Skene vore bäst som vårdcentral

Frågan om Skene lasarett har länge varit en fråga som dominerats av motsättningar mellan regionala behov och resurser och lokalt missnöje och överkonsumtion av vård. I längden är den motsättningen ohållbar. Skene Lasarett måste anta rimliga proportioner i relation till behovet.

Om man ställer sig vid sidan av, och betraktar det som har hänt och det som sker nu, så blir det svårt att med någon sorts intellektuell hederlighet i behåll att säga att Skene, Mark och omlandet har behov av ett eget sjukhus. Det bästa vore att stryka ”lasarett” och skriva vårdcentral  efter Skene. Och att på så sätt göra upp med föreställningarna om behovet av ett sjukhus där.

En stor vårdcentral vore bättre, inte minst för att på sikt motverka ett missnöje som idag sprider sig till andra samhällsområden. Ett litet exempel: Det är inte ekonomiskt försvarbart att bedriva kirurgi i Skene om bara varannan vårdplats utnyttjas. Inte minst om det råder överbeläggning på närliggande Södra Älvsborgs sjukhus i Borås.

Utifrån ett regionalt perspektiv – vården i Västsverige är trots allt en regionfråga – är det inte rimligt att stora resurser ska läggas i ett område där behovet av vård är mindre men opinionen är stark. Sådana prioriteringar leder även de till missnöje – men på andra platser i Västsverige.

Satsningen på Angereds sjukhus däremot, är en satsning som i fler avseenden känns mer relevant än att fortsätta att lappa och laga i Skene. Utifrån ett regionalt perspektiv är vårdbehovet som störst i Göteborgs norra stadsdelar.

Detta är också ett dilemma. Men om regionens politiker själva inte varit så märkligt rädda för att fatta regionala beslut redan när regionen bildades, då hade dagens motsättningar och konstlade debatt inte varit möjlig. Det hade kanske funnits ett gammalt skada som inte läkt, men det hade inte som nu återkommande bildats nya sår som blöder och varar. Och det är i själva verket det riktigt allvarliga.

Ty de förändringar som kommer att bli nödvändiga – och de kommer att bli verklighet oavsett vad den lokala opinionen säger – blir nu så mycket svårare att genomföra.

Pizza är lagom (s)venskt

Pizza med Damberg istället för sjötunga med Hollande. En pilsner i ensamhet istället för en pint med Miliband. Sådan blev Stefan Löfvens lott när Europas socialdemokrater samlades i Leipzig för att fira det tyska partiets 150-årsdag.

De stora elefanterna hade inte tid över för ”en enkel arbetargrabb från Ådalen”.

Men, ärligt talat, är det verkligen något att yvas över att en svensk socialdemokrat inte placeras vid honnörsbordet och passas upp av de stora socialisterna? Nej, inte alls. Rubriker som ”Löfven nobbad – av europeiska S-ledare” i Expressen gör det hela till något de uteblivna middagarna inte är. Ty utgångspunkten är fel – det vore mer överensstämmande med verkligen om man ställt frågan om varför de stora socialistledarna skulle bjuda in honom.

Det handlar inte om bordsskick. Löfven har under sina år som Metallordförande lärt sig att inte stoppa kniven i munnen. Inte heller om att han somnar vid bordet, pratar för högt eller håller långa tråkiga tal. Det handlar inte om Stefan Löfven över huvud taget, utan om det faktum att svensk socialdemokrati inte är så viktig i ett europeiskt perspektiv.

Det är de svenska socialdemokraternas självbild som spökar. Den stämmer inte överens med verkligheten.

Inom brittiska Labour finns ett talesätt som handlar om att ”spela ut det svenska kortet”. Bland parlamentsledamöter och politiska påtryckare har det varit en uppgift som roterat, att med jämna mellanrum säga något positivt om svensk socialdemokrati och om den ”svenska modellen”. Inte sällan har detta blivit en börda. Mest med tanke på att svenskarna förväntar sig det. Som en av dem som ofta fått uppdraget säger: ”Svenska socialdemokrater vet alltid bäst. I synnerhet vet de bäst vad vi ska göra för att vi ska bli lika bra som de”.

Det tycker inga andra socialdemokrater i Europa. Inte ens i våra nordiska grannländer står svenska sossar högt i kurs. Tvärtom ser man sina svenska bröder och systrar som beskäftiga storasyskon, och som ständigt kräver uppmärksamhet för vad de gör.

Man ska vara försiktig med att använda begreppet ”bokstavsbarn”, men inte minst norska socialdemokrater säger ofta att deras svenskarna lider av SAP-syndromet.

Självtillräcklighet är inget trevligt bordssällskap.

Då är en pizza med Damberg mycket enklare.

 

Grattis Sverige till friskare friskolesyn

Examensdag för friskolekommittén: Mats Pertoft (MP), Ibrahim Baylan (S), Tomas Tobé (M), Ulrika Carlsson (C), Annika Ekelund (KD) och Kristina Acketoft (FP). foto scanpix

Ibland räcker det med att bara läsa innantill. Den som tror att det alltid är i det finstilta som sanningen döljer sig, eller att det är där undantagen finns som regeln bekräftas, den blir besviken av att läsa friskolekommitténs rapport. Ty i första meningen slås det väsentligaste fast: Friskolorna har kommit för att stanna.

Om detta är Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna överens.

Bra. Snyggt jobbat. Då är det bara för alla att gå vidare och börja jobba för en ännu bättre skola.

Redan här har friskolekommitténs kompromiss gjort underverk. Det går inte längre att tala om den kommunala skolan och friskolorna som vore det skilda världar. Inte heller går att från politikerhåll betrakta friskolorna som gökungar i det gemensamt skattefinansierade boet. Den svenska skolan är en.

Andra meningen är inte så dum den heller: ”Kommittén anser att möjligheten att välja skola är av stort värde, både för den enskilde eleven och för att stimulera utvecklingen inom skolväsendet”. Se där ja! Ett erkännande av att friskolorna faktiskt gör nytta, är bra, är framgångsrika och framtidsinriktade – inte bara en annorlunda driftsform.

Väl framme vid tredje meningen i överenskommelsen så blir det bingo, julafton och tretton rätt på tipset samtidigt: ”Därför vill kommittén slå vakt om det fria skolvalet”.

Läs gärna BT:s ledare i torsdagens tidning om varför denna valfrihet är så viktig.

Ska man betrakta positionsförändringarna som kommitténs rapport vittnar om, så är det nog så att BT:s ledarkrönikör Stigbjörn Ljunggren fick rätt. I Dagens Samhälle konstaterade han att Socialdemokraterna nog skulle landa där regeringspartierna befann sig, vid att det behövdes klargöranden av friskolornas funktion och position. Och så blev det. Överenskommelsen är därför odramatisk och okontroversiell – om man bortser den svekdebatt som nu stundar inom S. Inga särskilt yttrande i världen kan rädda Baylan och Löfven från hårda ord.

Är det någon som minns vad bråket på Socialdemokraternas partikongress handlade om? Var det inte något om en kille som hette Mustafa? Det kan väl knappast ha handlat om friskolorna, med tanke på dagens överenskommelse?

Visst kan man vara raljant mot det stora röda partiets inre konvulsioner och umgängesformer, men det är givetvis bra att de sansade krafterna fått ansvaret för skolpolitiken i det partiet. Hela samhället vinner på att de ansvarstagande partierna är överens. Men det måste svida rejält för Socialdemokraterna i Borås att det inte blir något kommunalt veto.

Det är ingen överdrift att kalla S i Borås för friskolefientliga, även om man den senaste tiden har låtit så lena i rösten när man talat om ”alla skolor” i kommunen. Det är en sen omsvängning, och en omsvängning som låter falsk. Friskolorna ska fortfarande jagas bort om S får bestämma.

Kanske är det hög tid för en nyktrare syn på skolan även här? Det finns flera viktiga punkter i kommitténs rapport att ta vara på om man vill utveckla ”alla skolor” i Sverige och Borås.

1. ”Rätten att driva en skola ses som uttryck för förtroende från samhällets sida”. Den inställningen måste också gälla de kommunala skolorna. Våra folkvalda måste i lika hög utsträckning som friskolornas huvudmän sträva efter att göra den kommunala skolan bra, ge den resurser och inte motverka elevernas bästa genom att svika sina löften när man lovar att satsa på skolan.

2. ”Kommittén känner en oro inför en del ägares affärsupplägg skulle kunna innebära en olycklig kortsiktighet i verksamheten”. Samma gäller med kommunpolitikernas upplägg. Skolan får aldrig fungera som budgetregulator, eller få nöja sig med rester när årsresultatet räknas samman. Inte heller får man säga nej till satsningar som förstärker lärarrollen genom att snåla med slantarna till kompetens och ambitioner.

3. ”Kommittén vill se en ökad samverkan mellan kommunerna och de fristående skolor som vill etablera sig i kommunen”. Det är bra! Precis som kommittén skriver kan ömsesidiga åtaganden göras för att gemensamt utnyttja resurser – som bibliotek, gymnastikhallar och liknande som kommunen etablerat med skattemedel. Dessa borde vara friskolornas resurser redan idag då även friskoleelevernas föräldrar är skattebetalare. Friskolorna skulle i sin tur kunna dela med sig av sin många gånger mer framgångsrika pedagogik och sina arbetssätt så att de kommunala skolorna skulle kunna utvecklas bättre.

4. ”Kommittén föreslår att i de fall en skola uppvisar briser, som påtagligt påverkar förutsättningarna för eleverna att nå målen för utbildningen, ska Skolinspektionen göra en särskild analys av lärarsituationen på skolan”. Vilket vore välkommet i den kommunala skolan över hela landet. Har snåla kommunpolitiker bemannat de underpresterande skolorna fel av oaktsamhet eller har man gjort det medvetet? I förlängningen av överenskommelsen skulle man ju också kunna se över andelen bra lärare. Ett viktigare mått om det är bättre undervisning som leder till bättre resultat.

Det finns många liknande ömsesidiga utvecklingsmöjligheter som följer av en mer öppen attityd till friskolorna.

Grattis Sverige och grattis Borås om detta omsätts i politisk handling snarast!

Vad ska vi kalla brukarna?

 

Är brukare ett bra ord? Nej, anser Sveriges pensionärsförbund. SPF, som har kongressbeslut på att motverka det. Nej, anser politiker av olika partifärg i Halmstad, Kungsbacka och en rad andra ställen. Och nej, anser Bo Lycén, anhörig och socionom, som har skrivit en debattartikel i BT den 18 maj där han förklarar varför: Det hela är ett led där objektifiering blir en handling som innebär att man reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål, istället för en handlande aktör.”

 

I Borås har Morgan Hjalmarsson (FP) motionerat i samma ämne och vill att de som bor på ett äldreboende istället för brukare ska kallas hyresgäster. Till den motionen har fullmäktige ännu inte tagit ställning. När den väl kommer upp till behandling lär det bli diskussion, ty begreppet ”brukare” är ett uttryck som väcker känslor.

 

På ledarsidan har vi manat till försiktighet och konstaterat att ”De rationella orden blir lätt just tekniska och nästan kyliga. De är formella och skapar därför ett avstånd. I det avståndet kan misstron växa. Därför ska man vara varsam med orden och tacksam för påpekanden om hur de klingar hos andra.”

 

 

 

 

Hög tid att skrota Saaben

Ännu en gång står det ”Saab” i de svartaste rubrikerna. Tre ur Trollhätteföretagets sista företagsledning greps på måndagen och har suttit anhållna under tisdagen, misstänkta för grovt försvårande av skattekontroll.

De tre som tillbringat natten i Mölndalspolisens arrest är förre vd Jan Åke Jonsson, den tidigare chefsjuristen Kristina Geers och bolagets dåvarande finanschef Karl G Lindström.Tre namn som ofta hördes när General Motors först lade ner och sedan mot alla odds ändå sålde den svenska biltillverkaren med de osäljbara och förlustbringande bilarna.

Men ett namn saknas, nämligen Victor Mullers.

Den alltid lika välklädde holländaren med de många kontakterna inom den ryska finansvärlden, vars bolag Spyker Cars köpte Saab i början av 2010, hyllades då som Trollhättans frälsare av glada lokala sossar och fackpampar. Tillsammans med Jan Åke Jonsson tog han emot folkets hyllningar efter ett fackeltåg till fabriken.

Men någon frälsare var aldrig Muller. Snarare en falsk profet. Han kunde varken göra underverk eller rädda det företag som höll på att gå förlorat. Under Muller och Jonsson blödde bolaget ekonomiskt så till den milda grad att verksamheten blev anemisk, och i mitten av mars 2011 medgav Jonsson på ett styrelsemöte att bolaget var illa ute.

Utåt höll han dock skenet uppe, bara för att snart försvinna med ”personliga skäl” som ursäkt. Men Jonsson försvann inte spårlöst, ty han återfanns snart i Vattenfalls styrelse.

Hur kul känns det för ägarna? ”Mot bakgrund av det brott Jan Åke Jonsson är delgiven misstanke för anser vi att det är rimligt att han tar en timeout från sitt styrelseuppdrag i Vattenfall så länge denna process pågår”, sa Erik Thedéen, statssekreterare på finansdepartementet, enligt ett sms till TT från en av departementets pressekreterare.

Än så länge vet vi inte så mycket mer om vad som har hänt annat än att det finns en misstanke mot de tre, och att natten de fick tillbringa i arresten föranleddes av risken för kollision – att de helt enkelt skulle tala med varandra om misstankarna. Så vad som verkligen har hänt återstår alltså att få svar på. Men det faktum att Saabs sista tid omgärdades av så många mygelrykten och uppblåsta förhoppningar förstärker misstankarna om brott, och gör om något rubrikerna svartare.

Ordet Saab står inte längre för kvalitet, men är allt sedan starten förknippat med en viss uppfinningsrikedom. I ljuset av historien är det inte underligt att åklagaren valde att hämta de tre.

Det är angeläget att snabbt få detta utrett och klart. Sen är det nog bäst för alla, inte minst Trollhättan, om Saab får vila i frid

Ett prov av värde

Sametingsvalet nu på söndagt må ursäkta, men nästa stora är EU-parlamentsvalet nästa år. Redan nu är Moderaterna klara med sitt provval, som egentligen inte innehöll några större överraskningar. EU-parlamentarikern och BT-krönikören Gunnar Hökmark toppar listan. Han fick 519 poäng. På sjätte plats kom riksdagsledamoten Cecilia Tenfjord-Tofby från Borås med 168.

En snabb blick på provvalsresultatet ger anledning till tre kommentarer:

1. Det ska mycket till för att utmana de tre första namnen på listan. Såväl Hökmark som Christoffer Fjellner och Anna Maria Corazza Bildt är redan på plats, har sin väljarbas och är – relativt – populära inom partiet. Åtminstone bland medlemmar, om än kanske inte i lika hög utsträckning i partitoppen.

2. Den tredje och fjärde platsen lär det bli huggsexa om. Att Anna Ibrisagic slutar öppnar för dragkamp om en plats – under förutsättning att partiet gör minst lika bra ifrån sig som i förra valet. för fler förändringar. Att partiledningen lär vilja skicka riksdagsledamoten Hans Wallmark till Bryssel, och ta hem Christoffer Fjellner till riksdagen, får betraktas som ett nollsummespel.

3. För första gången har en boråsare chans att hamna i parlamentet. Cecilia Tenfjord Toftby, som idag sitter i näringsutskottet, har en bred väljarbas att kandidera utifrån.Hon är hela Västsveriges kandidat. Även om Moderaterna lärt sig att det gäller att ha varvade listor – fem män och fem kvinnor på tioförstalistan i provvalsresultatet – så blir det också en fråga om personval och kampanjande. Kan Moderaterna i Västsverige också arbeta för Tenfjord Toftby ska hon ha en bra chans att bli partiets fjärde namn i Bryssel.

Vad händer nu? Provvalet är rådgivande. Nomineringskommittén kommer att arbeta vidare med att ta fram förslag till valsedel som kommer att föreläggas nomineringsstämman som ligger inom ramen för Moderaternas arbetsstämma den 17-20 oktober.

Panikbesked om EU-omröstning

Just nu befinner sig Storbritannien i vad som politiskt sett bara kan betraktas som fritt fall. Alla de tre stora partierna – Tories, Labour och Liberaldemokraterna – faller kraftigt i den senaste opinionsmätningen från ICM, som publicerades idag i The Guardian. Därför har premiärminister David Cameron skjutit fram lagförslaget om en folkomröstning om EU-medlemskapet till i morgon, tisdag.

Orsaken till detta stavas p-a-n-i-k. Det missnöje som fått opinionen att vända de tre etablerade partierna ryggen, och som givit det euroskeptiska UK Independence Party ett lyft, har för det konservativa partiets del lett fram till att Cameron nu inte bara ifrågasätts av sina egna parlamentsledamöter, utan också av sina närmaste vänner i partitoppen. Om lagförslaget, som läggs fram i underhuset senare under tisdagen, inte motsvarar vad partiets EU-skeptiker vill ha – då kommer Cameron att utmanas om partiledarskapet och i förlängningen också premiärministerposten.

Det har annars varit Camerons taktik att vänta ut de missnöjda genom att vinna små segrar i Bryssel, genom att begränsa invandringen och ta fler steg för att begränsa vissa EU-medborgares tillgång till brittiska välfärdstjänster. En taktik som fungerade så länge som ”backbenchers” på underhusets gubbhylla kunde hållas lugna med gratis gingroggar och genomstekt biff. Men i takt med att de konservativas mandat krymper för varje opinionsmätning, så har också verkligheten kommit att bli uppenbar även för dessa herrar. Sjunker partiet ytterligare så sitter även de mest etablerade illa till.

När utbildningsminister Michael Gowe och försvarsminister Philip Hammond i helgen berättade om att det var deras avsikt att rösta för ett utträde ur EU, då var det bara fråga om timmar innan reaktionen måste komma.

Men att Cameron skulle rusa till underhuset i panik, och alldeles uppenbart med ett lagförslag som varken är genomarbetat eller förankrat, gör att han samtidigt löper den risken att han också rusar sin egen avgång till mötes. Han måste helt enkelt få gehör för det förslag han lägger fram. Annars är det nog kört för honom, och för möjligheten att behålla regeringsmakten i valet 2015. Därför finns det ingen tid  för dröjsmål, eller för att föreslå mer utredning och fler konsultationer med lag- och författningskloka jurister.

Det ska bli mycket intressant om han kan fortsätta att försöka ställa sig i mitten mellan de som vill att nationen ska stanna i EU och de som vill lämna till varje pris. Troligare är att han kommer att närma sig de skeptiska, främst eftersom det är den stämningen som präglar hans partigrupp just nu.

Nu blir det dock så att premiärministerns lagförslag måste presenteras av en enskild ledamot istället för att premiärministern. Detta beror på koalitionen med liberaldemokraterna, som har skrivit in en ”självmordsklausul” i regeringsöverenskommelsen: Ett förslag som läggs fram som man inte är överens om leder till att samarbetet upphör. Liberaldemokraterna vill inte ha folkomröstning, vill att Storbritannien ska stanna, utveckla och fördjupa relationen till unionen.

Labour under Ed Miliband kommer inte att ge honom något stöd. Miliband är öppet ifrågasatt inom partiet, och få av hans egna tror längre på att han kan leda partiet tillbaka till makten igen. Även Labour känner av trycket från Ukip, men främst när det gäller invandrings- och migrationsfrågorna. Det finns idag inget utrymme för den välkomnande och positiva EU-attityd som Tony Blair stod för.

Labour under Miliband har flera steg bakåt, drömmer ännu en gång gamla vänsterdrömmar, och även om han försöker låta liberal och öppen så är det uppenbart att han inte är den som har sista ordet om partiets politik. De som köpte honom ledarskapet – de största fackförbunden – anger tonen.

Det är lätt att konstatera att de tre etablerade partierna just nu gör vad de kan för att överleva. Men genom att gå den opinion till mötes som redan  ser Ukip som ett bättre alternativ när det gäller att bryta banden med EU, så spelar man också Ukip i händerna.

Så länge de frågor som gynnar Ukip – invandringen och EU – står högt på väljarnas agenda, så länge kommer också varje opinionsmätning att generera nya panikreaktioner. I dagsläget är det svårt att se vad som skulle kunna göra situationen ”normal”. Om inte nedåtspiralen bryts kommer det inte räcka med mindre än att Storbritannien faktiskt lämnar unionen.

Missnöjet går ut över rörligheten

Det är inte bara i Sverige som medborgarnas förtroende för EU sjunker. Just nu har det stora europeiska projektet få nära och trogna vänner. En del av förtroendeförlusten är dock en konsekvens av att unionen får ta på sig skulden för fler nationella tillkortakommanden och oförmågor än på länge.

I många fall är det fråga om ren desinformation: Det är inte EU som orsakat Greklands eller Cyperns kriser. Dessa uppstod som en konsekvens av inhemsk politik och prioritering, insvepta i en retorik som dröp av politisk populism.

En annan orsak till ökat missnöje med EU är den fria rörlighetens konsekvenser. Eller rättare sagt, med hur denna anses utsätta de nationella välfärdssystemen för oöverstigliga påfrestningar. Rädslan för så kallad ”social turism” har gradvis vuxit sig stark, och har därmed kommit att bli ett inslag i den politiska debatten där det inte främst är de mer extrema rösterna som hörs mest. Utan de normalt ansvarstagande och stabila.

I ett förslag till EU-kommission om att begränsa rörligheten har Storbritanniens, Tysklands, Österrikes och Hollands regeringar samlat sig kring tanken på att dagens tremånadersregel skulle utsträckas till en sex månader. Så länge skulle den enskilde migrantens ursprungsland få stå för välfärden i form av a-kassa, socialbidrag och liknande. Först därefter skulle detta bli en angelägenhet för det nya landet.

En förklaring till detta, och som inte handlar om kortsiktig populism, är att många EU-länder har trygghetssystem som genomgående är statliga, eller som är statligt reglerade. De utgör rättigheter som följer med medborgarskapet, medan det i några fall handlar om att den enskilde individen måste kvalificera sig för att få tillgång till välfärd. Den svenska a-kassan är en sådan institution.

Inte minst för Storbritannien spelar den så kallade ”sociala turismen” en betydande roll i det växande missnöjet med EU av just detta skäl. I generationer har det sagts i brittisk debatt att de som kommer till landet alldeles för lätt får del av det som andra har byggt upp. Missnöjet är tydligast när det gäller tillgång till bostadsmarknaden.

Här finns en större motsättning som spökar, nämligen frågan om varför man över huvud taget utvecklar så omfattande och generösa bidragssystem och trygghetsnät så att dessa kan hota såväl ekonomin som sammanhållningen i samhället när de utmanas.

Det brittiska systemet med ”social housing” har garanterat alla en bostad, oavsett om man arbetar eller ej. Det kan tyckas vara en rättighet som fler i Europa borde ha tillgång till. Men samtidigt har sådana allomfattande och mycket generösa trygghetssystem en baksida, att när de utmanas så blir de snabbt ohållbara. Ju fler om bor i bostäder som de själva inte betalar för, desto högre blir utgiften för alla andra som, förutom att betala sin egen bostad, ska betala andras via skattsedeln.

I Sverige har det framför allt varit socialförsäkringarna och a-kassan som fått liknande konsekvenser. Generösa regler för förtids- och sjukpension gjorde det attraktivt för regeringar att reglera konsekvenserna av förändringar inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Den som inte fick eller sökte jobb efter varsel och uppsägning kunde leva relativt bekvämt på en a-kassa som gav marginellt mindre än lönen.

Detta har aldrig varit någon hemlighet. I många länder i Europa har det snarare varit accepterat och ingått som en del i kontraktet mellan väljare och politiker att det ska gå att leva så här. Men i takt med att dessa omfattande och mycket dyra trygghetssystem urholkas – genom att fler utnyttjar dem, ersättningsnivåerna inte anpassas eller att rättigheterna blir allt fler och allt mer omfattande – så blir priset så mycket högre när det blir dags att reformera dem.

Detta är uteslutande en inhemsk konflikt; det finns inga alleuropeiska trygghetssystem. I det läget blir det frestande att lägga skulden på utifrån kommande hot. Minns hur statsminister Göran Persson i samband med EU:s utvidgning varnade för social turism från de forna östatsländer som i början av 2000-talet blev medlemmar i unionen.

Så Storbritanniens, Tysklands, Österrikes och Hollands förslag ska betraktas utifrån detta dilemma, att det i första hand inte är de rörliga EU-medborgarna som är problemet utan istället de allomfattande välfärdssystemens omfattning och ekonomiska tyngd som ställer till det. Tvärtom kan man konstatera att fri rörlighet är den rättighet som EU-medborgare över lag håller högst när det gäller unionens fördelar, men att bara cirka tre procent – 13,6 miljoner – som har flyttat på sig. De som rör på sig inom unionen gör det i förkrossande stor andel på grund av yrke och karriär, och inte på grund av sociala trygghetssystemens utformning.

Tre månader eller sex månader spelar mindre roll. Det är själva argumentationen och den inhemska debatten som är problemet. Ska man försvara nationella trygghetssystem ska man göra det med blanka vapen, och inte smutsa ner sig själva, politiken och den europeiska unionens anseende genom att peka på den lilla minoritet som rör sig över gränserna.

Det är inte i den gruppen som problemen finns, och det är heller inte dessa ambitiösa landbytare som hotar välfärden. Den hotas av en politisk debatt där oförmågan att ta ansvar för sina egna beslut istället gör EU till den skyldige.

 

Inget skatteunderlag för rödgrön regering

Något besked  i regeringsfrågan gav inte oppositionen under partiledardebatten och det var väl heller ingen som väntat, även om det varit välkommet. Däremot kom ett besked som rimligen försvårar ett samarbete.

Enligt Stefan Löfven står Socialdemokraterna fast vid att arbetsgivaravgiften för unga under 26 år ska höjas. MP har ju tidigare sagt att de ändrat sig och accepterar den ordning som råder nu (halv arbetsgivaravgift för unga) och senast för en vecka sedan uttryckte Magdalena Andersson sig på ett sätt som gick att tolka för att även S är på väg att ändra sig. Den tolkningen tillbakavisades dock av Stefan Löfven som hävdar att halverad arbetsgivaravgift för unga är ett dåligt förslag.

Det är, som Reinfeldt påpekade, inte ett förslag, utan verklighet. En verklighet som gjort att fler arbetsgivare haft råd att anställa unga.  Att S står fast vid sin återställare är dels ett besked till de unga (det blir dyrare att anställa), dels till väljarna i stort (de rödgröna partierna har fått ytterligare en fråga där de rimligen får svårt att komma överens).

Annat tonläge, bättre debatt

Invandring har blivit en viktigare fråga för framför allt yngre väljare. Det framgår inte minst av den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet.

Samtidigt har det hänt något med tonläget i partiledardebatten. Det har knappast  blivit hårdare och mer polariserat när det gäller hur man diskuterar invandringen, men möjligtvis har det blivit lite mindre av ”slå-Åkesson-med-handväskan”-läge. Det har blivit viktigare att markera avstånd till SD-ledarens politik än att faktiskt fördöma honom som person och hans parti som många väljares riksdagsval.

Med affären Omar Mustafa i färskt minne lät det lite väl utmanade att höra hur Stefan Löfven blev så familjär med SD-ledaren att han kallade honom vid förnamn. Men visst är förnamn att föredra om alternativet hade varit det som hans företrädare Håkan Juholt valde, nämligen att inte ställa upp i debatten.

Folkpartiledaren Jan Björklund hade dock en rakare relation med Åkesson. Argumenten från 1992, att det skulle leda till en katastrof när Sverige tog emot närmare 150.000 flyktingar från krigets Jugoslavien, har 20 år senare motbevisats av verkligheten. Idag råder inga skillnader mellan infödda svenskar och dessa flyktinggrupper när det gäller exempelvis sysselsättning. Flyktingarnas barn har däremot gått om infödda svenskars barn när det gäller antagning till universitet och högskola.

Åkesson kunde i sin tur lugnt ge motargumentet att övriga partier skönmålar läget genom att inte göra skillnad på invandring från Norden och Europa och ”den som kommer mer långväga från”.

Då log Björklund sådär som bara han kan göra. Åkesson förstod mycket väl varför: Om det gick bra då, varför skulle det inte gå bra nu och framöver?