Hoppas Löfven inte var personlig

(Det gäller att prioritera, FOTO TT)

Nu när valrörelsen är över talar Stefan Löfven gärna om ”politiskt samförstånd”. I klarspråk betyder det att alla borgerliga partier minsann ska stödja den nya regeringen, då denna faktiskt behöver en majoritet i kammaren för att få igenom sina förslag. Trots att han inte uppfyllde sitt löfte om att ”i god tid före valet” ge besked om hur hans regering skulle se ut. Men vad som är än mer anmärkningsvärt, och lite komiskt, är att han klantade till sin internationella debut som statsminister.

Under gårdagens EU-toppmöte i Milano var vår nye statsminister så pass upptagen att han inte hade tid att skaka hand med Tysklands kristdemokratiske förbundskansler Angela Merkel, som troligtvis ville gratulera sin nye kollega. För Expressen berättar Löfven att han var upptagen med att förhandla med Frankrikes socialistiske president François Hollande, vilket förhoppningsvis inte säger något om Sveriges prioriteringar i EU.

Merkel må vara en politisk motståndare till Löfven och hade förvisso goda relationer med Fredrik Reinfeldt, men Löfven borde leva som han lär och inse att det i storpolitiken inte handlar om personliga preferenser utan om nationens intressen.

Tyskland är EU:s största ekonomi och har under krisen lett den ekonomiska återhämtningen. Frankrike däremot är en ekonomisk katastrof, och Hollande politik är impopulär och så pass icke-fungerande att den franska statsskulden nyligen slog rekord med 90 procent av BNP.

Förhoppningsvis var det inte för att lära sig som han bortprioriterade sin tyska kollega till förmån för sin socialistiske meningsfrände.

Stefan Löfven saknar inte heller internationell erfarenhet, och som internationell sekreterare för IF Metall har han säkert lärt sig att vara pragmatisk också när det gäller utländska kollegor. Men ska man vara lite tillspetsad så är hans vurmande för Frankrike oroande, och förhoppnings gäller det inte den ekonomiska politiken.

(David Lindén)

Europa får inte glömma bort Ukraina

(FOTO TT)

Det var ett svalt handslag som inledde ett ännu svalare toppmöte. Men Ukrainas president Petro Porosjenko skakade i alla fall hand med sin ryske motsvarighet Vladimir Putin, när de i eftermiddags träffades i Vitrysslands huvudstad Minsk.

Förhoppningsvis är mötet början på något konstruktivt när det gäller konflukten i östra Ukraina, som pågått alltsedan Vladimir Putin i våras annekterande Krimhalvön under förevändningen att han bjudits in för att skydda en grupp Ukrainska separatister.

Mötets mer prominenta delegater kan delas upp mellan Poroskenko – och Putinlägret. EU representeras av utrikeskommissionär Catherine Ashton, handelskommissionär Karel de Gucht och energikommissionären Günter Oettinger. Den sistnämnda har också deklarerat att EU har som mål att säkra gastillgångar för Ukraina under vintern om Ryssland vill stoppa dem. Putins allierade är Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenko och Kazakstans ledare Nursultan Nazarbajev, som började sin karriär som politisk kommissarie under diktatorn Josef Stalin.

Men närvarande diktatorer till trots borde omvärlden välkomna överläggningarna.

Det pågår ett krig i Ukraina, även fast en del vill hävda att så inte är fallet.

Pro-ryska separatister har skjutit ned ett malaysiskt passagerarplan i tron att det tillhörde den ukrainska armen och under måndagen greps ryska soldater som gjort sällskap med den andra ”humanitära konvoj” som Putins utrikesminister Sergej Lavrov skickat till staden Luthansk.

Att soldaterna skulle ha befunnit sig på ukrainskt territorium av ”misstag” som ryssarna hävdar är föga troligt. Men det är desto mer sannolikt att de befann sig på ett specialuppdrag som den ukrainska militären hävdar.

Porosjenko vars koalitionsregering upplöstes i juli har också bestämt sig för att utlysa nyval. Avsikten är att söka ett nytt mandat och – troligtvis – förnya banden med Nato och EU. Men för att citera forskaren vid Utrikespolitiska Institutet, Jakob Swiecicki, kommer en EU-ansökan innebära att landet måste genomföra många och svåra reformer.

Västvärlden kan också delvis skyllas för hur krisen utvecklades då man inte i tid markerade mot Putin. Swiecicki menar att ”man kunde ha ställt ett objektiv för Ukraina” och den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski hävdar i en intervju med webbtidningen Ozy att EU till stor del kan skyllas för hur konflikten har eskalerat då unionen endast gjorde ”ett minimum för att påverka Rysslands agerande vid varje steg av krisen”.

Enligt den ryska nyhetsbyrån Intar Tass som har nära kontakter med Kreml kommer Porosjenko att presentera en fredsplan som bland annat innehåller en överenskommelse om lokala val, en skyddszon vid Ukrainska gränsen samt säkra evakueringsvägar för stridande milis. På längre sikt kan detta också leda till att varken väst eller Ryssland involverar sig aktivt i Ukraina, utan i stället söker skapa en neutral stat som efterliknar Österrike under kalla kriget.

En buffertzon mellan Nato och Ryssland som också har föreslagits av den amerikanske statsvetarprofessorn John Mearsheimer i denna månads nummer av den ansedda tidsskriften Foreign Affairs.

Detta ska dock inte utgöra ett hinder för Ukrainas väg in i EU, och det viktigaste i nuläget är att unionen står enat i sin vilja att hjälpa landet och därmed skickar en skarp signal till Putin att den tidigare Sovjetiska intressesfären i Östeuropa inte är något annat än just historia.

(David Lindén)

Sätt större press på Ungern

EU måste nu på allvar sätta press på Fidesz.

Först var det tragiskt, sedan oroväckande för att slutligen bli direkt farligt. Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz har länge vållat den europeiska borgerlighetens huvudvärk. Orbán var ju hjälten från det fredliga upproret mot Sovjetunionen 1989, och innerst inne trodde nog de flesta att den före detta Oxfordstudenten var ungefär lika positiv till marknadsekonomi och västorienterad som Polens nuvarande utrikesminister Radoslav Sikorski.

Men Orbán var ingen Sikorski och alltsedan han återkom till makten 2004 har hans regering agerat allt annat än frihetligt.
Samtidigt är mycket av det som i Sverige skrivs om Orbán är ren partipolitik.

Som att Fidesz ensamma ändrade konstitutionen då det var en process som påbörjades under Orbáns föregångare socialisten Gordon Bajnai. Men trots nyanserna så är utvecklingen ”allt annat än förtroendeingivande” för att citera den ansedda tankesmedjan Freedom House analys av hur det står till med friheten i Ungern.

Detta märktes inte minst i lördags då Orbán i ett tal föreslog att den liberala demokratin skulle avskaffas eftersom ”finanskrisen 2008 visade att liberala stater inte längre kan tävla globalt”. Istället skulle man söka inspiration från Turkiet, Kina och Ryssland. Med andra ord: från sådana totalitära system som ”berövade ungdomen på deras framtid” som Orban uttryckte det när han som upprorsledare 1989 beskrev hur Sovjetunionen hade agerat 1956 när Röda Armen slog ned upproret i Budapest.

Troligtvis kommer Viktor Orbán dock inte att utvecklas till en klassisk diktator. Han är snarare en alltmer totalitär ledare som kommer att hålla sig kvar vid makten med hjälp av demokratisk fernissa. Ett tydligt exempel på detta är att han i samma tal lovade att en ”illiberal demokrati” inte kommer att förneka medborgarna ”frihet”.

En retorik som påminner om styret i Venezuela.

Speciellt med tanke på att Ungern likt Venezuela betraktar organisationer med extern finansiering som ”utländska agenter”. Det har föranlett Norge att avbryta sitt bistånd till Ungern, och nästa steg borde vara att EU stryper sitt bistånd till Ungern om man gör allvar om talet att avskaffa den liberala demokratin. Här har också Europaparlamentet en viktig roll att spela när det gäller att sätta press på ministerrådet.

Orbáns parti Fidesz tillhör den borgerliga partigruppen EPP där svenske Gunnar Hökmark (M) tidigare var viceordförande. Tidigare har Hökmark varit kritisk mot Fidesz i kulliserna, men nu är det hög tid att han luftar sin kritik offentligt.

Ledarredaktionen 

Nya ledare i Norden

I lördags valdes tidigare utrikesminister Jonas Gahr Støre till ordförande för norska Arbeiderpartiet (AP). Samtidigt som tidigare finske utrikesministern Alexander Stubb efterträdde Jyrki Katainen som statsminister i Finland för partiet Kookumus, vilket är Moderaternas motsvarighet.

Förvisso tillhör Stubb och Støre olika partier, men utrikespolitiskt har de mer gemensamt med varandra än med exempelvis de svenska Socialdemokraterna. Båda är varma anhängare av Nato, och är väl medvetna om att EU spelar en central roll i konflikten med Ryssland över Ukraina.

Om man dessutom betraktar dem i ett större europeiskt perspektiv framstår deras tillträde som en del i ett generationsskifte, då majoriteten av Europas länder numera styrs av ledare som fått sin politiska skolning efter kalla kriget.

(David Lindén)

Miljöpartiet är i otakt med framtiden

Det är uppenbart att Miljöpartiet har haft en bra kongress i Göteborg under helgen. Med EU-valresultatet i ryggen och de rödgrönas övertag i opinionen är det ett självsäkert parti som går in i valrörelsen, och som är redo att ställa krav på eventuella möjliga samarbetspartners. De kan numera ses som ett europeiskt grönt parti som till fullo omfamnar EU-federalism när det handlar om den egna hjärtefrågan miljön.

Precis som Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven sa på valnatten så har andra partier mycket att lära av de gröna när det handlar om att diskutera – och föreslå reella lösningar på miljöproblemen. Men det finns också frågetecken när man granskar vilka beslut som togs på kongressen.

Ett potentiellt regeringsparti kan inte enbart fokusera på en enda fråga och när man granskar övriga förslag verkar partiets politiska uppdatering vara allt annat än genomförd.

Detta framgår som tydligast när det gäller förkortad arbetstid och införandet av ett friår. Två åtgärder som de flesta instinktivt kan se fördelar i. Varför inte ge dem som stressas på jobbet möjlighet att trappa ned eller med hjälp av en betald paus hitta nya perspektiv?

Invändningen mot ett sådant resonemang handlar dock om världsläget och det var en passande tillfällighet att den ansedda finanstidningen The Economist hade ett specialnummer om de asiatiska ekonomierna samtidigt som MP hade kongress. Det är skakande läsning för dem som tror att Västeuropa och USA ska kunna behålla sitt materiella välstånd utan att ta det hårt arbetande Asien på allvar.

Ett exempel är Indiens IT-industri som i början av 2000-talet avfärdades som ”body shops” och som numera är världsledande när det gäller att samla in stora mängder data. Tidigare var också en vanlig invändning att Asien aldrig skulle kunna skapa en europeisk-amerikansk uppfinnarkultur som bland annat gav marknaden Appleprodukter, men idag spenderar de största asiatiska företagen 50 procent mer när det gäller forskning och utveckling än vad de gjorde för bara fem år sedan.

Både Socialdemokraternas Stefan Löfven och Miljöpartiets två språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson brukar framhäva att Sverige aldrig kan konkurrera med låga löner. Asiatiska arbetare är också betalda betydligt mindre än sina europeiska och amerikanska motsvarigheter. Men även de lägsta lönerna har dramatiskt höjts i Asien.

De som inom en snar framtid kommer att drabbas av vad The Economist kallar för ”kylan från det österländska hotet” är inte längre arbetar – utan medelklassen eftersom asiatiska företag har börjat premiera kreativt tänkande och innovationer. För att tackla denna utmaning behöver man inse att det inte bara handlar om vad man gör utan också om hur mycket man faktiskt arbetar.

(David Lindén)

Bra att Hökmark är Hökmark

(Foto: Måns Linge)

Det borde inte fungera, men det gör det ändå. Gunnar Hökmark, som är Moderaternas förstanamn till Europaparlamentet, var en del av det ”bunkergäng” som Fredrik Reinfeldt försökte distansera sig ifrån när Nya Moderaterna skapades och är dessutom tämligen lätt för motståndarna att karikera. Men han drar röster.

När Hökmark idag höll torgmöte i Borås blev det uppenbart varför han fungerar som röstmagnet.

”Hökmark” är nämligen något så pass unikt som en genuin politiker. Med en fast tro på EU och en gedigen ideologisk kompass kan han försvara även för stunden kontroversiella beslut.

Att han i valet har utsetts till ”högerspöket” av Socialdemokraterna och Aftonbladet, beklagade han sig mest å deras vägnar. Sådan etikettklistring var ett billigt sätt att försöka mobilisera de egna kärntrupperna, och att dölja det faktum att S förstanamn Marita Ulvskog inte är populär på hemmaplan.

Ulvskog kommer dessutom att bli än mindre populär om hon får igenom sitt förslag om att förbjuda importen av alkohol från Europa. Socialdemokraterna har trots allt förändrats sedan den tid då den legendariske finansministern Gunnar Sträng kunde argumentera mot sänkning av vinskatten med att ”skogsarbetare inte dricker vin”.

På torget märktes det att Hökmark är en varm vän av EU.

Även hans tidigare gärning har visat på detta. Den forne partisekreteraren har exempelvis ett gott rykte i de baltiska länderna, som minns hur han på 1980-talet var initiativtagare till den så kallade Måndagsrörelsen, som varje vecka möttes på Norrmalmstorg i Stockholm för att demonstrera mot den sovjetiska ockupationen av Estland, Lettland och Litauen.

I dag står kampen för Ukraina, och Hökmarks engagemang har bland uppmärksammats av tidningen Financial Times som menar att han är en av 25 EU-parlamentariker som man skall ”hålla ögonen på”. Det märktes även att han gillar valrörelser och han trivdes lika bra på torget i Borås som i Bryssels korridorer.

I en tid av triangulering och anpassning är det bra att den allt annat än nye moderaten Gunnar Hökmark vågar vara ”Hökmark”.

(David Lindén)

 

Ett första steg mot ett bättre Ukraina

Slaget om Ukraina är långt ifrån över. Barrikaderna på Självständighetstorget i Kiev står kvar. Kravallpolis och krypskyttarna håller ställningarna och de militanta oppositionsgrupperna på torget väntar just nu på det besked som kanske inte kommer. Deras krav är att president Viktor Janukovytj  ska avgå nu, inte efter ett presidentval i september. Det räcker inte med löften om grundlagsförändringar och en nationell samlingsregering för att de församlade ska lämna platsen.

Den politiska oppositionen i parlamentet har däremot röstat för att underteckna ett avtal som ska lösa krisen. Nyheten kom 15.01 under fredagseftermiddagen. Enligt Reuters utsände som närvarade när avtalet undertecknades, såg Viktor Janukovytj  inte lättad ut. Snarare såg han tyngd ut av allvaret i ögonblicket. Kanske hade han läst vad Sveriges utrikesminister Carl Bildt (M) sagt – att Janukovytj  har blod på sina händer.

Hur skulden för de många döda ska fördelas återstår dock att se. Det akuta skedet av den politiska krisen kan nu ha förändrats till det bättre, men det är alldeles för tidigt att tala om att risken för nya och långt värre strider – läs inbördeskrig – har minskat.

Vad som kommer att hända härnäst är nämligen ytterst oklart. Alla parter utom de som ser fortsatt våld som enda lösningen är medvetna om att varje steg mot en lösning förutsätter att de som håller i vapnen vid Självständighetstorget bokstavligen gör patron ur och tar ett djupt andetag. Så länge våldet ligger nära till hands kommer det inte att gå att  få till bestående politiska lösningar.

Det kan låta underligt och det kan framstå som kallsinnigt att skriva så, men Ukrainas problem är inte i första hand att polis och demonstranter skjuter på varandra. Inte ens att hundratalet människor har dött. Det verkligt allvarliga är att landet befinner sig på randen till ekonomisk kollaps.

Ukraina präglas av en mycket låg levnadsstandard.Valutan faller i värde och valutareserven är snart slut. Det finns inga pengar att betala löner och det finns inga pengar att betala skulder med. De pengar som snurrar i den ukrainska ekonomin försnillas nära nog omedelbart i vad som är ett av världens mest korrumperade länder. Det går inte att tala om en framtid för Ukraina om alla parter med intressen i den forna sovjetstaten inte tar sitt ansvar.

Ett första steg är att minska presidentens maktbefogenheter. Detta har redan aviserats och tanken är att den grundlag som gällde före 2004 åter ska gälla. Ett andra steg är att omvärlden hjälper Ukraina finansiellt; det behövs en nutida ”Marshallplan” för att snabbt få till en förändring av läget. Det gäller också att Rysslands president Vladimir Putin fattar ett modigt beslut, att reservationslöst hjälpa sin granne i det akuta läget. Samtidigt måste Ryssland också låta bli att lägga sig i hur landet utvecklas. Ryssland har en historisk skuld från Sovjettiden som arvtagarna till det kommunistiska imperiet inte har betalat.

Men även väst har sin del av ansvaret. Om EU ska kunna motsvara förväntningarna som finns i det vänligt sinnade landet, måste EU också agera bestämt. Gårdagens besked om att EU inför sanktioner mot ledande aktörer var ett riktigt beslut.

Ett förbud att resa in i unionen är symboliskt viktigt och att frysa finansiella tillgångar för människor i kretsen kring  presidenten är rätt signal. Men samtidigt bör EU erbjuda landet ett utökat associationsavtal som bland annat bör innehålla hjälp att bygga upp fungerande och rättssäkra och demokratiska institutioner.

USA kan för sin del avhålla sig från att försöka använda Ukraina som en bricka i ett elakt spel mot Ryssland och EU. Erfarenheterna från bland annat Georgienkriget visar att USA:s inblandning i konflikter i östra Europa inte är problemfri.

Men all hjälp och all omvärldens omsorger spelar egentligen ingen som helst roll om inte Ukraina på egen hand förmår att jämna ut de stora skillnader som finns inom landets gränser. Öst och väst i landet är som skilda världar, och kommer även fortsättningsvis utgöra en latent konflikthärd som dagens avtal och löfte om nyval inte gör något för att komma tillrätta med.

(Mikael Hermansson)

Alla resolutioner är inte av godo

Strasbourg, tisdag 14 januari.

Någonstans går det givetvis en gräns för var gränsen ska gå. Det finns naturligtvis inga skäl att fullständigt avfärda all kritik som onödig när det gäller förädling av utsäde genom så kallad genmodifiering. Men det kan vara värt att hitta en nivå som gör att normala försiktighetsprinciper inte slår över i vad som bara kan kallas för en New Age-relaterad hårdsmälta.

En sådan finns ständigt kokande någonstans i den jättelika men vackra Europaparlamentsbyggnaden i Strasbourg. Den här veckan ryker det om ett förslag i vilket parlamentet uppmanas att anta en icke bindande resolution – man tycker något – som uppmanar EU-kommissionen att inte godkänna en majssort som heter Pioneer 1507. Bortsett från att det antingen låter som ett skepp som kunde burit någon av den sena medeltidens många upptäcktsresande i sökandet efter en ny kontinent, eller som en månlandare ur kurs, så går det inte att känna annat än tvivel. Ty vad som föreslås är inte ett förbud – vilket hade varit det naturliga om genmajsen bevisligen var farlig för fjärilar och mallar, vilka nämns som skyddsvärda i förslagstexten – utan att kommissionen ”väntar till det finns bättre metoder för att bedöma riskerna innan man föreslår eller förnyar tillstånd för några genmodifierade grödor”.

Alltså ett moratorium som skulle bestå tills det omvända förhållandet rådde mellan vetenskap och vidskepelse. Om forskningen till 95 procent är överens om att det finns ett klimathot, så är forskarvärlden till 98 procent på det klara med att genmodifiering inte utgör några större problem. Det kommer således att dröja innan någon ser behovet av nya analysmetoder, och därmed har New Age-vännerna bland parlamentarikerna vunnit en seger utan att behöva bevisa någonting; de själva lär ju aldrig bli övertygade!

”Genmanipulering? Det är ju egentligen inte värre än att jag tar en insulinspruta varje morgon”, sa EU-parlamentariken Marit Paulson med en skeptisk min under en pressbriefing under tisdagen. Hon var inte imponerad.

Hon var heller inte så värst övertygad om att världen skulle bli bättre av om parlamentet svarade ja på frågan om genmodifierat pollen i honung ska märkas ut på något särskilt sett i innehållsdeklarationen på honungsburkarna. Mycket talar för att hon kan ha rätt. Redan förekomsten av ordet ”genmodifierat” skapar oro, och oro i onödan.

Det gäller att sätta gränsen på rätt ställe – även mot oron. Den kan ju till 98 procent vara omotiverad och orsakad av en hårdsmälta.

(Mikael Hermansson)

Schmidt behövde inte sexstrejka

Olle Schmidt tar hjälp av Nyamko Sabuni under EU-valrörelsen 2009.
Foto scanpix

Strasbourg, tisdag 14 januari

”Den som inte intresserar sig för politik riskerar att styras av dårar”

Det var Cecilia Wikström (FP) som yttrade orden i Strasbourg idag, men ursprungligen var det Aristofanes’ formulering. Bra sagt är det likafullt.  Det drar ihop sig till Europaparlamentsval och den som inte röstar överlåter åt andra att bestämma. I värsta fall åt just dårar.

Hur väl Wikströms partikollega Olle Schmidt kan sin Aristofanes är dock oklart. Oavsett vilket så har Schmidt under den här sejouren i Strasbourg fått mycket och rättmätigt beröm för sitt stora engagemang för att den genuint gubbiga europeiska centralbanken, ECB, ska få sin första kvinna i direktionen.

I måndags kväll hölls så en hearing med Sabine Lautenschläger från Tyskland. På torsdag fattas beslutet.

– Detta är en början och på sikt hoppas jag hela ledningen blir jämställd. För att centralbanken ska kunna ha demokratisk legitimitet behövs en jämställd ledning och styrelse, sa Olle Schmidt.

Kampen för att få in en kvinna i denna helmanliga bastion har pågått under ett antal år. Först i augusti förra året lovade ECB bot och bättring – år 2019 ska den mäktiga EU-banken ha 28 procent (!) kvinnor på ledande positioner.

Olle Schmidt har egentligen inte gjort särskilt mycket mer än vad någon annan politiker kan göra. Det handlar om lång och uthållig påverkan och övertalning från den folkpartistiske parlamentarikerns sida, och inte om något så radikalt som Aristofanes år 411 f.kr lät kvinnorna i Aten och Sparta göra för att få slut på det peloponnesiska kriget – nämligen sexstrejka.

Så går det – normalt – inte till i Europaparlamentet.

(Mikael Hermansson)

Vill Miljöpartiet krama fram fred?

(Foto: www.ceasefire.ca)

Det tog en helg för ett aspirerande regeringsparti att tillfoga sin påstådda regeringsduglighet grundlig skada. Genom sitt eget beteende framstår Miljöpartiet de gröna precis som så pass oseriöst och oinsatt som deras politiska motståndare vill göra sken av att de är.

I helgen öppnade den årliga Folk och Försvarskonferensen i Sälen där politiker, journalister och opinionsbildare diskuterar svensk säkerhets – och försvarspolitik. Konferensen som pågår under en vecka har hållits sedan 1946 och kan på ett sätt symbolisera att vår neutralitet också förutsätter en livlig debatt.

Under åren har det också inträffat en del politiska nyheter under denna Sälenvecka. Många menar att Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna fick ett dråpligt slut då han under Folk och Försvar 2012 påstod att regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken, trots att partiet vid tiden för uppgörelsen inte satt i riksdagen.Den här gången var det Miljöpartiet som visade prov på okunskap.

I ett försök att stjäla uppmärksamhet från inledningstalarna Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö, föreslog språkröret Åsa Romson att Europeiska Unionen ska bilda en ”stark civil fredskår” som i olika krishärdar ska kunna förebygga konflikter. Det är dock osagt hur denna kår ska organiseras, men Romson upplyste om att kåren behövs för att fredsbevarande insatser tenderar att bli något ”gulligt vid sidan om” unionens militära satsningar.

Förhoppningsvis är Romson endast okunnig om vad fredsbevarande insatser innebär för annars tyder detta förslag på ren och skär populism. EU deltar nämligen redan i civila insatser och att detta skulle vara något ”gulligt” är en sanning med modifikation, i alla fall om man frågar alla de hjälparbetare som varit ute på farliga uppdrag. Så om hon hade satt sig in i realiteterna hade hon säkerligen inte velat skicka ut några av Gustav Fridolins folkhögskoleelever till begynnande konflikthärdar.

Ty det är vad fredskårer gör.

Den amerikanska kåren som skapades av John F. Kennedys svåger Sargent Shriver 1961 var ett försök att med hjälp av volontärungdomar kulturellt marknadsföra USA under kalla kriget. En liknande EU-baserad kår skulle därför lätt kunna dra till sig kritik från Vänsterpartiet om EU-imperialism och man kan undra om förslaget var förankrat hos den tilltänkta regeringspartnern.

En avslutande fråga är: hur ställer sig Stefan Löfven till förslaget?

Socialdemokraterna som en gång i tiden var drivande i grundandet av FN:s fredsbevarande styrkor torde nämligen också vara relativt skeptiska.

(David Lindén)