Tag Archives: tortyr

Rätt att tala om tortyrrapporten

Guantanamo Sept 11 Trial

(Fångläger likt Guantanamo Bay på Kuba var aldrig lösningen, FOTO TT)

Det tål sägas att USA är världens enda kvarvarande supermakt. För man hör ofta att USA har ersatts av Kina eller Ryssland, vilket inte stämmer. Landet i väster är fortfarande mäktigast, även om de i öster börjar bli mäktigare och Ryssland har under Vladimir Putin återtagit den gamla rollen som hotet mot Västeuropa.

Men USA är inte bara den enda kvarvarande supermakten, utan också den som de flesta föredrar om man jämför med alternativen. Som supermakt begår man alltid många och ibland fruktansvärda misstag, men demokrati och maktdelning bidrar till att misstag kan rättas till och de skyldiga så småningom straffas..

Ett sådant misstag var säkerhetstjänsten CIA:s förhörsprogram som introducerades under kriget mot terrorismen 2001, och som nu fått sin slutgiltiga dom när kongressens underrättelsekommitté offentliggjorde sin granskning av den tortyr som användes i programmet, vilken bland annat försvarades av tidigare president George W. Bush i dennes memoarer. 

Det är en detaljerad och byråkratisk rapport som stundvis är censurerad då känsliga datum och namn är överstrukna med svart färg. Men sammanfattningen är skriven med en nästan kuslig precision:

”Förstärka förhörsmetoder” – tortyr – var aldrig ett effektivt sätt att söka få fram information, och när metoderna skulle motiveras överdrev man dess påstådda effektivitet. Dessutom var tortyrteknikerna mer brutala än vad man hade fått tillåtelse att använda, då exempelvis människor med brutna ben tvingades att stå upp. Detta gällde även levnadsförhållandena för dem som satt som fångar i olika CIA-administrerade läger. Men förutom den vedervärdiga behandlingen fanns det även en juridisk aspekt då CIA agerade som en stat i staten och undanhåll USA:s justitiedepartement information om de intagna och förhindrade kongressen och Vita Huset att övervaka förhörsprogrammet. Med följden att CIA äventyrade principen om maktdelning och den nationella säkerhetsdoktrinen, eller som det står i rapporten:

”The CIA’s operation and management of the program complicated, and in some cases impeded, the national security missions of other Executive Branch agencies”.    

Trots den bitvis skrämmande rapporten, är den ett tecken på att USA är och förblir en önskad stormakt. Av den enkla anledningen att granskningen genomfördes och att den offentliggjordes. Det återstår att se om skyldiga kommer att straffas, men en sak är säker – en sådan gedigen granskning hade inte genomförts i Kina eller Ryssland där liknande verksamhet har förekommit och förekommer.

För till skillnad från andra stormakter har USA en förmåga och vilja att rätta till sina misstag.

(David Lindén)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Skydda människoliv, inte gränser

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

Fadi Mohamed och Ehsanullah Safi mötte media under en manifestation för human flyktingmottagning i Aten i lördags. Foto Scanpix

”De behandlade oss inte ens som djur, säger Ehsanullah Safi, djur behandlas med mer respekt än vi gjorde där ute på vattnet.”

Det behövs inte så värst mycket fantasi för att förstå vad det här handlar om. Men för tydlighets skull ska det ändå sägas att det ännu en gång handlar om en flyktingkatastrof.

Om män, kvinnor och barn som drunknar på gränsen till Europa.

Och, ej att förglömma, ännu en gång om den skam det innebär att hellre vilja skydda gränser än att skydda människoliv.

Förra söndagen upptäckte ett grekiskt patrullfartyg från kustbevakningen en liten träbåt med 28 afghaner och syrier ombord som drev hjälplöst efter ett motorhaveri utanför ön Farmakonisi i Egeiska havet. Båten togs på släp, men inte in mot land och säkerheten utan rakt ut till havs, tillbaka mot Turkiet och under mycket hög fart. Träbåten började ta in vatten, och trots att flyktingarna gjorde allt för påkalla kustbevakarnas uppmärksamhet fortsatte dessa att köra till dess båten med flyktingarna sjönk.

Ett ögonblick av dåligt sjömanskap? Nej, inte alls. Snarare ett överlagt agerande efter en väl beprövad metod som ofta används av den grekiska kustbevakningen. Det kallas ”push back”, vilket får det hela att låta som en idrottsterm. Men vad det handlar om är att i sken av att vilja hjälpa istället köra ut båtarna långt från land eller rentav över till en annan nations vatten. I det här fallet Turkiet.  Enligt svt.se har FN-organet UNHCR så sent som i november förra året krävs att grekiska myndigheter måste utreda 23 fall där flyktingbåtar tvingats bort.

Det som hände när det lilla träfartyget sjönk är alltså ingen nyhet, utan snarare vad som kan beskrivas som ”business as usual”.

Den här gången dog tolv människor. Två kvinnor och nio barn, som befann sig under däck sjönk med båten och drunknade. De som befann sig på däck hamnade i vattnet men blev upplockade först när det grekiska patrullfartyget fick motorproblem. Under tiden som flyktingarna försökte ta sig ombord drunknade ytterligare en kvinna.

Ehsanullah Safis hustru och fyra barn drunknade. Hans smärta skar genom Lunchekots strikt neutrala nyhetsflöde och gjorde det omöjligt att inte ta ställning för att medmänsklighet måste vara gränslös.

Faktum är att det börjar bli svårare och svårare att återkommande lyssna till debatter om migration, om EU:s yttre gränser, och om en solidarisk flykting- och asylpolitik i Europa som ska få fler länder att ta större ansvar för att dela bördorna med de länder – bland annat Sverige – som tar sitt redan nu. Just av det enkla skälet att det är uppenbart att den debatten inte handlar om kvoter eller kostnader, utan om en ingrodd ovilja att tala om den rasism och det människoförakt som Europa möter dessa människor med.

Gränser måste finnas, allt annat leder fel. Men gränser kan inte vara en ursäkt för gränslös ondska. 5 november 2007 rapporterade Gunilla von Hall i Svenska Dagbladet om hur ”Grekland systematiskt misshandlar flyktingar som kommer i båtar över Medelhavet för ett liv i Europa. Kustbevakningen sänker deras båtar, gör skenavrättningar och ger flyktingarna elchocker.” Uppgifterna hämtade hon en rapport från ett 70-tal människorättsorganisationer inklusive Amnesty International. Paraplyorganisationen Europeiska flyktingrådet hade samlat in vittnesmål om hur kustbevakningen sänker flyktingbåtar genom ”livshotande manövrer”, sticka hål på gummibåtar för att de ska sjunka. Och så vidare.

Den grekiska regeringen sade sig ta rapporten på allvar och lovade att utreda det hela grundligt.

Undarar om Ehsanullah Safi tycker att den utredningen var grundlig nog.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

”Jag dog den 11 september”

Alexis Valdes var bara 17 år när han fångades in och torterades av Pinochets soldater – i dag lever han ett nytt liv i Borås
”Så satte en av soldaterna geväret mot min tinning och officeren sa: skjut fanskapet. Mitt liv var slut. De sista ord jag sa var ”Mamma, jag älskar dig…” Skärmavbild 2013-09-10 kl. 13.10.14

Berätta om den 11 september. Alexis Valdes drar efter andan och samlar sig. Sen kommer orden stötvis.
– Jag stod utanför bageriet och väntade. Plötsligt blev jag nedsparkad bakifrån. Den dagen tog mitt liv slut. Jag blev 17 år och …
Sorlet från de glada rösterna på caféet skär som knivar i öronen. Skramlet av kaffekoppar, mobiltelefonernas signaler och barnen som skrattar är som kulkärvar som slår in i tegelväggen..
Han fortsätter berätta utan att höja rösten, talar istället koncentrerat och är noga med att artikulera så att varje ord ska nå fram.
– … hade några månader kvar på tredje årskursen på gymnasiet. Jag läste till ingenjör och det var bara studierna som gällde. Jag var… ordet jag letar efter är ”ambitiös”. Jag var uppfostrad till att ta saker på allvar och jag var engagerad i socialistpartiets …

Sedan dränks rösten igen. Denna gång av regnet som slår ner med ett dån och som piskar trottoaren gråvit under en minut.
– Det var sådant väder den dagen. Först sol och sedan mulet och regn. Jag stod utanför ett bageri och väntade på att en partiman skulle komma och tala om för oss vad vi skulle göra. På morgonen hade de bombat presidentens palats och vi förstod att läget var allvarligt. Mina bröder försvann åt ett håll, de arbetade som livvakter och en var sekreterare i partiorganisationen. Till och med min far skulle ut och göra sitt för att försvara vår demokrati. Det sista han sa till mig var ”Ta vara på dig”.
– Det skulle dröja många år innan jag fick se dem igen.

Saken börjar klarna: det handlar inte om World Trade Center och Pentagon, inte om Usama bin-Laden och Al-Qaida. vi talar om ett annat 11 september.
Vänta lite. Gå inte händelserna i förväg. Vi står kvar utanför det där bageriet och väntar. Alexis Valdes står där, med doften av bröd i näsan och alla de oroliga rösterna som hänger i luften; det var många som köade utanför bageriet för att köpa bröd och man kunde inte låta bli att tala om vad som höll på att hända.
– På något sätt visste vi att vår demokrati inte skulle få leva vidare. Men det som hände var så grymt och så ofattbart.
När militären sedan slog en ring runt hela kvarteret fattade Alexis Valdes först inte vad som höll på att hända. Han insåg inte faran, trodde han var säker med så många människor omkring sig.
Plötsligt blev han nedsparkad av en officer. Han överöstes av slag och sparkar när han låg på marken. Soldaterna fortsatte slå efter det att han slängts upp på lastbilsflaket. De slog och slog och slog…
– Så satte en av soldaterna geväret mot min tinning och officeren sa ”skjut fanskapet”.
– Mitt liv var slut. De sista ord jag sa var ”Mamma, jag älskar dig…”

Sonen Nicholas ser storögt på sin far från andra i sidan bordet. Det är första gången han får höra hela historien.
Historien om den 11 september 1973 i Santiago de Chile. Om militärkuppen som ändrade historien och som ännu idag sätter sin prägel på landet och dess innevånare, oavsett om de bor i Chile eller är utspridda över världen.
Det var en annan tid och en annan värld att leva i. Begreppet ”terror” kunde fortfarande förstås på olika sätt.
För Alexis Valdes var det USA som stod för terrorn. Vars rådgivare och ”specialister” visade de chilenska soldaterna och poliserna var och hur de skulle slå för att åstadkomma resultat, få svar och sätta skräck i dem som trodde på den chilenska demokratin.
De slog och slog och slog…
Men soldaten som hade geväret mot Alexis Valdes tinning sköt aldrig.
Så lätt skulle det inte gå.
– När vi kom fram till fängelset fick vi löpa gatlopp mellan soldaterna. De slog och sparkade. Föll vi så sparkade de upp oss och fortsatte att slå tills vi föll igen och så höll de på…
Sedan tystnar han och tårarna kommer. Det finns inga ord som bär just nu. Sedan rör han i kaffet och tittar sonen i ögonen. De säger inget till varandra.
Blickarna räcker.
– Jag såg döden gå förbi mig många gånger. De slog och slog och slog… Jag kommer alltid att minnas de människor som slog mig, precis som jag aldrig ska glömma de människor som blev mördade, de kvinnor som blev våldtagna…
– Han som bestämde, han som förhörde mig, talade spanska med amerikansk brytning. Han sa något och jag svarade ”Yankee, go home” och så sparkade han mig i magen. De gillade inte att man kallade dem för ”Yankees”. Då slog de. Då sparkade de.
Frågorna var enahanda: var har du vapnen? Var har du sprängmedlen? Skulle ett ”nej, jag har varken vapen eller sprängmedel” fått soldaterna att sluta slå och slå och slå?
Knappast. Det handlade om att terrorisera till underkastelse i första hand. I andra hand om att få fram uppgifter.

Det var svårare när frågorna handlade om hans egna bröder.
– De visste ju vilka vi var. Men de trodde att jag hade fått paramilitär utbildning och frågade mycket om det.
Många frågor. Ännu fler slag och sparkar. Till slut domnade han bort och allt blev svart.
– Efter första natten i cellen vaknade jag och var blind. Mitt ansikte hade svullnat upp av alla slagen och hur gärna jag än vill kunde jag inte öppna min ögon. Jag pissade blod och när jag tömde tarmen kom det blod. Jag hamnade på sjukhus senare, eftersom de sparkat sönder mig fullständigt.
Han var inte ensam i fängelset. Det fanns många kamrater som satt i samma fängelset, från skolan och från partiet. Kamrater sedan många år blev mördade, våldtagna.
Hans äldre bröder hamnade på den ökända fotbollstadion i Santiago och sattes därefter i koncentrationslägret Chacabuco i norra Chile i ett och ett halvt år. Han överlevde men elchockerna gör brodern sjuk än idag.
Då slogs han för Salvador Allende, mot Augusto Pinochet. Nu slåss han mot cancern

Det ironiska i sammanhanget är att Alexis Valdes hade tur som ”bara” fick stryk. Och att han hade anhöriga som orkade kämpa för hans sak.
– Min mor och min äldsta syster kämpade för mig. De tryckte hårt på hur ung jag var och hur skötsam jag var i skolan och till sist fick de mig fri.
Förföljelserna drabbade hela familjen. Hemmet, som låg i ett område för den övre medelklassen förstördes flera gånger, då militären kom för att leta efter vapen. Familjen Valdes, med fadern som engagerad fackföreningsman och de 15 barnen som alla hade fått chansen att gå i skolan, stack ut i miljön där det bodde många officerare.

Sonen hämtar tre sockerbitar som han lägger i Alexis Valdes kaffe. Regnet har upphört och rösterna omkring oss har sjunkit i volym. Det svåra, det som han inte talat så ofta om tidigare, är nu sagt.
Den han var i Chile dog i Chile. Efter fängelset väntade ett nytt liv.
– När jag kom ut fick jag 24 timmar på mig att lämna Santiago. Så jag flydde till Argentina och hamnade i flyktingläger.
Men Argentina drabbas snart av sin egen militärkupp. Det blev osäkert att vara chilenare på flykt. Många försvann spårlöst. 1976 kom Alexis Valdes till Sverige och Norrköping. Han jobbade 15 år på Ericsson innan nedläggningen av norrköpingsfabriken och flyttade därefter till Borås, där en av bröderna med familj bodde. Mamma och Pappa har stannat i kvar i Norrköping. En stor del av familjen har byggt upp ett nytt liv i Sverige. För Alexis Valdes, hans fru och deras två barn är Hedvigsborg hemma nu.

Han hade aldrig svårt att känna sig välkommen här.
– Det var en märklig känsla att komma till Sverige. Jag och många chilenare delar den uppfattningen att vi kom till ett paradis med vänliga människor som tog emot oss med öppna armar. Det fanns en gnista i samhället då som var så speciell.
– Jag fick sitta och berätta för SSU-ungdomar om mina upplevelser och ge dem råd om det ena och det andra. Det var fantastiskt. Det och att skriva om mitt liv blev min terapi. Fast jag inser ju att jag hade behövt annan hjälp. Ännu idag lever jag med minnena och de gör sig påminda, inte minst på natten.
– Jag sover dåligt och vaknar vid de tidpunkter då de brukade slå oss. Det är som om jag aldrig kommer undan.
Som de flesta människor på det norra halvklotets västra del har Alexis Valdes ett förhållande till det 11 september som inträffade 2001. När tornen i World Trade Center rasade och när Pentagon brann trodde han först inte sina ögon.
– Jag kan känna sorg och sympati för de människor som dog, för deras anhöriga och för amerikanerna som folk och individer. Men inte med USA som regim och maktapparat.
– Jag har alltid innerst inne hoppats att något skulle hända USA, så att de själva fick känna på den skräck som vi fick leva med. Jag vet vad terror är, jag bär spåren efter den på min kropp.
Sonens ögon … De släpper inte fadern för ett ögonblick.
(Mikael Hermansson 19 september 2004)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized