Statsråd i tjugoårsåldern säger något

(Inte lätt att svetsa samman laget, FOTO TT)

Sverige har numera en koalitionsregering som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Av lätt insedda skäl är det en förhållandevis ung regering, då Socialdemokraterna i åtta år befunnit sig i opposition och då det dessutom är det svenska Miljöpartiets premiärerfarenhet. Den ska heller inte avfärdas i första taget.
Utrikesminister Margot Wallström kan i alla fall på pappret matcha företrädaren Carl Bildt i både inkomster och erfarenhet, och skolminister Gustav Fridolin är, trots att han är i trettioårsåldern, något av svensk politiks verkliga veteraner.

Men de finns två statsråd som sticker ut.

Den ene är SSU-ordföranden Gabriel Wikström som kommer att få ansvar för folkhälsofrågor och den andra är gymnasieminister Aida Hadzialic.
Wikström är 29 år och ordförande i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU). Hadzialic är 27 år och arbetade under förra mandatperioden som kommunalråd i Halmstad.

Det är behjärtansvärt att Löfven tog chansen att utse dem till statsråd, eftersom det finns många unga människor i Sverige och politiken därför behöver ett visst mått av ungdomsperspektiv. Men detta säger också något om denna regering och om det desperata läget inom svensk socialdemokrati. Ett parti som länge betraktades som en mästare på organisation och förnyelse.

Anledningen till att S kunde dominera svensk politik var inte bara att de vann riksdagsval. Det handlade också om att man kunde hitta kompetent folk och låta dem växa inom organisationen. Ett konkret exempel är att man bara fick vara statssekreterare under en viss period för att sedan göra något annat, eller att man ställde krav på att läsa klart universitetsutbildningar, vilket bland annat Pär Nuder – senare finansminister – fick erfara när Ingvar Carlsson satte det som ultimatum om Nuder skulle få arbete i statsrådsberedningen.

Nu gör man inte längre detta, och en av anledningarna är att ”rörelsen” inte är lika stor som den en gång var. Dessutom vet Löfven att den här regeringen är den svagaste sedan Ola Ullstens folkpartiregering 1978 och att om man inte håller hela mandatperioden så kan han mycket väl sitta löst inför nästa val. Det är därför som han ser till att ge nästa generation regeringserfarenhet. Något som hans företrädare Göran Persson missade.

Förvisso kan både Wikström och Hadzialic bli utmärkta statsråd. Men det är en väldigt dyr praoperiod för Sveriges räkning och att de ens har sina positioner visar hur desperat Stefan Löfven måste ha varit när han skulle ”svetsa samman” laget.

(David Lindén)

Nu granskar media gamla SSU-bossar?

(Det finns fog för att ställa frågor, FOTO TT)

Stefan Löfven presenterade alldeles nyss sin ministerlista och den innehöll både överraskningar och väntade namn. Precis som när regeringen Reinfeldt utnämndes 2006 finns det alla möjligheter för media att utöva en granskande roll, och ifrågasätta de nya makthavarnas handel och vandel. De är trots allt Sveriges mäktigaste politiker och bör därför granskas mer än andra. En av de nya ministrarna är civilminister Ardalan Shekarabi. Han är riksdagsledamot för Stockholm och var 2003-2005 ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU). En maktposition då förbundet på den tiden var Sveriges största ungdomsförbund. Men makten visade sig, milt uttryckt, stå på lösa grunder. Det uppdagades nämligen att medlemssiffrorna var uppblåsta med bland annat avlidna, katter och tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt då i sjuttioårsåldern. När Feldt fick reda på sin pågående ungdom kommenterade han lite syrligt att han förvisso hade varit medlem, men att han sedan 1950-talet var lite för gammal. Dessutom bidrog de uppblåsta siffrorna till att mygel och maktkamper präglade förbundskongresserna. När Shekarabi valdes visade det sig senare att han använt kampanjkonton som egentligen var menade att gå till bistånd. Det var rent fusk och han fick senare hård kritik av revisorerna, och såg sig nödgad att avgå. Förvisso bör påpekas att han avgick innan någonting avslöjades, men det är en historia som är viktig att gräva i och som utförligt har skildrats av Fokus-journalisten Thorbjörn Nilsson i boken De Omänskliga: Berättelser om Politik vilken handlar om svenska ungdomspolitiker. Dessutom omnämns det nya statsrådet Ibrahim Baylan i samma bok i föga smickrande ordalag. Det är också värt att notera att nyblivne näringsminister Mikael Damberg, också han numera statsråd, var den som företrädde Shekarabi som SSU-ordförande. Så det finns mycket för media att gräva i. Precis som man gjorde när det gällde Alliansministrar. För det handlar väl om att i opartisk anda behandla båda blocken lika? (David Lindén)

Fridolins obligatoriska flumskola

(Magister Fridolin vill skapa obligatorisk flumskola, FOTO TT)

Det verkar som om Regeringen Löfven har kommit fram till sitt första beslut, vilket är att göra gymnasieskolan obligatorisk. Detta är Socialdemokraternas eftergift till Miljöpartiet och folkhögskolemagister Gustav Fridolin deklarerade glatt att man ska skapa ”en jämlik skola”.

Ett tecken på att han litar mer på sin ideologi än på verkligheten.

Förvisso lider svensk skola av stora brister, men dessa brister kan spåras tjugo år tillbaka i tiden och det handlar främst om kommunaliseringen. Dessutom måste man för att citera professor Martin Ingvar återskapa en ”tradition av lärande” och inte enkom fokusera på att det alltid ska vara roligt att lära sig. För ibland är det svårt, och det är först senare som det blir roligt, vilken alla som lärt sig ett främmande språk kan vittna om.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk kommer inte att lösa något av dessa problem. Det kommer snarare att förvärra dem. Nu låser man fast redan skoltrötta elever i statistiken, och det kommer inte att göra dem mer studiemotiverade. Resultaten kommer att fortsätta falla, men det kommer i alla fall att se bra ut i jämförelse med våra nordiska grannländer då Sverige kommer att ha hundraprocentig närvaro.

Dessutom skapar förslaget rent praktiska problem: Hur ska man lösa frågan om antagningskrav om alla ska gå på gymnasiet och kan ens lärande vara jämlikt då alla har olika förutsättningar? Om man är skoltrött, vad är det i så fall för gymnasielinje som man ska gå? På längre sikt kommer också kriterierna för högre utbildning att behöva reformeras, då en obligatorisk gymnasieskola kommer att öka trycket på högskolor, utan att garantera jobb efter examen.

Det som också är uppenbart är att skolminister Fridolin vill överge kunskapslinjen. Tidigare har han sagt att problemen i skolan skulle kunna åtgärdas på hundra dagar, och det här är första steget i planen. Men tyvärr verkar det inte handla om att hjälpa eleverna, utan om att försköna statistiken.

Sålunda blir detta inte en reform som hjälper utan stjälper morgondagens elever. Det är ingenting nytt utan en återgång till klassisk flumskola. Med undantaget att det denna gång är obligatoriskt att delta.

(David Lindén)

Klokt att inte normalisera V

Det blev ett omskakande valresultat för alla partier förutom Sverigedemokraterna. Men kanske mest för Stefan Löfven som inför öppnar dörrar nu försöker förhandla fram en regering, och kanske ångrar han inte gav besked ”i god före valet” som han ofta hävdade att han skulle göra.

En sak ska han emellertid ha beröm för, och det är att han redan nu har klargjort att Vänsterpartiet inte ska få ministerposter. Det kan tyckas anmärkningsvärt då en Löfvenregering i riksdagen kommer vara beroende av V när det gäller både budgeten och statsministeromröstningen, men det handlar faktiskt om en viktig principfråga.

Länge rådde en tyst överenskommelse i svensk politik om att de två störa partierna skulle ”hålla rent på sin kant”. Socialdemokraterna kunde förvisso samarbeta med Vänsterpartiet, men man tog inte in dem i regeringen. Det skulle ge ”kamrat fyra procent” alldeles för mycket prestige.

Stefan Löfven är sprungen ur den traditionen och det är därför som han inte vill legitimera Vänsterpartiet. För även om partiet sedan 1990 har strukit kommunisterna ur sitt partinamn har de inte gjort upp med sitt arv. Det märks inte minst då ledande företrädare som Ali Esbati och Torbjörn Björlund har haft överseende med diktaturen på Kuba.

Men det är intressant att den klara markeringen mot V inte inträffade i början av valrörelsen, då Socialdemokraterna som sagt lovade att ge besked ”i god tid före valet”.

(David Lindén)

Tänk om alla partier resonerade som SD?

(Foto Sveriges Radio)

Ingen kan ha missat att Expressen granskat Sverigedemokraterna i samarbete med vänsterkollektivet Researchgruppen. Det kan man självfallet ha synpunkter på. Men SD:s partiledning borde välkomna resultatet då Researchgruppen och Expressen hjälpt dem att implementera partiets nolltolerans och avslöjat diverse rasister som antingen kan avsäga sig sin kandidatur eller uteslutas direkt.

Men SD verkar inte hålla med om resonemanget, och som svar på granskningen har de valt att porta Expressen – en av Sveriges största tidningar – från partiets valvaka. Anledningen är just samarbetet med Researchgruppen.

Tänk om andra partier skulle resonera som SD?

I så fall skulle Dagens Industri vara portförbjudna hos både Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ då tidningen har kallgranskat de respektive partiernas ekonomiska politik. Moderaterna skulle inte ta i Sveriges Radio med tång då de avslöjade Saudiaffären och Centerpartiet skulle inte tala med vare sig Expressen eller Aftonbladet, då dessa hårdast granskade det omdebatterade idéprogrammet.

Men Sverigedemokraterna är som bekant inte som andra partier.

(David Lindén)

Bakåtsträvande med grati(s) wifi

(Carl Bildt, vid sommarstället på Sundskär 1992)

Tidigare spekulerades det om ”framtidspartiet” Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven skulle utse sin företrädare Göran Persson till utrikesminister. Persson dementerade, men en annan föredetting, Håkan Juholt, deklarerade glatt i media att han minsann vill bli kulturminister. Två potentiella ministerkandidater som rimmar dåligt med talet om förnyelse och om att efter valet bilda en ”feministisk” regering.

Partiets bakåtsträvande märks dock inte bara när det handlar om potentiella ministrar, utan också när det gäller konkreta politiska förslag. Igår kunde man läsa att Socialdemokraterna på offentliga platser i alla kommuner will införa gratis uppkoppling till trådlösa nätverk (wifi). Ett förslag som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tror kan vara olagligt då det strider mot konkurrensneutralitet, och – förlov sagt – ligger utanför kommunernas befogenheter.

Förslaget är dessutom så pass i otakt med tiden att man kunde tro att S-gruppledare i riksdagen Mikael Damberg inte hade läst på innan han förklarade att ”som jag ser det är gratis wifi snarare att se som en del av ett slags allemansrätt”.

Sverige är nämligen en av världens ledande IT-nationer och har varit det alltsedan regeringen Bildt i början av 1990-talet lade fast en nationell IT-strategi.

Vi det ekonomiska toppmötet World Economic Forum i Davos presenteras varje år undersökningen ”The Global Information Technology Report” författad av den ansedda handelshögskolan INSEAD. I 2014 års undersökning hamnade Sverige på tredje plats när det gällde ”network readiness” och toppade när det gällde själva användandet.

De flesta svenskar har med andra ord tillgång till internet och trådlösa nätverk. Men det är inte förvånande att Damberg var den som presenterade förslaget. I valrörelsen 1998 hånades Carl Bildt av SSU för att vara ”uppkopplad mot verkligheten” och på den tiden hette organisationens påläggskalv Mikael Damberg. Den potentielle utrikesministern Persson lärde sig också mejla först efter valförlusten 2006 då han skrev sina memoarer.

Lite tillspetsat kan man säga att det tog tjugo år för Socialdemokraterna att hinna ikapp Carl Bildt, och att förslaget därför ligger rätt i tiden för ett parti som drömmer om gårdagen.

(David Lindén)

Stefan Löfven gör rätt med Göran Persson

”Får man ta korna med sig in på UD?” Det var så tidigare S-statsminister Göran Persson försökte skämta bort Ekots avslöjande om att Stefan Löfven skulle vilja ha honom som utrikesminister i en eventuell rödgrön regering. Ett avslöjande som Löfven kraftfullt dementerade och kallade ett ”magplask” ifrån mediernas sida.

Men det vore inte helt fel att låta ”Vingåkers-Machiavelli” göra en comeback i svensk politik.

Utrikespolitiken är bland det svåraste som finns för en regering att komma överens om och, tillskillnad från vad många tycks tro, handlar om en förmåga att uppnå resultat och inte bara pressklipp. Dessutom var Göran Persson en skicklig internationell förhandlare som statsminister och lyckades bland annat genomdriva en gemensam strategi för Östersjön.

I en eventuell koalitionsregering och i ett omöjlig parlamentariskt läge skulle han också vara bra på att förankra utrikespolitiken hos riksdagens seriösa partier. En kompetens som kommer att behövas ju närmare valdagen vi kommer.

Det finns inte heller någon inom det rödgröna blocket som kan matcha hans, ursäkta den oavsiktliga humorn – tyngd när det gäller att förhandla på toppnivå med världens ledare. Men det finns också problem.

Göran Persson har många lik i garderoben. Han förespråkar en europeisk superstat och hans konsultuppdrag för JKL skulle mycket väl kunna granskas. Men först och främst handlar det om att han, milt uttryckt, är Moderaternas bästa valarbetare.

(David Lindén)

Varningsord från Wallenberg

I dagens upplaga av den ansedda affärstidningen Financial Times intervjuas industrimannen Jacob Wallenberg om hur näringslivet ser på ett potentiellt regeringsskifte i höst. Han skräder inte orden när det gäller en möjlig rödgrön regering. Det innebär den reella faran att ”entreprenörerna lämnar landet eller väljer att göra något annat”, och han är också mycket kritisk till Vänsterpartiets förslag om att förbjuda välfärdsföretag att gå med vinst.

Familjen Wallenbergs bolag Investor är storägare i riskkapitalbolaget EQT så det var väntat att de skulle vara kritiska mot just attacken på vinster i välfärden. Men ser man intervjun enkom som ett uttryck för att ”riskapitalister klagar” missar man det väsentliga.

De är nämligen inte några kvartalskapitalister som talar, utan en svensk institution som tänker i hundraårscykler och som alltid har haft täta band med Socialdemokraterna. Ett exempel på detta är att den legendariske socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng menade att ”Wallenbergarna tänker blågult”, och att de på 1970-talet stannade kvar när företagare som familjen Rausing och Ingvar Kamprad valde att lämna Sverige av skatteskäll.

Som tack belönades de med särskilda regler i bolagslagstiftningen som gynnade deras ägande.

Så det ska mycket till för att de ska uttrycka en politisk åsikt, och deras kritik mot de rödgröna är ett exempel på Socialdemokraternas sväng åt vänster. Detta trots att Stefan Löfven i gårdagens Almedagstal betonade att näringslivet inte var ett ”särintresse” och gärna vill framhålla sin bakgrund i industrin.

Men problemet är inte Löfven, utan hans tilltänkta regeringspartners.

(David Lindén)

Tänk om Tobias Hübinette hade varit höger?

Tänk er följande scenario:

Jag är en omstridd forskare som länge varit politiskt engagerad i den libertarianska högern där gränsen mellan civil olydnad och regelrätt brottsverksamhet är om inte luddig, men i alla fall flytande.

Mitt mediala genombrott kom med en bok där jag rakt av listade alla dem som ingått i vänförbundet Sverige-DDR och jag drar mig inte för att på sociala medier använda ad-hominem och arvsskuld, som ett sätt att attackera mina politiska motståndare.

När Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Mikael Damberg föreslår höjda skatter så twittrar jag om att Damberg har ”tjuvnad i släkten” då hans far Nils-Gösta Damberg som partikassör för Socialdemokraterna greps på Arlanda för valutasmuggling under valrörelsen 1976. Jag har även anklagat Astrid Lindgren för ”kommunisttendenser” och sagt att kvinnor som röstar vänster har en större fallenhet för att ha flera sexuella partners, då de anser att man bör ta hand om varandra.

Dessutom har jag fällts för ofredande då jag under en tid var aktiv inom ASA, Antisocialistisk Aktion.

Skulle jag då få bidrag från Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap?

Nej, eftersom jag förhoppningsvis enbart skulle betraktas som en förvirrad rättshaverist med en grandios självbild och egen politisk agenda. Men detta gäller inte Tobias Hübinette som är föreståndare för Mångkulturellt Centrum i Botkyrka. Även fast han fällts för ofredande när han var aktiv i Antifascistisk Aktion AFA, anklagat DN:s kolumnist Richard Swartz för att vara högerextrem då dennes farbror var det, anklagat svenska män som är gifta med asiater för att ha ”undanträngda pedofila böjelser” och gjort sig till informell talesperson för alla Sveriges adopterade.

Han har nu fått 300 000 av statliga medel för att starta ett ”forskarnätverk för svenska kritiska ras – och vithetsstudier”.

(David Lindén)

Miljöpartiet är i otakt med framtiden

Det är uppenbart att Miljöpartiet har haft en bra kongress i Göteborg under helgen. Med EU-valresultatet i ryggen och de rödgrönas övertag i opinionen är det ett självsäkert parti som går in i valrörelsen, och som är redo att ställa krav på eventuella möjliga samarbetspartners. De kan numera ses som ett europeiskt grönt parti som till fullo omfamnar EU-federalism när det handlar om den egna hjärtefrågan miljön.

Precis som Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven sa på valnatten så har andra partier mycket att lära av de gröna när det handlar om att diskutera – och föreslå reella lösningar på miljöproblemen. Men det finns också frågetecken när man granskar vilka beslut som togs på kongressen.

Ett potentiellt regeringsparti kan inte enbart fokusera på en enda fråga och när man granskar övriga förslag verkar partiets politiska uppdatering vara allt annat än genomförd.

Detta framgår som tydligast när det gäller förkortad arbetstid och införandet av ett friår. Två åtgärder som de flesta instinktivt kan se fördelar i. Varför inte ge dem som stressas på jobbet möjlighet att trappa ned eller med hjälp av en betald paus hitta nya perspektiv?

Invändningen mot ett sådant resonemang handlar dock om världsläget och det var en passande tillfällighet att den ansedda finanstidningen The Economist hade ett specialnummer om de asiatiska ekonomierna samtidigt som MP hade kongress. Det är skakande läsning för dem som tror att Västeuropa och USA ska kunna behålla sitt materiella välstånd utan att ta det hårt arbetande Asien på allvar.

Ett exempel är Indiens IT-industri som i början av 2000-talet avfärdades som ”body shops” och som numera är världsledande när det gäller att samla in stora mängder data. Tidigare var också en vanlig invändning att Asien aldrig skulle kunna skapa en europeisk-amerikansk uppfinnarkultur som bland annat gav marknaden Appleprodukter, men idag spenderar de största asiatiska företagen 50 procent mer när det gäller forskning och utveckling än vad de gjorde för bara fem år sedan.

Både Socialdemokraternas Stefan Löfven och Miljöpartiets två språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson brukar framhäva att Sverige aldrig kan konkurrera med låga löner. Asiatiska arbetare är också betalda betydligt mindre än sina europeiska och amerikanska motsvarigheter. Men även de lägsta lönerna har dramatiskt höjts i Asien.

De som inom en snar framtid kommer att drabbas av vad The Economist kallar för ”kylan från det österländska hotet” är inte längre arbetar – utan medelklassen eftersom asiatiska företag har börjat premiera kreativt tänkande och innovationer. För att tackla denna utmaning behöver man inse att det inte bara handlar om vad man gör utan också om hur mycket man faktiskt arbetar.

(David Lindén)