Göran Hägglund vill kopiera Europa

Kristdemokraterna har under den senaste tiden haft politiskt otur. Efter att partiet öppnat upp för ett svenskt NATO-medlemskap presenterade de en genomgång av försvaret, men den nyheten drunknade i Kommunals strejk. Men det verkar som att partiet är någonting på spåret i försvarspolitiken. Ty efter vinterns och vårens debatt har statsvetaren Ulf Bjerled noterat ett ökat stöd för svenskt NATO medlemskap. Hans slutsats var att det är en fråga värd att ”ta debatten” om och den slutsatsen torde välkomnas av Kristdemokraterna.

Så visserligen var det en partiledare i motvind som klockan sju inledde den officiella Almedalsveckan ifrån stora scenen i Visby, men också en partiledare som varit med förr och vars frågor visat sig ligga i tiden, åtminstone en av dem. I intervjuer under dagen uttryckte Göran Hägglund en försiktig optimism, vilken också reflekterades hos partikamraterna. Jag talade tidigare med en högt uppsatt Kristdemokrat som hoppades att partiledarens tal skulle innehålla förslag om ”mer egenmakt”. När jag sedan frågade vad han menade förtydligade han det som att ”vi måste visa att vi vill fortsätta maktöverföringen från staten”. Ett klart, tydligt och, för många besvikna moderater, kanske också, betryggande besked.

När Hägglund på eftermiddagen kallade till pressträff för att berätta om kvällens tal lät han som en blandning av Tysklands förbundskansler Angel Merkel och Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han informerade de samlade journalisterna att han tänkte prata om EU:s kärnuppgifter, sammanhållning då det finns ”tendenser att dra isär samhället” och öppna för ett femte jobbskatteavdrag. Han nämnde även att han i ett kort avsnitt tänkte ta upp regeringsfrågan, för att sedan i efter en låg utläggning landa i slutsatsen att ”vi inte kan leva med en regering som är splittrad”. En träffande beskrivning av Stefan Löfvens dilemma och det skulle inte förvåna mig om Alliansens partiledare har koordinerat sina uttalanden om just detta.

Själva talet lämnade inte åhörarna besvikna. Efter att ha introducerats av ungdomsförbundet KDU:s ordförande Sara Skyttedal började Hägglund, som för dagen var klädd i beige sommarkostym, att beskriva det socialdemokratiska Sverige som fanns när han premiärtalade 2003. Han slog också fast att Alliansen ”gjort det lättare för föräldrar att tillbringa mer tid med sina barn”. Detta genererade applåder och kan ses som ett meddelande till partiets kärntrupper om att vara stolta över vad man har åstadkommit. Han ägnade också en del av talet åt berättigad EU-kritik. Efter en åsiktsförklaring om att EU är en kristdemokratisk skapelse och att vi ska stanna i unionen kom kritiken. Göran Hägglund sa att ”för att EU ska vara handlingskraftig måste det ha en stark legitimitet”. Gott så. För EU-vännerna i dagens Sverige måste ta över EU-kritiken ifrån populisterna. Den europeiskt-konservativa ideologin skymtade också fram i förslaget om en klassikerlista och Husbykravallerna. Hägglund poängterade att gemensamma ramar gör det enklare att ”se oss själva i andra” samt att ”alla oavsett erfarenheter har ett eget ansvar”. Att döma av reaktionerna i sociala medier var det skrämmande att Hägglund vågade påpeka att vi har ett gemensamt kulturarv som alla ska få ta del av, och att han respekterar unga människor till den grad att också vågade ställa krav på dem. De riktigt politiska nyheterna var att Kristdemokraterna öppnar upp för ett femte jobbskatteavdrag och en höjning av maxtaxan för att minska storleken på barngrupperna.

På det hela taget var det ett lyckat tal. Det verkar som om Göran Hägglund vill fullfölja partiets taktik att locka till sig besvikna moderater. När han diskuterade regeringsfrågan gjorde han även skäl för smeknamnet Sveriges roligaste politiker. För att beskriva de rödgrönas samarbete användes en kortleksmetafor. Att spela kort skulle inte fungera för Stefan Löfven då denne ”låtsas att hela leken består av S”. Skämtet rev ned både skratt och applåder, och en rimlig slutsats är att Kristdemokraterna är beredda att kämpa i valrörelsen 2014 under ledning av en partiledare som är både rolig, ideologisk och villig att lära av sina europeiska vänner.
(David Lindén)

Mecenatens dilemma

Idag har Aftonbladet skrivit om riksdagsledamoten Kent Ekeroth (SD) och hans kontakter med bloggen Avpixlat. Denna sida är ett samlingsforum för många av Sverigedemokraternas sympatisörer och publicerar med jämna mellanrum nyheter som skildrar det tråkiga faktum att också svartmuskiga människor, då och då, begår brott.

Tidigare har Ekeroth förnekat att han skulle ha ett direkt inflytande över sidans innehåll, förutom att han upplåtit sitt bankkonto så att de som skriver på sidan kan ta emot donationer. De ser sig nämligen själva som hotade, som martyrer, och Kent Ekeroth vill förmodligen att hans roll ska vara den välvillige mecenatens, som likt de rika och upplysta individer som på 1700-talet startade tidningar för att bekämpa det kungliga enväldet.

Problemet är bara det att Aftonbladet kan visa att Ekeroths band till sidan är betydligt starkare än vad han själv velat medge. Dessutom ses den inte med blida ögon ens av alla inom Sverigedemokraterna, då den bland annat hängt ut barn och uppmanat sina läsare att kartlägga journalisters bostadsadresser. För att ytterligare förvärra situationen så saknar den en ansvarig utgivare, vilket svensk media har haft sedan tryckfrihetslagstiftningen infördes. Allt detta samtidigt som den gärna vill bli betraktad som ett seriöst medieforum.

Att döma av det faktum att Ekeroths mejl läckts till den tidning som i SD kretsar kallas för ”Aftonhoran”, så har den inte heller en särskilt lojal redaktion. Partiledaren Jimmie Åkesson har inte heller råd att sparka Ekeroth då det är han som sköter kontakterna med gräsrötterna. Så att SD skulle distansera sig från Avpixlat är ungefär lika troligt som att Moderaterna skulle klippa banden till Svenska Dagbladet.

Men det finns en lösning på problemet och det är att göra Ekeroth till Axpixlats ansvarige utgivare, låta honom utöva ett redaktionellt ansvar, svara på kritik och bli åtalad om det är något på sidan som strider mot svensk lagstiftning. Avpixlat skulle då kunna ses som ett seriöst nyhetsmedium och Ekeroth skulle kunna få betalt för att spela rollen som martyr för yttrandefriheten, vilket han redan verkar stortrivas med.

(David Lindén)

Det är dags att Herrljunga tar ansvar

Något är fel i Herrljunga kommun. Under flera år har budgetunderskottet stigit samtidigt som ansvarige politiker ignorerat detta och istället valt att positionera sig själva jämt emot sina kollegor samt politiska motståndare. Ansvariga är den styrande koalitionen med Centerpartiets Kurt Hårsmar som kommunstyrelsens ordförande. Men kommunens revisorer valde i sin rapport, som orsakat tisdagens extra fullmäktige, att referera till Hårsmars politiska ledarskap som ett ”spegelfäkteri”, och rekommenderade att Hårsmar samt ledamöterna i socialnämnden inte skulle beviljas ansvarsfrihet.

Politik kräver ledarskap och ledarskap är en form av politik. Att vara ledare innebar att man känner sin organisation och att man är beredd på att på ett konstruktivt sätt läsa konflikter. Så har det inte varit i Herrljunga kommun. När man läser man revisorernas rapport är det åt ”politiskt lekstuga” som associationerna leder. Dessutom har det rått samarbetssvårigheter, tjänstemän har bytts ut och många har varit rädda för att säga vad de verkligen tycker.

Inget av detta framkom dock under kvällens kommunalfullmäktigemöte där man skulle diskutera frågan om ansvarsfrihet. En av ett tiotal anmälda talare yrkade på ansvarsfrihet och resten pläderade för att man ”skulle visa hänsyn” och fokusera på framtiden. Det hela utvecklades till en tävling i att ge komplimanger. Fullmäktiges presidium lade visserligen ett motförslag där man antog revisorernas rapport, men valde trots det att ge ansvarsfrihet – men med en anmärkning till kommunstyrelsen.Trots att man hade befunnit sig i samma situation med en tidigare kommunstyrelse, valde man alltså att ge frikort åt de politiker som faktiskt varit ansvariga. Nu är det bara att fortsätta som tidigare.

I Sverige har vi inga straffmekanismer för politiker. När du väl blivit vald kan du missköta ekonomin och utöva ett minst sagt dåligt ledarskap. Men har man som förtroendeval en aning politiskt mod och lite självinsikt kan man välja att avgå från sin position,  och därmed erkänna att man misslyckats i sitt uppdrag.

Hade det hänt hade det varit en nyhet. Tyvärr blev det inga nyheter från Herrljunga igår.

(David Lindén)

Den snuskiga komedien

Så har ytterligare ett kapitel skrivits i farsen om Italiens tidigare premiärminister Silvio Berlusconi. Igår slog en italiensk domstol fast att den 76-årige multimiljardären haft sex med en minderårig, och dömde honom därför till sju års fängelse.

Men han kommer självklart att överklaga domen och även om det inte går igenom, så kommer han inte att behöva skaka galler. Italien har nämligen en lag som påbjuder att personer över 70 år inte sätts i fängelse.

Om det inte var så att fenomenet Silvio Berlusconi är på riktigt hade historien varit riktigt underhållande, då den innehåller penningtvätt, korruption och vilda orgier som bland annat involverar en förförisk egyptiska med artistnamnet ”Ruby”. På många sätt påminner  hela historien om en burlesk komedi som kunde skrivits av den romerske dramatikern Petronius. Men då det inte är fiktion utan en berättelse ifrån verkligheten, som involverar minderåriga prostituerade, maffiakontakter och Italiens framtid, så är det inte komedi utan något högst allvarligt.

Berlusconi kommer visserligen inte att hamna i fängelse, men domen kan få konsekvenser för Italiens ömtåliga samlingsregering. För han kan välja att lämna regeringen, han kan begära nyval och det kan mycket väl hända att de andra partierna ställer kravet att Berlusconi ska dra sig tillbaka från politiken helt och hållet.

Oavsett vad som händer är det tragiskt för Italien och farligt för EU att den politiska framtiden för en av unionens största ekonomier, beror på hur en korrumperad snuskgubbe kommer att hantera att han straffats för sina gärningar.

(David Lindén)

Bussiga studenter

I onsdags strejkade fackförbundet Kommunal och som en följd av detta stod delar av Stockholms lokaltrafik stilla. För att belysa att de tyckte strejken var fel så körde Fria Moderata Studentförbundet (FMSF) minibussar till bland annat till Karolinska Sjukhuset och dess södra motsvarighet SÖS. FMSF är helt fristående från Moderaterna och har en betydligt mer nyliberal politisk prägel än exempelvis Moderata Ungdomsförbundet. Så här såg de en möjlighet att påvisa vad de såg som fackets maktmonopol på den svenska arbetsmarknaden. De hade inte kontrakterats av arbetsgivarsidan och transporten var en symbolisk handling utan verklig inverkan på strejken. Men det hela tog hus i helvete, för att uttrycka sig på god svenska. Kommunals ordförande Annelie Nordström kallade dem för ”förrädare” och i sociala medier föreslogs det att deras minibussar skulle stoppas med fotanglar.

Att en högt uppsatt fackföreningsledare kallar oliktänkande för förrädare är, milt sagt, ovärdigt. Men också ett demokratiproblem. Eftersom FMSF i slutet av dagen gav upp busstrafiken då passagerare efter hot och trakasserier oroade sig för sin säkerhet. Det bör dock sägas att hoten inte kom från fackförbundet Kommunal. Men det bör också påpekas att ett språkbruk där man kallar motståndarsidan för ”förrädare” ger fritt spelutrymme åt virrpannor med Che Guevara komplex. Är det ett tecken på att Kommunal tar sin roll för given när de inte kan tolerera att motståndarna också har en åsikt?

David Lindén

Uppdaterat om den rödgröna busslinjen

Inte nog med att de rödgröna missade bussen, när det gäller Borås Lokaltrafiks möjligheter att konkurrera om trafiken utanför Borås är man faktisk ute och cyklar. Lagen lägger inga sådana hinder. 2006 blev den försökslag som regeringen Persson drev igenom 1996 permanent. Den tillkom av just den anledningen att kommunala bussbolag skulle kunna vara med i matchen.

Det kan tyckas småaktigt att påpeka detta. Men med tanke på att lagen anförs som argument, är det angeläget. Lite som att läsa rätt titabell – man måste kolla vad som gäller. Men om det är så att de rödgröna tycker att kommunens bolag inte ska bjuda på kollektivtrafik i andra städer, då ska man ju säga det. Fast då inträffar ju det principiellt intressanta läget att man i rimlighetens namn borde säga nej till annan kommunal verksamhet som konkurrerar med skattebetalarnas pengar som säkerhet.

Den bussen lär nog dröja innan den kommer …

De rödgröna missade bussen

Knappt har upphandlingen av stadstrafiken i Borås för de kommande tio åren avgjorts – Sveriges största bussföretag fick uppdraget – förrän ett antal representanter för den styrande rödgröna minoriteten anser det vara på sin plats med lite missnöje: Endast de själva ska få köra buss i ”vår lilla stad”.

Man kan naturligtvis bara skratta åt hur fem ledande politiker reagerar när de smakat de sura druvorna. Men vad är de rödgröna mest sura över? Svaret är inte givet, men det lutar åt Västtrafik. ”Sedan regionen tog över minskade vår möjlighet att påverka avsevärt och vi har fått sämre kollektivtrafik”, skriver de i en debattartikel i dagens BT. Frågorna kommer omedelbart, ty utifrån texten ger de själva motstridiga svar. Enligt den är ju resenärerna nöjda med busstrafiken i Borås. Så då återstår bara påverkansaspekten – men i vilket avseende är de rödgröna i Borås bättre på lokaltrafik än Västtrafik?

Västtrafiks bild av sin betydelse i sammanhanget är inte oväntat annorlunda. På sin hemsida svarar man på frågan om nyttan av regional drift: ”Att Västtrafik på många sätt är en mycket god affär för samhället, blir väldigt tydligt när man jämför de skattepengar som satsas med värdet av den nytta som kollektivtrafiken gör. Drygt 2,5 miljarder kronor in ger 4,5 miljarder kronor ut. Det betyder att varje krona som samhället satsar på Västtrafik ger 1,75 kronor tillbaka.”

I alla andra sammanhang är detta ett ganska övertygande argument, men uppenbarligen inte i det rödgröna Borås. Ty här räknar man annorlunda – det avgörande är att de rödgröna får äga den som kör bussen. Inte hur, var eller på vilka villkor bussen går. Eller för den delen om skattebetalarna vinner på det.

För detta antagande ger man själva argumenten, då man så tydligt gör ägarfrågan till den avgörande – samtidigt som man i samma andetag säger att den utgör det stora problemet. Borås Lokaltrafik AB är ett 100-procentigt kommunalt bolag. Utifrån sina egna argument i artikeln är detta ett hinder. Att BL nu står inför nedläggning beror således på att de rödgröna ”äger” bolaget. Hade man agerat vist – återigen i linje med den egna argumentationen – och hade man velat att boråsarna och andra kommuners invånare skulle komma i åtnjutande av BL:s goda tjänster, då hade man naturligtvis knoppat av bolaget för länge sedan och låtit det verka på samma villkor som andra bussbolag.

Men det är här som det blir tydligt att de rödgrönas missnöje egentligen handlar om något annat: Man gillar inte systemet med upphandlingar. Istället för oberoende kontroll och opartiskt avgörande vill man själva bestämma och fördela uppdragen utifrån egna intressen.

Sedan gör man sig lite löjliga när man försöker får det att framstå som att en ny operatör i staden skulle köra vilse. Ny och ny förresten, Nobina har kör i Borås i väldigt många år – under namn som SJ och Swebus. Gissningsvis hittar bussen fram då det med största sannolikhet är exakt samma chaufförer som ska köra, och dessutom uteslutande köra biogasdrivna bussar. Så vem vet, kanske kan Borås göra en bra affär på det nya bolagets högre miljöambitioner. Borås Energi tillverkar ju biogas och får givetvis vara med i matchen om att sälja bränsle till den nya operatören. Borås biogas är billig – så billig att verksamheten går med förlust.

Slutligen, varför vädra sitt missnöje med Västtrafik på detta sätt när man bara kan knacka på hos kollegan Ulf Olsson, kommunstyrelsens ordförande, som sitter i Västtrafiks styrelse?

Ta det med honom direkt så kan han ta upp det på nästa styrelsemöte!

Skulle det vara så att man när planer på att lämna Västtrafik och ta över lokaltrafiken igen, så kan det vara på sin plats att fundera över hur man ska ha råd med det? Och när ska en sådan reträtt i så fall äga rum?  Mänskligt att döma är ju saken avgjord för de kommande tio åren. Men det är klart, allt är möjligt. Frågan är bara varför man skulle ta det ödesdigra steget? Har man inget bättre för sig än att snedtända på en överdos sura druvor?

Snarare vore det på sin plats om de rödgröna istället tog sig en funderare över vilka andra kommunala verksamheter som vinner på att slippa kommunen som ägare.

Verklighetens försvar?

Inför valet försöker regeringens minsta parti att profilera sig försvarspolitiskt, och med lyckat resultat. Kristdemokraterna har tidigare öppnat för att utreda frågan om svenskt NATO-medlemskap och i sin utvärdering av framtidens försvar, som presenterades idag av den försvarspolitiske talesmannen Mikael Oscarsson finns flera viktiga lärdomar. Kristdemokraterna förstår nämligen att vi när värnplikten avskaffades genomförde den största förändringen sedan indelningsverket, och som Oscarsson uttryckte det att ”ÖB ska ha en eloge för att han sa som det verkligen är”.

Rapporten föreslår tre åtgärder som vi än så länge inte har vågat diskutera i Sverige. Först och främst måste man skjuta till mer resurser till vad som är svenskt försvars nyckeluppgift: att försvara Sverige. Sedan kalla kriget har det varit högsta mode att fokusera på punktinsatser, men rapporten betonar att vi faktiskt också behöver soldater och artilleri. Deras förslag går ut på att man ska träna tre brigader som har till uppgift att försvara landet och att resten av försvaret ska användas för speciella insatser.

Dessutom föreslår kristdemokraterna att man under en invasion ska kunna försvara Gotland, Stockholm och andra nyckelområden. Säkerligen kommer detta att väcka åtlöje hos delar av vänstern som vill framkalla bilden av en höger som vill ha glänsande uniformer och skinande stridsvagnar. Men förslaget är viktigt då vi inte vet hur framtidens hotbilder kommer att se ut. Speciellt med tanke på situationen i Ryssland.

Slutligen bör påpekas att rapporten inte bara betonar det traditionella försvaret utan även föreslår inrättandet av en myndighet för cyberskydd. Det är inte en dag för tidigt då framtida krigföring med all säkerhet kommer att föregås av ett försök att slå fiendelandets IT-struktur. På det hela taget är det en översikt av svenskt försvar som både är verklighetsförankrad och som vågar att se in i framtiden. (David Lindén)

Allt annat än en ”snackis”

Bilden av hur Charles Saatchi tar strupgrepp på sin hustru Nigella Lawson blev snabbt en nyhet. Två kändisar som bråkar på en lyxrestaurang i Londonstadsdelen Mayfair är givetvis något som kittlar nyfikenheten. Men som Lawen Mohtadi skriver i en krönika i Dagens Nyheter idag, så var det en bild son var uppseendeväckande  på ett annat sätt: Hennes ”kändisfejs är helt borta. Ingen leende, självsäker Nigella, utan en rädd och skamsen.

Hon är känd, förmögen, vacker. Gift med en konstsamlande miljardär, och kan äta alla sina måltider vid Londons bästa bord. Vad väger skammen av att bli misshandlad i offentligheten i jämförelse med det? Lite får hon väl tåla?

Ryggmärgsreaktionen när något sådant som drabbade Nigella Lawson inträffar,  är att betrakta det som underhållning. Allt som utspelas i kändisvärlden händer för vårt nöjes skull. Så ser logiken ut bakom medias fascination vid så kallade ”snackisar”. Men nu var det något annat vi fick se, och som var allt annat än underhållande. ”Så ser det patriarkala våldet vanligtvis inte ut”, skriver Lawen Mohtadi återhållsamt. ”Någonting som vanligtvis stannar mellan hemmets väggar pyste för en stund ut. De enormt spridda bilderna på hans händer om hennes strupe och hennes förskrämda ansikte kommer för evigt att vara en del av hennes  person. Av hans? Förmodligen inte.”

Plötsligt framstår snackisen i annan dager. Det vi talar om, delar och sprider är ett övergrepp. Inget annat. Och kändisskapet är ingen förmildrande omständighet. Vare sig för henne, honom eller för oss. Vi är delaktiga betraktare, inte neutrala. Detta är inget nöje.

Vi visar inte bilderna här. Den som vill se Nigella Lawsons utsatthet  med egna ögon behöver dock inte leta länge. ”Det privata ansiktets sårbarhet”, som Mohtadi skriver ”är inte längre bort än en googlesökning”.

Ansvarsfrihet – trots överhängande konkurshot

Kommunstyrelsen i Svenljunga fick ansvarsfrihet. Det allvarliga ekonomiska läget var uppenbarligen inte så allvarligt att de folkvalda i fullmäktige ansåg det vara värt att ta revisorernas kritik på allvar.

Så nu är det bara att köra på som vanligt. Uppenbarligen med fortsatt noll koll på kronorna. Någon svenljungabo som tror att dagens kommunstyrelse förmår att vända utvecklingen på så kort tid som krävs? Knappast.

Hur skulle det gå till? Den skattehöjning som drevs igenom för att klara årets budget är redan uppäten. Hur mycket måste skatten höjas härnäst, hur hög blir VA-taxan? Hur många hinner lämna kommunen innan ekonomin är under kontroll?

Och, kanske allra mest allvarligt, vem i hela världen vill flytta till Svenljunga om det hela tiden ligger löpande skattehöjningar och konstanta nedskärningskrav i potten?

Det är sällan vi på BT:s ledarredaktion ger Socialdemokraterna rätt i särskilt mycket. I fallet Svenljunga är det dock så att S förtjänar beröm för att man uppenbarligen förmår att inse och argumentera för att dagens situation inte håller i längden. Per Andersson (S) sa det som troligtvis blir framtidsvägen för kommuninvånarna, att gå upp i en annan kommun.

Det riktigt allvarliga i sammanhanget är att det egentligen inte saknas resurser i Svenljuga, bara förmågan att leda, styra och anpassa kommunens verksamhet till hållbara ramar. Men att det år efter år uppstår samma problem – okontrollerad kostnadsökning och otyglad investeringsvilja trots avsaknad av tillräckligt eget kapital och vikande soliditet – visar att det egentligen inte handlar om ekonomi. Det är således inte främst pengar som saknas i Svenljunga – utan ledarskap. Inget nytt statligt utjämningssystem eller nya skattehöjningar i världen kan kompensera för sådana brister.

Vad som också är uppenbart är att det inom den styrande alliansen saknas viljan att förändra detta bristande ledarskap till ett bättre. När kommer de övriga partierna att öppet ifrågasätta Svenljungas ledande politiker Eva Johanssons (C) förmåga att leda kommunen?

I längden håller det inte att som Moderaterna gjorde under det extra fullmäktigemötet, att först rösta för ansvarsfrihet och sedan begära en särskild skrivning till protokollet där man i princip lägger hela skulden på henne.