Bloggarkiv

Storseger för Litauens Thatcher

Dalia GrybauskaiteI skuggan av EU-valet är det också värt att notera att den avgörande omgången i Litauens presidentval också hålls i dag.

Det ser ut som den sittande presidenten Dalia Grybauskaite kommer att återväljas för en andra mandatperiod. I så fall är det också ett kvitto på vad som verkar vara den övergripande trenden i Europa – att det trots en framgång för extremhögern, också går att skönja en försiktig framgång för borgerliga partier.

Litauens president är främst ansvarig för säkerhetsfrågor och 58-åriga Grybauskaite har med sin bakgrund som diplomat, då hon bland annat studerat vid amerikanska Georgetownuniversitet, starkt markerat mot den ryska inblandningen i Ukraina. Det är dessutom intressant att hon själv framhåller tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som sin förebild och allmänt kallas för ”Litauens järnlady”.

Att de litauiska väljarna åter ger sitt stöd till Grybauskaite bör således ses som ett tecken på att utrikespolitiken spelat en stor roll i valet. De baltiska länderna är medvetna om sin historia och väljer att stödja EU som en garant mot rysk expansion.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

maj 25, 2014 · 8:46 e m

Finns verkligen SSU Molotov?

Molotov

Med jämna mellanrum får man bevis för att det behövs mer historieundervisning i svenska skolan. Ovanstående bild är en skärmdump från den, förment, antirasistiska och demokratifientliga sidan Motkraft, där man tillkännagett bildandet av en ny SSU-förening. Anledningen är att en ung SSU:are i Malmö hade hotats av nynazister.

Föreningen har fått namnet SSU Molotov.

På ett sätt är det både förståeligt och komiskt att de använder just namnet Molotov, då det syftar på brandbomben molotovcocktail och ska signalera att man är beredd att ta upp kampen mot fascismen. Som de själva uttrycker det ska man bekämpa ”alla som försöker splittra vår klass och hotar vår möjlighet till organisering.”

Organisatörerna verkar dock inte veta att brandbomben uppfanns i Finlands krig mot Sovjetunionen på 1940-talet och att marskalk Mannerheim som ledde de finska styrkorna var allt annat än socialistisk. De verkar inte heller känna till varför bomben heter just Molotov.

Vjatjeslav Michajlovitj Molotov var Josef Stalins utrikesminister och den man som 1939 vid en ceremoni i Kreml undertecknade ett fördrag med Nazityskland som efter honom och hans tyske motsvarighet Joachim von Ribbentrop fick namnet Molotov-Ribbentrop pakten.

Som BT:s Mikael Hermansson summerade förloppet: ”Kul kväll i Kreml. Ribbentrop och Stalin ler ikapp medan Molotov skriver på avtalet om att inte angripa varandra.”

Att i samma andetag säga att man vill bekämpa fascismen och kalla sig Molotov är därför ett hån, då han var en av dem som möjliggjorde det vidrigaste fascistiska systemet som världen hittills skådat. Det är dessutom ett hån mot Raoul Wallenberg som var en av de få svenska demokratikämpar man kan vara stolt över från andra världskriget. Ty Molotov ljög den svenska regeringen rakt upp i ansiktet när de frågade om vad som hänt med Wallenberg.

Lyckligtvis har SSU under kvällen tagit avstånd från föreningen då de tar ”avstånd från allt politiskt våld”. Men faktum kvarstår: de har tidigare, som i samband med Husby-kravallerna, fört sig med en klasskampsretorik som mycket väl kan attrahera ljusskygga individer och likställt arbetsgivare med pedofiler.

Det är dags att de inför valrörelsen rannsakar sitt eget beteende.

(David Lindén)

8 kommentarer

januari 14, 2014 · 5:45 e m

Varning för vita empatiska män?

video-jag-ar-jason-630x350

 (Foto: grandsmack.se)

Det finns mycket att invända mot artisten Jason Diakités samarbete med kollegan Sebastian Stakset och denna blogg har också gjort detta. Likaså finns det invändningar mot de som menar att talman Per Westerbergs frånvaro när 5i12-rörelsen tilldelade Dikité ett pris i riksdagen, var ett politiskt ställningstagande och inte ett beslut grundat på riksdagsetikett. Det finns däremot få invändningar mot Dikités tal där han utgår ifrån sitt svenska pass. Ty alla som har en annan hudfärg har någon gång upplevt frustrationen över att behöva legitimera sig, när andra betydligt blekare personer inte har behövt göra detta.

Talet har redan hyllats som ett retoriskt mästerverk och skapat reaktioner som de flesta torde anse som positiva. Exempelvis har ett antal artister ställt upp i en stödvideo för Dikité där de själva visar sina pass. En hedervärd solidaritetshandling som i mitt tycke är att applådera och som mestadels har bemötts med positiva reaktioner. Men inte av alla.

I en debattartikel med titeln ”Ni är inte Jason” som har publicerats på SVT-debatt anklagar den tidigare Hijaab-aktivisten Foujan Rouzbeh artisten Tomas Ledin för hyckleri, då han i videon konstaterar att detta att göra skillnad på människors hudfärg ”är rasism”. Anledningen är att Ledin ”inte vet” hur det är att vara Jason Dikité.

Om man ville raljera skulle man kunna säga att Rouzbeh i artikeln ägnar sig åt en form av lidelseskryt, som de flesta associerar med Monty Pytons klassiska video om de fyra rika männen från Yorkshire vilka på ålderns höst försöker överträffa varandra i historier om sin fattiga barndom.

Om man däremot bryr sig om att bekämpa främlingsfientligheten bör man se hennes artikel som ett kusligt symptom på hur en göra-skillnad-ideologi har vuxit sig stark hos en del förment antirasistiska debattörer. I sitt fördömande gör sig Rouzbeh till domare över andras förmåga till empati. I fallet Ledin dömer hon ut en artist som på 1980-talet engagerade sig i kampen mot Apartheid, på 1990-talet mot Lasermannen och nu för Jason Dikité. Anledningen tycks vara att han är vit och, idag, är tämligen priviligierad.

Menar Rouzbeh att han därför inte har rätt att ta ställning? Det är i så fall en form av översitteri som bland annat har förekommit bland sekter på vänsterkanten och som idag inte hör hemma bland dem som anser att alla människor är lika mycket värda. Tyvärr är det inte heller ett ensamt fenomen.

Integrationsminister Erik Ullenhag har exempelvis anställt Tobias Hübinette som utredare i integrationsfrågor. Svenska Dagbladets Ivar Arpi har tidigare uppmärksammat att Hübinette hyser en närmast rabiat syn på allt som handlar om rasism och diskriminering. Denne har också velat göra sig till talesperson för adopterade och torgföra åsikten att alla som råkar vara uppfostrade av dem som inte är deras biologiska föräldrar hade en taskig barndom. Men då detta skulle inkludera författaren till denna text så är det en sanning med modifikation.

Att Rouzbeh och Hübinette görs till talespersoner för invandrare och dem med utländsk bakgrund är symptomatiskt på dagens samhällsdebatt. Vi lever i en mycket ängslig tid och då får de som skriker högst mest stöd.

En del av dessa tar sig också rätten att vara smakdomare och enkom på grund av hudfärg och bakgrund döma ut andra människors förmåga till empati och medkänsla.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

december 16, 2013 · 8:24 e m

Åsa Linderborg och konsten att avsky USA

b001215h

I mångt och mycket är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg briljant. Hon är en strålande författare och hon kunde haft en karriär som historiker istället för polemiker. Därför blir det extra pinsamt, för att inte säga tragiskt, när Lindeborg inte bara trampar fel, utan även låter sin ideologiskt motiverade avsky för USA gå före historiska fakta.

Med anledning av tioårsdagen av mordet på utrikesminister Anna Lindh, delas ”Anna Lindh-priset” ut till USA:s tidigare FN – ambassadör och utrikesminister Madeleine Albright. Hon kom som flykting till USA 1948 och blev sedermera framgångsrik akademiker specialiserad på Öst – och Centraleuropa vid elituniversitetet Georgetown. När demokraten Bill Clinton vann presidentvalet 1992 rekryterades Albright till administrationen för att den unge och oerfarne presidenten ville ha en FN – ambassadör med akademisk tyngd. När utrikesminister Warren Christopher senare gick i pension, föll det sig naturligt att Albright skulle efterträda honom och hon blev därmed den första kvinnan på den posten.

Idag råder det en konsensus i USA om att Albright mycket väl hade kunnat bli det demokratiska partiets presidentkandidat om hon varit född i landet. Under sin långa karriär krossade hon ett antal glastak och många skulle därför anse att hon är en värdig pristagare.

Det gör dock inte Åsa Linderborg. Hon vänder sig mot att Albright uttalade stöd för sanktionerna mot Irak under 1990-talet och mot att USA inte ingrep för att stoppa folkmordet i Rwanda. Men det Linderborg bortser från är att sanktionerna var beslutade av FN:s säkerhetsråd och att det var Clintonadministrationen som 1995 introducerade Olja för mat-programmet för att underlätta för civilbefolkningen. Att Saddam Hussein och hans följeslagare bestämde sig för att inte köpa någon mat kan man knappast lasta Albright för.

När Linderborg vidare påstår att USA inte gick in i Rwanda för att det inte fanns något att ”hämta” är det en direkt lögn. Anledningen till att man inte ingrep var att man tidigare hade varit involverad i Somalia och att flera amerikanska soldater då hade dödats. Det fanns således en stark opinion i USA mot ett ingripande och intressant nog var det mest representanter för den amerikanska vänstern som ansåg att man inte skulle ingripa och som har trivialiserat vad som skedde. I senare intervjuer har både Bill Clinton och Albright sagt att de ångrar att de inte gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra folkmordet, och självfallet bör de känna ånger.

Tidigare har Linderborg sagt att hon inte talar engelska av ideologiska skäl och att hon grät när Berlinmuren föll. Kanske det kan förklara hennes aversion mot USA. Man bör också ställa sig frågan om inte Albright i Linderborgs ögon hade varit förtappad, även om USA inte hade föreslagit sanktioner mot Irak och valt att invadera Rwanda. Linderborg hade då skrivit något i still med att man ”tillät en diktator att härja fritt” och att USA hade ”invaderat ett litet afrikanskt land”. Ty för en liten grupp inom den svenska vänstern kommer USA alltid att vara ”store satan” för att citera Ayatollah Khomeini, och till den gruppen hör Åsa Linderborg.

(David Lindén)

Uppdatering:

Den kloke läsaren och frilansjournalisten Staffan Landin hörde av sig och påpekade något som dessutom underminerar Linderborgs tes om att sanktionerna mot Irak bidrog till en drastisk ökning i barnadödlighet. Siffror från UNICEF visar att den ökade ytterst marginellt efter att sanktionerna hade införts.

5 kommentarer

september 10, 2013 · 8:40 e m

Åkesson: din mänsklighet kan vinna debatten

An-aerial-view-shows-the-Zaatari-refugee-camp-2067038

Nyligen offentliggjorde regeringen att de syriska flyktingar som befinner sig i Sverige ska få permanent uppehållstillstånd. Det har orsakat en politisk debatt då Sverigedemokraterna har motsatt sig förslaget. I SVT:s Agenda debatterade partiledaren Jimmie Åkesson med integrationsminister Erik Ullenhag (FP). Åkesson föreslog att man istället för uppehållstillstånd skulle lägga resurserna på att hjälpa de flyktingar som befinner sig i ”närområdet”.

En del kan tycka att det inte finns någon motsägelse mellan att ge ett par tusen individer uppehållstillstånd och att hjälpa till i bland annat Libanon. Men Åkesson har faktiskt rätt när han också poängterade att vi inte kan göra ”allt”, för att om Sverige hade en snabb lösning på Syrienkonflikten hade man med största sannolikhet använt den.

I dagsläget skulle det kosta cirka fem miljarder dollar att hjälpa alla Syriens flyktingar. Det är en stor summa för ett enda land att samla ihop, men det är inte omöjligt om tillräckligt många människor går ihop för att samla in pengarna.

FN:s flyktingorgan (UNHCR) har startat en insamling till hjälp för Syrien och det är ytterst viktigt att så många som möjligt bidrar. Speciellt de som likt Jimmie Åkesson har talat sig varma för UNCHR:s arbete, ty politiken är en förtroendebransch och det är viktigt att leva som man lär.

Om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bestämmer sig för att skänka en större summa kan deras generositet också tjäna som ett motargument mot de som hävdar att partiet egentligen inte bryr sig om flyktingarnas situation.

Ett förslag till Åkesson är att han personligen skänker en hel månadslön. I nästa debatt med Ullenhag kan han använda sin personliga uppoffring som ett vapen för att konfrontera integrationsministern med hur mycket pengar som denne har gett eller kan tänkas ge.

På antikens grekiska kallas den taktiken för synekdoke, där man med hjälp av ett konkret exempel visar på den stora helheten. Ett knep som skulle få Åkesson att framstå som både politiskt och mänskligt polerad.

(David Lindén)

3 kommentarer

september 8, 2013 · 10:16 e m