Monthly Archives: april 2014

Ett påpekande långt ifrån McCarthyism

 Joseph_McCarthy

Efter att medieprofessorn Kent Asp påvisat att Miljöpartiet har oproportionerligt stort stöd bland journalister, har journalistrollen debatterats flitigt i media. En debatt som varit intressant att följa då det uppenbarligen är svårt för ”granskarna” att granska sig själva.

Förvisso är det lönlöst att som politiker ”skylla på media”, och SVT:s politiske korrespondent Mats Knutson har gjort sitt bästa för att bemöta många av de borgerliga debattörer som tagit fasta på Asps slutsatser. Men en del reaktioner bland journalistiska makthavare har varit förutsägbara då de konsekvent avfärdat Asp.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson gick så pass långt som att kalla Asps forskning för ”McCarthyistiskt”. En beskrivning som syftar på den amerikanske senatorn Joseph McCarthys jakt på verkliga och påstådda kommunister i 1950-talets USA.

I den läsvärda boken Cold War, Cool Medium: Television, McCarthyism, and American Culture (New York: Columbia University Press, 2003) skildrar medieforskaren Thomas Doherty vad McCarthyism – det tillvägagångssätt som uppkallades efter McCarthy – verkligen var och vad dess konsekvenser blev.

Doherty tar fasta på dåvarande presidenten Harry S. Trumans definition som menade att McCarthyism stod för ”ett korrumperande av sanning och att överge vår historiska målsättning om rent spel”. Således är det långt ifrån vad Kent Asp med sin trettioåriga forskargärning har gjort. Ty det kan ses som ett exempel på renare spel att påpeka att också journalister har åsikter och – trots ett ivrigt hävdande av motsatsen – kan dras med i politiska trender.

Owe Nilssons reaktion är ett exempel på den vilja att slänga ur sig grundlösa påståenden som har drabbat den politiska debatten. Ett annat exempel var när journalisten Anna Hellgren recenserade en dokumentär om komikern Soran Ismail på Expressens kultursida och anklagade Markus Uvell, som är vd för tankesmedjan Timbro för att normalisera Sverigedemokraterna eftersom att han hade ”mystwittrat” med Jimmie Åkessons stabschef Linus Bylund. Men Hellgren glömde att Uvell också kommunicerat med vänsterextremister om harmlösa ämnen på samma forum. Slutligen blev hon förbannad och anklagade Uvell för att ställa en ”härskarfråga” då han – som sig bör – vänt sig till Expressens kulturredaktör för att be om en replik.

Det tål även att påpekas att den ende SVT-medarbetaren som hittills blivit helt och hållet avstängd på grund av politiska åsikters är meteorologen Åsa Bodén som 1982 uttalade sig kritiskt om löntagarfonder.

Soran Ismail blev inte avstängd, utan tog självmant paus från sin roll i P3:s Morgonpasset.

Ordet McCarthyism är idag synonymt med häxjakt. Konsekvensen av hans uthängning var att människor avskedades och fick yrkesförbud. Det kommer inte att inträffa i Sverige. Men det vore kanske passande om journalister inser att även de är människor och att människor påverkas av dagspolitiken.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Yttrandefriheten vann i Danmark

7281414-akkari_dkflagbrndende

Få händelser har skakat om Skandinavien såsom krisen med de danska Muhammedkarikatyrerna 2005. Att tidningen Jyllands-Posten valde att avbilda profeten Muhammed ledde till att flera ambassader attackerades, nordiska företag förlorade miljardbelopp genom bojkotter och för många – inte minst för svensk vänster – befästes Danmarks roll som rasismen högborg.

Ett ytterligare tecken på att svensk press gärna vill se dansk yttrandefrihet genom höger öga är det faktum att det hittills bara är ett fåtal svenska tidningar som har recenserat en av de viktigaste böckerna som skrivits om krisen.

Den dansk-libanesiske imamen Ahmed Akkari var vid tiden pådrivande för att teckningarna skulle få internationell uppmärksamhet. Idag har han tagit avstånd från sitt tidigare liv som han skildrar i memoarboken Min afsked med Islamismen: Muhammedkrisen, Dobbelspillet og Kampen mod Danmark (Köpenhamn: Berlingske Media Förlag, 2014).

Boken är både konventionell och samtidigt ovanlig. När Akkari beskriver att hans sökande som tonåring ”gav mig ett svar, och svaret var islamismen” tänker jag som läsare på andra uppväxtskildringar av tidigare politiska extremister. Likheten förstärks ytterligare när han beskriver gemenskapen inom rörelsen som ”ett spirituellt ecstacypiller bryggt på gyllene löften”.

Som en av få imamer som behärskade danska blev Akkari något av en informell ledare när det gällde att koordinera svaret på de karikatyrer som först publicerades i Jyllands-Postenoch senare i veckotidningen Weekendavisen. Det sändes också, i största hemlighet, ett brev till alla muslimska länders ambassadörer för att informera dem om händelseförloppet.

När statsminister Anders Fogh Rasmussen svarade att man inte kunde kompromissa med yttrandefriheten föreslog den egyptiska Mubarakregimens ambassadör att man även skulle skicka en delegation till Mellanöstern för ”att sprida budskapet om teckningarna”.

Delegationen hade med sig en mapp där man blandade teckningar från Jyllands-Postenoch Weekendavisen med betydligt grövre material som regeringen inte kunde påverka. Enkom för att man med Akkaris ord ”ville se Danmark brinna”.

Det blev också många ambassader och konsulat som brann och människor som dog i kravaller. Men Akkari började själv tvivla på islamismen och när han kom hem från en av otaliga resor till Mellanöstern där han tidigare träffat Hizbollah och Hamas bestämde han sig för att börja ett nytt liv. Tack vare sin lärarutbildning fick han arbete på Grönland och förutom undervisning påbörjade han ett eget program av läsande som – bokstavligen – verkar ha utbildat honom bort från extremismen.

Som en konsekvens av sitt avhopp lever han idag under dödshot, men bokens slutord inger ändå hopp: ”Till Danmark vill jag till slut gärna säga: Ursäkta. Och tack för allt”.

(David Lindén)

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Skarp kritik mot Sveriges Bildt-hatare

Foto: Linus Meyer. Sveriges ambassadör i Etiopien, Jens Odlander.Historien om hur de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye satt fängslade i Etiopien är vid det här laget nästan sönderberättad. Men hittills har en av de centrala aktörernas röst saknas och därför är Sveriges tidigare Etiopien ambassadör Jens Odlanders bok Tyst Diplomati: Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria (Stockholm: Atlantis, 2014) ytterst läsvärd.

Först och främst är han en skicklig stilist och boken är lika mycket en exposé över Afrikas horns historia som en inblick i hur det är att under ett kritiskt skede arbeta för svenska intressen i utlandet. Som berättare är Odlander också humoristisk när han kort och gott beskriver Etiopien med sin instabila samhällsstruktur och många folkgrupper som ”ett elände att regera”.

Det som vidare slår mig som läsare är att hela processen att få Persson och Schibbye fria sköttes med en total avsaknad av åsikter och poserande. Kort och gott handlade det om ”tyst diplomati” och att hela processen var förankrad hos både regeringen och utrikesdepartementet. I Sverige var det emellertid många som ansåg att den senare parten inte var fullt så engagerad som man borde vara, och när Odlander visar känslor, handlar det om den svenska hemmaopinionen.

Många försökte att ”till varje pris flytta över någon slags obetald skuld från tidigare år hos utrikesminister Carl Bildt till dagens process mot de svenska journalisterna” och han anklagar främst Aftonbladets kultursida som han menade drevs av en ”ideologisk frenesi”. Samtidigt som Schibbye och Persson själva betonade ”konsekvent att de aldrig avsåg att hänga ut Carl Bildt”.

När det kommer till diplomati på toppnivå tenderar inrikespolitiken att spela liten eller ingen roll. Men det var precis vad många ville låta den göra när de påstod att de fångna journalisterna först och främst befann sig i Ogadenprovinsen för att avslöja Lundin Oil. Samma människor skulle säkert också blir förvånade att de fångna journalisterna blev en diplomatiskt tvärpolitisk fråga. ”Intressant är att en högerregering i Israel kan vilja engagera sig för två vänsterradikala svenska journalister”, som Odlander uttryckte det.

Det faktum att Carl Bildts initiala ord om att UD avrått från att åka till Ogaden, var enligt Odlander också bra då det kunde passa sig ”att använda motståndarsidans argument”, vilket borde få diverse svenska kampanjjournalister att skämmas. För det var just politiserandet som till en början äventyrade Persson och Schibbyes säkerhet.

Dessutom borde man likt Johan Hakelius ställa sig frågan om det kommenterande Sverige varit lika högljudda om de två inte hade haft ”rätt politisk färg”. Det enda som är säkert är att Carl Bildt och UD fortfarande hade gjort allt för att få hem dem. Men många kommentatorer hade nog varit betydligt tystare.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Samma andas barn, samma medel och samma mål!

2011-1-frankbaude

Att Frank Baude lämnar Kommunistiska partiet – före detta Kpml(r) – är en tillräckligt kul nyhet för att Sveriges utrikesminister Carl Bildt ska ha tid att twittra: ”En riktig pärla – Frank Baude anklagar Sveriges Kommunistiska Parti för att hamna i medelklassträsket”.

Visst kan man både skratta och le åt kamrat Franks många. Mannen som en gång skrev vad som i själva verket var en till partihistorik förklädd självbiografi med titeln Mot strömmen i svensk politik under 30 år och med undertiteln Bara döda fiskar simmar medströms, har trots sin pretentiösa utgångspunkt – marxism-leninismen – egentligen aldrig åstadkommit något annat än ständiga uppbrott. Jakten på renlärighet har fört honom och partiet allt längre ut i den politiska vildmarken.

Nu tar han ännu ett steg i den riktningen; det parti som han en gång startade, ägnar sig åt ”borgerliga avvikelser”. Den tidning – Proletären – som han ofta skrev i, har tappat stinget. Det är oförmågan att med klassanalysen som redskap bedriva samhällskritik i Göteborg – mot gangstervälde, mot korruption och mot att trasproletariatet i form av romska tiggare syns på gatorna, som får honom att försvinna längre ut i öknen.

Dessutom retar han sig på feminismen. Där går gränsen för vad en klassmedveten människa kan stå ut med. Så promenaden ut i det ”medelklassiga politiska träsket” får partiet göra utan kamrat Frank. Feminismen är helt och hållet en ”borgerlig idériktning”.

Här syns det paradoxala i Frank Baudes person och gärning. Inte sällan har han en analys som faktiskt är baserad på kunskap och bildning – feminismen är en borgerlig idériktning – men där hans politiska program alltid havererar. Precis som det i söndagsskolan aldrig var fel att svara ”Jesus” på alla frågor, är det ”proletariatets diktatur” som är universallösningen.

Suhonen

Greider

 

 

 

 

 

Man kan avsky och med alla medel – inom lagens råmärken – motarbeta det förtryck som finns inbyggt i marxism-leninismens gener och praktik utan att för den skull vilja förminska den roll som Frank Baude faktiskt haft för att inspirera andra vänstermänniskor. För vad är Göran Greiders och Daniel Suhonens kritik av Feministiskt Initiativ annat än en utlöpa ur samma tankegods som Baudes, att feminismen blir en avvikelse om den i organiserad form medför att de rödgröna riskerar att bli av med röster i årets båda val?

Naturligtvis kan röster på FI bli ett problem för de rödgröna. Men samtidigt kan det väl knappast vara ett problem om fler röster hörs från vänstersidan även om dessa gör sig hörda genom ännu ett parti? På samma sätt som feminismen ifrågasätts i förlängningen av Greider/Suhonens resonemang, ifrågasätts ju även den fria åsikts- och partibildningen. Den vänster som inte sluter upp bakom målet förklaras farlig och reaktionär, och ska därmed bekämpas.

Kamrat Frank kunde inte ha sagt det bättre själv.

Samma andas barn, samma medel och samma mål. Vilket sammanträffande!

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Fortfarande människofientligt utan Baude

Baude

 

I våra dagar är det populärt att i den politiska debatten tala om triangulering. Ett uttryck som härrör från amerikansk politik och i korthet betyder att man erkänner motståndarens problemformuleringar men föreslår egna lösningar på problemen. De flesta trodde dock att triangulering var något som främst drabbade riksdagspartier, och inte – milt uttryckt – partier på den politiska ytterkanten.

I ett brev till Kommunistiska Partiet (tidigare KPLM(R)) uttrycker emellertid den legendariske kommunisten och tidigare partiledaren Frank Baude sin ilska över att också Kommunistiska Partiet verkar ha anammat trianguleringstekniken.

Enligt Baude sticker ”denna småborgerliga hydra upp inom partiet och fick majoriteten med sig om att skriva in feminismen på partiets banér”. Feminismen är en ideologi som enligt honom är en ”småborgerlig avvikelse”.

Det verkar som han inte har förändrats sedan 1970-talet då han bland annat förklarade att legaliserandet av homosexualitet skulle leda till en situation som kulminerade i att ” de opportunistiska partierna för fram paroller som bärbara stegar åt fönstertittarna och lik åt nekrofilerna”.

Det är därför högst troligt att hans partikamrater inte kommer att sakna honom, men det lönar sig också att reflektera. Ty Baude var länge en relativt aktad politisk representant och Kommunistiska Partiet kan räkna flera kända personer såsom skådespelarna Sven Wollter, Claes Malmberg och fotbollstränaren Pia Sundhage bland sina anhängare.

Detta trots sin uppenbart människofientliga politik.

(David Lindén)

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En försmak av rödgrön röra?

 secondColumn

De är bra att folkvalda politiker vill motverka mobbning av barn och ungdomar, eftersom detta inte bara är ett brott som påverkar den enskilde, utan i längden också samhället. Följderna kan exempelvis leda till depression och förtidspensionering. Så det lönar sig att motverka mobbning och det lönar sig att göra det i tid.   

Men att som Miljöpartiets språkrör Åsa Romson kräva att man skulle förbjuda anonymitet på internet är fel väg att gå.

De flesta som är anonyma på internet är nämligen inte ”nätmobbare som skriker hora till tonårstjejer”, även om Romson att döma av hennes uttalande på morgonen tycks tro detta. Men senare under dagen fick hon ändra åsikt då bland annat juridikprofessorn Mårten Schultz påpekat på det orimliga i att alltid kräva att man uppger sin verkliga identitet.

Troligtvis ville Romson väl med förslaget, då varken hon eller någon annan tycker om att människor mobbas på internet. Men utspelet förtjänar också skarp kritik då det närmast kan liknas vid hur amerikanska moralpredikanter alltid utbrister ”tänk på barnen”, utan vidare eftertanke. I Romsons fall förekom ordet ”tonårstjejer” ett antal gånger och det var tydligt att det var meningen att rida på den våg av sympati som TV3:s program Trolljägarna genererat, i vilket Robert Aschberg konfronterar näthatare. Det var helt enkelt inte genomtänkt och kan dessutom ses i ett större sammanhäng – MP är ofta villiga att hoppa på den politiska åsikt som är populär för dagen.

Granskar man hennes förslag och tillbakadragandet i ljuset av dagens andra stora politiska händelse blir det dessutom intressant att spekulera kring det rödgröna partisamarbetet. Socialdemokraterna i Skåne som är ett av partiets största och mest inflytelserika distrikt har nämligen bestämt sig för att vilja förbjuda det fria skolvalet. En åsikt som förlov sagt, inte delas av vare sig Stefan Löfven eller den skolpolitiske talesmannen Ibrahim Baylan. Men ingen av dessa har velat kommentera Skånedistriktets ställningstagande.

Dagen har bjudit på en försmak av den rödgröna röra som kan inträffa efter höstens val. Ty Miljöpartiet kommer fortsätta att vilja haka på politikens dagsländor med mer eller mindre uttänkta ställningstaganden och Socialdemokraterna kommer vilja göra allt för att utestänga Vänsterpartiet från att delta i regeringen, trots att en majoritet av partiets medlemmar verkar föredra Jonas Sjöstedts politik.

Det är därför inte konstigt att Stefan Löfven gör allt för att slippa ge politiska besked.  

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vänsterpartiets på väg mot våldet?

ROMANTISERADE+EXTREMISTER

Först 1990 gjorde sig Vänsterpartiet av med kommunismen. Men gjorde man verkligen rent hus med synen på det revolutionära våldet som redskap för att nå politiska framgångar?

Fnoskig fråga – Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti som numera åtnjuter respekt och förtroende nog för att förekomma som potentiellt regeringsparti redan i höst. I Borås ingår partiet i den styrande minoritet som knappast kan beskyllas för att utnyttja sitt mandat till att göra revolution, och på förtroendemannalistan finns många engagerade och ansvarstagande politiker som försöker så gott det kan.

Så det mesta talar för att frågan är meningslös – Vänsterpartiet har lagt våldet bakom sig.

Men efter att ha läst den syndikalistiska tidningen Arbetaren så återkommer tvivlet. Den 28 mars publicerades en debattartikel där ett antal distriksordförande och andra förtroendevalda inom Ung Vänster kräver förbundsstyrelsen avgång. Bristande interndemokrati anges som ett övergripande skäl. Men samtidigt framträder uteslutningen av Markus Allard, distriktsordföranden i Örebro som vägrade ta avstånd från Revolutionära fronten, som den egentliga orsaken.

Det finns 33 kommentarer till artikeln. I endast en ifrågasätts om det verkligen är rimligt att Ung Vänster ska omfamna en grupp våldsverkare. Signaturen Pacifisten Leo skriver så här:

”Debattörerna gräver sina egna gravar genom att försvara den RF-sympatiserande Markus Allard. Vad tar det åt er? Vänsterpartiet har guldläge att vara den enda rösten för en ekonomisk demokratisering när sossarna blivit sig moderater och säger sig vilja bilda regering med FP, och så sitter ett gäng trotskister och syndikalister som vill leka i en större organisation och förstör för oss andra. Sådana kamrater som skrämmer bort vanliga ungdomar som inte är sugna på att sparka på fascister eller införa proletariatets totalitära diktatur. Jag skäms faktiskt som UV:are över att man inte agerat tidigare mot galenskaperna i Örebro, och än mer över att det finns fler av deras kulör högt uppe i förbundet. Något mått av ideologisk stingens måste FS, och definitivt moderpartiets PS, kräva av UV:s representanter.

Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti som motsätter sig våld som politisk metod. Är man revolutionär så hör man inte hemma i vårt parti, och detta måste vissa fatta. Det finns många små politiska sekter att välja mellan för den som är det, och det är väl alldeles lysande att RF-Markus skapat sig en egen.

Avslutningsvis är det dessutom stadgemässigt omöjligt att släppa in honom igen, för även om vi ignorerar hans ideologiska avvikelser så är han numera medlem och ledande företrädare för ett konkurrerande parti. Pinsamt med ledande kamrater i förbundet som inte är kunniga om detta.”

Här kan det vara på sin plats att foga in nyheten om att åtta vänsterextremister idag har åtalats vid Stockholms tingsrätt för flera fall av grov misshandel, förberedelse till mordbrand, olaga hot, skadegörelse, vapenbrott. Det finns försvårande omständigheter i fallet – våldet har utövats i organiserad form. De åtalade är i åldrarna 19–27 år och kommer från Borås, Stockholmsområdet, Eskilstuna, Strängnäs, Örebro och Jönköping.

Den av de åtalade som misstänks för flest brott har, enligt åtalet, ”en framträdande roll inom Revolutionära fronten”. Enligt TT är detta det tredje åtalet där den gemensamma nämnaren är att de åtalade har koppling till just Revolutionära fronten.

Tillbaka till kommentarerna i Arbetaren. Ni har inte glömt att Pacifisten Leo skrev att ”Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti som motsätter sig våld som politisk metod”? Han fick ett svar från signaturen Peter två dagar senare, och av det framgår att det finns all anledning till att tvivla på att den revolutionära glöden falnat inom partiet.

”Pacifisten Leo: Du behöver inte läsa så speciellt långt i UV’s principprogram för att inse att det inte är kontroversiellt att stödja organisationer som RF (eller antifascism överhuvudtaget).

Stycke 1, rad 1: ”Ung Vänster är ett revolutionärt ungdomsförbund”
Stycke 2, rad 6: ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.”

Sen är det viktigt att ha i åtanke att UV och V inte är samma organisation, vad V tycker behöver inte nödvändigtvis UV tycka.

Sen måste jag säga att du verkar att ha en oerhört taskig medlemssyn, speciellt då du refererar att detta skulle röra sig kring Markus Allard och Örebro, som du kan se är det betydligt fler distrikt som det gäller – samt så tycks det vara drygt 300 medlemmar som har skrivit på namninsamlingen mot FS i dagsläget.”

Det är lätt att ge signaturen Peter rätt – Ung Vänster och Vänsterpartiet är inte samma organisation. Men samtidigt är ändå kopplingen tillräckligt stark för att båda kan sägas vara tvingade att bära varandras bördor. Vänsterpartiet är inte ett parti som har våldet som medel, men inom Ung Vänster finns krafter – individer och grupper – som inte ryggar för att se våldet som ett naturligt inslag och som en konsekvens av samhällsutvecklingen.

Det är här som dilemmat blir uppenbart. Vänsterpartiet har det revolutionära våldet i sina gener men har samtidigt tagit avstånd och lagt det bakom sig på samma sätt som man – senare än andra kommunistpartier i Europa förvisso – gjorde upp med kommunismen. Men det interna uppropet mot Ung Vänsters förbundsstyrelse och mot dess ordförande Stefan Lindborg visar däremot med all önskvärd tydlighet att Vänsterpartiet har våldet framför sig.

Är det något som dagens vänsterpartister är beredda på att hantera?

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized