Argentina – förlust i fotboll och i statsfinanser

Det har länge gått dåligt för Argentina. Förlusten i VM mot Tyskland slog hårt mot självkänslan, och nu verkar det som att det som tidigare var ett av Sydamerikas mest framgångsrika länder står inför en riktigt allvarlig kris. För andra gången på 13 år står man inför statsbankrutt då ett antal hedgefonder har vägrat att acceptera en nedskrivning av landets lån.

Finansministern Axel Kicillof kallade dessa för ”gamar” och nu står hoppet till att landets banker vill ta över statens lån. Det återstår att se och oavsett vad som händer så kommer detta att få stora inrikespolitiska konsekvenser. Men förhoppningsvis kommer inte president Cristina Fernández de Kirchner att återuppliva den gamla retoriken om Falklandsöarna – las Malvinas – som hon tidigare använt för att öka sitt stöd på hemmaplanen.

Ögruppen utanför Argentinas kust har tillhört Storbritannien sedan tidigt 1800-tal och det knappa hundratalet invånare har alltid velat förbli brittiska. Men det har inte myndigheterna i Buenos Aires gått med på och 1982 utkämpades Falklandskriget då den argentinske militärdiktatorn Jorge Videla invaderade öarna för att stävja en inrikespolitisk kris.

Men han hade inte räknat med Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher.

Tidigare har Kirchner gått i sin företrädares fotspår och använt ett högt tonläge om Falklandsöarna, vilket har föranlett brittiska regeringen att försäkra att man var beredd att åter försvara dem med vapen.

Förhoppningsvis är detta bara retorik, och förhoppningsvis kommer Argentinas regering att fokusera på att lösa den ekonomiska krisen.

(David Lindén)

Ett symboliskt dödsfall

I nyhetsflödet en kväll som denna blir det lätt fokus på det inrikespolitiska valresultatet. Trots att europaparlamentet faktiskt är världens största parlament och att majoriteten bland de svenska parlamentarikerna väger lätt om man jämför med alla andra medlemsländer. Dessutom blir det i den internationella bevakningen av valet stundtals ett för stort fokus på de tre största medlemsländerna Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Lite tillspetsat kan man säga att det är ett kvarvarande kalla krigsperspektiv, trots att tidigare östländer idag utgör en precis lika vital del av unionen som den västeuropeiska.

I vårt grannland Polen kan man exempelvis notera att det borgerliga regeringspartiet Platforma Obywatelska under ledning av premiärminister Donald Tusk återigen gör ett bra val. Men valet blev även historiskt av en helt annan anledning.

Nu ikväll dog nämligen Polens siste kommunistiske militärdiktator Wojciech Jaruzelski. Som ledare för en militärjunta införde han 1981 ett undantagstillstånd för att bekämpa den fristående fackföreningen Solidaritets krav på demokrati och som resultat flydde flera hundra tusentals polacker landet, varav många hamnade i Sverige.

Så det går att säga att det finns en symbolik i att ”mannen med de mörka glasögonen” dog samma dag som Polen genomförde ett fritt och demokratiskt val.

General Jaruzelski blev 90 år gammal.

(David Lindén)

 

Annie Lööf bör inte lyssna på sina företrädare

Det är ett slitgöra att vara en före detta partiledare. Man bör vara tyst om sin efterträdare och man skall helst skriva sina memoarer när gamla antagonister är döda eller – åtminstone – pensionerade. Om man värnar om sitt gamla parti gör man så, men om man är mer mån om sin person och sitt varumärke gör man det diametralt motsatta.

Ett tillvägagångssätt som märks tydligt i debatten om Centerpartiet. De flesta observatörer torde vara överens om att partiet opinionsmässigt befinner sig i en nedåtgående spiral när det gäller väljarstöd. Men det beror inte på Annie Lööf då hon faktiskt har försökt att ideologiskt förnya partiet. Självfallet har hon mött motstånd, för de flesta politiska partier är i grunden konservativa rörelser, då medlemmarna föredrar att göra ”som de alltid har gjort”.

Tyvärr har Lööf inte fått det stöd av sina företrädare som hon borde ha kunnat förvänta sig.

Katarina Larsson skriver på BT:s ledarsida i morgon, lördag, om att Maud Olofsson och Centern är alltmer olika. Med anledning av hennes nyutgivna ”memoarer” som snarare handlar om skvaller än politiska reflektioner. Det är talande att hon gladeligen beskriver spelet kring FRA-omröstningen, men inte berör sin sejour på arbetsmarknadsdepartementet under Bildt regeringen 1991-1994, då hon tillsammans med dåvarande centerpartistiske arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund förde en politisk som, milt uttryckt, var mer socialdemokratisk än Socialdemokraternas egen.

Den som verkligen bör ta åt sig äran – eller skulden – för början på partiets nedgång är Olof Johansson som var partiledare 1987-1998. Johansson avgick som miljöminister 1994, då han var emot Öresundsbron som han än idag envisas med att kalla för en ”fylleränna” och höll benhårt fast vid det kärnkraftsmotstånd, som andra miljöpartier likt det tyska har insett är direkt framstegsfientligt. Ty kärnkraften skadar bara då den missköts likt Tjernobyl, och generar stundtals skrämselhistorier likt det amerikanska Harrisburghaveriet 1979, även fast ingen reell skada skedde.

Annie Lööf bör fortsätta med att modernisera Centerpartiet. Förvisso kommer det att ta tid, men de kommer finnas i riksdagen också efter valet 2014 och – förhoppningsvis – ingå i en Alliansregering.

(David Lindén)

En tysk koalition som är så balanserad att den får underkänt av alla

I morgon blir Angela Merkel tysk kansler för ännu en mandatperiod. Hon ska ännu en gång vara regeringschef i en koalition med Socialdemokraterna. Men den här gången är det Merkel själv som riskerar att hamna i en situation där hennes eftermäle och Tysklands moraliska och politiska position som europeiskt föredöme äventyras.

Den koalitionsöverenskommelse som partierna förhandlat fram präglas, enligt Klaus Günther Deutsch och Barbara Böttcher vid Deutsche Banks forskningsavdelning, av något som bäst formuleras på franska: ”après moi, le déluge”.

Lite fascinerande är det allt, att tyska ekonomer väljer att uttrycka sig på franska när det är allvar. Men nu är det också ledartröjan i Europa som står på spel. Om koalitionsuppgörelsen med Socialdemokraterna innebär att Merkel inte längre kan agera med vetskapen om att ha fiskal och finansiell ordning och reda i den egna ekonomi, vad väger då Tysklands röst när andra ska fås att rätta in sig i ledet?

Deutsche Banks forskare är av den uppfattningen att uppgörelsens innehåll leder Tyskland i fel riktning inför en oviss framtid.

Först och främst har dagens socialdemokrater ansett det vara viktigt att göra om intet delar av det som förre socialdemokratiske kanslern Gerhard Schröder lyckades driva igenom, nämligen den så kallade Harz-reformen från 2003.

I denna slogs arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag samman till ett paket. Samtidigt infördes ett kontraktsförhållande mellan arbetssökande och arbetsförmedlare. Kritiker menade dock att detta var ett genombrott för en doktrin, eller kanske rättare sagt en människosyn, som gick ut på att människor med låga inkomster, dålig eller ofullständig utbildning eller var långtidsarbetslösa bara skulle ta arbete om de inte fick bidrag.

Rätt eller fel – såväl kort som längre arbetslöshet har minskat drastiskt. Men detta kan också ha samband med att socialdemokraten Schröder drev igenom arbetsmarknadslagar som gjorde det lättare att anpassa ett företags arbetsstyrka i förhållande till exempelvis utvecklingen på exportmarknaden. Nu införs minimilön på en nivå som ligger högre än vad kritikerna anser vara hållbart. Den innebär ett visst lyft för dem med lägst inkomster, men ifrågasätts då lönenivåerna varierar kraftigt i olika delar av Tyskland.

Men även skattepolitiken innebär ett problem. Kritiken mot överenskommelsen går ut på att det inte avses komma någon förändring av skattesystemet i tillväxtsvänlig riktning – alltså skattesänkningar. Men inte heller några särskilt dramatiska skattehöjningar är att vänta – vilket var vad Socialdemokraterna gick till val på. Likafullt växer budgetunderskottet med cirka 14 miljarder euro eftersom koalitionsregeringen gör satsningar på forskning, utbildning och utveckling utan att dra ner på annan, mindre produktiv offentlig verksamhet.

Även pensions- och socialpolitiken för underkänt. De reformer som man kommit överens om lär öka utgifterna i statsbudgeten med närmare 50 miljarder euro.

Energipolitiken, där Angela Merkel redan innan förhandlingarna med socialdemokraterna var sårbar för kritik, har inte förändrats. Fortfarande har tyska hushåll och industri att brottas med Europas högsta elkostnader. Klimatpolitiken bedöms inte heller vara kostnadseffektiv och subventionerna till förnybar energi är fortfarande höga.

Skarpaste, men dessvärre mest svepande kritiken, gäller dock EU-frågan. Grunden är dock densamma som i andra EU-länder – oviljan att fördjupa och skynda på tanken på en fördjupad politisk union.

Det finns ett gemensamt tänkande inom koalitionsregeringen som tycks gå ut på att det är tillväxten som ska rädda framtiden. Men inget i överenskommelsen kan sägas vara direkt tillväxtstimulerande. Det verkar snarare vara så att såväl Angela Merkel som Socialdemokraternas partiledare Sigmar Gabriel hoppas få se en konjunkturuppgång lagom till mitten av mandatperioden, och på den vägen kunna rädda såväl regeringsmandatet som möjligheter att gå till väljarna 2017 och begära att de ska välsigna endera sidan med egen framgång.

Den tyska koalitionsregering som Angela Merkel nu tar ledningen över har lagt sig så mycket i mitten att alla former av alla ifrågasättanden framstår som ytterligheter. Socialdemokraterna har problem med sin vänsterflygel, som kräver mer av sociala reformer och skattehöjningar för att minska ”ojämlikheten”. Medan Merkels CDU har sitt bayerska systerparti CDU:s känslor att ta på allvar.

Kanske är det inte så dumt tänkt med det där franska omdömet – men med tanke på att det är en koalition så borde det väl heta ”efter oss syndafallet”?

(Mikael Hermansson)

Vakna väljare, sovande svenskar

Att följa det tyska förbundsdagsvalet har varit intressant. Inte minst på grund av att det som hänt i årets valrörelse är en försmak av framtiden. Men först börjar jag i en del av valrörelsen, nämligen där det tyska mött det svenska. Tidigt förvånades jag av att så få journalister och kommentatorer verkade förstå vad europeisk kristdemokrati är och hur denna politiska tradition skiljer sig från sin svenska och nordiska motsvarighet.

I Tyskland är det CDU som är statsbärande. Normalt ett problematiskt begrepp, då statsbärande många gånger uppfattas som synonym till statsägande. Det vill säga att vara det parti som i hög utsträckning anger tonen för vad som är ”det rätta”. Med rötterna i katolsk socialpolitisk reformrörelse under senare hälften av 1800-talet har kristdemokratin dominerat på kontinenten. Det har varit en tydlig riktningvisare och skapare av den europeiska välfärdsstaten, och har till skillnad mot den svenska modellen bättre lyckats ta till vara på breda samhällsgruppers intresse av delaktighet och ansvarstagande.

Denna politiska inriktning bygger på ansvarstagande för de framgångar som samhället redan har vunnit, och på förmågan att ta nya steg framåt utan att äventyra möjligheten till alternativa lösningar. Europeisk kristdemokrati är inte den enda vägens politik.

En som förstått vilka dimensioner som ryms i ordet kristdemokrati på kontinenten, och särskilt i Tyskland, är förre EU-parlamentarikern Jan Andersson (S) i Helsingborg. På sin blogg skriver han idag följande:

”… det kristdemokratiska partiet skiljer sig en hel del från de svenska moderaterna. T.ex när det gällde Laval-frågan stod de tyska kristdemokraterna betydligt närmare oss socialdemokrater än de svenska moderaterna.”

Men när tysk politik uppmärksammas i Sverige så är denna aspekt av dominans och bred förankring som bortblåst. Då är det istället så att denna tradition av ansvarstagande, samarbete och stabila framsteg ett problem.

När förläggaren och kulturpersonligheten Svante Weyler, som verkligen kan Tyskland, skriver i Expressen så gör han det utifrån en socialdemokratisk agenda. Han lånar röster av flera aktiva socialdemokrater på vänsterkanten för att få fram bilden av att CDU medvetet skulle ha kört med ”dumning down”-taktik den här gången; Ju färre som röstar desto bättre.

Så här låter han partiveteranen Walter Stützle säga:

– Man måste ta av sig hatten för Merkel, hon har lyckats med det som ingen annan har lyckats med i tysk efterkrigspolitik. Hon har sövt ner ett helt folk. Ni har jobbat hårt, säger hon till oss, ni har gjort er förtjänta av lite vila. Sätt er i solen, ta en tupplur, Mutti är hemma nu, jag kommer snart med lite soppa.

Samma tema har Aftonbladets ledarsida lämnat utrymme åt, vilket i och för sig är rimligt att förvänta sig. Kan man inte förklara bort en ledade center-högerpolitikers framtoning på annat sätt, så kan man lika gärna säga som Stützie att Angela Merkel har sövt ner folket.

Om tyska väljare föredrar kristdemokratiskt framåtskridande framför vänsteralternativa utvecklingsmodeller så torde det väl också synas i valresultat. Och årets valresultat är ju just detta, en bekräftelse på att det är Merkels modell som har den största samhällsförankringen.

Detta beskriver Weyler som ett tillstånd av sömn! Hade man varit vakna hade vänstern vunnit!

En sådan verklighetsbild kan säkert fungera som tröst och ursäkt för dåliga vänsterval – alla vänsterpartiet gick dåligt i år – men den berättar ju först och främst något om betraktaren.

Att han ser det han vill se, oavsett vad som sedan har hänt.

Merkels mirakel uppenbaras

CDU ser nu ut att hamna någonstans runt 42 procent av rösterna, vilket är en kraftfull uppgång sedan valet 2009 med drygt åtta procent. Socialdemokraterna verkar göra sitt näst sämsta val någonsin med cirka 26 procent. Det sämsta valet var det förra valet, men förbättningen är endast 2,5 procent.

Riktigt illa ligger FDP – det parti som länge varit kungamakare i tysk politik – som nu verkar backa med över tio procent. Det verkar som om det liberala och företagarvänliga partiet inte klarar femprocentsspärren till förbundsdagen.

Även de gröna går bakåt och Die Linke – de gamla kommunisterna i ny kläder – håller sig på strax över åtta procent. Det är inte oväntat. Tysland har tappat humöret med de gröna sedan el- och uppvärmningspriserna stigit dramatiskt sedan beslutet om att lägga ner kärnkraften fattades. ”Energiwende” drabbar de gröna medan Angela Merkels kristdemokrater, som var regeringsparti när beslutet fattades, snarare tycks vinna trots den klyfta som uppstått i samhället och som numera kallas ”energifattigdomen”. Många har helt enkelt fått det mycket sämre efter den snabba omsvängningen i energipolitiken.

Detta om något visar att valet främst handlat om trovärdigt ledarskap och stabilitet. De gröna däremot, har fått känna av väljarnas vrede.

Det mest spännande just nu är om EU-skeptiska och invandringskritiska AfD – Alternative für Deutschland – ska komma in. Senaste prognosen låg partiet på 4,9 procent.

Valdeltagandet har ökat med cirka tre procent och hamnar i år på 73 procent av 61 miljoner röstberättigade tyskar.

Merkel på väg mot egen majoriet

Just nu pågår något mycket intressant och ovanligt. Angela Merkels CDU tillsammans med systerpartiet CSU håller på att få egen majoritet i förbundsdagen. Om mandatfördelningen som den står i skrivande stund håller sig, så slutar valet med ett mandats övervikt. Därmed behöver det varken bli liten koalition – om FDP kommer in, vilket verkar tveksamt just nu – eller en stor med Socialdemokraterna.

Om resultatet står sig, eller om det faktiskt blir bättre än prognoserna säger, då är det första gången sedan CDU:s partiledare hette Konrad Adenauer som Tyskland kan få en majoritetsregering utan att denna utgör ett flerpartisamarbete. Förra gången var Året 1957 och Adenauers politiska profil i det valet var som hans sentida efterträdare främst byggd på förmedla trygghet och stabilitet.”Inga experiment!” var hans motto, något som ”Mutti” Merkel gärna skriver under på.”

Vill du läsa mer om det tyska valet? Det här har BT:s ledarredaktion skrivit under september månad:

Först val – sedan avspark (Krönika fredag 2013-09-20)

”Peerlusconis” fingerfärdighet kan straffa sig (Krönika tisdag 2013-09-17)

Har hon valet i sina händer? (Krönika fredag 2013-09-13)

Stabiliteten väger tyngst i valet (Ledare 2013-09-03)

Många partier, många ansikten

Överst från vänster Angela Merkel, CDU. Horst Seehöfer, CSU, Peer Steinbrück, SPD, Bernd Lucke, AfD, Katja Kipping och Bernd Riexinger, Die Linke, Jürgen Trittin, DG, Philipp Rösler, FDP och Sebastian Nerz, Piratpartiet.

De senaste veckorna har BT:s ledarredaktion återkommande skrivit om det tyska valet. Varför är nog inte den mest relevanta av frågor. Vårt södra grannland är Europas ledande nation, politiskt såväl som ekonomiskt. Det är svar nog. Samtidigt är kunskaperna om tysk politik och partiväsende relativt liten. Vi känner nog främst till Angela Merkel och kan till nöds namnge Socialdemokraternas senaste partiledare – Peer Steinbrück. I Sverige mer kända sossar är istället Willy Brandt, Helmut Schmidt och Gerhard Schröder.

Joschka Fischer är väl den gröna politiker som sticker ut. Men vem leder FDP, Die Grünen eller Alternativ für Deutschland idag?

Då blir det jobbigare.

CDU – Det kristdemokratiska centerhögerpartiet bildades efter andra världskriget men har sina rötter i det gamla katolska Centerpartiet, grundat 1870. Leds idag av Angela Merkel men har hittills levererat fem ur sina led till förbundskanslersämbetet av åtta möjliga sedan 1949. Det är ur CDU som den tyska samhällsmodellen – den sociala marknadsekonomin – har uppstått. Denna bygger på ett avståndstagande från såväl socialism som ultraliberalism, och har istället valt att betona statens betydelse för bra förutsättningar för näringslivet, låg arbetslöshet och social välfärd. Partiet har traditionellt sina starkaste fästen i södra och västa Tyskland.

I år går man till val på stabilitet, personifierad av Angela Merkel.

SPD – Socialdemokraterna uppstod ur 1800-talets marxistiska fackföreningsrörelse och brukar betona att de först och främst representerar den tyska arbetarklassen. Idag har man sin främsta förankring i de stora industristäderna i de protestantiska delarna av norra Tyskland. Willy Brandt var den förste socialdemokraten som iklädde sig kanslersämbetet och partiet har lett koalitioner under närmare 20 år. Under Gerhard Schröder genomförde partiet 2003 ett antal mycket omstridda välfärdsreformer vilka ledde till omfattande valförluster i delstatsvalen och att många medlemmar lämnade partiet. När SPD ingick koalition med CDU mellan 2005 till 2009 förlorade partiet stort i opinionsstöd.

Idag leds partiet av Peer Steinbrück, som var finansminister under koalitionsregeringen, men som nu är mest känd för att ofta säga saker som han sedan får äta upp. Partiet går till val på skattehöjningar, minimilön och att hårdare reglera bankernas verksamhet.

FPD – Fridemokraterna är ett liberalt parti som vill ta tillvara näringslivets intressen. Samtidigt är partiet mest känt för att ständigt befinna sig i koalition med antingen CDU eller Socialdemokraterna. I årets val är det Philipp Rösler som leder ett parti som skakats av flera interna konflikter på kort tid.

De Gröna – såg dagens ljus som ett parti för knäppstarar som konkurrerade om utrymmet med pacifister och miljövänner. 1983 kom partiet in i förbundsdagen och 1998 inledde man ett koalitionssamarbete med Socialdemokraterna. Då valde partiet att övergick sin strikta antimilitarism och under dåvarande utrikesministern och partiledaren Joschka Fischer röstade partiet för att Tyskland skulle delta i Natobombningarna av Jugoslavien 1999. Under Fischers ledning välkomnade partiet USA:s krig i Afghanistan. De grönas väljarbas är numera i första hand höginkomsttagare och akademiker, bosatta i de stora städerna. 2011 gjorde partiet stora framgångar i valet i en av Tysklands rikaste delstater, Baden-Würtemberg.

Katrin Göring-Eckardt och Jürgen Trittin är partiets främsta kandidater i årets val.

Die Linke – är en sammanslagning av det gamla östtyska kommunistpartiets efterföljare, PDS, och en missnöjesgruppering på vänsterkanten som består av fackföreningsfolk och avhoppare från Socialdemokraterna. Ironiskt nog är partifärgen skär, vilket kan förklaras av att Die Linke i första hand lever på missnöjda vänsterväljare från Socialdemokraterna, som såg dåvarande partiledaren Gerhard Schröders välfärdsreformer som högerpolitik. Det har gått dåligt för partiet i de västra delarna av Tyskland, men Die Linke har lyckats hålla intresset upp i öst. Man ingår som samarbetsparti i delstatsregeringen i Brandenburg och har 76 mandat i den sittande förbundsdagen.

Partiet har delat ledarskap. Katja Kipping och Bernd Riexinger utsågs att leda partiet 2012.

CSU – är ett konservativt parti som har sina rötter i Bayern men som ställer upp i förbundsdagsvalet i hela landet. I valet förra söndagen fick partiet egen majoritet i delstatsparlamentet. CSU är systerparti till CDU och har tre ministrar i regeringen idag. Partiet leds av Horst Seehöfer, och är inte endast ett vänligt syskon till stora CDU utan kan många gånger ställa hårda krav för sin lojalitet. Nu senast var det ett vårdnadsbidrag till mödrar som stannar hemma med sina barn som CSU pressade på Angela Merkel.

Piratpartiet – har kopierat den svenska motsvarigheten och har ni börjat göra sig påmint i tysk politik. Partiet fick nära nio procent av rösterna i Berlins stadsval 2011. Frihetpå nätet, motstånd mot övervakning och frihetsfrågor är partiets centrala teman i valrörelsen. Men opinionen är inte nådigt mot uppstickarna. Hittills har de knappt nått mer än två procent. Det krävs fem procent för att ta sig in i förbundsdagen. Partiet leds av Sebastian Nerz.

AfD – Alternativ för Tyskland kan sägas utgöra en motsvarighet till svenska Junilistan som dansade en mandatperiod i EU-parlamentet. Partiet bildades så nära valet som i april i år och leds av Bernd Lucke, professor i nationalekonomi vid universitetet i Hamburg. Partiledarens profil stämmer väl överens med partiets kärntrupp – höginkomsttagare, akademiker, företagare som alla har det gemensamt att man inte gillar attt Tysklands ekonomi ska utgöra garant för länder som inte sköter sin ekonomi. Partiet vill lämna euron. Främst hotar partiet Angela Merkels CDU. Det finns många EU-skeptiker bland kristdemokraterna, men Merkels person har hållit dessa kvar i partiet.

Missnöjet går ut över rörligheten

Det är inte bara i Sverige som medborgarnas förtroende för EU sjunker. Just nu har det stora europeiska projektet få nära och trogna vänner. En del av förtroendeförlusten är dock en konsekvens av att unionen får ta på sig skulden för fler nationella tillkortakommanden och oförmågor än på länge.

I många fall är det fråga om ren desinformation: Det är inte EU som orsakat Greklands eller Cyperns kriser. Dessa uppstod som en konsekvens av inhemsk politik och prioritering, insvepta i en retorik som dröp av politisk populism.

En annan orsak till ökat missnöje med EU är den fria rörlighetens konsekvenser. Eller rättare sagt, med hur denna anses utsätta de nationella välfärdssystemen för oöverstigliga påfrestningar. Rädslan för så kallad ”social turism” har gradvis vuxit sig stark, och har därmed kommit att bli ett inslag i den politiska debatten där det inte främst är de mer extrema rösterna som hörs mest. Utan de normalt ansvarstagande och stabila.

I ett förslag till EU-kommission om att begränsa rörligheten har Storbritanniens, Tysklands, Österrikes och Hollands regeringar samlat sig kring tanken på att dagens tremånadersregel skulle utsträckas till en sex månader. Så länge skulle den enskilde migrantens ursprungsland få stå för välfärden i form av a-kassa, socialbidrag och liknande. Först därefter skulle detta bli en angelägenhet för det nya landet.

En förklaring till detta, och som inte handlar om kortsiktig populism, är att många EU-länder har trygghetssystem som genomgående är statliga, eller som är statligt reglerade. De utgör rättigheter som följer med medborgarskapet, medan det i några fall handlar om att den enskilde individen måste kvalificera sig för att få tillgång till välfärd. Den svenska a-kassan är en sådan institution.

Inte minst för Storbritannien spelar den så kallade ”sociala turismen” en betydande roll i det växande missnöjet med EU av just detta skäl. I generationer har det sagts i brittisk debatt att de som kommer till landet alldeles för lätt får del av det som andra har byggt upp. Missnöjet är tydligast när det gäller tillgång till bostadsmarknaden.

Här finns en större motsättning som spökar, nämligen frågan om varför man över huvud taget utvecklar så omfattande och generösa bidragssystem och trygghetsnät så att dessa kan hota såväl ekonomin som sammanhållningen i samhället när de utmanas.

Det brittiska systemet med ”social housing” har garanterat alla en bostad, oavsett om man arbetar eller ej. Det kan tyckas vara en rättighet som fler i Europa borde ha tillgång till. Men samtidigt har sådana allomfattande och mycket generösa trygghetssystem en baksida, att när de utmanas så blir de snabbt ohållbara. Ju fler om bor i bostäder som de själva inte betalar för, desto högre blir utgiften för alla andra som, förutom att betala sin egen bostad, ska betala andras via skattsedeln.

I Sverige har det framför allt varit socialförsäkringarna och a-kassan som fått liknande konsekvenser. Generösa regler för förtids- och sjukpension gjorde det attraktivt för regeringar att reglera konsekvenserna av förändringar inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Den som inte fick eller sökte jobb efter varsel och uppsägning kunde leva relativt bekvämt på en a-kassa som gav marginellt mindre än lönen.

Detta har aldrig varit någon hemlighet. I många länder i Europa har det snarare varit accepterat och ingått som en del i kontraktet mellan väljare och politiker att det ska gå att leva så här. Men i takt med att dessa omfattande och mycket dyra trygghetssystem urholkas – genom att fler utnyttjar dem, ersättningsnivåerna inte anpassas eller att rättigheterna blir allt fler och allt mer omfattande – så blir priset så mycket högre när det blir dags att reformera dem.

Detta är uteslutande en inhemsk konflikt; det finns inga alleuropeiska trygghetssystem. I det läget blir det frestande att lägga skulden på utifrån kommande hot. Minns hur statsminister Göran Persson i samband med EU:s utvidgning varnade för social turism från de forna östatsländer som i början av 2000-talet blev medlemmar i unionen.

Så Storbritanniens, Tysklands, Österrikes och Hollands förslag ska betraktas utifrån detta dilemma, att det i första hand inte är de rörliga EU-medborgarna som är problemet utan istället de allomfattande välfärdssystemens omfattning och ekonomiska tyngd som ställer till det. Tvärtom kan man konstatera att fri rörlighet är den rättighet som EU-medborgare över lag håller högst när det gäller unionens fördelar, men att bara cirka tre procent – 13,6 miljoner – som har flyttat på sig. De som rör på sig inom unionen gör det i förkrossande stor andel på grund av yrke och karriär, och inte på grund av sociala trygghetssystemens utformning.

Tre månader eller sex månader spelar mindre roll. Det är själva argumentationen och den inhemska debatten som är problemet. Ska man försvara nationella trygghetssystem ska man göra det med blanka vapen, och inte smutsa ner sig själva, politiken och den europeiska unionens anseende genom att peka på den lilla minoritet som rör sig över gränserna.

Det är inte i den gruppen som problemen finns, och det är heller inte dessa ambitiösa landbytare som hotar välfärden. Den hotas av en politisk debatt där oförmågan att ta ansvar för sina egna beslut istället gör EU till den skyldige.

 

EU-beslut ger hopp om minskad bidöd

Nyss beslutade EU-kommissionen att det ska införa ett tvåårigt förbud mot tre så kallade neonikotinoider – bekämpningsmedel som utgör ett dödligt hot mot bin.

Det var i mars som EU:s expertkommitté inte kunde komma överens om ett förbud. EU:s egen myndighet för livsmedelssäkerhet däremot, var tydlig med att neonikotinoider utgör det tydligaste hotet mot den europeiska bipopulationen.

När frågan idag skulle behandlas av ministerrådet visade det sig att oenigheten bestod och att det inte gick att få kvalificerad majoritet för ett förbud.

Så här fördelade sig EU:s 27 medlemsstater i omröstningen: Storbritannien, Tjeckien, Italien, Ungern, Rumänien, Slovakien, Österrike och Portugal röstade nej. Irland, Litauen, Finland och Grekland avstod. Medan Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Spanien, Frankrike, Cypern, Tyskland, Lettland, Luxemburg, Malta, Holland, Polen, Slovenien och Sverige röstade för ett förbud

Enligt beslutsreglerna var det då upp till EU-kommissionen att avgöra frågan. Inom den stora tjänstemannaorganisationen rådde det dock ingen tvekan. Nu blir det ett stopp, men det kommer att gälla först från och med 1 december 2013. Här kan du läsa mer om beslutet.

Hur viktigt är ett förbud? Oerhört viktigt, och det är synd att det inte blev ett omedelbart stopp. På ett globalt plan står bin och insekter för pollineringen av närmare 70 procent av alla grödor. Den omfattande döden bland bin har förklarats med olika sjukdomar, förändrade ekosystem och inte minst den närmast obegränsade användningen av neonikotinoider.

Så innan någon ens andas något om EU-byråkraters klåfingrighet så kan det vara värt att läsa på lite. Man måste inte vara dum i huvudet bara för att man inte gillar unionen.

Här kan du läsa mer om neonikotinoider och bidöden.