Äntligen lite Kubaförnuft

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)