Tag Archives: Välfärd

Tystnaden kring Koppargården talar

Koppargården

Det var om inte århundradets så åtminstone årtiondets vårdskandal. På det av vårdkoncernen Carema drivna äldreboendet Koppargården i Stockholm hade de boende enligt Dagens Nyheter utsatts för grav misskötsel, och det skevs spaltkilometer om vad som hade skett.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kunde högtravande tala om ”skatteparadis” dit pengarna gick och Koppargården övertogs raskt av kommunen.

När den mest högljudda kritiken hade tystnat började man emellertid höra röster som inte höll med om den gängse historieskrivningen. Dagens Nyheter fick också kritik för sin journalistik.

Snart visade det sig dessutom att det fanns många Carema-anställda som tyckte om att jobba på företaget och det fanns också äldre och anhöriga som hade uppskattat dem. Situationen på Koppargården kunde snarare förklaras med en internkonflikt bland personalen än med att företaget agerat ”girigt”, vilket Cecilia Stenshamn uppmärksammade i Lögnen om Koppargården (Timbro, 2013).

Det mest pikanta för alla dem som  likt Sjöstedt  förtjänar epitetet ”valfrihetshatare” var att den omtalade vikten av blöjor – inkontinensskydd – rekommenderades av socialstyrelsen och har att göra med att dessa skydd bör vara skräddarsydda. Men självfallet avfärdades Stenshamns bok som en ”Timbro-produktion” och samtidigt som hennes kompetens förminskades, på både sociala medier och på Aftonbladets ledarsida, överdrev man den ersättning som hon fått av Timbro för att skriva boken.

Nu har de som bor på ”nya” kommunalt drivna Koppargården fått säga sitt, och det är en svidande läsning för alla dem som trodde att kommunal regi per automatik innebar perfektion. Den så kallade brukarundersökningen som genomförts av Stockholms stad visar nämligen på rekordlåg trivsel på äldreboendet i dag.

I en artikel i fackföreningen Vårdförbundets tidning Vårdfokus skräder man inte orden: ”Totalt sett är det i dag bara 59 procent som uppger att de är nöjda med sitt boende, jämfört med 71 procent 2012. Därmed har Koppargården lägst andel nöjda bland stadsdelens äldreboenden”.

Det var alltså fler av de boende som var nöjda när Koppargården sköttes av Carema, vilket torde vara det viktigaste kriteriet på en bra äldrevård.

Men ändå har artikeln bemöts av total tystnad av dem som tidigare ansåg sig vara experter på just Koppargården.

En tystnad som i sig är talande, då den är ett tecken på att de kritiker som agerade mot Carema inte har något intresse för äldrevården i sig, utan mest såg det som ett tillfälle att markera sin aversion mot valfrihet och privata företag.

Allt var dock inte bra under Carema, men det är sannerligen inte bättre nu, i alla fall om man frågar de boende på Koppargården.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Koppargården del 2: Kränkt konstnär hör av sig

Bild

Konstnärinnan Elisabeth Ohlson-Wallin ansåg sig så pass provocerad av ”Caremaskandalen” att hon lät göra ett fotomontage på Fredrik Reinfeldt, eftersom hon ville ”få människor att förstå den kränkningen” som en kissblöja skulle innebära. Däremot har hon inte bevärdigat kommentera det faktum att hon i ett försök att göra en politisk poäng dragit både Socialstyrelsen och ett stort antal hårt arbetande sjuksköterskor i smutsen.

Kränkning verkar också vara något av Ohlson-Wallins specialitet både som konstnär och privatperson. När hon motbevisades ansåg hon sig så pass kränkt att hon hörde av sig och krävde att denna blogg skulle ta bort kissblöjmontaget som publicerats i Socialdemokraternas magasin Tiden.

Nåväl, alla kan vi göra fel, men tillskillnad från Ohlson-Wallin inser vi att vi har gjort detta och tar därför bort bilden. Vi respekterar äganderätten och att just denna konstnär inte anser att all konst ska få vara fri.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Levde vi i paradiset innan Koppargården?

(Här skulle Elisabeth Ohlson-Wallins bild på Fredrik Reinfeldt införd en så kallad kissblöja ha varit)

Minns ni Caremaskandalen, som ett tag dominerade nyhetsflödet och handlade om att det privata vårdbolaget Carema hade misskött ålderdomshemmet Koppargården, samtidigt som ledningen skickat pengar till skatteparadiset Jersey? Man fick lätt intrycket att välfärden hade ”reats ut” och att allt var bättre på den tiden då Stefan Löfven ställde klockan tidigt för att lära sig svetsa, vilket också är hur Socialdemokraternas partiledare metaforiskt vill beskriva partiets satsning för att få in unga på arbetsmarknaden. Dessutom verkar det som om nostalgikerna har fått rätt av forskningen, då den kanadensiske hälsforskaren Dennis Raphael menar att Sverige på grund av Alliansregeringen lider av en ”välfärds-utmattning” som skulle innebära att allt färre vill ha välfärd.

Raphael varnar för att ”endast” 58 % av svenskarna tycks stödja en fortsatt välfärd och menar att detta beror på ”nyliberala idéer”. Så man kunde ju nästan tro att 2014 års val är vunnet då de rödgröna bara behöver varva budskapet om Carema med att peka på Raphaels forskargärning för att påvisa att vi behöver en ny ledning, som bäst kan ta hand om våra gemensamma tillgångar.

Problemet är dock att varken Caremaskandalen eller artikeln om den svenska välfärden har visat sig stämma. Det förstnämnda har Cecilia Stenshamn påvisat i boken Lögnen om Koppargården: Skandalen om Caremaskandalen (Timbro), vilken är ett utomordentligt exempel på hur man kan kombinera akademisk noggrannhet med grävande journalistik.

På Koppargården rådde en intern konflikt mellan personalen, vilket var orsaken till det ursprungliga larmet. Det fanns även brister i rutinerna, men det var långt ifrån systematisk vanvård som exempelvis Dagens Nyheter ville göra gällande. Personalens omtalade vägning av blöjor handlade inte heller om en profithungrande rationalisering, utan om individuellt anpassade inkontinensskydd och att detta är ett tillvägagångssätt som Socialstyrelsen rekommenderar.

Något som gått konstnären Elisabeth Ohlson-Wallin förbi då hon valde att porträttera Fredrik Reinfeldt i en så kallad kissblöja.

Dennis Raphaels artikel publicerar inte några forskarrön och utger sig inte heller för att göra det. Det är en så kallad ”review article” som sammanställer litteratur och artikeln är så pass ideologiskt färgad att den borde betraktas som en partsinlaga, vilket dessa forskningssammanställningar också tenderar att vara. Således går det därför inte att se den som en akademisk rapport, vilket både Miljöpartiet och Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Ulla Andersson velat göra gällande.

Tyvärr har inte Stenhamns bok fått det mediala fokus som den förtjänar och det beror på något så pass banalt som prestige. Alltför många makthavare inom både media och politik har investerat hela sitt förtroendekapital i att baktala privata vårdgivare och det skulle kosta alldeles för mycket för dem att acceptera den verkliga bilden. Om man dessutom ser Koppargården och Raphaels artikel i ett större perspektiv förstår man att det också handlar om nostalgi.

Ett antal högljudda debattörer har bestämt sig för att i 2014 års val byta ut Alliansregeringen. Men deras problem är att de inte kan presentera ett alternativ som de alla kan enas kring. Det är därför som de drömmer sig tillbaka till ett svunnet förflutet, då kommunen skötte allt och när medborgarna nekades eget ansvar. En form av nostalgi som också har gett upphov till att vi idag har riksdagspartier som på fullaste allvar menar att det var bättre förr.

I sin strävan har de format en allians med anglo-saxiska vänsterakademiker som tenderar att se paradiset i Skandinavien och som därför går så pass långt att de dumförklarar den svenska väljarkåren.

Frågan som emellertid alla vettiga människor borde ställa sig är enkel: Levde vi verkligen i Paradiset innan Koppargården?

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Skillnaden på nostalgi och analys

DOGGE

Debattören och hip hop artisten Douglas Léon (Dogge Doggelito) menar i en debattartikel i Aftonbladet att ”landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar”. Artikelns budskap kan sammanfattas med att allting numera är dåligt, på grund av att ”vi har en regim i landet som inte vill oss väl” och att allt var bättre förr. Det som är intressant är inte själva budskapet utan att han genom hela artikeln far med direkta osanningar.

Han hävdar till en början med att ”barnen var prioriterade” i detta mytomspunna förr i tiden. Som doktorand i 1900-tals historia undrar jag vilken del av efterkrigstiden som han syftar på. Är det 1940-talet då romska barn inte fick gå i skolan, 1970-talet med övergreppen på barnhem eller kanske 1980-tal då rasism och främlingsfientlighet fortfarande kunde vara utbrett bland lärare?

Vidare så hävdar han att ”man kunde gå in på bostadsförmedlingen och få en bostad samma dag” och jag undrar verkligen vilken förmedling som han gick till. Bostadsbristen har nämligen varit en fråga i svenska storstäder sedan 1960-talet, då statsminister Tage Erlander pressades hårt om just detta i en intervju av skjutjärnsjournalisterna Åke Ortmark, Gustaf Olivecrona och Lars Orup.

Det verkar också ha undgått författaren att posten numera kan skickas ifrån betydligt fler ställen än det tidigare var postkontor och att Treo numera kan köpas på Konsum. Detta kan man förstås ha åsikter kring, men när han sedan säger att det gamla Televerket hade ”koll på alla sladdarna” så måste det påpekas att det är osanning. Det gamla Televerket hade långa väntetider på att installera telefoner och att inhandla en trådlös telefon utomlands kunde leda till åtal.

När han också hävdar att det tidigare fanns en ”känsla av sammanhållning” som inte längre finns så undrar jag om han inte skönmålar sin egen ungdom. Kanske har han glömt den tid rasismen och homofobin var utbredd och accepterad. Dagens Sverigedemokrater är betydligt mer verserade än 80-talets skinnskallar och 90-talets Ny Demokrati. Om han vill ha en påminnelse om det förflutna rekommenderas Gellert Tamas bok Lasermannen eller Jonas Gardells serie Torka aldrig Tårar utan handskar; den senare för att få en inblick i hur det var att vara homosexuell ”förr i tiden”. Om han dessutom vill hitta vetenskapligt stöd för tesen om att Sverige har blivit mer tolerant borde han konsultera SOM-rapporterna från universitetet i Göteborg, vilka årligen mäter svenskarnas attityder i en rad frågor.

Sammanfattningsvis bör sägas några ord om nostalgi. Alla människor längtar någon gång tillbaka till en tid som de själva tycker var bättre, och i många fall sammanfaller deras uppfattning av tidsandan med att de då var yngre och mer optimistiska.

Jag känner inte artikelförfattaren personligen, men att döma av artikeln så vill han adla sin egen saknad av den tid som flytt till att bli ett inlägg i den politiska debatten.

(David Lindén)

38 kommentarer

Filed under Uncategorized

Missnöjet går ut över rörligheten

Det är inte bara i Sverige som medborgarnas förtroende för EU sjunker. Just nu har det stora europeiska projektet få nära och trogna vänner. En del av förtroendeförlusten är dock en konsekvens av att unionen får ta på sig skulden för fler nationella tillkortakommanden och oförmågor än på länge.

I många fall är det fråga om ren desinformation: Det är inte EU som orsakat Greklands eller Cyperns kriser. Dessa uppstod som en konsekvens av inhemsk politik och prioritering, insvepta i en retorik som dröp av politisk populism.

En annan orsak till ökat missnöje med EU är den fria rörlighetens konsekvenser. Eller rättare sagt, med hur denna anses utsätta de nationella välfärdssystemen för oöverstigliga påfrestningar. Rädslan för så kallad ”social turism” har gradvis vuxit sig stark, och har därmed kommit att bli ett inslag i den politiska debatten där det inte främst är de mer extrema rösterna som hörs mest. Utan de normalt ansvarstagande och stabila.

I ett förslag till EU-kommission om att begränsa rörligheten har Storbritanniens, Tysklands, Österrikes och Hollands regeringar samlat sig kring tanken på att dagens tremånadersregel skulle utsträckas till en sex månader. Så länge skulle den enskilde migrantens ursprungsland få stå för välfärden i form av a-kassa, socialbidrag och liknande. Först därefter skulle detta bli en angelägenhet för det nya landet.

En förklaring till detta, och som inte handlar om kortsiktig populism, är att många EU-länder har trygghetssystem som genomgående är statliga, eller som är statligt reglerade. De utgör rättigheter som följer med medborgarskapet, medan det i några fall handlar om att den enskilde individen måste kvalificera sig för att få tillgång till välfärd. Den svenska a-kassan är en sådan institution.

Inte minst för Storbritannien spelar den så kallade ”sociala turismen” en betydande roll i det växande missnöjet med EU av just detta skäl. I generationer har det sagts i brittisk debatt att de som kommer till landet alldeles för lätt får del av det som andra har byggt upp. Missnöjet är tydligast när det gäller tillgång till bostadsmarknaden.

Här finns en större motsättning som spökar, nämligen frågan om varför man över huvud taget utvecklar så omfattande och generösa bidragssystem och trygghetsnät så att dessa kan hota såväl ekonomin som sammanhållningen i samhället när de utmanas.

Det brittiska systemet med ”social housing” har garanterat alla en bostad, oavsett om man arbetar eller ej. Det kan tyckas vara en rättighet som fler i Europa borde ha tillgång till. Men samtidigt har sådana allomfattande och mycket generösa trygghetssystem en baksida, att när de utmanas så blir de snabbt ohållbara. Ju fler om bor i bostäder som de själva inte betalar för, desto högre blir utgiften för alla andra som, förutom att betala sin egen bostad, ska betala andras via skattsedeln.

I Sverige har det framför allt varit socialförsäkringarna och a-kassan som fått liknande konsekvenser. Generösa regler för förtids- och sjukpension gjorde det attraktivt för regeringar att reglera konsekvenserna av förändringar inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Den som inte fick eller sökte jobb efter varsel och uppsägning kunde leva relativt bekvämt på en a-kassa som gav marginellt mindre än lönen.

Detta har aldrig varit någon hemlighet. I många länder i Europa har det snarare varit accepterat och ingått som en del i kontraktet mellan väljare och politiker att det ska gå att leva så här. Men i takt med att dessa omfattande och mycket dyra trygghetssystem urholkas – genom att fler utnyttjar dem, ersättningsnivåerna inte anpassas eller att rättigheterna blir allt fler och allt mer omfattande – så blir priset så mycket högre när det blir dags att reformera dem.

Detta är uteslutande en inhemsk konflikt; det finns inga alleuropeiska trygghetssystem. I det läget blir det frestande att lägga skulden på utifrån kommande hot. Minns hur statsminister Göran Persson i samband med EU:s utvidgning varnade för social turism från de forna östatsländer som i början av 2000-talet blev medlemmar i unionen.

Så Storbritanniens, Tysklands, Österrikes och Hollands förslag ska betraktas utifrån detta dilemma, att det i första hand inte är de rörliga EU-medborgarna som är problemet utan istället de allomfattande välfärdssystemens omfattning och ekonomiska tyngd som ställer till det. Tvärtom kan man konstatera att fri rörlighet är den rättighet som EU-medborgare över lag håller högst när det gäller unionens fördelar, men att bara cirka tre procent – 13,6 miljoner – som har flyttat på sig. De som rör på sig inom unionen gör det i förkrossande stor andel på grund av yrke och karriär, och inte på grund av sociala trygghetssystemens utformning.

Tre månader eller sex månader spelar mindre roll. Det är själva argumentationen och den inhemska debatten som är problemet. Ska man försvara nationella trygghetssystem ska man göra det med blanka vapen, och inte smutsa ner sig själva, politiken och den europeiska unionens anseende genom att peka på den lilla minoritet som rör sig över gränserna.

Det är inte i den gruppen som problemen finns, och det är heller inte dessa ambitiösa landbytare som hotar välfärden. Den hotas av en politisk debatt där oförmågan att ta ansvar för sina egna beslut istället gör EU till den skyldige.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized