Tag Archives: Valrörelsen2014

Är det verkligen ett rån, Wallström?

Maktspråk

Vallokalerna har inte hunnit stänga, och kampanjarbetare och kandidater är trötta och slutkörda. Det är förståeligt om tungan då slinter och att man i valet och kvalet säger saker som man kanske inte menar. Men det finns faktiskt gränser.

Margot Wallström är ingen nybörjare. Hon kom för första gången in i regeringen 1988 och har en lång internationell karriär bakom sig. Under Socialdemokraternas kris har hon ofta pekats ut som potentiell partiledare, då hon med sin moderna och – tämligen – ödmjuka framtoning representerade 2000-talet, i ett parti som gärna talar om det förflutna.

Wallström har kort och gott varit ”fräsch och modern” alltsedan hon tillintetgjordes av Göran Persson i valrörelsen 1998.

Det är därför väldigt uppseendeväckande att hon i dag vid ett valmöte i Sundbyberg påstod att Alliansen har begått ”ett väpnat rån” mot samhället. En kommentar som passar illa för framtidspartiet Socialdemokraterna då den ekar av en tid när man tog makten för given.

Kommentar påminner om Marita Ulvskogs ord efter det historiska maktskiftet 1976 om att ”det kändes som en statskupp”.

Dessutom kan man ställa sig den fullt berättigade frågan om det är ett rån mot medborgarna att ge dem en extra månadslön i plånboken och sköta statsfinanserna på ett sätt som gör att ansedda Washington Post kallar Sverige för den ekonomiska återhämtningens ”rockstjärna”?

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ida Legnemark vilse talepunkternas värld

Ida

Det är ibland svårt att debattera politik. Många siffror kan lätt överdrivas och namn stavas fel i bitska artiklar. Undertecknad är definitivt inte felfri, och lyckades häromdagen i en webbledare referera till Vänsterpartiet toppkandidat i Sjuhärad, Ida Legnemark, som Lägnemark.

Ett klumpigt nybörjarmisstag som det bara går att be om ursäkt för, och som nu är åtgärdat.

Misstaget inträffade efter en debatt i torsdags där riksdagskandidaterna drabbade samman i en bra och stundtals riktigt skarp debatt i regi av P4 Sjuhärad.

I debatten gjorde också Legnemark en riktig tabbe när hon med en nästan ”1maj-liknande” kämpaglöd basunerade ut att de förhatliga ”riskkapitalisterna” varje år plockar ut 84 miljarder som vinst ur ”vår gemensamma välfärd”.

Ett påstående som inte stämmer, och P4 Sjuhärad ska ha all heder att de efteråt konfronterade Legnemark med att summan uppgick till 9,2 miljarder och att den inte kan räknas som ren vinst då en stor del återinvesteras i bolagen.

Hennes misstag grundar sig i Vänsterpartiets vilja att i denna valrörelse utmåla Sverige som ett paradis för nutida gulaschbaroner. Med största sannolikhet finns siffran om alla dessa miljarder också i de talepunkter som partiet producerat för att användas av partiets valarbetare.

Men vad som var ännu mer intressant var att Legnemark inte bad om ursäkt, utan fortsatte att slingra in sig i ett resonemang där hon utgick från att det ändå var helt acceptabelt att fara med osanning i en politisk debatt:

”Vi menar ju att… Vi vet ju att den siffran är det som man faktiskt tar av våra gemensamma skattemedel in i privata företag som vi som politiker därmed inte har någon kontroll och insyn över. Men självklart ska rätt vara rätt och jag ska vara noggrann i alla kommande debatter med att det inte kan missuppfattas det jag säger”.

Hela reportaget inslaget finns via denna länk.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad hände med alla Nuon-experter?

Bolaget Vattenfalls köp av holländska Nuon kommer för alltid att vara inskrivet i historieböckerna jämte fiaskon som skeppet Vasa, Fermenta och Gotabankens konkurs, vilken inledde krisen på 1990-talet. Om man är insatt i den politiska debatten och känner till dess spelregler, var det också väntat att oppositionen såg detta som en möjlighet att attackera Alliansregeringen. För tidigare näringsminister Maud Olofssons (C) framträdande i SVT:s Aktuellt förpassade ju inte direkt köpet till hävderna.

Men Olofsson och andra Alliansföreträdares idoga försök att påpeka att Nuon-affären stöttades av Socialdemokraterna möttes av tystnad. Det var helt enkelt ett för bra tillfälle att utöva plakatpolitik för att nyansera debatten.
Idag inträffade dock något som påminner om Olofssons tragiska intervju.

En intervju som alla självutnämnda Nuon-experter borde kommentera.

UnknownTidigare S-ministern och ledamoten av Vattenfalls styrelse Anders Sundström intervjuades i Dagens Industri om det faktum att styrelsen godkände köpet. Sundström är en politisk veteran och har flera gånger förekommit i spekulationerna om att bli partiledare för Socialdemokraterna. Intervjun finns att läsa via denna länk, men avsnittet där han får frågan om Nuons politiska betydelse förtjänar att återges i sin helhet.

Hur känns det att ha varit delaktig i ett av de sämsta affärsbeslut som har inträffat i Sverige?
– ”Det är du som säger. Sammantaget har värdet i Vattenfall stigit. Vattenfall är idag värt mycket mer än när man startade resan i slutet på 1990-talet. Långt mycket mer”.

Budskapet förekommer i olika variationer under hela intervjun, som i mångt och mycket påminner om Olofssons framträdande i Aktuellt. Men ändå har ingen av dem som ivrigast brukar diskutera Nuon kommenterat intervjun.

Kan det helt enkelt vara så att det inte var en omsorg om energisatsningar utan en vilja att trycka till Alliansen som drev dem?

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Mycket märkligt Maud

Maud-Olofsson-992

När Maud Olofsson efter att hon igår kritiserats av riksdagens konstitutionsutskott (KU) intervjuades i SVT:s Aktuellt skapade hon ofrivilligt mediahistoria. Hennes taktik, som gick ut på att under hela intervjun konsekvent vägra svara på frågor och istället upprepa samma budskap kallas inom journalistiken för ”papegojmetoden” och hon lät verkligen som en papegoja. Självfallet var det en fröjd att se för politiska motståndare och för Alliansen är det ett problem som kommer att plåga regeringen i valrörelsen. Men efterspelet till Nuon-affären har också andra och betydligt mer allvarliga konsekvenser.

Att en folkvald politiker duckar när det gäller ansvar spär på människors politikerförakt. Speciellt då Olofsson som Centerledare lovade att om Alliansen fick makten så skulle man inte bete sig lika maktfullkomligt som Göran Perssons socialdemokrater.

Så igår fick TV-tittarna ett bevis på att makten korrumperar många, inklusive Maud Olofsson.

Dessutom är det värt att notera att det inte bara är Olofsson utan också KU som har förlorat på affären. Trots att socialdemokraternas representant Björn von Sydow innan gårdagens presskonferens försäkrade att det ”handlade om viktiga statsrättsliga principer” var beslutet att kritisera Fredrik Reinfeldt tänkt som ett inlägg i valrörelsen. Eftersom en socialdemokratisk regering också hade köpt Nuon och gjort sitt bästa för att plocka politiska poänger på affären, om den hade visat sig lyckad.

Nu blev det inte så och det är lätt att spela efterklok. Vad man emellertid bör ha i åtanke är att styrelsen rekommenderade köpet och att det är omöjligt för en minister att helt och hållet greppa den komplicerade energimarknaden. Så detta visar på ett skrämmande sätt hur illa det kan gå när politiker skall sköta företag, och liknande fall har tidigare inträffat, som exempelvis dåvarande S-ministern Björn Rosengrens försök att sälja in ”Telia-aktien” till svenska folket.

Agerandet under gårdagen kan emellertid inte ursäktas.

Olofssons haveri i Aktuellt bidrar till att väljarna inte bara kommer att misstro Alliansen, utan också hela politikerkåren.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Soran Ismail är ingen samvetsfånge

bars

För många kom det som en chock när Sveriges Radio (SR) meddelade att den folkkäre komikern Soran Ismail temporärt slutar att medverka i P3:s Morgonpasset. Anledningen till detta är att SR och Sveriges Television (SVT) under valåret bestämt sig för att vara extra opartiska, och att Ismail i sin podcast framfört hårt kritik av Sverigedemokraterna. Sveriges Radios kanalchef Lotta Mossberg har sagt att Ismail inte är avstängd, och att han kommer att medverka i Morgonpasset direkt efter valet. Något som många av Ismails fans inte har förstått, och på twitter har det under kvällen förts en debatt där Ismail jämställts med en samvetsfånge och hashtaggen #freesoran använts.

Ismail själv deklarerade på Expressens debattsida dock att beslutet varit gemensamt mellan honom och SR, och att han partiskhet inte är ”förenlig med SR:s uppdrag, men motsatsen är inte förenlig med min världsbild”. Således borde detta inte vara en ”affär” eftersom båda parter är eniga.

Snarare kan det hela närmast liknas vid hur SR och SVT på 60- och 70-talet censurerade borgerliga debattörer som författaren Sven Stolpe och ekonomen Sven Rydenfeldt. Då som nu var anledningen att deras budskap inte föll licensbetalarna i smaken, och då som nu applåderades deras beslut av vissa och fördömdes av andra.

Men ändå behandlas ”Sorangate” som en affär.

Den givna frågan är varför, ty det tål att upprepas: Soran Ismail är varken avstängd, censurerad eller förhindrad från att föra ut sitt budskap. Från och med den 25 februari till efter riksdagsvalet skall han inte medverka i Morgonpasset, men till skillnad från riktiga dissidenter har han andra kanaler att föra fram sitt budskap och det skall han göra. Vi lever trots allt i en demokrati med många medier och det ligger i SR:s och SVT:s riktlinjer – de medier vi alla betalar via radio- och tevelicensen att faktiskt vara opartiska. Vilket de också ska vara även under ett valår.

Incidenten illustrerar dock någonting större, som kan beskrivas som vår nuvarande ängslighet att debattera. Många av dem som nu skriker om att Ismail har censurerats och tystats har tidigare pekat finger åt bland annat Sissela Kyle för ett skämt och åt sportprofilen Bosse Hansson för en felsägning. Det gjorde dock inte Soran Ismael då han står för en öppen och rak debatt. Det är därför synd att ängsliga människor vill göra honom till martyr.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det funkar inte för Ekis Ekman

På Dagens Nyheters kultursida har författaren och den tidigare mottagaren av Jan Myrdals Roberspierrepris, Kajsa Ekis Ekman, fått utrymme att i en artikel med rubriken ”Nyliberalismen: Så funkar den” förklara ideologin och hur den har påverkat samtiden.

Artikeln är intressant läsning, men inte på grund av att den förklarar utan snarare på grund av att Ekis Ekman i sin iver NYFreiheitsstatue2att presentera ”sanningen” inte verkar ha förstått någonting av vare sig ideologin eller de senaste fyrtio årens politiska historia. Det är också intressant att hon som en självutnämnd socialistisk folkbildare hemfaller åt en starkt individualistisk historieskrivning, som förespråkare benämner ”aktörsteori” och dess belackare ”glorifiering” alternativt ”demonisering”.

Ty för Ekis Ekman handlar det bara om individer och de största skurkarna är den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek och hans amerikanske kollega Milton Friedman som båda var verksamma vid universitet i Chicago.  Dessa två ”Chicagopojkar”, vilket är ett annat förklenande uttryck för nyliberaler och som i svensk debatt ofta används av Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg, skulle tillsammans ha skapat ”ett stort internationellt nätverk av stiftelser, institut, skribenter och akademiker”.

Ekis Ekman hänvisar visserligen i resonemanget om dessa två till Susan George som är en annan tendentiös författare, men det är också intressant att hon själv inte verkar ha läst någonting om vare sig Hayeks eller Friedmans yrkesgärning. Hon glömmer exempelvis att Hayek först var verksam i London och genom sin bok Vägen till Träldom som gavs ut 1944 var den som inspirerade den brittiske debattören Anthony Fischer att skapa tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA). Vägen till Träldom anses också vara den första riktiga kritiken av efterkrigstidens stora stat och när man undersöker hur nyliberalismen utvecklades ur den klassiska liberalismen, är det just IEA som anses vara katalysatorn och inte universitet i Chicago.

Att således hävda att ”Chicagoskolans roll övertagits av tankesmedjan Timbro” kan – godvilligt – ses som ett tecken på naivitet. Men om detta hade varit en studentuppsats om ideologiernas roll efter andra världskriget hade påståendet renderat ett klart underkänt. Timbro är en tankesmedja som grundades 1978 och initiativtagaren Sture Eskilsson berättar själv i sina memoarer Från folkhem till nytt klassamhälle: Ett Högerspöke Berättar (Fisher & Co: Näs Gård, Rimbo, 2005) hur det gick till:

”Vi reste till London för att se hur vår förebild, The Institute of Economic Affairs, IEA, bar sig åt”.

Det är också talande att Ekis Ekman inte nämner någonting om politiska händelser utan enkom torgför väl använda konspirationsteorier. Läsaren lämnas med intrycket att Hayek, Friedman, Chicagouniversitetet och Timbro ensamma erövrade världen. Det nämns ingenting om oljekrisen på 1970-talet, kalla kriget och att skepsisen mot den stora staten även framfördes av andra. Det var exempelvis socialdemokraten Gunnar Myrdal som i en artikel i Ekonomisk Debatt myntade uttrycket ”bidragsfuskare” och den brittiske Labourpremiärministern James Callaghan som några år senare upplyste sitt eget parti om att man inte kan ”spendera sig ur en recession”. Det var ingen konspiration från vare sig individer eller storföretag, utan en reaktion på att exempelvis Bretton Woods-systemet krackelerade och mot en vänster som på allvar ansåg att 102 % procent i skatt var ett vettigt politiskt alternativ.

Detta verkar emellertid inte Ekis Ekman vara intresserad av och hennes artikel påminner om det fina talesättet: den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

(David Lindén)

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mer i Studio Ett

Debatten om Dogge Doggelitos inlägg i Aftonbladet om att  ”landet vi kallade Sverige finns inte längre kvar” fortsätter
Hör Dogge Doggelito och BT:s vikarierande ledarskribent David Lindén i Studio Ett i eftermiddag. 16-timmen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized