Tag Archives: Tyskland

Argentina – förlust i fotboll och i statsfinanser

Cristina_Fernández_de_Kirchner_-_Foto_Oficial_2

Det har länge gått dåligt för Argentina. Förlusten i VM mot Tyskland slog hårt mot självkänslan, och nu verkar det som att det som tidigare var ett av Sydamerikas mest framgångsrika länder står inför en riktigt allvarlig kris. För andra gången på 13 år står man inför statsbankrutt då ett antal hedgefonder har vägrat att acceptera en nedskrivning av landets lån.

Finansministern Axel Kicillof kallade dessa för ”gamar” och nu står hoppet till att landets banker vill ta över statens lån. Det återstår att se och oavsett vad som händer så kommer detta att få stora inrikespolitiska konsekvenser. Men förhoppningsvis kommer inte president Cristina Fernández de Kirchner att återuppliva den gamla retoriken om Falklandsöarna – las Malvinas – som hon tidigare använt för att öka sitt stöd på hemmaplanen.

Ögruppen utanför Argentinas kust har tillhört Storbritannien sedan tidigt 1800-tal och det knappa hundratalet invånare har alltid velat förbli brittiska. Men det har inte myndigheterna i Buenos Aires gått med på och 1982 utkämpades Falklandskriget då den argentinske militärdiktatorn Jorge Videla invaderade öarna för att stävja en inrikespolitisk kris.

Men han hade inte räknat med Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.

Tidigare har Kirchner gått i sin företrädares fotspår och använt ett högt tonläge om Falklandsöarna, vilket har föranlett brittiska regeringen att försäkra att man var beredd att åter försvara dem med vapen.

Förhoppningsvis är detta bara retorik, och förhoppningsvis kommer Argentinas regering att fokusera på att lösa den ekonomiska krisen.

(David Lindén)

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett symboliskt dödsfall

jaruzelski

I nyhetsflödet en kväll som denna blir det lätt fokus på det inrikespolitiska valresultatet. Trots att europaparlamentet faktiskt är världens största parlament och att majoriteten bland de svenska parlamentarikerna väger lätt om man jämför med alla andra medlemsländer. Dessutom blir det i den internationella bevakningen av valet stundtals ett för stort fokus på de tre största medlemsländerna Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Lite tillspetsat kan man säga att det är ett kvarvarande kalla krigsperspektiv, trots att tidigare östländer idag utgör en precis lika vital del av unionen som den västeuropeiska.

I vårt grannland Polen kan man exempelvis notera att det borgerliga regeringspartiet Platforma Obywatelska under ledning av premiärminister Donald Tusk återigen gör ett bra val. Men valet blev även historiskt av en helt annan anledning.

Nu ikväll dog nämligen Polens siste kommunistiske militärdiktator Wojciech Jaruzelski. Som ledare för en militärjunta införde han 1981 ett undantagstillstånd för att bekämpa den fristående fackföreningen Solidaritets krav på demokrati och som resultat flydde flera hundra tusentals polacker landet, varav många hamnade i Sverige.

Så det går att säga att det finns en symbolik i att ”mannen med de mörka glasögonen” dog samma dag som Polen genomförde ett fritt och demokratiskt val.

General Jaruzelski blev 90 år gammal.

(David Lindén)

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Annie Lööf bör inte lyssna på sina företrädare

Tok-Olle

Det är ett slitgöra att vara en före detta partiledare. Man bör vara tyst om sin efterträdare och man skall helst skriva sina memoarer när gamla antagonister är döda eller – åtminstone – pensionerade. Om man värnar om sitt gamla parti gör man så, men om man är mer mån om sin person och sitt varumärke gör man det diametralt motsatta.

Ett tillvägagångssätt som märks tydligt i debatten om Centerpartiet. De flesta observatörer torde vara överens om att partiet opinionsmässigt befinner sig i en nedåtgående spiral när det gäller väljarstöd. Men det beror inte på Annie Lööf då hon faktiskt har försökt att ideologiskt förnya partiet. Självfallet har hon mött motstånd, för de flesta politiska partier är i grunden konservativa rörelser, då medlemmarna föredrar att göra ”som de alltid har gjort”.

Tyvärr har Lööf inte fått det stöd av sina företrädare som hon borde ha kunnat förvänta sig.

Katarina Larsson skriver på BT:s ledarsida i morgon, lördag, om att Maud Olofsson och Centern är alltmer olika. Med anledning av hennes nyutgivna ”memoarer” som snarare handlar om skvaller än politiska reflektioner. Det är talande att hon gladeligen beskriver spelet kring FRA-omröstningen, men inte berör sin sejour på arbetsmarknadsdepartementet under Bildt regeringen 1991-1994, då hon tillsammans med dåvarande centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund förde en politisk som, milt uttryckt, var mer socialdemokratisk än Socialdemokraternas egen.

Den som verkligen bör ta åt sig äran – eller skulden – för början på partiets nedgång är Olof Johansson som var partiledare 1987-1998. Johansson avgick som miljöminister 1994, då han var emot Öresundsbron som han än idag envisas med att kalla för en ”fylleränna” och höll benhårt fast vid det kärnkraftsmotstånd, som andra miljöpartier likt det tyska har insett är direkt framstegsfientligt. Ty kärnkraften skadar bara då den missköts likt Tjernobyl, och generar stundtals skrämselhistorier likt det amerikanska Harrisburghaveriet 1979, även fast ingen reell skada skedde.

Annie Lööf bör fortsätta med att modernisera Centerpartiet. Förvisso kommer det att ta tid, men de kommer finnas i riksdagen också efter valet 2014 och – förhoppningsvis – ingå i en Alliansregering.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En tysk koalition som är så balanserad att den får underkänt av alla

I morgon blir Angela Merkel tysk kansler för ännu en mandatperiod. Hon ska ännu en gång vara regeringschef i en koalition med Socialdemokraterna. Men den här gången är det Merkel själv som riskerar att hamna i en situation där hennes eftermäle och Tysklands moraliska och politiska position som europeiskt föredöme äventyras.

Den koalitionsöverenskommelse som partierna förhandlat fram präglas, enligt Klaus Günther Deutsch och Barbara Böttcher vid Deutsche Banks forskningsavdelning, av något som bäst formuleras på franska: ”après moi, le déluge”.

Lite fascinerande är det allt, att tyska ekonomer väljer att uttrycka sig på franska när det är allvar. Men nu är det också ledartröjan i Europa som står på spel. Om koalitionsuppgörelsen med Socialdemokraterna innebär att Merkel inte längre kan agera med vetskapen om att ha fiskal och finansiell ordning och reda i den egna ekonomi, vad väger då Tysklands röst när andra ska fås att rätta in sig i ledet?

Deutsche Banks forskare är av den uppfattningen att uppgörelsens innehåll leder Tyskland i fel riktning inför en oviss framtid.

Först och främst har dagens socialdemokrater ansett det vara viktigt att göra om intet delar av det som förre socialdemokratiske kanslern Gerhard Schröder lyckades driva igenom, nämligen den så kallade Harz-reformen från 2003.

I denna slogs arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag samman till ett paket. Samtidigt infördes ett kontraktsförhållande mellan arbetssökande och arbetsförmedlare. Kritiker menade dock att detta var ett genombrott för en doktrin, eller kanske rättare sagt en människosyn, som gick ut på att människor med låga inkomster, dålig eller ofullständig utbildning eller var långtidsarbetslösa bara skulle ta arbete om de inte fick bidrag.

Rätt eller fel – såväl kort som längre arbetslöshet har minskat drastiskt. Men detta kan också ha samband med att socialdemokraten Schröder drev igenom arbetsmarknadslagar som gjorde det lättare att anpassa ett företags arbetsstyrka i förhållande till exempelvis utvecklingen på exportmarknaden. Nu införs minimilön på en nivå som ligger högre än vad kritikerna anser vara hållbart. Den innebär ett visst lyft för dem med lägst inkomster, men ifrågasätts då lönenivåerna varierar kraftigt i olika delar av Tyskland.

Men även skattepolitiken innebär ett problem. Kritiken mot överenskommelsen går ut på att det inte avses komma någon förändring av skattesystemet i tillväxtsvänlig riktning – alltså skattesänkningar. Men inte heller några särskilt dramatiska skattehöjningar är att vänta – vilket var vad Socialdemokraterna gick till val på. Likafullt växer budgetunderskottet med cirka 14 miljarder euro eftersom koalitionsregeringen gör satsningar på forskning, utbildning och utveckling utan att dra ner på annan, mindre produktiv offentlig verksamhet.

Även pensions- och socialpolitiken för underkänt. De reformer som man kommit överens om lär öka utgifterna i statsbudgeten med närmare 50 miljarder euro.

Energipolitiken, där Angela Merkel redan innan förhandlingarna med socialdemokraterna var sårbar för kritik, har inte förändrats. Fortfarande har tyska hushåll och industri att brottas med Europas högsta elkostnader. Klimatpolitiken bedöms inte heller vara kostnadseffektiv och subventionerna till förnybar energi är fortfarande höga.

Skarpaste, men dessvärre mest svepande kritiken, gäller dock EU-frågan. Grunden är dock densamma som i andra EU-länder – oviljan att fördjupa och skynda på tanken på en fördjupad politisk union.

Det finns ett gemensamt tänkande inom koalitionsregeringen som tycks gå ut på att det är tillväxten som ska rädda framtiden. Men inget i överenskommelsen kan sägas vara direkt tillväxtstimulerande. Det verkar snarare vara så att såväl Angela Merkel som Socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel hoppas få se en konjunkturuppgång lagom till mitten av mandatperioden, och på den vägen kunna rädda såväl regeringsmandatet som möjligheter att gå till väljarna 2017 och begära att de ska välsigna endera sidan med egen framgång.

Den tyska koalitionsregering som Angela Merkel nu tar ledningen över har lagt sig så mycket i mitten att alla former av alla ifrågasättanden framstår som ytterligheter. Socialdemokraterna har problem med sin vänsterflygel, som kräver mer av sociala reformer och skattehöjningar för att minska ”ojämlikheten”. Medan Merkels CDU har sitt bayerska systerparti CDU:s känslor att ta på allvar.

Kanske är det inte så dumt tänkt med det där franska omdömet – men med tanke på att det är en koalition så borde det väl heta ”efter oss syndafallet”?

(Mikael Hermansson)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vakna väljare, sovande svenskar

Att följa det tyska förbundsdagsvalet har varit intressant. Inte minst på grund av att det som hänt i årets valrörelse är en försmak av framtiden. Men först börjar jag i en del av valrörelsen, nämligen där det tyska mött det svenska. Tidigt förvånades jag av att så få journalister och kommentatorer verkade förstå vad europeisk kristdemokrati är och hur denna politiska tradition skiljer sig från sin svenska och nordiska motsvarighet.

I Tyskland är det CDU som är statsbärande. Normalt ett problematiskt begrepp, då statsbärande många gånger uppfattas som synonym till statsägande. Det vill säga att vara det parti som i hög utsträckning anger tonen för vad som är ”det rätta”. Med rötterna i katolsk socialpolitisk reformrörelse under senare hälften av 1800-talet har kristdemokratin dominerat på kontinenten. Det har varit en tydlig riktningvisare och skapare av den europeiska välfärdsstaten, och har till skillnad mot den svenska modellen bättre lyckats ta till vara på breda samhällsgruppers intresse av delaktighet och ansvarstagande.

Denna politiska inriktning bygger på ansvarstagande för de framgångar som samhället redan har vunnit, och på förmågan att ta nya steg framåt utan att äventyra möjligheten till alternativa lösningar. Europeisk kristdemokrati är inte den enda vägens politik.

En som förstått vilka dimensioner som ryms i ordet kristdemokrati på kontinenten, och särskilt i Tyskland, är förre EU-parlamentarikern Jan Andersson (S) i Helsingborg. På sin blogg skriver han idag följande:

”… det kristdemokratiska partiet skiljer sig en hel del från de svenska moderaterna. T.ex när det gällde Laval-frågan stod de tyska kristdemokraterna betydligt närmare oss socialdemokrater än de svenska moderaterna.”

Men när tysk politik uppmärksammas i Sverige så är denna aspekt av dominans och bred förankring som bortblåst. Då är det istället så att denna tradition av ansvarstagande, samarbete och stabila framsteg ett problem.

När förläggaren och kulturpersonligheten Svante Weyler, som verkligen kan Tyskland, skriver i Expressen så gör han det utifrån en socialdemokratisk agenda. Han lånar röster av flera aktiva socialdemokrater på vänsterkanten för att få fram bilden av att CDU medvetet skulle ha kört med ”dumning down”-taktik den här gången; Ju färre som röstar desto bättre.

Så här låter han partiveteranen Walter Stützle säga:

– Man måste ta av sig hatten för Merkel, hon har lyckats med det som ingen annan har lyckats med i tysk efterkrigspolitik. Hon har sövt ner ett helt folk. Ni har jobbat hårt, säger hon till oss, ni har gjort er förtjänta av lite vila. Sätt er i solen, ta en tupplur, Mutti är hemma nu, jag kommer snart med lite soppa.

Samma tema har Aftonbladets ledarsida lämnat utrymme åt, vilket i och för sig är rimligt att förvänta sig. Kan man inte förklara bort en ledade center-högerpolitikers framtoning på annat sätt, så kan man lika gärna säga som Stützie att Angela Merkel har sövt ner folket.

Om tyska väljare föredrar kristdemokratiskt framåtskridande framför vänsteralternativa utvecklingsmodeller så torde det väl också synas i valresultat. Och årets valresultat är ju just detta, en bekräftelse på att det är Merkels modell som har den största samhällsförankringen.

Detta beskriver Weyler som ett tillstånd av sömn! Hade man varit vakna hade vänstern vunnit!

En sådan verklighetsbild kan säkert fungera som tröst och ursäkt för dåliga vänsterval – alla vänsterpartiet gick dåligt i år – men den berättar ju först och främst något om betraktaren.

Att han ser det han vill se, oavsett vad som sedan har hänt.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Merkels mirakel uppenbaras

Angela Merkel, Joachim SauerCDU ser nu ut att hamna någonstans runt 42 procent av rösterna, vilket är en kraftfull uppgång sedan valet 2009 med drygt åtta procent. Socialdemokraterna verkar göra sitt näst sämsta val någonsin med cirka 26 procent. Det sämsta valet var det förra valet, men förbättningen är endast 2,5 procent.

Riktigt illa ligger FDP – det parti som länge varit kungamakare i tysk politik – som nu verkar backa med över tio procent. Det verkar som om det liberala och företagarvänliga partiet inte klarar femprocentsspärren till förbundsdagen.

Även de gröna går bakåt och Die Linke – de gamla kommunisterna i ny kläder – håller sig på strax över åtta procent. Det är inte oväntat. Tysland har tappat humöret med de gröna sedan el- och uppvärmningspriserna stigit dramatiskt sedan beslutet om att lägga ner kärnkraften fattades. ”Energiwende” drabbar de gröna medan Angela Merkels kristdemokrater, som var regeringsparti när beslutet fattades, snarare tycks vinna trots den klyfta som uppstått i samhället och som numera kallas ”energifattigdomen”. Många har helt enkelt fått det mycket sämre efter den snabba omsvängningen i energipolitiken.

Detta om något visar att valet främst handlat om trovärdigt ledarskap och stabilitet. De gröna däremot, har fått känna av väljarnas vrede.

Det mest spännande just nu är om EU-skeptiska och invandringskritiska AfD – Alternative für Deutschland – ska komma in. Senaste prognosen låg partiet på 4,9 procent.

Valdeltagandet har ökat med cirka tre procent och hamnar i år på 73 procent av 61 miljoner röstberättigade tyskar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Merkel på väg mot egen majoriet

Germany Election

Just nu pågår något mycket intressant och ovanligt. Angela Merkels CDU tillsammans med systerpartiet CSU håller på att få egen majoritet i förbundsdagen. Om mandatfördelningen som den står i skrivande stund håller sig, så slutar valet med ett mandats övervikt. Därmed behöver det varken bli liten koalition – om FDP kommer in, vilket verkar tveksamt just nu – eller en stor med Socialdemokraterna.

Om resultatet står sig, eller om det faktiskt blir bättre än prognoserna säger, då är det första gången sedan CDU:s partiledare hette Konrad Adenauer som Tyskland kan få en majoritetsregering utan att denna utgör ett flerpartisamarbete. Förra gången var Året 1957 och Adenauers politiska profil i det valet var som hans sentida efterträdare främst byggd på förmedla trygghet och stabilitet.”Inga experiment!” var hans motto, något som ”Mutti” Merkel gärna skriver under på.”

Vill du läsa mer om det tyska valet? Det här har BT:s ledarredaktion skrivit under september månad:

Först val – sedan avspark (Krönika fredag 2013-09-20)

”Peerlusconis” fingerfärdighet kan straffa sig (Krönika tisdag 2013-09-17)

Har hon valet i sina händer? (Krönika fredag 2013-09-13)

Stabiliteten väger tyngst i valet (Ledare 2013-09-03)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized