En dålig vecka – för regeringen

(Vikingatida graffiti i moskén Hagia Sofia i Istanbul, som tidigare var en kyrka. Skriften upptäcktes av en svensk arkeolog på 1970-talet)

Det lönar sig att protestera, och det lönar sig att göra det rejält. Högskoleminister Helene Hellmark-Knutsson backade tidigare i veckan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten. I ett skriftligt svar till SvD säger högskoleministern att regeringen ”tar till sig av kritiken och är beredd att lyssna på de synpunkter som nu framkommer”.

Institutioner som på pappret inte är mycket för världen, men som har bidragit till att svensk humanioraforskning faktiskt stundtals har hållit världsklass när det gäller arkeologi och antikens historia.

Ett konkret exempel är Institutet i Istanbul som bidragit till att flertalet utgrävningar i Turkiet, och som gjort det möjligt att kartlägga stora delar av antikens historia i den delen av världen. Det är ett värde som också går att mäta i reda pengar då Institutet funnits så pass länge att det av turkiska myndigheter och företag också ses som en pålitlig bro-öppnare till Sverige. På samma sätt kan man värdera Svenska studenthemmet i Paris med anor från 1700-talet eller finansieringen av svenska språk vid utländska universitet, som också detta hotas i budgeten.

Självfallet kan dock inte svenska institutioner utomlands enbart finnas till för cocktailpartyn och julfester. Men det som är anmärkningsvärt är att man inte ens har utrett om de Svenska Medelhavsinstituten, språkundervisningen eller studenthemmet i Paris är lönsamt. Dessa institutioner har inte fått en sportslig chans, och att man genast vill lägga ned dem vittnar om något som bäst kan beskrivas som ett kulturförakt. Vilket är väldigt anmärkningsvärt då denna regering anser sig värna om kultur och kunskap.

Men om man ser till deras agerande sen den tillträdde framträder tyvärr ett mönster där förslagen på nedläggningen blir en liten del av en tragisk helhet. Den var helt enkelt inte förberedd utan ett hafsverk där man på några få dagar skulle försöka komma på en politik. Misslyckandena märks bland annat i att kulturministern inte klarar av att svara på frågor och i att statsministerns framträdande i EU-nämnden sprids som buskis på internet. För att inte tala om att utbildningsminister Gustav Fridolin tilltalar Sveriges lärare på samma sätt som han talar till sina egna minderåriga barn.

På det hela taget var det en dålig vecka för regeringen, och fler sådana lär komma.

(David Lindén)

Får man prata med en Sverigedemokrat?

För alla som är intresserade av journalistik och historia är detta en sorgens dag, då den legendariske amerikanske journalisten Ben Bradlee har gått ur tiden 93 år gammal. Han är mest känd för sin roll som chefredaktör för Washington Post 1968-1991, och var den som backade upp reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein under Watergateavslöjandet 1974. Men långt innan dess var han kontroversiell och orsakade en mindre skandal på 1950-talet, då han för Newsweeks räkning intervjuade medlemmar ur rebellrörelsen FLN som bedrev ett storskaligt terrorkrig mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Ett krig där man attackerade franska civila för att få dem att flytta tillbaka till moderlandet.

Bradlee tyckte ändå att de behövde komma till tals, och hans inställning skulle behövas i det svenska medieklimatet som alltmer börjar likna en ängslig högstadieskolgård.

Anledningen är att Dagens Industri (DI:s) politiske redaktör PM Nilsson skrev en ledare där han ödmjukt påvisade ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna är ett parti som finns representerade i riksdag, kommun och landsting. Som ett sådant kan de inte ignoreras till döds, de ska mötas i debatt och diskussion. Men samtidigt går det också – behöver man också – kommunicera med dem.

Det går att lyssna på Sverigedemokraterna utan att hålla med, det går att presentera sina egna synpunkter utan att de håller med, och det går faktiskt att påverka någon utan att denne i stundens hetta anser sig hålla med. Konkreta exempel är att Miljöpartiet i dag är ett helt annat parti än när de grundades på 1990-talet eller att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Almedalen 2013 talade sig varm för privata äganderätt. Det hade en Vänsterpartist inte gjort 1993 och de flesta torde vara glada för den utvecklingen.

Alla förutom, kanske, Daniel Suhonen.

Men PM Nilsson skulle inte ha skrivit sin ledare om man frågar stora delar av det kommenterande Sverige. Nu utmålas han istället som smygrasist, och både Aftonbladets Karin Pettersson och Dagens Arbetes Helle Klein gråter blod över att det liberala arvet har gått förlorat.

Pettersson framhäver bland annat Herbert Tingsten som föredöme, men hon verkar glömma att Tingsten inte hade några som helst problem med att diskutera med Kommunistledaren Hilding Hagberg. I en anda som i dag bärs vidare av PM Nilssons ledare.

Inte kan det väl vara så att det höga tonläget från Aftonbladet bottnar i en oro för att påverkas av SD:s argumentation?

Lyckligtvis finns det dock äldre journalister som har förstått vad Nilsson menade. Som publicisten Bertil Torekull som har varit chefredaktör för Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och en av grundarna till just DI, med mera. I dag är han Miljöpartist och ställde till och med upp i riksdagsvalet. Men det hindrade honom inte att på sin blogg berömma den borgerlige PM Nilsson.

Torekull skriver bland annat att då de politiska partierna saknar mod måste ”andra organisationer av pragmatisk självbevarelsedrift själva söka förstå kalibern på detta fruktade väsenfrämmande inslag i riksdagen”. En klar uppmaning om att gå dit andra inte vågar, men inte att sympatisera för att ett närmande ska ske ”med den starkaste tro på våra egna prövade och avgörande humanistiska demokratiska värderingar”, som Torekull skriver.

När Nilsson framhöll Torekulls inlägg på Twitter avfärdades han av Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadkar som att han försökte skryta med att ha ”tunga supportrar”. Men det är ju precis vad han har. Publicister förstår att tänka ett steg längre, till skillnad från byggare av det egna varumärket som tenderar att tänka för stunden.

Läsaren får själv avgöra i vilken kategori Fadakar hör hemma.

Att Aftonbladet självt i alla möjlig sammanhang bjuder in och samtalar med SD behöver kanske inte påminnas om.

(David Lindén)

Ytterst larvig KU-an(M)älan

(Ingen anledning att fira, Andersson, FOTO TT)

Finansminister Magdalena Andersson har försökt sig på ett av historiens äldsta politiska trick, och hävdat att den nya regeringen kom till ”tomma lador” och därför inte har råd med några reformer. Ett argument som blir lite fånig om man betänker att Alliansregeringen bland annat fick beröm internationellt för den ekonomiska politiken, och att hon redan innan budgeten, som presenteras i morgon, fått kritik av bland annat Finanspolitiska rådet för sitt uttalande.

Politiker som är dåligt förberedda försöker alltid skylla ifrån sig och bortförklara sina egna misslyckanden. Så var det på 1970-talet när Olof Palme hävdade att den borgerliga regeringen hade kommit till ett ”dukat bord” och så är det nu när Magdalena Andersson låtsas som om statsfinanserna är dåliga.

Men det finns ingen anledning för de borgerliga partierna att kopiera hennes retorik. Förvisso kan de skylla på att ”hon började”, men för att Alliansen ska förtjäna makten 2018 ska man visa för väljarna att politiker ”faktiskt kan bättre än så här”.

Det är därför under all kritik att den moderate riksdagsledamoten Jonas Jacobsson Gjörtler har KU-anmält Andersson för uttalandet. Vad M istället nu gör är att ge de rödgröna något att fokusera på för att leda uppmärksamheten bort från finansministern.

Vidare kan man ställa sig frågan om gruppledare Anna Kinberg Batra tycker att man ska driva en oppositionspolitik som är en exakt kopia av de rödgrönas under förra mandatperioden.

När man istället kunde ta sig i kragen och åstadkomma någonting bättre, och inte bara spä på föraktet för politiker.

(David Lindén)

Söker Malala vithet?

(Söker Malala också vithet, Musa? FOTO TT)

Sverige kan lätt framstå som en ankdamm för att använda en av politikens verkligt utslitna klyschor. Det märks inte minst när det oerhört viktiga ämnet rasism diskuteras, och debatten istället för att vara saklig blir höger-vänster pajkastning. Tyvärr bidrar detta till att extremister på båda sidor har monopoliserat frågan om rasism och religiös extremism till den grad att vissa tillåts säga vad som helst, och andra, på grund av sekulär livshållning eller hudfärg genast ska påkletas olika nedvärderande epitet.

En av dem som råkat värst ut är den liberala skribenten Sakine Madon som är politisk redaktör för Norran i Skellefteå och krönikör i Expressen. Madon har under en snart 15-årig politisk gärning skrivit om integration och rasism. Hon hittar alltid egna infallsvinklar, och en av fördelarna med att läsa henne är att om man inte håller med så tvingas man i alla fall att revidera sin egen ståndpunkt.

Detta gillas inte av den vänsterinriktade lobbyorganisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM). Ordföranden Rashid Musa är berömd för att påstå att allt är islamofobi och att de som reser till Syrien enkom vill arbeta för ett bättre samhälle. En bortförklaring som mycket väl kan jämföras med hur en del inflytelserika personer på sin ålders höst motiverar sin ungdomliga vurm för nazism eller kommunism.

Musa är nu förbannad på att Madon valt att belysa problemen med muslimsk extremism, och i ett inlägg på SUM:s hemsida går han till attack genom att hänvisa till en amerikansk akademiker som beskrev hur bilden av muslimerna förändrades i USA efter kalla kriget. Det är med andra ord inte Sverige det handlar om, även om han vill göra gällande att amerikanska förhållanden också kan appliceras på en liten neutral stat som inte spelade någon roll i kapprustningen mellan USA och Sovjetunionen.

Han menar också att Madon, enkom för att hon vill diskutera extremism, ”söker sig till vithetens bekräftelse bara för att framställa sig själv som den goda muslimen”. Ett resonemang där religion blir hudfärg och låter skrämmande lik hur extremister på högerkanten resonerar.

I Nobeltider är det dessutom värt att fråga sig om Musa menar att Madons inställning kan appliceras på andra. Söker sig exempelvis årets fredspristagare Malala Yousafzai till vitheten, då hon är för något så pass borgerligt och – kolonialistiskt – som engelska privatskolor som hon menar har en bra utbildning?

(David Lindén)

Hoppas Löfven inte var personlig

(Det gäller att prioritera, FOTO TT)

Nu när valrörelsen är över talar Stefan Löfven gärna om ”politiskt samförstånd”. I klarspråk betyder det att alla borgerliga partier minsann ska stödja den nya regeringen, då denna faktiskt behöver en majoritet i kammaren för att få igenom sina förslag. Trots att han inte uppfyllde sitt löfte om att ”i god tid före valet” ge besked om hur hans regering skulle se ut. Men vad som är än mer anmärkningsvärt, och lite komiskt, är att han klantade till sin internationella debut som statsminister.

Under gårdagens EU-toppmöte i Milano var vår nye statsminister så pass upptagen att han inte hade tid att skaka hand med Tysklands kristdemokratiske förbundskansler Angela Merkel, som troligtvis ville gratulera sin nye kollega. För Expressen berättar Löfven att han var upptagen med att förhandla med Frankrikes socialistiske president François Hollande, vilket förhoppningsvis inte säger något om Sveriges prioriteringar i EU.

Merkel må vara en politisk motståndare till Löfven och hade förvisso goda relationer med Fredrik Reinfeldt, men Löfven borde leva som han lär och inse att det i storpolitiken inte handlar om personliga preferenser utan om nationens intressen.

Tyskland är EU:s största ekonomi och har under krisen lett den ekonomiska återhämtningen. Frankrike däremot är en ekonomisk katastrof, och Hollande politik är impopulär och så pass icke-fungerande att den franska statsskulden nyligen slog rekord med 90 procent av BNP.

Förhoppningsvis var det inte för att lära sig som han bortprioriterade sin tyska kollega till förmån för sin socialistiske meningsfrände.

Stefan Löfven saknar inte heller internationell erfarenhet, och som internationell sekreterare för IF Metall har han säkert lärt sig att vara pragmatisk också när det gäller utländska kollegor. Men ska man vara lite tillspetsad så är hans vurmande för Frankrike oroande, och förhoppnings gäller det inte den ekonomiska politiken.

(David Lindén)

En emotionell utrikespolitik?

(Gärna fina ord och glada minner. Men också gärna lite resultat, FOTO TT)

Den vanligaste myten om utrikespolitiken är att det ”bara handlar om glitter och glamour”. I själva verket är det hårt arbete som kräver både analys och taktkänsla. Analys kan ofta kompetenta tjänstemän stå för, men taktkänslan måste utrikesministern lära sig själv och det var bland annat därför som Carl Bildt reste så pass mycket som han gjorde. För det gäller att hämta in intryck på plats i syfte att öva upp sin diplomatiska förmåga, även när många misstar detta för en jakt på glitter och glamour.

Margot Wallström är en av svensk politisks verkliga veteraner, och ska inte avfärdas i första taget. Det som dock bör påpekas är att hon har varit borta från svensk politik väldigt länge, och att man som EU-kommissionär och FN-representant inte måste ta lika tuffa beslut som en svensk minister. Däri ligger också skillnaden mellan henne och Carl Bildt, då Bildt under åren 1991-1994 fick en metaforisk kalldusch när det gällde att leda och fatta beslut.

Att vår nya utrikesminister behöver en sådan kalldusch märktes redan de första dagarna på jobbet när hon visade sig direkt falla in i den högljuda, storordade och resultatlösa utrikespolitik som präglade Socialdemokraterna främst under Olof Palme. Det är ett steg i rätt riktning att erkänna staten Palestina, men formatet kunde självklart diskuteras. Beslutet verkar inte vara förankrat i vare sig utrikesnämnden eller utrikesutskottet och formuleringen i regeringsförklaringen var så pass luddig att både Israel och USA tolkade det som ett direkt erkännande, och inte som att det ska ske under mandatperiodens gång.

Dessutom är det anmärkningsvärt att hon avfärdade Israels kritik som en ”emotionell reaktion” med tanke på att hon visat sig vara synnerligen känslomässigt när hon under valrörelsen bland annat hävdade att Alliansregeringen hade begått ett ”väpnat rån” mot Sverige.

Dessutom bör uttalandet om Palestina också ses i ljuset av orden om att FN ska lösa Ukrainakrisen. Ett märkligt uttalande, speciellt med tanke på att ryskt stridsflyg har intensifierat sin närvaro nära både Polen och Baltikum i syfte att provocera.

Så vad Wallström kunde ha gjort är att direkt rest till Ukraina för att visa att Sveriges linje ligger fast. Men istället för konstruktiv närområdesdiplomati fick Sverige en regering som verkar vilja bedriva en ytterst emotionell utrikespolitik.

(David Lindén)

Inget lätt val, men värna Lettland

(Fortsätt med goda relationer. Fredrik Reinfeldt skakar hand med sin dåvarande lettiska kollega, Vladis Dombrovkis, i Riga 2011 FOTO TT)

När detta ”supervalår” nu är avslutat kan man konstatera att utrikespolitiken redan har blivit lidande i och med att Carl Bildt lämnat UD. En försmak av vad som komma skulle var när den tidigare SSU-ordföranden och nyblivna EU-parlamentarikern Jytte Guteland på SVT-Opinion deklarerade att Bildt som utrikesminister endast ”intog en recenserande roll” och att det var dags att ”påverka världen i en bättre riktning”. Liknande tongångar hördes från Stefan Löfven igår när han betonade att den nya rödgröna regeringen ska verka för att ”reformera FN”, och när Bildts efterträdare Margot Wallström deklarerade att det var dags för ”en feministisk utrikespolitik”.

Detta är inget annat än ”inrikes utrikespolitik” för att låna ett uttryck av tidigare moderatledaren Gösta Bohman. Vad Bildthatarna dessutom glömmer är att Sverige både under hans tid som statsministern och under Alliansregeringen faktiskt har utövat ett starkt inflytande i vårt eget närområde.

I dag går vårt grannland Lettland till val och det är ett val som i och med läget i Ukraina spelar stor roll för hela Europa. Förutom att Lettland vid årsskiftet tar över ordförandeskapet i EU efter Italien har de också en stor andel ryssar, 26 procent på lite mer än två miljoner invånare, bland befolkningen. Dessa så kallade Baltikumryssar var en av de svåraste frågorna att lösa när landet 1992 frigjorde sig från Sovjetunionen, och där bidrog Sverige under ledning av dåvarande statsminister Bildt till att förhandla fram en fredlig lösning.

Men än i dag har de inte samma rättigheter som övriga letter, och det skulle mycket väl kunna ha föranlett Putin att ”skydda” dem precis som han valde att göra med den ryska befolkningen på Krim. Om det inte hade varit för att Lettland sedan 2004 är med i både EU och Nato. Valkampanjen har därför kretsat kring relationen till Ryssland och partiet Harmoni som leds av Nils Usakovs, själv etnisk ryss och borgmästare i Riga, ser ut att få mellan 15-20 procent av rösterna. Harmoni som har nära band till Putins parti Det Enade Ryssland försöker dock tona ned den ryssvänliga retoriken, och fokusera mer på sociala frågor då Lettland var ett av de länder som drabbades hårdast av lågkonjunkturen 2008.

Som svar har regeringskoalitionen Enighet och nationalistpartiet Nationella Unionen valt att fokusera på hotet från Putin. Dessutom har Harmoni fått konkurrens av partiet Lettlands Ryska Union som öppet förespråkar att de etniska ryssarna ska vända sig till Moskva. Men de ser ut att få endast en procent av rösterna, då majoriteten av letterna värderar EU och Nato.

Partiet Harmoni gjorde också ett bra val 2011, och denna gång har Usakov sagt att han gärna vill bli premiärminister. Det kommer han inte bli och majoriteten av de etniska ryssarna vill inte återvända till Sovjettiden. Vad de kräver är lika rättigheter, och det borde de få.

Med de gamla historiska banden mellan Sverige och Lettland är det givet att Sverige även i fortsättningen intar en aktiv roll. Som man gjorde 2008 under Eurokrisen. Vad som emellertid nu gäller är att invänta valet, och efter det sträcka ut en hand till nästa regering, oavsett valutgången.

(David Lindén)

Statsråd i tjugoårsåldern säger något

(Inte lätt att svetsa samman laget, FOTO TT)

Sverige har numera en koalitionsregering som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Av lätt insedda skäl är det en förhållandevis ung regering, då Socialdemokraterna i åtta år befunnit sig i opposition och då det dessutom är det svenska Miljöpartiets premiärerfarenhet. Den ska heller inte avfärdas i första taget.
Utrikesminister Margot Wallström kan i alla fall på pappret matcha företrädaren Carl Bildt i både inkomster och erfarenhet, och skolminister Gustav Fridolin är, trots att han är i trettioårsåldern, något av svensk politiks verkliga veteraner.

Men de finns två statsråd som sticker ut.

Den ene är SSU-ordföranden Gabriel Wikström som kommer att få ansvar för folkhälsofrågor och den andra är gymnasieminister Aida Hadzialic.
Wikström är 29 år och ordförande i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU). Hadzialic är 27 år och arbetade under förra mandatperioden som kommunalråd i Halmstad.

Det är behjärtansvärt att Löfven tog chansen att utse dem till statsråd, eftersom det finns många unga människor i Sverige och politiken därför behöver ett visst mått av ungdomsperspektiv. Men detta säger också något om denna regering och om det desperata läget inom svensk socialdemokrati. Ett parti som länge betraktades som en mästare på organisation och förnyelse.

Anledningen till att S kunde dominera svensk politik var inte bara att de vann riksdagsval. Det handlade också om att man kunde hitta kompetent folk och låta dem växa inom organisationen. Ett konkret exempel är att man bara fick vara statssekreterare under en viss period för att sedan göra något annat, eller att man ställde krav på att läsa klart universitetsutbildningar, vilket bland annat Pär Nuder – senare finansminister – fick erfara när Ingvar Carlsson satte det som ultimatum om Nuder skulle få arbete i statsrådsberedningen.

Nu gör man inte längre detta, och en av anledningarna är att ”rörelsen” inte är lika stor som den en gång var. Dessutom vet Löfven att den här regeringen är den svagaste sedan Ola Ullstens folkpartiregering 1978 och att om man inte håller hela mandatperioden så kan han mycket väl sitta löst inför nästa val. Det är därför som han ser till att ge nästa generation regeringserfarenhet. Något som hans företrädare Göran Persson missade.

Förvisso kan både Wikström och Hadzialic bli utmärkta statsråd. Men det är en väldigt dyr praoperiod för Sveriges räkning och att de ens har sina positioner visar hur desperat Stefan Löfven måste ha varit när han skulle ”svetsa samman” laget.

(David Lindén)

Nu granskar media gamla SSU-bossar?

(Det finns fog för att ställa frågor, FOTO TT)

Stefan Löfven presenterade alldeles nyss sin ministerlista och den innehöll både överraskningar och väntade namn. Precis som när regeringen Reinfeldt utnämndes 2006 finns det alla möjligheter för media att utöva en granskande roll, och ifrågasätta de nya makthavarnas handel och vandel. De är trots allt Sveriges mäktigaste politiker och bör därför granskas mer än andra. En av de nya ministrarna är civilminister Ardalan Shekarabi. Han är riksdagsledamot för Stockholm och var 2003-2005 ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU). En maktposition då förbundet på den tiden var Sveriges största ungdomsförbund. Men makten visade sig, milt uttryckt, stå på lösa grunder. Det uppdagades nämligen att medlemssiffrorna var uppblåsta med bland annat avlidna, katter och tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt då i sjuttioårsåldern. När Feldt fick reda på sin pågående ungdom kommenterade han lite syrligt att han förvisso hade varit medlem, men att han sedan 1950-talet var lite för gammal. Dessutom bidrog de uppblåsta siffrorna till att mygel och maktkamper präglade förbundskongresserna. När Shekarabi valdes visade det sig senare att han använt kampanjkonton som egentligen var menade att gå till bistånd. Det var rent fusk och han fick senare hård kritik av revisorerna, och såg sig nödgad att avgå. Förvisso bör påpekas att han avgick innan någonting avslöjades, men det är en historia som är viktig att gräva i och som utförligt har skildrats av Fokus-journalisten Thorbjörn Nilsson i boken De Omänskliga: Berättelser om Politik vilken handlar om svenska ungdomspolitiker. Dessutom omnämns det nya statsrådet Ibrahim Baylan i samma bok i föga smickrande ordalag. Det är också värt att notera att nyblivne näringsminister Mikael Damberg, också han numera statsråd, var den som företrädde Shekarabi som SSU-ordförande. Så det finns mycket för media att gräva i. Precis som man gjorde när det gällde Alliansministrar. För det handlar väl om att i opartisk anda behandla båda blocken lika? (David Lindén)