drivkraft och mål. Nu måste det vara behovet av att kunna utöva inflytande globalt som ska driva utvecklingen närmare och längre.

Det finns säkert en och annan som ångrar att man inte valde Tony Blair till EU:s första ordförande istället för Herman Van Rumpoy. Samtidigt finns det säkert många, inte minst bland budgetbråkande regeringschefer, som är överlyckliga över att det i dag är en anonym och direkt oinspirerande ordförande som man kan hunsa och förolämpa lite som man vill, och att man inte behöver skyla sin småskurenhet inför världen och i närheten av inspirerande och viljestark ledare som just Tony Blair.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized