Tag Archives: Vänstern

Äntligen lite Kubaförnuft

Osvaldo Hernandez, Miguel Saavedra

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Tony Benns fem frågor

tony-benn

Ingen som under de senaste sextio åren har varit aktivt intresserad av brittisk politik har undgått den tidigare Labourministern och parlamentsledamoten Tony Benn, som avled idag.

Benn föddes som Antony Wedgewood Benn och valdes första gången in i underhuset 1951 och tillhörde på den tiden högerflygeln inom Labourpartiet. Men under åren kom alltmer att radikaliseras och han är berömd för att bland annat ha möjliggjort för brittiska medborgare att kunna avsäga sig sitt adelskap, då han vid sin fars död – den förste greven av Stansgate – automatiskt hade varit tvungen att sitta i överhuset.

På 1970-talet började han kalla sig för Tony Benn och kom att bli den radikala vänsterns ledare, vilket fick en del att skoja om att han var den ende som ”blev mer omogen med åldern”. I samband med att tidigare premiärministern och labourledaren James Callaghan avgick efter att tories under Margareth Thatcher vunnit valet 1979, blev Benn självskriven i rollen som utmanare om partiledarjobbet. Labour hade allt sedan gruv- och hamnarbetarstrejkerna i början och mitten av 70-talet genomgått en radikalisering. Partiets högerflygel var hårt trängd av flera olika vänsterrörelser. 1981 valdes en annan vänsterprofil, Michael Foot, till partiledare och Benn förlorade valet till vice partiledare mot högerns kandidat Denis Healy.

Därmed tog Tony Benns politiska karriär slut. Däremot startade han i samma ögonblick vad som bara kan beskrivas som en synnerligen framgångsrik karriär som retoriskt fullgången outsider. Han blev den försmådda och många gånger partilösa brittiska vänsterns starkaste röst, ständigt i opposition men aldrig i närheten av verkligheten.

Benn gjorde det mesta för att dölja sitt ursprung i den brittiska överklassen, såvida han inte kunde använda sitt eget livsval som pedagogiskt exempel. Det gjorde han för övrigt gärna. Men han lät ta bort notiserna om att han läst vid privatskolan Winchester och Oxforduniversitetet ur Who’s Who, och ersatte informationen om hans utbildning med att ”den är fortfarande pågående”.

Under slutet av sitt liv kom Benn att tilltala en ny vänsteropinion inom den del av ungdomsgeneration som var besvikna på regeringen Blairs aktiva medverkan till Irakkriget. Han besökte bland annat musikfestivalen i Glastonbury och bad då om ursäkt å sin generations vägnar för att förstört världen.

Ärligt och uppriktigt, förvisso, men på samma gång ännu en patetisk gest av en man som gärna spelade över.

Men i ett avseende är Benn värd uppmärksamhet idag, och det är för det system – fem frågor – han med pubromantikerns förenklade logik utvecklade som grund för analys av makten.

Om man träffade en makthavare skulle man enligt Benn ställa följande frågor:

1.     Vad har du för makt?

2.     Hur fick du den makten?

3.     I vems intresse utövar du makten?

4.     Till vem svarar du?

5.     Hur kan vi bli av med dig?

Tony Benn blev 88 år gammal.

(David Lindén) och (Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Två boktips till Politism

blatte
Det var många som välkomnade att Aftonbladet och LO förra sommaren lanserade opinionssidan Politism. Vänsteranhängare såg det som ett försök att ge den borgerliga dominansen på ledarsidorna en match. Många av dess ideologiska motståndare tyckte det var intressant att ytterligare en aktör ville delta i det politiska samtalet, eftersom alla tjänar på att så många röster som möjligt får komma till tals. Undertecknad skrev själv att den nya satsningen kunde ”bli en tillgång för svensk ledarjournalistik” om sidan valde ”en självständig, tänkande och djupsinnig linje”. Därför är det tråkigt att konstatera att de inte har gjort detta, utan snarare tvärt om.
 
Idag är Politism en klubb för inbördes beundran, vilken roar sig med ”att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner”, för att citera bloggaren Fanny Åström som har kritiserat den från ett vänsterperspektiv. Men vad som är än mer beklagligt är att redaktionen inte ens verkar klara av att attackera dem som innehar makt.
 
Herman Lindqvist är f.d. utrikeskorrespondent och numera en populär populärhistoriker. Som historiker har han fått rättmätig kritik av bland annat Peter Englund, men han anses fortfarande vara bland de bästa journalister vi har haft, då han bland annat var ensam om att rapportera om Pol Pots folkmord i Kambodja.
 
Idag är Lindqvist krönikör i Aftonbladet och de flesta av hans krönikor kan klassas som skvaller ur svensk historia. Men ibland skriver han reflektioner om Sverige, sitt andra hemland Frankrike och om världen. Det är en sådan reflektion som är orsaken till att Politism ser sig tvungna att raljera över Lindqvist. Ty han hade mage att nämna att det i västvärlden finns problem med integration.
 
Enligt Politism var detta ”Avpixlat-retorik” och läsare uppmanades att ringa till Aftonbladet och ifrågasätta varför han fick fortsätta att skriva i tidningen. Konstigt nog insåg de inte att läsarna skulle använda en modifierad version av Avpixlats standardrepertoar: Ring upp tidningen för att tysta skribenten. Det är dessutom oroväckande att redaktionen inte vill låtsas om att krönikan handlade om mycket annat: att väldigt få européer läser på amerikanska elituniversitet och att Lindqvist också försvarade invandring. Istället för att problematisera artikeln valde den självutnämnde narren Kawa Zolfagary att lansera spelet ”blatte eller bomb” då Lindqvist använt uttrycket ”tickande bomb”.
 
För många kan det säkert tyckas roligt, men för andra är det ett tydligt tecken på att vänstern är maniskt rädda för att ens tala om integration. Som den ”blatte” jag själv är tar jag mig därför friheten att till Kawa Zolfagary rekommendera två böcker som kan förklara vad Lindqvist skriver om. De kan sätta hans krönika i en ”kontext” för att använda ett av vänsterns modeord.
 
Först och främst bör Zolfagary läsa den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies memoarer Joseph Anton som skildrar hur denne fick leva gömd efter att Irans Ayatollah Khomeni 1989 uttalade en dödsdom, fatwa, över honom då hans roman Satansverserna delvis är baserad på Koranen. Den andra är den brittiske psykologen Kenan Maliks studie Från fatwa till jihad som skildrar hur Rushdieaffären bidrog till vår rädsla att kränka andra. Om det inte handlade om vita kränkta män förstås.
 
God läsning.
 

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Russell Brand och vänsterns behov av auktoriteter

Brand

När den dåvarande socialdemokratiske partiledaren Ingvar Carlsson 1992 bjöds in för att förhandla med Carl Bildts borgerliga regering om ett ekonomiskt krispaket, fanns det röster inom Socialdemokraterna som ansåg att man inte skulle ”hjälpa borgarna”. Anledningen var att borgarna inte hade hjälpt Carlsson 1989 då hans regering tvingats avgå efter ett nederlag i riksdagen. Kritiken 1992 bemötte Carlsson genom att betona vikten av att ta ”politiskt ansvar” och han hänvisade till det brittiska Labourpartiet som befunnit sig i opposition sedan 1979, och skulle fortsatta att göra det fram till 1997.

På grund av att de inte hade velat ta och därför inte heller blivit erbjudna någon form av politiskt ansvar.

Carlsson förstod att ju längre en rörelse eller idéströmning befinner sig i politisk opposition, desto svårare blir det att ta ansvar när man väl får någon form av reellt inflytande. Det är en lektion som det tog den brittiska socialdemokratin 18 år att lära sig, och det är dessutom en lärdom som dagens brittiska och svenska vänster bör ha i åtanke.

Nu riskerar man att gå i den fälla som Carlsson varnade för.

Ett tecken på detta är vänsterns närmast desperata jakt på talespersoner. I Storbritannien har man hyllat komikern Russell Brand sedan denne bestämt sig för att uppmana till en ”revolution” – genom röstskolk. Det är intressant att en komiker nu betraktas som en politisk tänkare.

Hans budskap inte är originellt, utan något som man ofta hör från lätt överförfriskade statsvetarstudenter med anarkismsympatier. Brand har också fått mothugg av komikern Robert Webb som i en replik nyktert konstaterade att man aldrig skriver protestsånger om de politiska reformer som hjälper den stora allmänheten.

Tyvärr är det inte bara den brittiska vänstern som med ljus och lykta letar efter officiella representanter. I Sverige har kändisjournalister som Fredrik Virtanen, Andres Lokko och Alex Schulman befordrats från skvallerskribenter till politiska auktoriteter. Höginkomsttagaren Virtanen anser att skattesänkningar för 90 % av Sveriges arbetande befolkning är en förolämpning, Lokko kan i bokform ljuga om brottsligheten i London – när han motbevisats av debattören Johan Norberg avspisas denne av Aftonbladets krönikör Katrin Kielos som en ”glatt studsande” liberal – och Alex Schulman är i kraft av sitt föräldraskap expert på barnomsorg. När han sedan bemöts i en saklig ton av debattören Sakine Madon återfaller han i den mobbning som en gång gjorde honom till kändis, då han deklarerar att han minsann inte tror ”att Sakine Madon är dum i huvudet”.

Gemensamt för dessa vänsterns nya politiska filosofer är att de tenderar att skildra sin egen ungdom med ett romantiskt skimmer. Om man är elak skulle man kunna säga att dessa medelåldersmän saknar sin egen ungdom. Därför har de inte heller genomtänka idéer när det gäller framtiden. Förvisso kan man förlåta dem för detta, men det är också något som deras läsare bör ha i åtanke.

Ty bara för att man är kändis betyder det inte att man är expert på framtiden.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Johan Ehrenbergs halvsanningar

Unknown

Nyligen har en gammal debattartikel av vänsterprofilen Johan Ehrenberg flitigt delats i sociala medier, som om den vore en dagsfärsk sanning. Artikeln skrevs 2003 och handlade om feminism, vilket föranledde Aftonbladet att be Ehrenberg skriva en ny där han summerade utvecklingen under de tio år som gått. Hans nya alster äger förvisso litterära kvalitéer och kan fungera som ett skolboksexempel på hur det är att skriva dystopiskt, men några av dess påståenden är – milt uttryckt – tvivelaktiga.

Ehrenberg börjar med att deklarera att ”män har som grupp makten på jorden”, trots att ”vi är en minoritet”. Det stämmer att män äger den största delen av jordens tillgångar, men det är en direkt osanning att påstå att ”vi är en minoritet”. Enligt den färskaste befolkningsstatistiken finns det idag 7 162 119 434 människor, varav 49,6% är kvinnor och 50,4% män. Således är ”vi” en liten – om än överskattad – majoritet.

Han fortsätter att med samma tvärsäkerhet hävda att ”på tio år har män lyckats starta fler vanvettiga krig som inte löst någonting”. Det är en sanning med modifikation, i alla fall om man konsulterar Uppsala Conflict Data Program (UCDP) vid Uppsala universitet. I sin senaste rapport visar de att antalet väpnade konflikter länge minskade för att öka efter 2011. Antalet är dock fortfarande betydligt färre än vad de var i början av 1990-talet för att citera professor Peter Wallensteen som leder programmet.

Ehrenberg har därför inte fog för sitt påstående att ”fler krig” har startats mellan 2003 och 2013 då antalet minskade den största delen av perioden. Men han har åtminstone rätt när han varnar för vårt användande av fossila bränslen, ty det har faktiskt ökat sedan 2003. Men att männen ensamma kan skyllas för detta är ett påstående som tål att diskuteras då bilköpen har ökat inom bland annat den kinesiska medelklassen, vilka nu prioriterar att både mannen och hustrun äger ett ståndsmässigt fordon.

Slutligen kan nämnas att FN:s World Development Report, vilken utreder skillnaden mellan män och kvinnor, slår fast att de senaste tjugofem årens ekonomiska tillväxt har hjälpt till att reducera delar av den faktiska diskriminering mellan män och kvinnor. Det är en intressant slutsats då det var för ungefär 25 år sedan som stora delar av världen såg till att förpassa socialismen till historiens skräckkammare. Så självklart återstår mycket att göra, men att lyssna till domedagsprofeter som Johan Ehrenberg och hans ”socialistiska tidning” ETC är fel väg att gå.

(David Lindén)

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

En dålig JK-anmälan är tyvärr också en anmälan

hanne_kjoller-400x266Det fortsätter att storma kring DN:s ledarskribent Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn (Brombergs). Vad som från början uppfattades som ett enkelt tolkningsfel, vill nu Kjöllers belackare göra till en av de största smutsskandalerna i svensk historia och ta som ett kvitto på att man inte bör läsa boken överhuvud taget. Nu har dessutom den krögare som i boken felaktigt utpekades som bostads – och inte hyresrättsinnehavare anmält Kjöller till justitiekanslern (JK).

I sin anmälan hävdar kändiskrögaren – som inte kommer att nämnas vid sitt riktiga namn då han i sin anmälan menade att det var ”lätt” att identifiera honom i Kjöllers bok – att hans privatliv har förstörts och att hans vänner ”misstror honom”. Det kan mycket väl vara så, men författaren och förlaget har redan bett om ursäkt för detta.

Under sin långa karriär har kändiskrögaren dessutom gjort sitt bästa för att inte vara anonym. Kjöller hittade honom i ett bostadsreportage i DN, söker man på en legendarisk Stockholmsnattklubb får man veta att han började sin karriär som smörgåsnisse i dess kök och efter att han fick cancerbeskedet har han varit en flitig debattör i bland annat Aftonbladet. Men det ursäktar självklart inte Kjöllers faktafel och hon har också upprepade gånger bett om ursäkt för detta. Förlaget har också lagt in rättelseblad i alla böcker och felet är rättat i nästa upplaga.

Kändiskrögaren skrev själv på sin blogg att den ursäkten accepterades. Så man kan undra varför han väljer att anmäla boken? Är det för att få publicitet eller är det hämndbegär? I vart fall är det inte klädsamt att först acceptera ursäkten och sen göra gällande att man inte har gjort detta.

Hanne Kjöller är en duktig och kontroversiell skribent. Hon lyckas många gånger punktera en gängse uppfattning och hon har därmed upprört dem som tjänar på en redan etablerad sanning. När Jonas Gardell skrev sitt hyllade epos Torka aldrig tårar utan handskar påpekade Kjöller det fullt korrekta i att man använder skyddsutrustning när man har att göra med en sjukdom som man inte vet hur den smittar. Men man torkade fortfarande tårar, även om man gör det med handskar, och detta fick Gardell att attackera henne under stora delar av den föreläsning som han höll när han promoverades till hedersdoktor vid Linköpings universitet.

Att hon upprör folk är fullt förståeligt och det är också förståeligt att hon medger när hon har fel. Ty alla begår misstag och så även i böcker. Men alla de som nu vill att hon ska löpa gatlopp i media bör hädanefter se till att deras framtida alster – för alltid – är fläckfria, då de själva har satt sin egen standard.

Slutligen bör också kändiskrögaren tänka igenom varför han först accepterade en ursäkt och sedan valde att anmäla boken.

För det är verkligen bortom all anständighet.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Då hade partiet nytta av vänsterns våld

Göteborgskravallerna. Dagarna då vänstervåldet chockerade Sverige.

Göteborgskravallerna. Dagarna då vänstervåldet chockerade Sverige.

Det finns en stor fara med att försöka ursäkta politiskt våld med annat politiskt våld. Som om två onda ting skulle göra varandra om intet. Så är aldrig fallet. Allt politiskt våld är förkastligt.

Allt sedan den sista gatstenen landade under Göteborgskravallerna 2001, som  är de största politiska upploppen som Sverige drabbats av, har vänsterkrafter av olika nyans försökt göra  sitt våld till något relativt.

Det handlade om nödvärn, då Bush och EU upplevdes utgöra ett globalt hot. Det handlade om rättmätigt försvar, eftersom vänstern upplevde sig vara den part som blev attackerad och provocerad. Det handlade om klasskamp, som precis som tidigare i historien var något som kunde bedrivas med våldet som redskap. Det handlade om att ha rätt, eftersom man inte hade makt.

Det handlade dock mest om ursäkter. Man höll inte rent i leden. Det som skulle varit en legitim och demokratiskt grundad massprotest blev ett blodigt upplopp när man inte brydde sig om att hålla våldet på avstånd.

Fast vänster och vänster … Socialdemokraterna som parti, i Göteborg och på nationell nivå, gjorde det tydligt var man stod i saken. Rosorna till polisen efter kravallerna sa det mesta.

Ändå var det uppenbart att polisen gjorde hur många fel som helst.

Demonstrationståget som något senare besköts av militären.

Demonstrationståget som något senare besköts av militären.

Göteborgskravallernas historia är ännu ung och fortfarande mycket svartvit. Annat är det när det gäller Ådalen 1931. Här gick det snabbt att se hur synen på själva händelserna gick från fördömande av militärens våld till fördömande av vänsterns uppviglande inblandning. Idag  präglas Ådalen av ett romantiskt skimmer. Bo Widebergs fantastiska film Ådalen 31 har bidragit till detta, men idag beror det mer på att Ådalen ses av många som en förelöpare till bland annat Göteborgskravallerna. Redan samma kväll som skotten föll på Vasagatan så talade vänstern om att detta var ”Ådalen ännu en gång”.

Vilket givetvis var nonsens. De som dog i Ådalen var inte maskerat slödder, utan arbetare som kämpade för sin rätt.

Historieskrivning är ett kraftfullt vapen. Inom Socialdemokraterna var det länge locket på när det gällde Ådalen. Detta berodde på att partiet var djupt splittrat i flera falanger. När LO redan 1934 bröt överenskommelsen om att ett monument skulle resas för att hedra de döda i Ådalen, gjorde man det eftersom ”att dessa avlidna fallit offer för en Sillénkommunistisk konspiration”, vilket var Ådalenkommissionens slutsats.

För vänsterfalangen inom Socialdemokraterna var Ådalen överlagt mord på värnlösa arbetare. Arthur Engberg och Zätha Höglund argumenterade för kamp med ”utomparlamentariska medel”  som rättmätigt svar. Per Albin Hansson däremot, hamnade någonstans i mitten. Han vägrade att benåda de strejkande arbetare som misshandlat strejkbrytare, som också hade rätt till att skyddas av polisen. I riksdagsdebatten gav han vänstern större del i skulden, samtidigt som hans kritik av myndigheterna och militären var hovsam. Respekten för lagar och avtal var viktigast.

Ådalen blev ett redskap i en falangstrid som splittrade partiet på djupet. Försvaret för vänsterns politiska våld var ett redskap i kampen mot Per Albins ambitioner att få till ett samarbete med de frisinnande, vars position i frågan han låg närmast.

Historikern Roger Johansson har i Kampen om historien – Ådalen 1931. Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000 gjort det tydligt hur Ådalen kom att utnyttjas för olika ändamål och olika agendor inom partiet. I 30-talets kamp mot kommunismen blev Ådalen en fråga om kommunismens skuld, men också en byggsten i det konservativa men till socialdemokratisk ideologi anpassade folkhemsbygge som sökte bredast möjliga förankring i riksdagen.

I en annan tid kunde partiet använda Ådalen för andra syften. Vid 50-årsjubiléet 1981 var det Olof Palme som yttrade orden ”Ådalen 1931 är symbolen för ett samhälle i kris, men arbetarklassen var förmögen att slå tillbaka attackerna och stark nog att inte möta våld med våld. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas. Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossa.”

Per Albin hade inte hållit med honom. En sådan tolkning hade omedelbart placerat Palme i Hanssons isbox.

Anledningen till att Palme välsignade ”Sillénkommunisternas” våld var inte att han sympatiserade med det, eller med vänstern i riksdagen i någon större utsträckning. Det handlade istället om att Socialdemokraterna visste med sig att man skulle bli beroende av vänstern om man ville återta makten.

Och då spelade det mindre roll att 30-talsvänsterns agitation också blev partiets officiella linje.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized