Tag Archives: USA

Röda Barnens Ungdomsförbund?

pionjc3a4rer

På senare tid har samhällsdebatten åter handlat om rasism. Efter att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson medverkade i programmet Nyfiken på partiledaren var det exempelvis många som påpekade att deras erfarenhet av Sölvesborg skilde sig från Åkessons. I början av veckan skrev också vice ordföranden för Rädda Barnens Ungdomsförbund (RBUF), Jorge Londoño, en debattartikel på Nyheter24, där han på fullaste allvar menade ”att vita s.k. antirasister tar sig oberättigad plats och kör över rasifierade antirasister”.

Översatt till vanlig svenska betyder det att han ansåg att vita saknar empati och inte bör engagera sig i kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

RBUF har fått berättigad kritik för denna artikel av bland annat undertecknad. Som svar valde de därför att på sin hemsida lägga upp ett resonemang som är hämtat från den amerikanska webbtidningen Daily Kos, vilken skulle göra ”saken lite tydligare”. Men i sin iver att förklara sig har de istället gjort det motsatta och åter lyckats grumla sin egen argumentation så till den grad att de på samma gång framstår som oinformerade amerikavänner, demokratimotståndare och rent ut sagt – tämligen – rasistiska.

Till en början finns det många invändningar mot att applicera ett amerikanskt resonemang på Sverige. RBUF verkar inte förstå att USA är en ung nation, grundad av flera olika folkgrupper som alla har strävat efter att behålla sin egen identitet, och med 50 delstater med relativ stor självständighet.

Sverige har däremot varit en relativt homogen stat i tusen år och alltsedan Gustav Vasa en stark centraliserad nation, som visserligen har innehållit många folkgrupper, men där centralmakten alltid har strävat efter att betrakta alla som kort och gott ”svenskar”.

Det finns också invändningar mot artikelns resonemang kring diskriminering. Ty den nämner inte att det faktiskt finns statligt sanktionerad diskriminering och att den afroamerikanske akademikern Thomas Sowell flera gånger har polemiserat mot just detta. I Sverige har även advokatbyrån Centrum för Rättvisa lyckats driva ett fall mot Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som nekat kvinnor att påbörja veterinärutbildningen på grund av sitt kön.

När artikeln sedan påstår att rasism inte är ”en enskild person som diskriminerar, utan en hel befolkning som gör det svårt att inte diskriminera”, undrar man om RBUF också står bakom denna linje? För i så fall kan bland annat nynazisterna i Kärrtorp slippa åtal då deras handlingar inte bör räknas eftersom de är en del av den så kallade strukturen.

Att vidare beskriva slavägarkulturen som homogen och något som kan appliceras på en hel befolkning är direkt ohistoriskt. Det fanns nämligen alltid grupper i USA – såsom kväkarna – som var emot slaveriet på grund av religiösa och ideologiska anledningar. Dessutom framstår det som högst oklart vad man menar med ”den vita majoritetens åsikter”, då det finns olika grupper av vita och de flesta demokratiskt sinnade personer torde vara till freds med att majoritetens åsikter är ett bärande kriterium i en demokrati.

På det hela taget har RBUF:s förklaring till sin ordförandes märkliga resonemang lämnat fler frågor än svar. Lite tillspetsat kunde man också ställa sig frågan om det verkligen är Rädda Barnens Ungdomsförbund som står för dessa åsikter? För i nuläget framstår deras hemmasnickrade och USA-importerade ”förklaring” mer som om den skrivits av en organisation som mycket väl hade kunnat heta Röda Barnen, istället för Rädda.

(David Lindén)

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ett första steg mot ett bättre Ukraina

Slaget om Ukraina är långt ifrån över. Barrikaderna på Självständighetstorget i Kiev står kvar. Kravallpolis och krypskyttarna håller ställningarna och de militanta oppositionsgrupperna på torget väntar just nu på det besked som kanske inte kommer. Deras krav är att president Viktor Janukovytj  ska avgå nu, inte efter ett presidentval i september. Det räcker inte med löften om grundlagsförändringar och en nationell samlingsregering för att de församlade ska lämna platsen.

Den politiska oppositionen i parlamentet har däremot röstat för att underteckna ett avtal som ska lösa krisen. Nyheten kom 15.01 under fredagseftermiddagen. Enligt Reuters utsände som närvarade när avtalet undertecknades, såg Viktor Janukovytj  inte lättad ut. Snarare såg han tyngd ut av allvaret i ögonblicket. Kanske hade han läst vad Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) sagt – att Janukovytj  har blod på sina händer.

Hur skulden för de många döda ska fördelas återstår dock att se. Det akuta skedet av den politiska krisen kan nu ha förändrats till det bättre, men det är alldeles för tidigt att tala om att risken för nya och långt värre strider – läs inbördeskrig – har minskat.

Vad som kommer att hända härnäst är nämligen ytterst oklart. Alla parter utom de som ser fortsatt våld som enda lösningen är medvetna om att varje steg mot en lösning förutsätter att de som håller i vapnen vid Självständighetstorget bokstavligen gör patron ur och tar ett djupt andetag. Så länge våldet ligger nära till hands kommer det inte att gå att  få till bestående politiska lösningar.

Det kan låta underligt och det kan framstå som kallsinnigt att skriva så, men Ukrainas problem är inte i första hand att polis och demonstranter skjuter på varandra. Inte ens att hundratalet människor har dött. Det verkligt allvarliga är att landet befinner sig på randen till ekonomisk kollaps.

Ukraina präglas av en mycket låg levnadsstandard.Valutan faller i värde och valutareserven är snart slut. Det finns inga pengar att betala löner och det finns inga pengar att betala skulder med. De pengar som snurrar i den ukrainska ekonomin försnillas nära nog omedelbart i vad som är ett av världens mest korrumperade länder. Det går inte att tala om en framtid för Ukraina om alla parter med intressen i den forna sovjetstaten inte tar sitt ansvar.

Ett första steg är att minska presidentens maktbefogenheter. Detta har redan aviserats och tanken är att den grundlag som gällde före 2004 åter ska gälla. Ett andra steg är att omvärlden hjälper Ukraina finansiellt; det behövs en nutida ”Marshallplan” för att snabbt få till en förändring av läget. Det gäller också att Rysslands president Vladimir Putin fattar ett modigt beslut, att reservationslöst hjälpa sin granne i det akuta läget. Samtidigt måste Ryssland också låta bli att lägga sig i hur landet utvecklas. Ryssland har en historisk skuld från Sovjettiden som arvtagarna till det kommunistiska imperiet inte har betalat.

Men även väst har sin del av ansvaret. Om EU ska kunna motsvara förväntningarna som finns i det vänligt sinnade landet, måste EU också agera bestämt. Gårdagens besked om att EU inför sanktioner mot ledande aktörer var ett riktigt beslut.

Ett förbud att resa in i unionen är symboliskt viktigt och att frysa finansiella tillgångar för människor i kretsen kring  presidenten är rätt signal. Men samtidigt bör EU erbjuda landet ett utökat associationsavtal som bland annat bör innehålla hjälp att bygga upp fungerande och rättssäkra och demokratiska institutioner.

USA kan för sin del avhålla sig från att försöka använda Ukraina som en bricka i ett elakt spel mot Ryssland och EU. Erfarenheterna från bland annat Georgienkriget visar att USA:s inblandning i konflikter i östra Europa inte är problemfri.

Men all hjälp och all omvärldens omsorger spelar egentligen ingen som helst roll om inte Ukraina på egen hand förmår att jämna ut de stora skillnader som finns inom landets gränser. Öst och väst i landet är som skilda världar, och kommer även fortsättningsvis utgöra en latent konflikthärd som dagens avtal och löfte om nyval inte gör något för att komma tillrätta med.

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Asiatiska konflikter: Små steg i rätt riktning

china-taiwan-map.001

Förvisso pågår det många konflikter i världen, men läget i vissa har på senare tid förbättrats. Idag pågår ett möte mellan Kina och Taiwan där bägge parter har erkänt varandras status som regeringar. En diplomatisk gest som kan tyckas oväsentlig, men konflikten mellan Kina och Taiwan har sedan 1949 varit en reell katalysator för en storkonflikt då en kinesisk attack skulle generera ett storskaligt svar från USA.

I morgon möts också representanter Nord och Sydkorea vid den gemensamma gränsen för att bland annat förhandla om hur familjer som splittrades i Koreakriget på 1950-talet skall kunna återses. Ett ytterst litet steg i rätt riktning, med tanke på att den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un har visat sig minst lika kallblodig som sin far och farfar. Men fortfarande ett steg i rätt riktning.

Så världen blir inte sämre, även om väldigt många opinionsbildare hävdar det motsatta.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ytterst ampert Beatrice Ask

210px-Balticfreedom_1c558_6357.Beatrice_Ask

Kanske var det ett tecken på att justitieministern mentalt fortfarande var på julledighet. När hon läst en nyhet om att ett antal människor hade dött av cannabis i den amerikanska delstaten Colorado, tyckte hon i alla fall sig se en fruktansvärd bekräftelse på hon hade rätt i en av sina hjärtefrågor. Hon valde därför att länka till artikeln på sin öppna facebooksida och åter deklarera sitt motstånd mot alla former av droger. Ty hon har minsann inte hade ändrat åsikt i frågan sedan sin tid som ung Muf:are då hon la en motion med titeln ”krossa knarket”.

Det hade också kunnat vara ett effektivt mikropolitiskt budskap – om nyheten var sann. Men det var den inte, utan en artikel på den amerikanska humorsidan The Daily Currant som är att likna vid en fräckare upplaga av Grönköpings Veckoblad. Sålunda slutade det med att Ask fick göra en halvartad pudel och svara sina belackare att hon inte heller gillar när man gör satir av droger.

På det hela taget är det mänskligt att fel och alla, inklusive massmedia, har någon gång satt sin tilltro till vad som visat sig vara en tidningsanka. Nu senast ”nyheten” om att den nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un hade låtit sin farbror ätas upp av svältande hundar.

När det gäller Beatrice Ask handlar det dock inte om en engångsföreteelse.

Hon har nämligen tidigare låtit sig styras av känslor och visat sig helt oförstående när omvärlden inte har delat just hennes känslor. När författaren Jonas Hassen Khemiri skrev ett öppet brev om hur vissa med en annan hudfärg kan uppleva Sverige, bemötte Ask Khemiri genom att påpeka att hon varit utbytesstudent i USA och därför upplevt utanförskap. Men hennes känsla av att för första spendera en längre tid hemifrån kan varken jämföras med Khemiris eller statssekreteraren Jasenko Selimovic upplevelser av Sverige.

Dessutom bör man ha i åtanke att Ask allt sedan MUF-tiden på 1980-talet just profilerat sig som drogmotståndare. Hon har därför haft ypperlig tid att läsa på om dess skadeverkningar och torde därför ha insett att det var något skumt med en stor grupp som överdoserar på cannabis. Men nu insåg hon inte det och det öppnar upp för frågan om hon avskyr droger så pass mycket att hon inte lagt tid på att studera dess verkningar.

Indignationen i hennes svar kan tyda på det.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Demokraterna är också skyldiga

110217_clinton_gingrich_obama_boehner_ap_605

Av den svenska debatten om att USA:s federala budget har frusits framstår det som att situationen enbart kan skyllas på republikanerna, då de kontrollerar kongressen. Men att dra den slutsatsen är att frångå kritisk granskning, och – med hull och hår – köpa Obama-administrationens historieskrivning.

Tyvärr verkar det som om stora delar av svensk media har gjort detta.

En del journalister verkar inte förstå att USA är ett stort land med både republikanska, demokratiska och ”självständiga” väljare. Förvisso är många republikaner kritiska mot en stark stat, men den skepsisen delas även av demokrater och av de som inte bekänner sig till något av de två stora partierna.

Skepsisen mot staten är lätt att avfärda som ”amerikansk paranoia”, men många svenskar bör istället betänka sin egen – överdriva – tilltro till staten. I alla fall om man betänker vad hänt hos polismyndigheten i Skåne.

Även om man såsom undertecknad är hjärtligt trött på republikanerna, och i synnerhet på deras Tea Party-rörelse, bör man även betänka att Obama-administrationen inte har gjort något för att skära ned de skenande statliga utgifterna. Men presidenten tror att han kan kopiera sin demokratiske företrädare Bill Clinton, som 1996 vann en kamp mot dåvarande republikanske kongresstalmannen Newt Gingrich, som också temporärt frös budgeten i protest mot statliga utgifter.

Kritiken mot republikanerna är till stor del berättigad. Men det är inte kritiken mot amerikansk sjukvård. Ty faktum är att den håller en mycket hög klass när det gäller till exempelvis cancerbehandling. Men den är förstås för de som är försäkrade, och många av dem skulle förlora på att detta system förstatligades. Det är därför som republikanerna och främst senatorn Ted Cruz tror sig kunna vinna mot presidenten. Ty de är inte ”galna” som en del vill göra gällande.

Att Obama i sin tur väljer att konfrontera republikanerna handlar inte om idealism, utan om en ren politisk maktkamp och det är en konflikt som han troligtvis kommer att vinna.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Uppdaterat: nu väntar förhandlingar om makten

” … när jag landar där kanske vi ser konturerna av hur dagens viktiga val till förbundsdagen i Tyskland har utfallit.” Utrikesminister Carl Bildt bloggar på väg till USA och FN:s generalförsamling. Snart är det läge att väcka den före detta moderatledaren med orden ”vakna Carl, hon vann!”.

Får han en chans att äta frukost på Manhatten med statsminister Fredrik Reinfeldt under måndagsmorgonen, som ska tala till världen senare under dagen, kan ju båda tala om det fascinerande valresultatet. Dagens CDU har till och med överträffat Helmut Kohls valframgångar i början av 90-talet.

Det mesta talar nu för att Angela Merkel och hennes CDU kommer att bjuda in Socialdemokraterna till förhandlingar om att bilda en stor koalition. ”Det är hon som har bollen”, sa s-ledaren  Peer Steinbrück när han fick frågan om Socialdemokraterna kommer att säga ja till att ingå i Merkels regering

De båda höga svenska herrarna lär knappast sätta kaffet i vrångstrupen för det. Stora koalitioner är ingen nyhet i Tyskland. Det har hänt flera gånger tidigare att de två största partierna enas om regeringsbildande och gemensam politisk plattform. Om en sådan blir verklighet redan nästa vecka får den nya regeringen ett väljarunderlag på cirka 68 procent.

En sådan regering får alltså all anledning att representera tyskarna på ett ansvarsfullt och stabilt sätt. För att sådana förhandlingar ska lyckas den här gången – Socialdemokraterna fick betala ett högt pris för den förra – måste olika intressen tillgodoses.

1. Det måste synas att Socialdemokraterna vinner på samarbetet. Ansvarstagande är nog bra, men partiet har svårt att se väljarna i ögonen om en röst på S inte ska visa sig vara en röst på ett parti som lägger sig på rygg för matte Merkel. Det uppstår lätt en stämning av att partiledningen säljer sig och partiet för ett antal ministerplatser.

2. CDU kommer inte att släppa ifrån sig något i reformväg som inte passar in i partiets traditionella statsbärande profil. Troligtvis kommer en svartröd regering att införa en mera strikt form av minimilön, men knappast till den nivå som Socialdemokraterna gått till val på. Däremot kan det mycket väl bli fråga om fler tillväxtsskapande statliga satsningar, något som Socialdemokraterna lär uppskatta.

3. Båda partierna har dock det gemensamt, att med ett sådant regeringsunderlag finns det all anledning att vara väldigt nöjda och noga med att skapa enighet bakom den Europapolitiken man avser att föra. Därmed lär den knappast bli annorlunda än dagens.

Men det ska sägas att det inte skulle förvåna om Socialdemokraternas inre motsättningar kommer att leda till själva förhandlingsprocessen blir svårare än tidigare. Varje förslag kommer att vägas och de som förlorar i den inre kampen lär utmana om makten med argument om att nuvarande partiledning är för eftergiven. Därför kan det vara frestande för Angela Merkel att bygga sin och CDU:s makt på hoppande majoriteter, och kunna räkna med att Socialdemokraterna i förbundsdagen ställer upp och har lättare för att göra upp i enskilda frågor än att tvingas acceptera ett helt politiskt program.

Men det är knappast den vägen som Angela Merkel kommer att gå. I linje med sin personlighet kommer hon garanterat att överväga fördelarna med att sälja hela matsilvret till Socialdemokraterna för att få en mandatperiod där hon har en majoritet i förbundsdagens båda kamrar. En maktuppgörelse med Socialdemokraterna kan nog komma att innehålla sådant som normalt hade varit svårt att svälja, men som nu slinker ner som inget – om man därmed får garantier för att förbundsrådet inte krånglar.

Uppdatering: Stefan Kornelius, som är journalisten som skrivit Angela Merkels officiella biografi, postade följande på The Guardians valblogg om vad som nu står att vänta. Det är inte så dumt tänkt: ”Even if she could govern on her own, she will need the Social Democrats’ vote in the second chamber, the Bundesrat, for major domestic legislation. Also, the most pressing issues in Europe require a larger consent in the Bundestag. Merkel’s big goal will be a major structural reform within the EU. To achieve this she might even be forced to change the German constitution and put it to a vote to the German people.”

Därmed är det upplagt för nästa dilemma: Ska en svartröd regeringskoalition stå på samma sida i en konstitutionellt avgörande fråga? Klarar Tyskland av att konfliktlinjen mellan partierna flyttas från att stå mellan de två huvudmotståndarna till att stå mellan å ena de två stora partierna och å andra sidan mellan små utrerade alternativ som Die Grüne, Die Linke och rentav Afd?

Om detta återkommer vi!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett ”hej” till Ankdammen

WEB_INRIKES

Självfallet blev det en formell och lite tråkig inledning på Fredrik Reinfeldts och Barack Obamas gemensamma presskonferens i Rosenbad. Ty inom den offentliga delen av världstoppolitiken som är hårt regisserad, ska man inte vänta sig några överraskningar. Det man dock kan notera är att den ofta gravallvarliga Reinfeldt stundtals såg riktigt glad ut.

Länge var president Obama politikens motsvarighet till Bruce Springsteen, och när han kostade på sig att hälsa journalistkåren med ett svengelskt ”hej” skapade det något av den ”feelgood” faktor som Carl Bildt tidigare menat skulle prägla hela besöket. Dessutom uttryckte Obama förhoppningen om att han någon gång i framtiden skulle kunna återvända till det ”vackra” Stockholm i sällskap med sin familj. Man kan därför undra om han vid sin ”briefing” före besöket fick rådet att spela på svenskarnas uppblåsta självbild.

Stundtals tycker vi nämligen att vi är bäst i världen och detta reflekterades i den första frågan som kom från TT, och handlade om vad USA skulle kunna lära av Sverige.

Barack Obama är en lysande kommunikatör och gav ett nästintill opolitiskt svar: USA kan lära sig om energifrågor och att det går att samtidigt ha marknadsekonomi och en stark stat. Av detta kan man endast utläsa att han varken socialist eller socialdemokrat, vilket vissa mindre nogräknade politiska motståndare vill göra gällande att han är. På TT:s nästa fråga som handlade om avlyssning glimmade det dock till av politik, och han påpekade syrligt att vissa av de stater som är mest kritiska till avlyssning flitigt använder sig av amerikansk data.

Frågorna från den internationella pressen hade en annan utgångspunkt och handlade mestadels om Syrien och relationen till Ryssland. Obama gav ett klart besked om att det nu är upp till kongressen att fatta beslut om ett ingripande i Syrien, och han poängterade även att det inte bara var Vita Huset, utan också världen som dragit ”en röd linje” vid användande av kemiska vapen.

Det är även ett gott tecken att en amerikansk president uttalade sitt stöd för homosexuellas rättigheter och dessutom är villig att diskutera om det eventuellt blir en diplomatisk konfrontation med Rysslands president Vladimir Putin. Men de stora nyheterna ges inte i Stockholm utan i Washington.

För USA var detta ett statsbesök bland andra, vilket till stor del handlade om att minnas den amerikanske hedersmedborgaren Raoul Wallenberg. Det är visserligen inte en dag för tidigt, och det är ett gott steg i relationen Sverige-USA att vi också lär oss hedrar honom.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized