Stefan Löfven har inget val

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)

 

En dålig vecka – för regeringen

(Vikingatida graffiti i moskén Hagia Sofia i Istanbul, som tidigare var en kyrka. Skriften upptäcktes av en svensk arkeolog på 1970-talet)

Det lönar sig att protestera, och det lönar sig att göra det rejält. Högskoleminister Helene Hellmark-Knutsson backade tidigare i veckan om nedläggning av de svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten. I ett skriftligt svar till SvD säger högskoleministern att regeringen ”tar till sig av kritiken och är beredd att lyssna på de synpunkter som nu framkommer”.

Institutioner som på pappret inte är mycket för världen, men som har bidragit till att svensk humanioraforskning faktiskt stundtals har hållit världsklass när det gäller arkeologi och antikens historia.

Ett konkret exempel är Institutet i Istanbul som bidragit till att flertalet utgrävningar i Turkiet, och som gjort det möjligt att kartlägga stora delar av antikens historia i den delen av världen. Det är ett värde som också går att mäta i reda pengar då Institutet funnits så pass länge att det av turkiska myndigheter och företag också ses som en pålitlig bro-öppnare till Sverige. På samma sätt kan man värdera Svenska studenthemmet i Paris med anor från 1700-talet eller finansieringen av svenska språk vid utländska universitet, som också detta hotas i budgeten.

Självfallet kan dock inte svenska institutioner utomlands enbart finnas till för cocktailpartyn och julfester. Men det som är anmärkningsvärt är att man inte ens har utrett om de Svenska Medelhavsinstituten, språkundervisningen eller studenthemmet i Paris är lönsamt. Dessa institutioner har inte fått en sportslig chans, och att man genast vill lägga ned dem vittnar om något som bäst kan beskrivas som ett kulturförakt. Vilket är väldigt anmärkningsvärt då denna regering anser sig värna om kultur och kunskap.

Men om man ser till deras agerande sen den tillträdde framträder tyvärr ett mönster där förslagen på nedläggningen blir en liten del av en tragisk helhet. Den var helt enkelt inte förberedd utan ett hafsverk där man på några få dagar skulle försöka komma på en politik. Misslyckandena märks bland annat i att kulturministern inte klarar av att svara på frågor och i att statsministerns framträdande i EU-nämnden sprids som buskis på internet. För att inte tala om att utbildningsminister Gustav Fridolin tilltalar Sveriges lärare på samma sätt som han talar till sina egna minderåriga barn.

På det hela taget var det en dålig vecka för regeringen, och fler sådana lär komma.

(David Lindén)

Hoppas Löfven inte var personlig

(Det gäller att prioritera, FOTO TT)

Nu när valrörelsen är över talar Stefan Löfven gärna om ”politiskt samförstånd”. I klarspråk betyder det att alla borgerliga partier minsann ska stödja den nya regeringen, då denna faktiskt behöver en majoritet i kammaren för att få igenom sina förslag. Trots att han inte uppfyllde sitt löfte om att ”i god tid före valet” ge besked om hur hans regering skulle se ut. Men vad som är än mer anmärkningsvärt, och lite komiskt, är att han klantade till sin internationella debut som statsminister.

Under gårdagens EU-toppmöte i Milano var vår nye statsminister så pass upptagen att han inte hade tid att skaka hand med Tysklands kristdemokratiske förbundskansler Angela Merkel, som troligtvis ville gratulera sin nye kollega. För Expressen berättar Löfven att han var upptagen med att förhandla med Frankrikes socialistiske president François Hollande, vilket förhoppningsvis inte säger något om Sveriges prioriteringar i EU.

Merkel må vara en politisk motståndare till Löfven och hade förvisso goda relationer med Fredrik Reinfeldt, men Löfven borde leva som han lär och inse att det i storpolitiken inte handlar om personliga preferenser utan om nationens intressen.

Tyskland är EU:s största ekonomi och har under krisen lett den ekonomiska återhämtningen. Frankrike däremot är en ekonomisk katastrof, och Hollande politik är impopulär och så pass icke-fungerande att den franska statsskulden nyligen slog rekord med 90 procent av BNP.

Förhoppningsvis var det inte för att lära sig som han bortprioriterade sin tyska kollega till förmån för sin socialistiske meningsfrände.

Stefan Löfven saknar inte heller internationell erfarenhet, och som internationell sekreterare för IF Metall har han säkert lärt sig att vara pragmatisk också när det gäller utländska kollegor. Men ska man vara lite tillspetsad så är hans vurmande för Frankrike oroande, och förhoppnings gäller det inte den ekonomiska politiken.

(David Lindén)

Inget lätt val, men värna Lettland

(Fortsätt med goda relationer. Fredrik Reinfeldt skakar hand med sin dåvarande lettiska kollega, Vladis Dombrovkis, i Riga 2011 FOTO TT)

När detta ”supervalår” nu är avslutat kan man konstatera att utrikespolitiken redan har blivit lidande i och med att Carl Bildt lämnat UD. En försmak av vad som komma skulle var när den tidigare SSU-ordföranden och nyblivna EU-parlamentarikern Jytte Guteland på SVT-Opinion deklarerade att Bildt som utrikesminister endast ”intog en recenserande roll” och att det var dags att ”påverka världen i en bättre riktning”. Liknande tongångar hördes från Stefan Löfven igår när han betonade att den nya rödgröna regeringen ska verka för att ”reformera FN”, och när Bildts efterträdare Margot Wallström deklarerade att det var dags för ”en feministisk utrikespolitik”.

Detta är inget annat än ”inrikes utrikespolitik” för att låna ett uttryck av tidigare moderatledaren Gösta Bohman. Vad Bildthatarna dessutom glömmer är att Sverige både under hans tid som statsministern och under Alliansregeringen faktiskt har utövat ett starkt inflytande i vårt eget närområde.

I dag går vårt grannland Lettland till val och det är ett val som i och med läget i Ukraina spelar stor roll för hela Europa. Förutom att Lettland vid årsskiftet tar över ordförandeskapet i EU efter Italien har de också en stor andel ryssar, 26 procent på lite mer än två miljoner invånare, bland befolkningen. Dessa så kallade Baltikumryssar var en av de svåraste frågorna att lösa när landet 1992 frigjorde sig från Sovjetunionen, och där bidrog Sverige under ledning av dåvarande statsminister Bildt till att förhandla fram en fredlig lösning.

Men än i dag har de inte samma rättigheter som övriga letter, och det skulle mycket väl kunna ha föranlett Putin att ”skydda” dem precis som han valde att göra med den ryska befolkningen på Krim. Om det inte hade varit för att Lettland sedan 2004 är med i både EU och Nato. Valkampanjen har därför kretsat kring relationen till Ryssland och partiet Harmoni som leds av Nils Usakovs, själv etnisk ryss och borgmästare i Riga, ser ut att få mellan 15-20 procent av rösterna. Harmoni som har nära band till Putins parti Det Enade Ryssland försöker dock tona ned den ryssvänliga retoriken, och fokusera mer på sociala frågor då Lettland var ett av de länder som drabbades hårdast av lågkonjunkturen 2008.

Som svar har regeringskoalitionen Enighet och nationalistpartiet Nationella Unionen valt att fokusera på hotet från Putin. Dessutom har Harmoni fått konkurrens av partiet Lettlands Ryska Union som öppet förespråkar att de etniska ryssarna ska vända sig till Moskva. Men de ser ut att få endast en procent av rösterna, då majoriteten av letterna värderar EU och Nato.

Partiet Harmoni gjorde också ett bra val 2011, och denna gång har Usakov sagt att han gärna vill bli premiärminister. Det kommer han inte bli och majoriteten av de etniska ryssarna vill inte återvända till Sovjettiden. Vad de kräver är lika rättigheter, och det borde de få.

Med de gamla historiska banden mellan Sverige och Lettland är det givet att Sverige även i fortsättningen intar en aktiv roll. Som man gjorde 2008 under Eurokrisen. Vad som emellertid nu gäller är att invänta valet, och efter det sträcka ut en hand till nästa regering, oavsett valutgången.

(David Lindén)

Nu granskar media gamla SSU-bossar?

(Det finns fog för att ställa frågor, FOTO TT)

Stefan Löfven presenterade alldeles nyss sin ministerlista och den innehöll både överraskningar och väntade namn. Precis som när regeringen Reinfeldt utnämndes 2006 finns det alla möjligheter för media att utöva en granskande roll, och ifrågasätta de nya makthavarnas handel och vandel. De är trots allt Sveriges mäktigaste politiker och bör därför granskas mer än andra. En av de nya ministrarna är civilminister Ardalan Shekarabi. Han är riksdagsledamot för Stockholm och var 2003-2005 ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU). En maktposition då förbundet på den tiden var Sveriges största ungdomsförbund. Men makten visade sig, milt uttryckt, stå på lösa grunder. Det uppdagades nämligen att medlemssiffrorna var uppblåsta med bland annat avlidna, katter och tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt då i sjuttioårsåldern. När Feldt fick reda på sin pågående ungdom kommenterade han lite syrligt att han förvisso hade varit medlem, men att han sedan 1950-talet var lite för gammal. Dessutom bidrog de uppblåsta siffrorna till att mygel och maktkamper präglade förbundskongresserna. När Shekarabi valdes visade det sig senare att han använt kampanjkonton som egentligen var menade att gå till bistånd. Det var rent fusk och han fick senare hård kritik av revisorerna, och såg sig nödgad att avgå. Förvisso bör påpekas att han avgick innan någonting avslöjades, men det är en historia som är viktig att gräva i och som utförligt har skildrats av Fokus-journalisten Thorbjörn Nilsson i boken De Omänskliga: Berättelser om Politik vilken handlar om svenska ungdomspolitiker. Dessutom omnämns det nya statsrådet Ibrahim Baylan i samma bok i föga smickrande ordalag. Det är också värt att notera att nyblivne näringsminister Mikael Damberg, också han numera statsråd, var den som företrädde Shekarabi som SSU-ordförande. Så det finns mycket för media att gräva i. Precis som man gjorde när det gällde Alliansministrar. För det handlar väl om att i opartisk anda behandla båda blocken lika? (David Lindén)

Fridolins obligatoriska flumskola

(Magister Fridolin vill skapa obligatorisk flumskola, FOTO TT)

Det verkar som om Regeringen Löfven har kommit fram till sitt första beslut, vilket är att göra gymnasieskolan obligatorisk. Detta är Socialdemokraternas eftergift till Miljöpartiet och folkhögskolemagister Gustav Fridolin deklarerade glatt att man ska skapa ”en jämlik skola”.

Ett tecken på att han litar mer på sin ideologi än på verkligheten.

Förvisso lider svensk skola av stora brister, men dessa brister kan spåras tjugo år tillbaka i tiden och det handlar främst om kommunaliseringen. Dessutom måste man för att citera professor Martin Ingvar återskapa en ”tradition av lärande” och inte enkom fokusera på att det alltid ska vara roligt att lära sig. För ibland är det svårt, och det är först senare som det blir roligt, vilken alla som lärt sig ett främmande språk kan vittna om.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk kommer inte att lösa något av dessa problem. Det kommer snarare att förvärra dem. Nu låser man fast redan skoltrötta elever i statistiken, och det kommer inte att göra dem mer studiemotiverade. Resultaten kommer att fortsätta falla, men det kommer i alla fall att se bra ut i jämförelse med våra nordiska grannländer då Sverige kommer att ha hundraprocentig närvaro.

Dessutom skapar förslaget rent praktiska problem: Hur ska man lösa frågan om antagningskrav om alla ska gå på gymnasiet och kan ens lärande vara jämlikt då alla har olika förutsättningar? Om man är skoltrött, vad är det i så fall för gymnasielinje som man ska gå? På längre sikt kommer också kriterierna för högre utbildning att behöva reformeras, då en obligatorisk gymnasieskola kommer att öka trycket på högskolor, utan att garantera jobb efter examen.

Det som också är uppenbart är att skolminister Fridolin vill överge kunskapslinjen. Tidigare har han sagt att problemen i skolan skulle kunna åtgärdas på hundra dagar, och det här är första steget i planen. Men tyvärr verkar det inte handla om att hjälpa eleverna, utan om att försköna statistiken.

Sålunda blir detta inte en reform som hjälper utan stjälper morgondagens elever. Det är ingenting nytt utan en återgång till klassisk flumskola. Med undantaget att det denna gång är obligatoriskt att delta.

(David Lindén)

Klokt att inte normalisera V

Det blev ett omskakande valresultat för alla partier förutom Sverigedemokraterna. Men kanske mest för Stefan Löfven som inför öppnar dörrar nu försöker förhandla fram en regering, och kanske ångrar han inte gav besked ”i god före valet” som han ofta hävdade att han skulle göra.

En sak ska han emellertid ha beröm för, och det är att han redan nu har klargjort att Vänsterpartiet inte ska få ministerposter. Det kan tyckas anmärkningsvärt då en Löfvenregering i riksdagen kommer vara beroende av V när det gäller både budgeten och statsministeromröstningen, men det handlar faktiskt om en viktig principfråga.

Länge rådde en tyst överenskommelse i svensk politik om att de två störa partierna skulle ”hålla rent på sin kant”. Socialdemokraterna kunde förvisso samarbeta med Vänsterpartiet, men man tog inte in dem i regeringen. Det skulle ge ”kamrat fyra procent” alldeles för mycket prestige.

Stefan Löfven är sprungen ur den traditionen och det är därför som han inte vill legitimera Vänsterpartiet. För även om partiet sedan 1990 har strukit kommunisterna ur sitt partinamn har de inte gjort upp med sitt arv. Det märks inte minst då ledande företrädare som Ali Esbati och Torbjörn Björlund har haft överseende med diktaturen på Kuba.

Men det är intressant att den klara markeringen mot V inte inträffade i början av valrörelsen, då Socialdemokraterna som sagt lovade att ge besked ”i god tid före valet”.

(David Lindén)

Rödgrönas taktik alltmer uppenbar

I kväll ska de rödgröna partierna gemensamt frågas ut i TV 4. I går var det Alliansen, och de kunde som vanligt uppvisa ett bra samarbetsklimat och en fortsatt vilja att regera tillsammans om de på söndag får väljarnas förtroende för ytterligare en mandatperiod. Opinionsmässigt har denna enighet också gett resultat och glappet mellan blocken har på bara några få dagar halverats, om man får tro mätinstituten.

Det är givetvis en snygghetsfråga mot väljarna att man visar dem vad de har att vänta sig.

När en opinionsundersökning i går sa att 56 procent av s-väljarna helst vill ha med Vänsterpartiet i en regering utöver MP valde partisekreterare Carin Jämtin att återigen upprepa Stefan Löfvens ord om att man minsann har sträckt ut en hand till alla partier. Dessutom har man lovat att tillsätta en utredning om välfärdens framtida driftsformer för att undvika att frågan blir explosiv i valets slutdebatter. Ett tecken på att man är desperat då inga av de andra partierna verkar vilja ta S utsträckta hand.

Jonas Sjöstedt har slagit mynt av Socialdemokraternas desperation och kravet på ett totalstopp för vinster i välfärden återupprepades idag i en intervju med TT. Kompromissförslaget om att privata välfärdsföretag ska hårdregleras menade Sjöstedt är ”som att få en räv att bli vegetarian”. Vinsterna ska helt enkelt bort och när Sjöstedt väl kompromissar – vilket han i sinom tid gör – kommer det att utbryta en svekdebatt i det egna partiet.

Löfven sitter fast i en rävsax. Om han säger att han tar in Vänsterpartiet i regeringen kan man återigen skrämmas med kommunistspöket som i valrörelsen 2010 och ger man inga besked agerar man Alliansens bästa valarbetare. Det blir också svårare att avfärda regeringsfrågan då den senaste SIFO undersökningen har visat att sju av tio väljare faktiskt vill hur partierna tänker regera efter valet.

Så de rödgröna har ingen gemensam taktik, och kvällens utfrågning lär bekräfta detta ytterligare.

(David Lindén)

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Stefan Löfven gör rätt med Göran Persson

”Får man ta korna med sig in på UD?” Det var så tidigare S-statsminister Göran Persson försökte skämta bort Ekots avslöjande om att Stefan Löfven skulle vilja ha honom som utrikesminister i en eventuell rödgrön regering. Ett avslöjande som Löfven kraftfullt dementerade och kallade ett ”magplask” ifrån mediernas sida.

Men det vore inte helt fel att låta ”Vingåkers-Machiavelli” göra en comeback i svensk politik.

Utrikespolitiken är bland det svåraste som finns för en regering att komma överens om och, tillskillnad från vad många tycks tro, handlar om en förmåga att uppnå resultat och inte bara pressklipp. Dessutom var Göran Persson en skicklig internationell förhandlare som statsminister och lyckades bland annat genomdriva en gemensam strategi för Östersjön.

I en eventuell koalitionsregering och i ett omöjlig parlamentariskt läge skulle han också vara bra på att förankra utrikespolitiken hos riksdagens seriösa partier. En kompetens som kommer att behövas ju närmare valdagen vi kommer.

Det finns inte heller någon inom det rödgröna blocket som kan matcha hans, ursäkta den oavsiktliga humorn – tyngd när det gäller att förhandla på toppnivå med världens ledare. Men det finns också problem.

Göran Persson har många lik i garderoben. Han förespråkar en europeisk superstat och hans konsultuppdrag för JKL skulle mycket väl kunna granskas. Men först och främst handlar det om att han, milt uttryckt, är Moderaternas bästa valarbetare.

(David Lindén)