Tag Archives: Dagens Nyheter

Sluta dalta med Miljöpartiet

1315907298miljöpartiet-de-gröna-logga

Tyvärr har ”ungdomligt oförstånd”, ”affekt” och ”förståeligt” blivit något av denna valrörelses modeord. När ungdomar beter sig som skitstövlar mot meningsmotståndare ska de ursäktas med att de är just ungdomar trots att det i många fall handlar om fullt kapabla vuxna människor och inte tonåringar. Likadant som ”affekt” är ett diplomatpass för att av sina egna få förlåtelse för att man uttrycker sig rent ut sagt vidrigt, och ”förståeligt” ett kodord för att låtsas som att den egna bristen på omdöme skulle bottna i någon form av politisk insikt.

I vanliga fall är det Sverigedemokraterna som hamnar i skottgluggen, och ofta med rätta. Men i spåren av Israel-Palestina konflikten har man också kunnat bevittna hur ett flertal Miljöpartister har sett en mångbottnad konflikt som fribiljett att bete sig ignorant, antisemitiskt och rent av hatiskt.

Flera lokalpolitiker har bland annat torgfört konspirationsteorier om Israel och judar, vilket föranlett partisekreteraren Anders Wallner att deklarera att man nu inom partiet ska börja jobba med ”tolerans”. Men det som är anmärkningsvärt att man inte lagt märke till att dessa strömningar har funnits förut, och om man är cynisk skulle man också kunna påstå att partiledningen hellre gladde sig åt skyhöga opinionssiffror än fokuserade på värdegrundsarbete.

Ett annat färskt exempel är Esra Hacimehmet som är ordförande för Grön Ungdom i Uppsala. Hon har bland annat uttryckt sympati för att kasta pil på DN-krönikören Emanuel Karlsten och att västvärldens stöd till Israel beror på ”naziskuld”. När hon sedan konfronterades med uttalandet uppmanade hon människor att googla ”white privilege” som är en marxistisk term från amerikansk etnologi, och som svårligen kan appliceras på Sverige.

Men det verkade hon inte ha förstått.

Hacimehmet är ungdomspolitiker och vissa skulle säkert säga något i still med att hon ”lider av ungdomlig glöd”. Men om man ursäktar vad hon sagt tar man henne inte på allvar. Hon är trots allt en vuxen människa som aspirerar på människors förtroende, och som Karlsten själv uttrycker det på sin facebooksida:

”Hade det här varit Sverigedemokraterna hade alla reagerat på en gång. Vi hade lajkat och delat eftersom hatet där bekräftar bilden av partiet. När det nu gäller Miljöpartiet kommer vi med ursäkter och förklaringar. Förstår. Jag erkänner att även jag kommer med sådana ursäkter. Och jag kommer på mig själv och hur märklig den reaktionen är”.

Det är dags att sluta dalta med hatare i alla partier, och ett första steg är att be Miljöpartiet som aspirerar på regeringsmakten, att politiskt växa upp och kräva att deras företrädare beter sig som vuxna.

(David Lindén)

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ännu ingen jordbävning i Storbritannien

Britain European Elections

Nigel Farage möter Ukips sympatisörer i engelska South Ockendon med ett hästgarv. Foto scanpix

Igår gick Storbritannien till valurnorna, och idag så räknas rösterna. Det var två val samtidigt – lokalval i 100 av 172 kommuner och val till EU-parlamentet. Lägg därtill att det i ett litet antal städer också genomfördes borgmästarval och bilden av torsdagen som den stora valdagen blir bekräftad.

Men frågan är om torsdagen den 22 maj verkligen var en sådan framgångsdag för populistiska och främlingsfientliga UK Independence Party som media försöker göra den till. När allt kommer omkring har Ukip inte fått majoritet i en enda kommun!

Visserligen har partiet ökat sin andel av alla mandat, men framgången är relativ och utifrån en mycket låg utgångspunkt. I förra valet lyckades man ta 15 (!) mandat av 4000. (brittiska lokalval sker varje år men alla kommuner har inte val samma år utan dessa fördelas efter en treårscykel) På fredagseftermiddagen hade man lyckats räkna hem 162 medan Labour och Tories tillsammans hade drygt 3200 mandat. fått ihop 1200 och konservativa Tories 870. Även Liberaldemokraternas andel av mandaten var drygt dubbel som Ukips, och då är ändå Libdems de lokala valens stora förlorare.

Svenska Dagbladet valde att låta TT:s Brysselkorrespondent läsa The Guardian och skrev sedan att ” Siffrorna från Storbritanniens EU-val får vänta några dagar till. Men i de lokalval som hölls parallellt med det europeiska röstandet i går tycks i alla fall anti-EU-partiet UKIP ha blivit precis så starkt som det antogs på förhand. Dagens Nyheters Marianne Björklund låg nära den versionen när Sveriges största morgontidning skriva att ” EU-kritiska Ukip går fram kraftigt i de brittiska lokalvalen.” Kollegan Aftonbladet kunde för sin del för konstatera att ” EU-kritiska UKIP ser ut att gå kraftigt framåt i de brittiska lokalvalen.” Mångfalden i formuleringskonsten är överväldigande.

Aftonbladets krönikör Wolfgang Hansson fyllde på och hävdade att ”Ukip ritar om den politiska kartan”. Det är mycket möjligt – alla röster är inte räknade och EU-valet redovisas först på söndag. Men utifrån vad vi vet idag om just lokalvalen är det mer än tveksamt. Hur 135 mandat av 4000 skulle innebära att Ukip därmed ”ser ut att få runt 30 procent i lokalvalen, strax under det som opinionsmätningarna visat för EU-valet. Det är anmärkningsvärt eftersom partiet även på lokalplanet egentligen bara kampanjar på två frågor. Storbritannien ut ur EU och stopp för invandringen.”

Nja. Det som är anmärkningsvärt är att Aftonbladet inte kan räkna. Men det blir ingen kul grej om det visar sig att Ukips framgångar i lokalvalen är allt annat än en ”politisk jordbävning”.

”Den stora förloraren är premiärminister David Camerons konservativa parti. Det är främst härifrån som Ukip tagit sina röster.” Återigen ett nja. Den stora förloraren på fredagseftermiddagen var än så länge Liberaldemokraterna. Men visst, tories fick känna av väljarnas förändrade preferenser. Men fascinerande nog syns inte så många konservativa övergångar till Ukip som till Labour. Detta syns tydligt om man går in och granskar hur mandaten rört på sig i de enskilda valkretsarna.

Det kan tyckas vara missunsamt att inte låta Aftonbladet, DN, Svenskan och Tidningarnas Telegrambyrå – och därmed en förkrossande majoritet av alla medier i Sverige som har TT som enda leverantör av nationella och internationella nyheter – få kalla Ukips framgångar för en ”politisk jordbävning”. Men ännu har någon sådan inte inträffat. Snarare handlar om lokala små skalv som om det inte vore för medias intresse knappast skulle spela någon större roll för att påverka den nationella opinionen. De brittiska lokalvalen är opålitliga som opinionsmätare med tanke på att valdeltagandet är så försvinnande litet. Dessutom domineras valen av lokala frågor och lokala personligheter.

Helt klart finns det inslag av protester mot den sittande regeringskoalitionen som gör sig påminda i lokalvalsresultaten. Men dessa protester syns inte i de när man räknar mandat. lokalvalen som avgörs genom majoritetsval – den som först får egen majoritet vinner – och EU-parlamentsvalet som är proportioneligt och där alla röster räknas.  Då kan små rännilar av röster som läggs på Ukip över hela landet räknas samman och verkligen leda till en politisk jordbävning.

Vilket det också lutar åt. Det skulle inte förvåna om Ukip blev näst största parti, inte minst med tanke på den enorma uppmärksamhet och gratispublicitet som partiledaren Nigel Farage fått genom medias förtjusning i att förutspå jordbävningar innan de inträffar.

Texten uppdateras under kvällen.

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tystnaden kring Koppargården talar

Koppargården

Det var om inte århundradets så åtminstone årtiondets vårdskandal. På det av vårdkoncernen Carema drivna äldreboendet Koppargården i Stockholm hade de boende enligt Dagens Nyheter utsatts för grav misskötsel, och det skevs spaltkilometer om vad som hade skett.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kunde högtravande tala om ”skatteparadis” dit pengarna gick och Koppargården övertogs raskt av kommunen.

När den mest högljudda kritiken hade tystnat började man emellertid höra röster som inte höll med om den gängse historieskrivningen. Dagens Nyheter fick också kritik för sin journalistik.

Snart visade det sig dessutom att det fanns många Carema-anställda som tyckte om att jobba på företaget och det fanns också äldre och anhöriga som hade uppskattat dem. Situationen på Koppargården kunde snarare förklaras med en internkonflikt bland personalen än med att företaget agerat ”girigt”, vilket Cecilia Stenshamn uppmärksammade i Lögnen om Koppargården (Timbro, 2013).

Det mest pikanta för alla dem som  likt Sjöstedt  förtjänar epitetet ”valfrihetshatare” var att den omtalade vikten av blöjor – inkontinensskydd – rekommenderades av socialstyrelsen och har att göra med att dessa skydd bör vara skräddarsydda. Men självfallet avfärdades Stenshamns bok som en ”Timbro-produktion” och samtidigt som hennes kompetens förminskades, på både sociala medier och på Aftonbladets ledarsida, överdrev man den ersättning som hon fått av Timbro för att skriva boken.

Nu har de som bor på ”nya” kommunalt drivna Koppargården fått säga sitt, och det är en svidande läsning för alla dem som trodde att kommunal regi per automatik innebar perfektion. Den så kallade brukarundersökningen som genomförts av Stockholms stad visar nämligen på rekordlåg trivsel på äldreboendet i dag.

I en artikel i fackföreningen Vårdförbundets tidning Vårdfokus skräder man inte orden: ”Totalt sett är det i dag bara 59 procent som uppger att de är nöjda med sitt boende, jämfört med 71 procent 2012. Därmed har Koppargården lägst andel nöjda bland stadsdelens äldreboenden”.

Det var alltså fler av de boende som var nöjda när Koppargården sköttes av Carema, vilket torde vara det viktigaste kriteriet på en bra äldrevård.

Men ändå har artikeln bemöts av total tystnad av dem som tidigare ansåg sig vara experter på just Koppargården.

En tystnad som i sig är talande, då den är ett tecken på att de kritiker som agerade mot Carema inte har något intresse för äldrevården i sig, utan mest såg det som ett tillfälle att markera sin aversion mot valfrihet och privata företag.

Allt var dock inte bra under Carema, men det är sannerligen inte bättre nu, i alla fall om man frågar de boende på Koppargården.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Registrerade – men inte enbart för att de är romer?

Svidande och stenhård kritik. Det är vad Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden uttalar om Skånepolisens registrering av romer. Som polisen har agerat var hanteringen av personuppgifter ”i flera avseenden olaglig” men samtidigt har Skånepolisen inte behandlat uppgifterna enbart på grund av personernas etnicitet.

Skånepolisen har visserligen på en direkt fråga från nämnden sagt att registren enbart innehåller romer eller personer som är gifta med romer. Men det är en uppgift som polisen senare har tagit tillbaka, enligt nämnden.

De personer som finns i registren har hamnat där på grund av släktskap till personer som kartlagts som misstänkta eller för att de befaras begå brott. Men i många fall är avstånden mycket långa. Över 1000 barn finns i polisens kartläggning av romer, och det ska nog mycket till för att tala om ”mer eller mindre välgrundade misstankar” om brottslighet i dessa fall, och inte etnicitet.

Dagens Nyheters avslöjande av att polisen har registrerat romer under flera år kom inte som någon överraskning. Romer – eller zigenare – har som folkgrupp alltid blivit särbehandlade negativt av myndigheter. Därför reagerade Erland Kaldaras, ordförande för Romska ungdomsförbundet, inte med förvåning men väl med avsky. Han kallade i Aftonbladet registreringen för ”Ett övergrepp i modern tid. Registreringen påminner om nazisternas kartläggning av judar och romer”.

Men visar inte Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens undersökning att det som polisen sysslade med inte var en registrering av romer, utan av verkliga och potentiella om än många gånger ytterst osannolika brottslingar?

Nja, det är faktiskt inte det man säger. Utan att man registrerade romer ”inte enbart” på grund av att de var romer.

Så det fanns alltså en välgrundad misstanke om att de romer man registrerade var brottslingar?
Nej, de flesta verkar i polisens föreställningsvärld ha varit just potentiella brottslingar på grund av att de är romer, att de är släkt eller vänner med andra romer, eller är barn till romer.

Men det låter ju ändå som ett register som är upprättat utifrån en etnisk profilering, där den sammanhållande faktorn inte är påvisad brottslighet utan just endast det faktum att de är romer, och att som sådana är de därför alltid misstänkta?

Ja. Det verkar så. Det är ju inte hårfärg, hobby eller handikapp som alla de som finns i polisens register har gemensamt, utan enbart just sin etnicitet. Polisen säger dock något annat. De nämner inte ordet rom om dem som man riktar ”mer eller mindre välgrundade misstankar” om brottslighet mot.

Men ändå är det romer man har registrerat?

Ja. Om det finns andra i registren som inte är romer har i alla fall Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden inte kunnat urskilja dem ur mängden.

Låter inte det lite tunt?

Jo, faktiskt. Det låter mera som om nämndens utlåtande har formulerats så att registreringen ska klara Polisdatalagens krav, att det inte får ske registrering enbart med en persons etnicitet som grund.

Men de som är registrerade är romer, och de är som romer misstänkta för att begå eller kunna komma att begå brott?

Ja.

Jaha.

(Ledarredaktionen)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kjöllers fråga lika viktig, trots allt

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

En god vän till mig gjorde ett fatalt misstag i början av sin journalistkarriär. Han förlade en ubåtsjakt till ett träsk. Visserligen bara några hundra meter inåt land, men likafullt på fel sida vägen mellan Piteå och Luleå. Vattendjupet var knappt en fot och det växte så det knakade i träsket. Alltså blev det dementi, ursäkt och min vän fick en uppsträckning av ansvarig utgivare.

Han fick heta Töremannen i ett par år, alternativt kallades han för Träsktrollet. Men ingen kom på tanken att min väns fadäs därmed hade omöjliggjort allt annat tidningen skrev, och skulle skriva, om de många ubåtsjakter som pågick i början av 80-talet. Inte heller kom hans övriga texter att ifrågasättas; det var lätt att kolla om fler företeelser hade hamnat på fel plats.

När Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, härom veckan kom ut med boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs) var det säkert med viss vånda som ett antal redaktioner öppnade boken med viss vånda. Kjöller är en skarp journalist som skriver i en tidning som alla lyssnar till. Det gör att hennes texter har ett potentiellt större genomslag än andras, vilket också gör henne till en makthavare i den bemärkelsen att hon bättre än andra kan påverka samhällsdebatten och förmodligen också besluten.
En annan orsak till oro var bokens uppdrag, att belysa den så kallade case- och offerjournalistikens avigsida. Vilken kan beskrivas som ett systematiskt små- och storfejkande i vad man utifrån ett redaktionellt perspektiv tror är ett gott syfte.

Men sällan eller aldrig tycks den insikten drabba redaktionsledningar och enskilda reportrar, eller så kallade ”grävgrupper”, att den fina fejken bara är ett lite långsammare sätt att gräva sin egen grav.

Hur illa gör inte en reporter det ”case” – ofta en av olika eländen drabbad människa – vars vånda bara fungerar som en illustration, ett redskap, för att tydliggöra vad redaktionen vill säga? Oavsett om det handlar om bygglovsbråk, vårdnadstvister eller förändrade sjukersättningsregler?

Att på detta sätt göra narr av journalistyrkets heder och bra redaktioners upparbetade trovärdighet ”i det godas tjänst” håller på att föröda yrkets och medias trovärdighet.

Oavsett om det handlar om att hitta verkliga eller påhittade offer för ”högerregeringens utförsäkringspolitik” eller glada hejaramsor i lönematchen förklädda till samhällsnyttig journalistik, så är sådan opinionsjournalistik under svart flagg oförenlig med uppdraget.

Här kunde Kjöllers bok fungera som en torped rakt in i det redan sjunkande skrovet, förlåt skrået. Men dessvärre hamnade även DN-medarbetaren i ett träsk. Ty kocken Axel, som sade sig vara drabbad av de nya ”tuffare” sjukersättningsreglerna, ägde aldrig någon bostadsrätt värd 12,5 miljoner kronor. Han bodde i en hyresrätt som om den varit en bostadsrätt hade varit värd 12,5 miljoner kronor. Att Axel var egen företagare och inte omfattades av dessa regler, det spelar liksom ingen roll.

En liten detalj, i sammanhanget dock av moralisk tyngd. Var hon så mycket bättre själv?

Att andra än Axel skulle klaga och rasa, det var väntat. Inte minst det upphöjda och prisade Uppdrag Gransknings medarbetare fick en chans att ge igen, på bokmässan i helgen. Men det hela blev mest ett slag i luften då de många fel som Kjöller påstods ha gjort mest var att betrakta som slarv i relation det mer allvarliga Axel-brottet.

Så plötsligt står vi där, med en bok vars innehåll är mycket relevant för att kunna analysera vad medierna gör med vår verklighetsbild, men författare som skandaliserats långt utöver det rimliga.

Oavsett om vi har en subjektiv utgångspunkt – som ledarsidor har – eller en ”objektiv” som nyhetsredaktioner förväntas utgå ifrån, så har vi alla ansvar för att förhålla oss på ett relevant och sanningscentrerat sätt till fakta. I detta avseende har vi alla samma ansvar.

Därför får inte det anslag och den granskning som Kjöller gjort falla på hennes tillkortakommande. Uppgiften kvarstår ju, nämligen att svara på frågan om varför fejkar, utelämnar, snedvinklar, döljer och fuskar journalister och redaktioner i det godas tjänst?

Hoppas inte Hanne Kjöller blir fast i det där träsket hon hamnade.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Allt annat än en ”snackis”

Bilden av hur Charles Saatchi tar strupgrepp på sin hustru Nigella Lawson blev snabbt en nyhet. Två kändisar som bråkar på en lyxrestaurang i Londonstadsdelen Mayfair är givetvis något som kittlar nyfikenheten. Men som Lawen Mohtadi skriver i en krönika i Dagens Nyheter idag, så var det en bild son var uppseendeväckande  på ett annat sätt: Hennes ”kändisfejs är helt borta. Ingen leende, självsäker Nigella, utan en rädd och skamsen.

Hon är känd, förmögen, vacker. Gift med en konstsamlande miljardär, och kan äta alla sina måltider vid Londons bästa bord. Vad väger skammen av att bli misshandlad i offentligheten i jämförelse med det? Lite får hon väl tåla?

Ryggmärgsreaktionen när något sådant som drabbade Nigella Lawson inträffar,  är att betrakta det som underhållning. Allt som utspelas i kändisvärlden händer för vårt nöjes skull. Så ser logiken ut bakom medias fascination vid så kallade ”snackisar”. Men nu var det något annat vi fick se, och som var allt annat än underhållande. ”Så ser det patriarkala våldet vanligtvis inte ut”, skriver Lawen Mohtadi återhållsamt. ”Någonting som vanligtvis stannar mellan hemmets väggar pyste för en stund ut. De enormt spridda bilderna på hans händer om hennes strupe och hennes förskrämda ansikte kommer för evigt att vara en del av hennes  person. Av hans? Förmodligen inte.”

Plötsligt framstår snackisen i annan dager. Det vi talar om, delar och sprider är ett övergrepp. Inget annat. Och kändisskapet är ingen förmildrande omständighet. Vare sig för henne, honom eller för oss. Vi är delaktiga betraktare, inte neutrala. Detta är inget nöje.

Vi visar inte bilderna här. Den som vill se Nigella Lawsons utsatthet  med egna ögon behöver dock inte leta länge. ”Det privata ansiktets sårbarhet”, som Mohtadi skriver ”är inte längre bort än en googlesökning”.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad sysslar Tro och Solidaritet med?

De senaste dagarna har affären Omar Mustafa genomgått en tydlig förändring. Den handlar nu mindre om honom som person, hans åsikter och hans agerande, utan istället mer om partiets agerande på olika nivåer. Om detta skrev vi på ledarsidan i veckan.

Men det har också inträffat en fokusförflyttning i debatten, där Broderskapsrörelsen – numera Tro och Solidaritet – får en allt mer framträdade roll.

Det är något med Socialdemokraternas religionsavdelning som inte är riktigt friskt. Återkommande hävdar ledande företrädare att affären Omar Mustafa handlat om islamofobi. Positionen från vilken detta omdöme uttalas har varit upphöjd och något vid sidan av. Lite som en smakdomare som nöjer sig med att titta men som inte vill smaka på. På engelska brukar denna position kallas The Moral Highground, och de som brukar ställa sig där anser sig oftast ha rätt utifrån bättre utgångspunkt.

Nedifrån betraktat, oavsett om man råkar befinna sig i media eller om man deltar i ordväxlingarna på annat sätt, så framstår den upphöjda positionen dock som avlägsen och irrelevant.

Den upplevelsen består efter genomläsning av Nalin Pekguls debattartiklar, först på DN Debatt och sedan på Newsmill. Den före detta riksdagsledamoten och ordföranden för Socialdemokraternas kvinnoförbund avslöjar Tro och Solidaritets upphöjdhet som ett sätt att smita undan sitt ansvar. Själv har hon hoppat av debatten för att satsa på sitt jobb och sin utbildning. Men här gick en gräns:

”Nu gjorde jag ett undantag efter att ha läst Peter Weideruds, ordförande i Tro och Solidaritet, artikel i DN där han försvarar islamismen.  Det var att gå för långt. Han stoltserade dessutom med att han har bjudit in samma antisemit, Tamimi, som Mustafa men det var kontroversiellt inom S och vi hade en lång diskussion om det i VU och många reagerade starkt på att han blev inbjuden.”

Tro och Solidaritet har haft svårt att dra gränser mot islamismen. Inte bara när man fortfarande hette Broderskap, och strök skrivningar om homosexuellas rättigheter i ett manifest riktat till muslimska socialdemokrater. Uppdrag Granskning visade redan 2006 att troende socialdemokrater även haft svårt att hålla rågången mot exempelvis Muslimska Brödraskapet, som anses vara ursprung och inspiratör för Islamiska förbundet i Sverige. Men den relationen ansågs vara viktigare eftersom Muslimska brödraskapet antogs utgöra ett moraliskt rättesnöre för den muslimska världen.

Även andra debattörer har de senaste dagarna påpekat att Tro och Solidaritets upphöjda position inte är dem förtjänt. På DN Debatt skrev Folkpartiets talesperson i utrikesfrågor, riksdagsledamoten Fredrik Malm, så här:

”Vid ett annat tillfälle bjöd Broderskaparna in den internationellt ökände antisemiten Gilad Atzmon till Sverige för att hålla föreläsning. Atzmon har bland annat försvarat David Irving, som förnekar att några judar överhuvudtaget gasades ihjäl. Att bjuda in en sådan extremist är vettlöst, men Broderskaparna ryckte på axlarna åt den kritik som Svenska kommittén mot antisemitism förde fram.”

Det har blivit uppenbart att Tro och Solidaritet inte bara intagit en bekväm upphöjd plats utifrån vilken man sedan recenserar det som händer. Syrebristen på dessa höjder har också medfört, vilket Fredrik Malm påpekat, att man glömt bort att man fick kritik för att man så påtagligt av och till har flörtat med antisemitismen.

När sedan Peter Weiderud uttalade sig i DN om affären Omar Mustafas betydelse för partiets relationer till ”praktiserande muslimer”, så är det i det närmaste från himlens höjd han gör det:

”Nu har vi hamnat i en situation där vi som parti behöver be Sveriges praktiserande muslimer om ursäkt. När det började blåsa, blev vi så inriktade på att försvara gårdagen att vi av misstag stängde en dörr till framtiden.”

Det var just detta anspråk som fick Nalin Pekgul, även hon troende muslim, att bryta sin tystnad. Så här skrev hon i vad som var den första konkreta artikeln om varför Stefan Löfven kunde påstå att det var omöjligt för Mustafa att representera såväl Islamiska förbundet som det Socialdemokratiska arbetarpartiet:

”Islamiska förbundet är alltså snarare att betrakta som en politisk organisation än som ett trossamfund. Därför har ordföranden för Socialdemokrater för tro och solidaritet, Peter Weiderud, helt fel när han på DN Debatt den 16 april hävdar att ’islamism är en politisk rörelse som söker översätta religiösa erfarenheter i muslimska majoritetssamhällen i ett politiskt program, precis som kristdemokratin i Europa’. Jag anser tvärt emot Peter Weiderud att alla demokrater bör ta avstånd från islamismen. Det är en totalitär politisk ideologi som vill utforma samhället efter månghundraåriga religiösa urkunder, begränsa kvinnors rättigheter och bestraffa homosexualitet med döden.”

På BT:s ledarsida citerade vi Pekgul i fredagens tidning. Hennes ord är de starkaste som uttalats, inte i första hand om affären Omar Mustafa, utan om vilken roll Tro och Solidariets intagit i debatten:

”För islamisterna måste det vara en stor seger när Peter Weiderud skriver på DN Debatt att Omar Mustafa företräder en stor väljargrupp och syftar på muslimerna. Vi andra muslimer känner oss omyndigförklarade när vi blir pådyvlade islamisten Mustafa som vår företrädare.”

Det är mycket kraftfullt sagt. Det är så nära en dom man kan komma över sättet att som religiös socialdemokrati ta sig rätten att tala om för andra troende vad som gäller.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized