”Barnfattigdom” visade sig vara en politisk kampanj

I kväll kommer SVT:s Uppdrag Granskning att ”avslöja barnfattigdomen”. Det ska bli spännande att se hur och med vilka metoder som Janne Josefsson ska komma fram till det som länge varit känt, att redan själva ordet är en omöjlighet. Finns det verkligen barn i Sverige som är fattiga, samtidigt som deras föräldrar inte är det?

Ordet antyder ju just detta, att det på något sätt skulle gå att göra åtskillnad mellan föräldrars och barns fattigdom. Den som menar att ordet ”barnfattigdom” implicit ändå handlar om fattiga familjer, torde ju om inte annat så för klarhets skull då vinna på att använda ordet ”familjefattigdom”.

Men eftersom ordet ”barnfattigdom” under åtminstone de senaste tre åren allt mer använts som slagträ i en intensiv politisk kampanj, har ordet också kommit att betyda något mer än att bara utgöra ett slags statistiskt mått. Istället för att säga något definitivt om barns utsatthet, har det istället blivit synonymt med ordet ”orättvisa”. På så sätt har ett ganska trubbigt mått förvandlats till ett politiskt redskap.

Men varför, och i vilket syfte?

När Håkan Juholt efter mindre än ett år fick sparken från partiordförandeskapet, avtackades han av partisekreteraren Carin Jämtin med orden att han satt ”barnfattigdomen” på agendan. I detta avseende lyckades han, men samtidigt borgar själva fenomenet Juholt för att något är fel. Hans minus på trovärdighetskontot är allt för stort, och det blev helt enkelt uppenbart att det inte var barnens bästa som låg bakom det myckna talet om de stora orättvisor som dolde sig i ”barnfattigdomens” Sverige, utan partiets.

Den stora orättvisa som var viktigast för Juholt och hans kamrater var att partiet inte utgjorde regering. Någon politik skulle motverka ”barnfattigdomen” hade man inte, även om man som Håkan Juholt i Almedalen sade sig ha ”högre ambitioner”.

”Barnfattigdomen” fick ett kraftigt genomslag i media.Det kan man konstatera utifrån en undersökning i Mediearkivet av hur frekvent det förekom i svenska dags- och kvällstidningar:

2008 – 2009  136 träffar.
2009 – 2010  145 träffar.
2010 – 2011   290 träffar.
2012 – 2012 5643 träffar.

Första gången ordet ”barnfattigdom” används i svensk press var så sent som 1993. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev ledamoten av den borgerliga regeringens barn- och ungdomsdelegation, professor Bengt-Erik Andersson vid Stockholms universitet, att Unicef konstaterat att de viktigaste orsakerna till barnfattigdom är ”den stigande arbetslösheten och de fallande lönerna bland arbetare, det ökade antalet enföräldersfamiljer, oförmågan hos många regeringar att utforma en skatte- och socialpolitik som motverkar fattigdom ….”

Första gången ordet användes i riksdagen var dock i en familjepolitisk motion 2001, av kristdemokraterna Michael Oscarsson och Stefan Attefall. Den avslogs naturligtvis då av S-regeringen, som ännu inte hade börjat använda ”barnfattigdom” i sitt opinionsarbete. En förklaring till att man inte gärna ville förknippas med ordet var just att andra använde det, men också att man då hade makten och därmed ansvaret för såväl fattiga som rika.

Allt sedan tidigt 2000-tal har bland annat Rädda Barnen drivit en kampanj som byggt på detta tveksamma begrepp. Att ”absolut fattigdom” – under cirka 1,25 dollar om dagen – inte var tillämpligt i Sverige eller ens i Europa var uppenbart. Den sortens fattigdom finns inte här. Så vad gör man då? Man väljer helt enkelt ett annat fattigdomsbegrepp.

Till sin hjälp har man haft forskare som lanserat ett relativt fattigdomsbegrepp, som något förenklat går ut på att det finns vissa svenska barn som har mindre resurser än andra svenska barn. Främst eftersom deras föräldrar eller vårdnadshavare tjänar lite eller lever på bidrag. Samt ett annat, fast fattigdomsgrepp, som i praktiken bygger en blandning av existensminimum och socialbidragsnormen. Alla under en viss nivå av inkomster räknas då som fattiga.

Även sådana som med vett och vilja väljer att leva resurssnålt, att låta en förälder i en låginkomstfamilj stannar hemma för att ta hand om barnen, jobba mindre och odla eget, studera utan lån, bedriva konstnärlig verksamhet utan stöd osv, blir därmed betraktade som fattiga. Och detta alldeles oavsett att de förmodligen är mycket resursstarka i kraft av sin vilja och sina ställningstaganden, och därmed också tillfreds med denna sin självvalda ”fattigdom”.

Ett effektivt sätt att minska sådan fattigdom är att tricksa med statistiken. Man kan också minska fattigdomen genom att sänka existensminimum och socialbidragsnorm. Det råder visserligen inte bot på det verkliga problemet, det som handlar om små resurser, men ingen kan säga något annat än antalet fattiga blir färre på det sättet.

Att de som då fortfarande befinner sig under gränsen blir ännu fattigare på kuppen, det tar ett fast fattigdomsbegrepp inte hänsyn till. Men statistiken ser snygg ut. Färre fattiga, helt enkelt!

Det mesta talar för att även begreppet ”barnfattigdom” är en konstruktion som visserligen mäter något, men som trots allt oftare används för att politisera vad som i själva verket är vanligt förekommande skillnader i samhället till följd av bland annat yrkesval, utbildning, bakgrund, socialt kapital och resurser. I dagens politiska debatt brukar sådana skillnader oftare beskrivas som ”klyftor”, vilket förmedlar en annan, intuitivt starkare känsla av utsatthet än det lite mer odramatiska ”skillnad”. Det låter värre, och därför fungerar det bättre – om man är ute efter att agitera och skapa opinion. Men i praktiken kan det egentligen kan betyda lite vad som helst.

Samtidigt som man ska vara försiktig med att alldeles utdöma användande av ett relativt fattigdomsbegrepp, ska man heller inte undvika att tala klarspråk om detta begrepps svagheter. Fattigdom enligt den relativa definitionen kan rent konkret betyda att barn som leker med Playstation 2 är fattiga när andra barn leker med Playstation 3. Allt beror på var man drar gränsen.

Alla barn kan uppfatta skillnader som orättvisa, oavsett på vilken nivå denna orättvisa än infinner sig. Men bara ”skillnader” motiverar knappast att man använder ordet ”barnfattigdom”.

Det är ytterst sällan som barn själva tjänar sina pengar eller uppbär bidrag. Ska man använda ett relativt begrepp som inkluderar hela orsakskedjan måste man räkna in föräldrarna.

Men det är klart – ”fattiga hushåll” är väl inte så kul att kampanja med!

Ett vansinnigt begrepp till trots, det vore fel och okänsligt att inte visa ödmjukhet när det handlar om social utsatthet. Det finns familjer i Sverige, inte minst bland invandrare, asylsökande, missbrukare och socialt avsidestagna, som visserligen inte är utan mat och kläder, men som ändå befinner sig i slagskuggan av vår välfärd. För att hjälpa dessa grupper behövs andra insatser än bara ordkonstruktioner. Det som saknas är jobb, språkkunskaper, självförtroende, självkänsla, möjligheter att göra sig gällande, få ta ansvar, vara företagsam, känna sig stark.

Mot denna verkliga fattigdomen, som fått växa sig allt starkare de tre senaste decennierna, hjälper det inte med att fejka till berättelser om hungriga barn, bara fötter, eller om elever som  inte ser vad läraren skriver på tavlan eftersom de inte fått glasögon.

Men vem vill erkänna detta i moregon? Majblomman, Rädda Barnen eller Bris? Susanna Alakoski? Socialdemokraternas kampanjorganisation?

Vi har en socialtjänst vars plikt det är att ingripa när barn far illa. Det är viktigt att komma ihåg att det sällan bedrivs politiska kampanjer för att en större, aktivare och mer förebyggande arbetande socialtjänst ska få verka i våra kommuner. Eftersom den utgör ett kommunalt ansvar, och kostar pengar, så konkurrerar den också om annat som en kommunledning hellre vill satsa på, och upplevs sällan från partistrategiskt håll som särskilt gångbart vapen på ett politiskt slagfält.

Dessutom är det lättare att tala om ”barnfattigdom”, om ”klyftor” och ”orättvisor” när man gör en nationell regering ansvarig för vad som i själva verket är ens egna misslyckanden.

De utsatta barnen spelar mindre roll när ”barnfattigdomen” åker upp på agendan.

Och det är något som är mycket svårt att överse med, än mer förlåta.