Hans Zetterberg fick Moderaterna att tänka

(Hans L. Zetterberg, sociolog, publicist och tankemästare, 1927-2014)

Det år få utanför den aktiva opinionsbildningen och partipolitiken som kände till Hans Zetterberg som dog igår, och det är förståeligt. Han var nämligen något så pass unikt som en forskare och intellektuell, som inte ägnade sig och personligt varumärkesbyggande.

Ty hans forskning gjorde arbetet åt honom.

Hans Zetterberg var sociolog och publicist, och efter att ha spenderat en lång tid som akademiker vid Columbia University i USA återvände han till Sverige och var på 1970-talet chef för SIFO. Där kom han att spela en stor roll för modern svensk opinionsforskning, och därefter var han chefredaktör för Svenska Dagbladet och skuggrådgivare till Moderaterna.

Den dåvarande partisekreteraren Lars Tobisson berättar i sina memoarer att han tog kontakt med SIFO inför valrörelsen 1976, men han förstod inte att Zetterberg var moderat förrän denne talade om ”vårt parti”. Tillsammans kom de fram till att Moderaterna skulle prioritera borgerlig sammanhållning, då nio av tio borgerliga sympatisörer ansåg att det var viktigt att kunna erbjuda ett alternativ till Socialdemokraterna.

En målsättning som står sig än i dag med tanke på budgetkaoset i riksdagen.

Zetterberg kom också att bli något av en mentor för många moderater, och bland annat tidigare socialförsäkringsminister Ulf Kristersson har berättat om att det var Zetterberg som övertygade honom om att fortsätta med politiken. Men han var inte helt positiv till Nya Moderaterna, och i Mats Wiklunds bok om Fredrik Reinfeldt påpekar han att partiet numera har avideologiserats.

Det kan också ses som något av en historisk ironi att han dog dagen efter att Moderaterna presenterade sin valanalys, då han själv hade varit bland de mest lämpade att kommentera den.

Hans L. Zetterberg blev 87 år gammal.

(David Lindén)

Sjuhäradsmoderaternas står starka

(Ulrik Nilsson kontemplerar ett förlorat mandat)

Stämningen på Viskans vinbar i Borås där Moderaterna har sin valvaka är inte tryckt. Den är snarare försiktig positiv. Jämfört med övriga moderata distrikt har man åstadkommit en bra valrörelse, och igår hade partiets valstuga i regi av MUF öppet hela natten.

När det går dåligt i landet går det dock inte att ensam vända en rikstrend. På frågan om hur det kändes att eventuellt förlora sin riksdagsplats citerade riksdagsledamoten Ulrik Nilsson ett talesätt från sin mor: ”Man ska stå upp när det blåser för när det mojnar räknas de stående”.

Kort och gott så är man förberedd för en förlust, och man vet att det alltid går att komma igen.

SVT:s vallokalsundersökning (valu) möttes också av kompakt tystnad. Ingen majoritet för något av blocken, Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarroll och det tyder på att det kommer att bli regeringsskifte. Det som också går att notera är att Centern blir näst största borgerliga parti, och att detta kan få konsekvenser i Sjuhärad.

Att Fi enligt valu får runt fyra procent visar också att Gudrun Schyman effektivt har kapat den rödgröna majoriteten. Nu väntar kaos i riksdagen, men en sak är säker, Moderaterna i Sjuhärad har gjort en bra valrörelse, vilket inte minst märktes på Moderaternas valvaka där man var besvikna men ändå nöjda.

(David Lindén)

Tänk om alla partier resonerade som SD?

(Foto Sveriges Radio)

Ingen kan ha missat att Expressen granskat Sverigedemokraterna i samarbete med vänsterkollektivet Researchgruppen. Det kan man självfallet ha synpunkter på. Men SD:s partiledning borde välkomna resultatet då Researchgruppen och Expressen hjälpt dem att implementera partiets nolltolerans och avslöjat diverse rasister som antingen kan avsäga sig sin kandidatur eller uteslutas direkt.

Men SD verkar inte hålla med om resonemanget, och som svar på granskningen har de valt att porta Expressen – en av Sveriges största tidningar – från partiets valvaka. Anledningen är just samarbetet med Researchgruppen.

Tänk om andra partier skulle resonera som SD?

I så fall skulle Dagens Industri vara portförbjudna hos både Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ då tidningen har kallgranskat de respektive partiernas ekonomiska politik. Moderaterna skulle inte ta i Sveriges Radio med tång då de avslöjade Saudiaffären och Centerpartiet skulle inte tala med vare sig Expressen eller Aftonbladet, då dessa hårdast granskade det omdebatterade idéprogrammet.

Men Sverigedemokraterna är som bekant inte som andra partier.

(David Lindén)

Ida Legnemark vilse talepunkternas värld

Det är ibland svårt att debattera politik. Många siffror kan lätt överdrivas och namn stavas fel i bitska artiklar. Undertecknad är definitivt inte felfri, och lyckades häromdagen i en webbledare referera till Vänsterpartiet toppkandidat i Sjuhärad, Ida Legnemark, som Lägnemark.

Ett klumpigt nybörjarmisstag som det bara går att be om ursäkt för, och som nu är åtgärdat.

Misstaget inträffade efter en debatt i torsdags där riksdagskandidaterna drabbade samman i en bra och stundtals riktigt skarp debatt i regi av P4 Sjuhärad.

I debatten gjorde också Legnemark en riktig tabbe när hon med en nästan ”1maj-liknande” kämpaglöd basunerade ut att de förhatliga ”riskkapitalisterna” varje år plockar ut 84 miljarder som vinst ur ”vår gemensamma välfärd”.

Ett påstående som inte stämmer, och P4 Sjuhärad ska ha all heder att de efteråt konfronterade Legnemark med att summan uppgick till 9,2 miljarder och att den inte kan räknas som ren vinst då en stor del återinvesteras i bolagen.

Hennes misstag grundar sig i Vänsterpartiets vilja att i denna valrörelse utmåla Sverige som ett paradis för nutida gulaschbaroner. Med största sannolikhet finns siffran om alla dessa miljarder också i de talepunkter som partiet producerat för att användas av partiets valarbetare.

Men vad som var ännu mer intressant var att Legnemark inte bad om ursäkt, utan fortsatte att slingra in sig i ett resonemang där hon utgick från att det ändå var helt acceptabelt att fara med osanning i en politisk debatt:

”Vi menar ju att… Vi vet ju att den siffran är det som man faktiskt tar av våra gemensamma skattemedel in i privata företag som vi som politiker därmed inte har någon kontroll och insyn över. Men självklart ska rätt vara rätt och jag ska vara noggrann i alla kommande debatter med att det inte kan missuppfattas det jag säger”.

Hela reportaget inslaget finns via denna länk.

(David Lindén)

Dagen då Mikael Trolin gjorde bort sig

Den miljöpartistiske (tidigare FP) debattören ”prins” Mikael Trolin är en man med gigantiskt självförtroende.

I alla fall att döma av hans SVT-Opinion artikel där han kritiserar det faktum att riksdagsmannen Hanif Bali (M) hade invändningar mot att Trolin hade kallat honom för husneger. Ty enligt Trolin är detta inte rasism utan enkom ett uttryck för en historisk diskurs.

När han sedan ska redovisa varför det är okej att i Sverige kalla sina motståndare för just husneger presenterar han en argumentation som i bästa fall skulle få ett rungande underkänt i vilken A-kurs i amerikansk historia som helst.

Trolin hävdar bland annat att husneger är ett accepterat ord i USA. Det är det inte. Snarare ett ord som används inom studier av det amerikanska slaveriet, och inte ens den svåraste uppväxten i nutidens Sverige kan liknas vid hur det var att vara slav i USA. Dessutom verkar det inte som Trolin är speciellt uppdaterad när det gäller amerikansk politik för då skulle han kanske ha noterat den massiva kritik som mötte dem som kallade Obama för husneger i valrörelsen 2008.

I sitt försök att låta antirastisk låter Trolin snarare som en amerikansk rasist än en medborgarrättskämpe.

Att sedan hänvisa till Malmcolm X som en tung auktoritet för antirasismen är närmast skrattretande.

Nästa steg för Trolin är kanske att hänvisa till samme Malcolm X i en diskussion om antisemitism?

Det finns också annat att säga om denna debattartikel. För Trolin lyckas i ett svep reducera det faktum att Hanif Bali tog sig in i riksdagen via en personvalskampanj och flera gånger har gått emot partiledningen med att han är just en husneger. Som artigt nickar och tar i hand när de ”egna” ska lugnas. Att Bali är en egen individ förstår inte Trolin, som i sitt försök att slå till en politisk motståndare hemfaller åt en rappakalja som snarare är inspirerad av Youtube-dokumentärer än av seriös akademisk litteratur.

Om ska vara elak kunde man säga att Trolin mest verkar avundsjuk, och att han gärna ensam vill vara representant för nysvenskarna. Då går det inte att tolerera att det finns andra – och yngre – förmågor som representerar den gruppen man själv vill leda. Men det är att vara riktigt elak, för ett sådant resonemang är skrämmande likt Trolins eget.

Rasismdebatten i Sverige förtjänar saklighet, och det står inte Mikael Trolin för. Han har visat sig vara en mobbaraktig översittare som har rejäla kunskapsluckor och som borde tänka en eller två gånger innan han uttalar sig.

(David Lindén)

Moderaterna: Gjorde de vad de lovade?

Det var väntat att SVT:s dokumentär ”Moderaterna: Vi gjorde vad vi lovade” skulle ha karaktär av återblick och bokslut. Intervjuer med före detta ministrar och medarbetare varvades med filmklipp från valvakor och med tal och anföranden av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Vad som också var värt att notera är att den tidigare riksdagsmannen Rolf K Nilsson, som länge varit kritisk mot partiledningen, lät sig intervjuas vid galgbacken i Visby för att, troligtvis omedvetet, illustrera känslan av bokslut.

Faktum kvarstår dock: de nya Moderaterna har varit historiska i det faktum att de åstadkommit ett borgerligt samarbete och i stort har de också infriat sina löften. Väljarna har fått mer över i plånboken och svenska folket gillar avdrag samt valfrihet. Dessutom har man på ett föredömligt sett hanterat finanskrisen 2008, och det är ett tecken på att främst Anders Borg mindes bankkrisen 1992.

Att FAS 3 inte blev ”den hit som vi hade väntat oss” för att citera tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, som också medverkar i programmet, har lika mycket att göra med finanskrisen som med massiva attacker från både motståndare och massmedia. Reformen behöver ses över och kontinuerligt granskas, men ingenting säger att det kommer ske en positiv förändring om man tillämpar en 90-dagarsgaranti som Socialdemokraterna har föreslagit.

Ett förslag som prövades under regeringen Persson men då som en 100-dagarsgaranti.

Dessutom är det långt ifrån hugget i sten att det blir regeringsskifte efter valet, även om opinionssiffrorna pekar i den riktningen. Programmets analys av de Nya Moderaterna kan därför sägas vara för tidig, då det innehöll för mycket spekulationer och gissningar. Precis som det föregående programmet om Socialdemokraterna som hade det övergripande temat att de i höst skulle återvända till makten.

Trots sina brister är dokumentären sevärd då den porträtterar ett av svensk politiks mest intressanta skeenden. Att Moderaterna klarade av att få väljarnas förtroende under flera mandatperioder och – kanske viktigast av allt – att de borgerliga partierna höll sams i en koalitionsregering.

I höst är rollerna ombytta och lär så förbli då Stefan Löfven konsekvent har undvikit att presentera ett regeringsunderlag.

Dokumentären Moderaterna: Vi gjorde vad vi lovad sänds i SVT 1 20.00

(David Lindén)

Bra att Hökmark är Hökmark

(Foto: Måns Linge)

Det borde inte fungera, men det gör det ändå. Gunnar Hökmark, som är Moderaternas förstanamn till Europaparlamentet, var en del av det ”bunkergäng” som Fredrik Reinfeldt försökte distansera sig ifrån när Nya Moderaterna skapades och är dessutom tämligen lätt för motståndarna att karikera. Men han drar röster.

När Hökmark idag höll torgmöte i Borås blev det uppenbart varför han fungerar som röstmagnet.

”Hökmark” är nämligen något så pass unikt som en genuin politiker. Med en fast tro på EU och en gedigen ideologisk kompass kan han försvara även för stunden kontroversiella beslut.

Att han i valet har utsetts till ”högerspöket” av Socialdemokraterna och Aftonbladet, beklagade han sig mest å deras vägnar. Sådan etikettklistring var ett billigt sätt att försöka mobilisera de egna kärntrupperna, och att dölja det faktum att S förstanamn Marita Ulvskog inte är populär på hemmaplan.

Ulvskog kommer dessutom att bli än mindre populär om hon får igenom sitt förslag om att förbjuda importen av alkohol från Europa. Socialdemokraterna har trots allt förändrats sedan den tid då den legendariske finansministern Gunnar Sträng kunde argumentera mot sänkning av vinskatten med att ”skogsarbetare inte dricker vin”.

På torget märktes det att Hökmark är en varm vän av EU.

Även hans tidigare gärning har visat på detta. Den forne partisekreteraren har exempelvis ett gott rykte i de baltiska länderna, som minns hur han på 1980-talet var initiativtagare till den så kallade Måndagsrörelsen, som varje vecka möttes på Norrmalmstorg i Stockholm för att demonstrera mot den sovjetiska ockupationen av Estland, Lettland och Litauen.

I dag står kampen för Ukraina, och Hökmarks engagemang har bland uppmärksammats av tidningen Financial Times som menar att han är en av 25 EU-parlamentariker som man skall ”hålla ögonen på”. Det märktes även att han gillar valrörelser och han trivdes lika bra på torget i Borås som i Bryssels korridorer.

I en tid av triangulering och anpassning är det bra att den allt annat än nye moderaten Gunnar Hökmark vågar vara ”Hökmark”.

(David Lindén)

 

Ett vårtecken i politikrabatten

Vårväder, värme och valaffischer redan nu. Moderaterna i Borås är väldigt tidigt ute i år.

Och visst är det precis vad det politiska klimatet i Sjuhäradsmetropolen behöver just nu: Något att se fram emot.

Mandatperioden går mot sitt slut, och tur är väl det. Den så kallade Boråsmodellen, där allianspartierna garanterat att de rödgröna haft majoritet i kommunstyrelsen samt lovat att inte enas om ett eget budgetförslag, har inte direkt varit någon rar blomma. Snarare då ett ogräs som spritt sig och förlamat debatten. Rädslan för att Sverigedemokraterna – dessa politikens mördarsniglar – skulle härja fritt i rabatten visade sig vara obefogad. SD föll snabbt samman på grund av inre motsättningar.

Men nu är det glömt och det är vår, och först ut att möta medborgare och väljare är Ulf Sjösten – tidigare kommunstyrelseordförande, riksdagsledamot och numera ordförande i stadsdelsnämnd öster. Hans och partiets budskap är precis som de första vårblommorna inget man häpnar av, men är ändå lika välkommet som krokus, snödroppar och påskliljor.

Tydligt och enkel ska det vara: ”Vi vill införa värdighetsgaranti inom äldrevården i Borås!”

Någon däremot? Knappast. Det finns ju redan i stadsdelsnämnd Öster och i en mängd andra kommuner i Sverige, och värdighetsgarantiförslaget ligger nu ute på remiss bland övriga nämnder.

Detta är inte en fråga som kommer att avgöra valet. Men det är en fråga som visar att politiken faktiskt kan formuleras så att det mest givna kan framstå som ett vårtecken.

(Mikael Hermansson)

Partislips inte nödvändig

En nyhet så här i EPP-kongressens elfte timma: Moderaternas representanter på plats har valt att inte delta i omröstningen om vem som ska bli gruppens kandidat till ordförandeposten i EU-kommissionen.

Att inte binda sig för en kandidat framstår som ett konsekvent ställningstagande, inte minst om man istället menar att inget namn ska vara uteslutet på förhand om det som efterfrågas är ”samförstånd bland medlemsstater och i Europaparlamentet om bästa möjliga ordförande för EU-kommissionen”, som Moderaternas delegationsledare i Europaparlamentet Gunnar Hökmark uttrycker det.

Och visst är det så.  ”Bästa möjliga kandidat” behöver inte nödvändigtvis vara det namn som står längst upp på de olika partigruppernas valaffischer. När det gäller EU-kommissionen måste ytterligare aspekter vägas in. När allt kommer omkring kan knappast partilojalitet vara avgörande för en uppgift som bygger på en verksamhet som ska stå fri från just uppenbara partipolitiska kopplingar.

Partislips och tjänstemannakostym matchar sällan varandra särskilt bra.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Vad är mest snuskigt – vespaåkandet eller den ekonomiska politiken?

François Hollande får frågor om sitt privatliv inför 600 journalister.
Foto scanpix

Strasbourg, onsdag 15 januari.

”Hoten mot rörligheten och Frankrikes ekonomiska läge, det är de allvarligaste utmaningarna för Europa just nu”, sa Gunnar Hökmark (M) med skärpa i tonen till svenska journalister under en informell pressträff idag. Och visst, mycket talar för att Moderaternas förstanamn i valet till Europaparlamentet och tillika krönikören på Borås Tidnings ledarsida har rätt i båda fall. Men att tala om ”Frankrike” och ”utmaning” i samma mening just denna dag är nästan att be om att få bli missförstådd.

Det mesta i och om Frankrike handlar för tillfället om den kärlekskranke presidenten François Hollandes förhållande till den påstådda älskarinnan, skådespelerskan Julie Gayet. En intrikat skvallerhistoria med verklighetsbakgrund. Det är visserligen inte första gången som en fransk president ertappas med byxorna nere. Inför en pryd omvärld har många mäktiga män kommit undan med sådant genom att förklara att ”sånt här förstår sig franska väljare på”. Men stämmer hälften av vad som nämns om François Hollande så är redan det för mycket.

(Här kan du ta del av dagens presskonferens som hölls på Elyséepalatset, och där presidenten försökte tala politik men alla bara ville höra honom förklara sig.)

Ty vad ska man egentligen tro när en socialistisk president får livvakterna att köra honom hals över huvud hem till en kvinna som i sin tur lånat en lägenhet av en väninna vars före detta man mördades och som hade kopplingar till den korsikanska maffian? Att han sätter landets bästa främst, att han vet vad han gör – eller att han bevisar tesen om att kåta män lätt blir dumma i huvudet?

Fråga USA:s förre president Bill Clinton. Eller ännu hellre Vitahuspraktikanten Monica Levinsky. Om man istället riktar frågan till presidentens officiella partner – Valérie Trierweiler, – så dröjer svaret ännu en tid. Hon är för tillfället intagen på klinik för ”depression”. På dagens presskonferens fick Hollande utstå förödmjukelsen att svara på frågan om Madame Trierweiler fortfarande var att betrakta som Frankrikes frist lady. Inte minst USA:s presidentpar lär vilja veta inför det franska statsbesöket om de ska bädda för en eller två – eller kanske tre – gäster.

När frågandet ändå är igång kan det vara värt att undra ett ögonblick om partiet kanske ändå skulle ha valt en annan Hollande som sin presidentkandidat. Och minst lika viktigt att få veta i sann skvallertidningsanda: Hade Ségolène Royal, Hollandes förra fru och kvinnan som Hollande konkurrerade bort från tronen, gjort ett bättre val av transport till och från sin eller sina eventuella älskare?

Så kanske det trots allt är bättre att ta Gunnar Hökmark på orden och se till andra aspekter av den franska sjukan än de för dagen så mediamässigt uppseendeväckande.

Hollande gick till val på en socialistisk agenda: Skattehöjningar och stora statliga satsningar och välfärdsprogram. Av detta har det hittills inte blivit annat än en rad svåröverträffade fiaskon. Arbetslösheten är över elva procent och därmed skyhögt över den svenska. De hundratusentals nya jobb som hans utbudspolitik skulle leda till har i själva verket lett till raka motsatsen. Statsskulden växer och underskottet är enorm. Det folkliga förtroendet för presidenten är lägre än det varit för någon annan president i modern tid, och ekonomin befinner sig i brant nedåtspiral. Kreditbetyget har sänkts vid ett flertal tillfällen.

Allt medan krisländer som Storbritannien och Irland fått fart på ekonomin igen, och Spanien och Portugal är på väg. Till och med Greklands statsfinanser är till viss del på väg att återställas, och detta halvårs ordförandeland i EU kan till och med visa på ett litet överskott just nu – även om statsskuldens andel av BNP har ökat igen. Det är i princip bara det socialistiskt styrda Frankrike som idag är riktigt, riktigt illa ute.

Då väljer landets president att sätta sig på vespan och åka till sin älskarinna.

Vad är det egentligen som är mest snuskigt i den här affären?

(Mikael Hermansson)