Sätt större press på Ungern

EU måste nu på allvar sätta press på Fidesz.

Först var det tragiskt, sedan oroväckande för att slutligen bli direkt farligt. Ungerns premiärminister Viktor Orbán och hans parti Fidesz har länge vållat den europeiska borgerlighetens huvudvärk. Orbán var ju hjälten från det fredliga upproret mot Sovjetunionen 1989, och innerst inne trodde nog de flesta att den före detta Oxfordstudenten var ungefär lika positiv till marknadsekonomi och västorienterad som Polens nuvarande utrikesminister Radoslav Sikorski.

Men Orbán var ingen Sikorski och alltsedan han återkom till makten 2004 har hans regering agerat allt annat än frihetligt.
Samtidigt är mycket av det som i Sverige skrivs om Orbán är ren partipolitik.

Som att Fidesz ensamma ändrade konstitutionen då det var en process som påbörjades under Orbáns föregångare socialisten Gordon Bajnai. Men trots nyanserna så är utvecklingen ”allt annat än förtroendeingivande” för att citera den ansedda tankesmedjan Freedom House analys av hur det står till med friheten i Ungern.

Detta märktes inte minst i lördags då Orbán i ett tal föreslog att den liberala demokratin skulle avskaffas eftersom ”finanskrisen 2008 visade att liberala stater inte längre kan tävla globalt”. Istället skulle man söka inspiration från Turkiet, Kina och Ryssland. Med andra ord: från sådana totalitära system som ”berövade ungdomen på deras framtid” som Orban uttryckte det när han som upprorsledare 1989 beskrev hur Sovjetunionen hade agerat 1956 när Röda Armen slog ned upproret i Budapest.

Troligtvis kommer Viktor Orbán dock inte att utvecklas till en klassisk diktator. Han är snarare en alltmer totalitär ledare som kommer att hålla sig kvar vid makten med hjälp av demokratisk fernissa. Ett tydligt exempel på detta är att han i samma tal lovade att en ”illiberal demokrati” inte kommer att förneka medborgarna ”frihet”.

En retorik som påminner om styret i Venezuela.

Speciellt med tanke på att Ungern likt Venezuela betraktar organisationer med extern finansiering som ”utländska agenter”. Det har föranlett Norge att avbryta sitt bistånd till Ungern, och nästa steg borde vara att EU stryper sitt bistånd till Ungern om man gör allvar om talet att avskaffa den liberala demokratin. Här har också Europaparlamentet en viktig roll att spela när det gäller att sätta press på ministerrådet.

Orbáns parti Fidesz tillhör den borgerliga partigruppen EPP där svenske Gunnar Hökmark (M) tidigare var viceordförande. Tidigare har Hökmark varit kritisk mot Fidesz i kulliserna, men nu är det hög tid att han luftar sin kritik offentligt.

Ledarredaktionen 

Vi behöver USA mer än någonsin

I dag är det USA:s nationaldag och det finns anledning att reflektera. Kring det politiska världsläget, vår egen syn på ”det stora landet i väster” och kring varför vi fortfarande behöver – och bör uppskatta – den enda kvarvarande supermakten.

För om man inte landar i den sistnämnda slutsatsen bör man betänka följande:

Om det inte hade varit för USA och Nato hade Vladimir Putin mycket väl kunnat annektera hela Ukraina, och våra baltiska grannländer. En del svenska debattörer – vilka tenderar att få utrymme på Aftonbladets kultursida – skulle dock hävda att ett sådant resonemang är uttryck för ”russofobi”. Men deras åsikter bör ställas mot Litauens president Dalia Grybauskaites uttalande i början av krisen, ”tacka gud för att vi är Nato-medlemmar”. De som upplevt Sovjetisk expansion är nämligen skeptiska mot Putin.

Självfallet är inte USA en nation som alltid gör allting rätt, vilket bland annat Bush-administrationens äventyr i Mellanöstern visade. Men till skillnad från andra stormakter är det en nation som försöker lära av sina misstag. Detta visar inte minst relationen till den gamla fienden Vietnam, som stadigt har förbättrats sedan den amerikanska kongressen hävde sanktionerna 1994, vilket en rapport från tankesmedjan Center for Strategic & International Studies har visat.

En viktig del av denna relation är att tillsammans arbeta för att lindra effekterna av Vietnamkriget, och bland dessa växtgiftet agent orange.

Numera är Vietnam en av USA:s närmaste allierade, och det är ett tecken på at man vill balansera Kinas inflytande i Sydkinesiska sjön. Det går också att spåra liknande tankegångar i försöken att normalisera relationen med Iran, då det behövs för att balansera Rysslands inflytande i Mellanöstern. Men det är också en normalisering som båda parterna skulle tjäna på, inte minst Iran som riskerar att Isis-milisen expanderar sin verksamhet från Syrien.

Sveriges relation till USA är både enkel och komplex.

Vi har alla en relation till USA, men politiskt gillar man att låtsas som att så inte är fallet. Ett exempel på detta är att vi framhåller Olof Palmes Vietnamkritik som något som verkligen gjorde skillnad. Men då kan det vara värt att minnas CIA:s analys av Olof Palme från 1968 där de bland annat skriver att ”vi är övertygade om att detta handlar om inrikespolitik, och vi står fast vid att relationen med Sverige även fortsättningsvis kommer att vara bra”.

Trots sina många brister är det en allierad att uppskatta, och dagens USA-hatare borde ställa den berättigade frågan om vilket land de vill ska ersätta stormakten – Kina eller Ryssland?

Glad 4 Juli önskar Borås Tidnings ledarsida!

(David Lindén)

Företag skapas inte på lunchen

Många politiker vill idag använda ord som entreprenörskap och innovation. En retorik vars underliggande mening är att politiker kanske inte kan skapa morgondagens företag, men åtminstone hjälpa dem på traven så att de senare kan ta åt sig äran för deras existens.

En inställning som ofta lett till förslösade skattepengar.

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven tillhör dem som gärna vill framhäva sin bakgrund i näringslivet och har sedan han valdes pläderat för ”en aktiv näringslivspolitik”. Få har dock förstått vad det innebär i praktiken och förväntningarna var därför höga inför den pressträff, där han presenterade förslag ur partiets kommande vårmotion. Men istället för en politik för framtiden blev det vad man skulle kunna kalla för en floskelladdad resa bakåt.

Framtidens företag och uppfinningar skall inte skapas av de entreprenörer och företagare som kan marknaden bäst, utan av politiker. Med hjälp av inkubatorer skall de företag som anses livskraftiga tilldelas statligt stöd. Förvisso poängterade Löfven att ”det statliga stödet ska riktas till ett relativt begränsat antal företag”, men då det inte finns några garantier är det en berättigad farhåga om det inte kommer att leda till ökat slöseri med skattepengar.

På det hela taget liknar idén den strategi med statligt stöd som på 1970-talet prövades av regeringar i Sverige och Storbritannien, vilket senare kom att få det kärnfulla epitetet ”krispolitik”. Dessutom kan man undra om Löfven verkligen förstår varför länder som USA har framgångsrika entreprenörer.

Det handlar om att det både är lätt att lyckas och att misslyckas samt att det är den privata sektorn som tillskjuter kapital och inte politiker. Löfvens förslag skulle närmast ses som korrupt i USA, där det är viktigt att ha klara gränser mellan politik och näringsliv. Lite hårdraget är det dessutom oetiskt att ge redan framgångsrika entreprenörer ytterligare stöd i form av statligt kapital. Ty det är en plånbok som aldrig sinar.

Om man läser Lena Hennels och Lovisa Olssons bok om Stefan Löfven Humlan som flyger förstår man att han på många sätt är ett barn av kalla kriget. En tid då Sverige tack vare det faktum att vi stod utanför andra världskriget hade ett tioårigt industriellt försprång jämfört med andra länder. Det var också en tid då de svenska storföretagen gynnades då det, exempelvis, var svårt för utlänningar att investera i landet.

Finansminister Gunnar Sträng kunde under ett möte med Marcus Wallenberg bokstavligen ”tala med industrin”. Men den tiden är förbi och idag går det inte längre att skapa ”jobb” över en god lunch. Det verkar emellertid som Löfven tycks tro detta.

(David Lindén)

 

Hans Blix sakligheter i Min Sanning

 

I en tid när media ofta domineras av känslofyllda utspel, var det en fröjd att se den tidigare FN-diplomaten Hans Blix intervjuas av Anna Hedenmo. Blix som är doktor i juridik var utrikesminister i Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering 1978-1979 och senare chef för det Internationella Atomenergiorganet IAEA i Wien. Men det var som chef för FN:s vapeninspektörer vid tiden för USA:s invasion av Irak 2003 som han blev internationellt känd.  

Stora delar av intervjun kom också att handla om förspelet till kriget, och det var intressant få höra om att kärnvapeninspektörerna i ett möte i Vita Huset, först fick träffa den dåvarande amerikanske vicepresidenten Dick Cheney innan det avtalade mötet med president George W. Bush. Ett tecken på att presidentens rådgivare hade den verkliga makten när det gällde invasionen.  

Numera är det också svårt att förstå tidsandan som rådde och den smutskastningskampanj som Blix och de övriga inspektörerna utsattes för av amerikansk media, och även av svenska debattörer som hans gamle folkpartikollega Per Ahlmark. Det gick så pass långt att den amerikanska serien Captain America satiriserade Blix som en nickedocka som hotade den dåvarande Nordkoreanske diktatorn Kim Jong-Il med att ”sända arga brev”. Detta togs också upp under intervjun och Blix fick förklara att inspektörernas rapport spelade en stor roll. Ty om de hade funnit bevis på massförstörelsevapen hade säkerhetsrådet gett grönt ljus för invasionen.  

Idag går det att se Bush-administrationens agerande i ett historiskt perspektiv. Efter attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 var det många som ville tolka Vita Husets högstämda och aggressiva retorik som ett uttryck för efterkrigstidens Pax Americana. En världsordning som dominerades av USA och som i sin tur kan härledas till uttrycket ”det amerikanska århundrandet” som myntades av tidningsmannen Henry Luce i en uppsats för Life Magazine 1941, där amerikanerna uppmanades att efter kriget inta en ledarroll i världen. Efter Sovjetunionens fall kan USA sägas ha dominerat världen fram till den 11 september 2001.

I den nyutkomna antologin The Short American Century: A Post Mortem (Harvard University Press 2013) med historikern Andrew J. Bachevich som redaktör, diskuterar ett antal akademiker om USA numera får finna sig i att deras stormaktstid är över. Slutsatsen är att Washington bör finna sig i att arbeta tillsammans med sina vänner och allierade. En slutsats som även delas av Hans Blix som själv berättade om att han gjorde sin första USA-resa till FN redan 1952.

På det hela taget var det en intressant intervju med en av få svenskar som levt i diplomatins absoluta centrum. Det var dessutom en väldigt ödmjuk person som menade att ”pösighet” var det värsta som han visste och som gillade jantelagen. 

(David Lindén)

Ännu en kungligt rolig Norgehistoria

Det svenska kungaparet laddar för en resa till Norge den 17 maj.
foto scanpix

Om det var eftertankens kranka blekhet som skämde eller om det var moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftbys argumentation som avgjorde saken, det överlåter vi till framtida forskning. Det viktigaste är att Sveriges konung – den man som en gång kallades ”Tjabo” – nu har ändrat sig och istället bestämt sig för att delta när Norge firar att Eidsvollförfattningen fyller 200 år den 17 maj. Detta kunde hovets presstjänst tillkännage tidigare i kväll.

Ett bra beslut och dessutom ett symboliskt viktigt sådant. Inte minst för monarkins legitimitets skull. Som statsvetaren Lennart Nilsson skriver i en artikel som bygger på 2012 års SOM-undersökning förknippas monarkin med ” historia, tradition och kulturarv. Statschefen och den kungliga familjen skall utgöra en symbol för Sverige som stärker den nationella gemenskapen och identiteten. enligt 1974 års regeringsform har statschefen i dagens parlamentariska demokrati berövats sina maktbefogenheter och det återstår bara representativa och ceremoniella uppgifter.” Utan representationsfunktionen skulle motivet för att bevara kungahuset vara svagt. Så det är bara att bita i det sura äpplet och vackert vifta med flaggan åt den konstitution som norrmännen älskar, och att leva med att folket faktiskt folkomröstade om att Norge skulle ha en dansk tronföljare efter unionsupplösningen med Sverige.

Det är således lätt att förstå det svenska kungahusets tvekan inför att åka till Norge. Men samtidigt var det svårsmält. Det finns inte så många monarker kvar i världen att det kan vara intressant för folk att få så tre nordiska statschefer vid samma tillfälle fira en konstitution om i allt väsentligt står för det som monarkin historiskt sett representerar.

Det finns fler aspekter. Länge var relationerna mellan det norska och det svenska kungahusen frostiga. Nuvarande norske kungen Haralds farfar var under och efter andra världskriget en bitande kritiker av det ”fega” och tyskvänliga Sverige. Utlösande faktor var förvecklingarna när Haakon 1940 sökte skydd undan förföljande tyska soldater och den svenska regeringen vägrade att låta honom komma in i Sverige. Den taggen satt djupt i den gamle hedersmannen.

Ta det lugnt. Eller som en norsk kommentator nyligen sa om den senaste svenska fadäsen ”släkten är ju värst”. Norges och Sveriges kungahus står varandra nära – Europas monarkier har i generationer ägnat sig åt aktiv inavel – och Haralds mor var den svenska prinsessan Märtha. Men det är ingen hemlighet att det svenska kungaparet har mer gemensamt med det danska: drottning Margarethe är kusin till Sveriges kung och på samma gång är de trubbla femmänningar med varandra.

Sänk trösklarna istället för att höja murarna

Bulgariska medborgare på väg till London för att arbeta.
Foto Scanpix

”En farsot håller på att sprida sig i Europa – föreställningen om att en våg av så kallad ”social turism” kommer att ödelägga vår välfärd.” Så skrev vi på ledarsidan torsdagen den 19 december. Det finns politiska, sociala och humanitära argument som talar för den slutsatsen. Men den gången var vårt huvudargument ekonomiskt: En överväldigande mängd forskning visar att det är kontraproduktivt att minska rörligheten inom EU, och att ambitionen att begränsa invandringen leder på sikt till demografisk obalans som i sin tur skadar tillväxten.

I Sverige är det främst LO som gjort sig till ett språkrör mot fri rörlighet inom Europa. Genom att skrota den så kallade Lavallagen vill man först och främst skydda sina egna intressen. Europeiska arbetares kommer i andra hand. Genom att själv få avgöra vem som ska tillåtas arbetsinvandra vill man också kunna driva upp det svenska löneläget – vilket bara minskar exportindustrins konkurrenskraft. Det handlar om makt, det handlar om inflytande. Men det handlar också om att LO sneglar oroligt på opinionsmätningarna; En stadigt växande skara LO-medlemmar ser Sverigedemokraterna som ett bättre alternativ än Socialdemokraterna.

Men LO är inte ensamma om att främst se till sina egna intressen. Den brittiska regeringens ambition att förhindra rumänska och bulgariska medborgare tar sig till Storbritannien, trots att undantagsreglerna som infördes när Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i EU nu har löpt ut, har lett till att premiärminister David Cameron har skämt ut sig i Europa. Genom beslutet att ytterligare begränsa EU-medborgares tillträde till den brittiska välfärdsapparaten har han dessutom aktivt bidragit till att försena landets ekonomiska tillfrisknande.

När brittiska Centre for Economics and Business Research, Cebr, några dagar senare presenterade sin långtidsprognos för världens ekonomier utgick den ifrån att bland annat Storbritanniens väntade framgångar – öriket förväntas att om drygt 15 år vara västvärldens näst starkaste ekonomi – förutsätter fortsatt och omfattande invandring. Alltså en politik som går i motsatt riktning mot Camerons och koalitionsregeringens.

Det är synd, inte minst med tanke på att koalitionsregeringen har genomfört många nödvändiga och svårsmälta reformer för att minska budgetunderskott och överutnyttjande av välfärdstjänster.

Men det är minst lika allvarligt att Cameron på detta sätt visar att han är mer angelägen om att tillfredsställa sitt eget partis EU-skeptiker än att fortsätta förbättra landets framtidsutsikter. Det är också allvarligt då Camerons attityd göder invandrings- och rörlighetsmotståndet i andra EU-länder, inte minst i Sverige. Om detta har bland annat FN:s flyktingkommissarie uttalat sig under julhelgen.

Utmaningen inför det nya året är – för såväl Storbritannien som Sverige – att hitta sätt att integrera även den oönskade rörligheten i ett för länderna gynnsamt ekonomiskt sammanhang. Det gäller att göra det lättare för fler att kunna arbeta. Endast så kan ett land tillgodogöra sig migrationens tillväxtskapande effekter.

Det är bättre att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden än att höja murarna mot omvärlden eller rentav stänga gränserna.

(Mikael Hermansson)

Snälla Pirapartiet, berätta mer?

Piratpartiet har länge haft problem att synas i media. I fredags skrev därför internetaktivisten och numera finska PP:s kandidat till EU-parlamentet Peter Sunde Kolmisoppi i Aftonbladet att invandrare har skäl att misstro polisen.

En hemsk tanke om den skulle vara sann. Men vi vet ingenting om detta, ty i sin artikel åberopar Sunde inga som helst fakta. Han berättar istället att han tidigare har haft en partner ifrån Balkan som hade flytt ”från kriget”. Dessutom skulle det ha varit ”ett krig dit Sverige sålde vapen och ammunition”.

Hans avslöjande är av stort historiskt intresse – om det han skriver skulle visa sig vara sant. Men påståendet leder snarare till fler frågor än svar. Syftar Sunde på inbördeskriget i forna Jugoslavien eller Serbiens invasion av Kosovo i slutet av 1990-talet? Förvisso stödde Sverige att NATO bombade Serbien i den sistnämnda konflikten, men att vi aktivt sålt vapen till Serberna eller de andra bosniska delrepublikerna är hittills okända fakta.

Så om Sunde sitter inne på information uppmanas han snarast att offentliggöra den. Ty sådan information bör vara tillgänglig för allmänheten.

När han senare i artikeln beskriver att många nyanlända inte har förtroende för polisen, är detta visserligen sant, men det kan lika gärna handla om att de inte har en positiv erfarenhet från sina hemländer.

På det hela taget känns Peter Sunde Kolmisoppis artikel mer som en del i jakten på medieutrymme åt Piratpartiet än ett seriöst inlägg om polisens roll i samhället. Det är synd för det är en debatt vi behöver föra, men då ska man lägga fördomarna och tonårsaktigt ”polishat” åt sidan.

(David Lindén)

Ehsan Fadakar – Sveriges Kipling?

Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth beskrev under ett seminarium på bokmässan i Göteborg svenskarnas förhållande till Norge med ett skämt. När man flög från Arlanda och skulle landa i Oslo tillkännagav piloten: ”Vi landar strax på Fornebru, var vänlig spänn fast säkerhetsbälten och ställ tillbaka klockan tjugo år i tiden”.

Länge ansåg man att Norge var en omogen lillebror, som behövde hjälp från sin betydligt mer mogne granne ty vi var ju ”bäst”.

Idag är den attityden borta och det beror delvis på Norges rikedomar samt att Sverige har insett att man inte tjänar på att metaforiskt klappa sin grannation på huvudet och diktera hur denne ska bete sig. De flesta har insett att relationer mellan ”brödrafolk” ska skötas på ett vuxet och konstruktivt sätt. Förutom Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar. Han är nämligen så pass konservativ att han i sin strävan att se ner på Norge framstår som en dålig imitation av den brittiske poeten Rudyard Kipling (1865-1936), vilken beskrev att det var den ”vite mannens börda” att bestämma över resten av världen.

Fadakar som tidigare var chefredaktör på skvallersidan Nyheter 24, vilken mest innehöll bilder på lättklädda kändisar med vidhängande text, är idag krönikör i Aftonbladet. Iden kapaciteten anser han sig lämpad att mästra Norge, men då han begår faktafel känner jag mig nödgad att gå i svaromål. Både för debatten skull och Fadakars, då han skulle tjäna på att agera utifrån fakta och mindre gå på känsla.

Det stämmer att Anders Bering Breivik har varit medlem i Fremskrittspartiet (Frp), men det är högst missvisande att det skulle vara ”massmördarens favoritgäng”. Breivik lämnade själv partiet och har senare beskrivit det som politiskt korrekt och för ekonomiskt liberalt. Dagens Frp vilket ingår i den norska regeringen kan således inte vara Breiviks favoritgäng, som Fadakar vill göra gällande.

När han sedan påstår att islam frekvent ”jämförs med nazismen” är han åter ute och cyklar. Dessutom verkar han vara i behöv av en historielektion. Förvisso förs det en debatt om integration i Norge, men den har att göra med dess historia. På 1990-talet sköts den norske förläggaren William Nygaard utanför sitt hem i Oslo, då denne hade valt att ge ut den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies roman Satansverserna på norska.

Om inte Fadakar känner till omständigheterna kan jag upplysa om att Rushdie 1989 fick en dödsdom, fatwa, över sig av Irans senile ledare Ayatollah Khomeini. Anledningen var att Satansverserna delvis är baserad på koranen och att Khomeini behövde öka sin popularitet då det gått dåligt i kriget mot Irak. Man har fortfarande inte gripit Nygaards attentatsman och det är en av anledningarna till att norrmännen är ytterst känsliga för religiöst motiverat våld.

När Fadakar i nästa stycke ska recensera norsk historia blir det alltigenom pinsamt. När han påstår att norrmännen inte ”gjort sig kända som några hårdjobbande, smarta eller innovativa världserövrare” låter han som en klassisk von-oben svensk, eller snarare, som en nutida rasist som talare om invandrare. Han vet tydligen inte om att det var norska sjömän som katalogiserade stora delar av Arktis, att det är tack vare norrmannen Johan Richter som det är billigt att framställa papper och att Tryggve Lie var FN:s förste generalsekreterare.

Slutligen när han frågar vad som är norrmännens ”bidrag till världen” undrar jag vad han själv bidragit med – förutom att sprida antisemitiskt dravel på en blogg som numera är stängd för utomstående. Norrmännen har i alla fall bidragit med dramatiker som Henrik Ibsen och författare som Knut Hamsun. Litterära giganter som kommer att läsas långt efter att alla har glömt Nyheter24.

Självfallet bör och får man diskutera norsk politik. Men det förutsätter att man har kunskap och inte bara fördomar. I nuläget verkar det som Fadakar mestadels har det senare. Det är synd för i det långa loppet fördummar det svensk debatt till att återgå till den tid då vi skämtade om att ställa klockorna tio år bakåt i tiden.

(David Lindén)

Avveckla rädslan och bygg ut kärnkraften

Det är få energiformer som omges av så pass mycket onödig politik som kärnkraft. I Västeuropa kom den efter andra världskriget att associeras med kalla kriget, och i Sverige blev kritiken mot billig och – relativ – säker energi tätt sammankopplad med miljörörelsen. Att man ”gjorde politik” av kärnkraft hade konsekvensen att en bransch som skulle kunna ha utvecklats ostört, istället har omgetts av partipolitik som bidragit till att man i många västländer inte har vågat utveckla den till fullo.

Nu under senare tid har man dock kunnat skönja tecken på att denna mentalitet har nått vägs ände. I Sverige övergav Centerpartiet sitt traditionella kärnkraftsmotstånd och i Storbritannien har den liberal-konservativa regeringen nyligen gett tillstånd att bygga ett civilt kärnkraftverk i södra England. Det som också är värt att notera är att det nya kärnkraftverket kommer att byggas i samarbete med både Frankrike och Kina.

Idag är energi jämte finans, miljö och säkerhet – en del av den internationella storpolitiken. Det är därför välkommet att fler länder ser möjligheten att samarbeta om kärnkraften. Ty det är en aktivitet med uppenbara risker.

Som det finns med andra energiformer och i synnerhet med fossila bränslen. Men där kärnkraften svider då den misslyckas, gör fossila bränslen konstant ont, för att citera tidigare statsminister Ola Ullsten. Förutom direkt miljöfara såsom oljeutsläpp finns det dessutom en politisk fara med olja som – inte minst – de två oljekriserna på 1970-talet visade.

Tyvärr har vi i svensk debatt fortfarande perspektivet att kärnkraften är ytterst farligt, vilket exempelvis Socialdemokraterna visade när de nyligen bestämde sig för att vara för dess avveckling. Ett olyckligt beslut då ett parti som säger sig värna framtiden också borde förstå att framtiden kräver energitillförsel. Men förhoppningsvis kan Sverige i framtiden också ha så pass politiskt mod att man vågar avstå från att stoppa planer på nya kärnkraftverk.

(David Lindén)

I väntan på en bättre union

Vid Europas gräns. Kvinnor och barn i ett interneringsläger för flyktingar vid den grekiska gränsen.
Foto Scanipix

EU:s yttre gräns skyddas dels av visumtvång, dels genom nationellt övervakning. För det unionsgemensamma gränsskyddet finns Frontex – den europeiska byrå som bland annat avspanar Medelhavet och de mer svårtillgängliga gränstrakterna mellan Grekland och Turkiet.

Det är längs den ”blå och den gröna gränsen” som flyktingarna dör på sin väg mot ett bättre liv. Hittills finns över 17000 sådana dödsfall dokumenterade. Igår tillfördes statistiken ytterligare liv när en liten båt kantrade med uppåt 500 människor ombord.

I början av juni beslutade EU-parlamentet sig för att med 526 röster för och 126 emot anta ett förslag om att unionen ska harmonisera asylpolitiken. I och med Schengenavtalet är rörligheten garanterar inom unionen, vilket också leder till att EU behöver en gemensam asylpolitik. Det har tagit närmare 15 år för att komma dithän att få till unionslagar som ska införlivas i de nationella lagstiftningarna, och som ska göra asylprocessen mer förutsägbar oavsett vart den skyddssökande vänder sig. Det nya regelpaketet ska inte betraktas som ett tak, utan snarare som ett golv för vad som är att betrakta som ”minsta gemensamma nämnare”.

I flera EU-länder så grips asylsökande och låses in i fängelseliknande läger. I de nya reglerna listas vilka skäl som accepteras för att asylsökare ska kunna interneras, som när de antas att utgöra en fara för sig själva och andra. Sex månader är maxtiden för hur länge en asylsökande ska få vänta innan han eller hon får besked om sin status. Det finns kraftig kritik mot beslutet då det även inrymmer möjligheten att lagra  asylsökandes fingeravtryck i det så kallade Eurodac-registret, för att man ska kunna se om en ansökande redan sökt asyl i ett annat EU-land. Med de nya reglerna får även nationella poliser och Europol hämta information i databasen, för utredningar av terrorism och andra brott. Grundproblemet med detta är att asylsökande därmed riskerar att jämställas med kriminella.

Danmark, Irland och Storbritannien har ställt sig utanför asylpaketet med av det enda skälet att de inte vill att asylpolitiken ska underställas EU-lagar.

EU-kommissionären Cecilia Malmström höll ett bra tal om vägen till en gemensam asylpolitik i finska Tammerfors i mitten av september.

Men alla intentioner, lagar och tal till trots finns det en praktisk vardagsverklighet som gör att skillnaderna i asylmottagning under lång tid kommer att bestå. Även bedömningsgrunderna kommer att variera. Det är uppenbart att processen är mer rättssäker i Sverige än i Grekland och Italien, och det är lika uppenbart att det är lättare att få stanna om asylärendet avgörs i Sverige eller något annat land med mer liberal hållning till omvärlden.

Det som de yttre gränserna och Frontex har att först och främst skydda unionen från är så kallat ”illegalt gränsöverskridande”. Notera dock att det aldrig är illegalt att försöka ta sig till ett land för att söka asyl, men eftersom världen och unionen ser ut som den gör är ofta just Grekland och Italien de första länder som flyktingar från Mellanöstern och Afrika når. Först den dagen då den harmonierade flyktingpolitiken har fått genomslag även i dessa länder kommer trycket på gränserna att minska, främst genom att det då går att jämnare fördela de asylsökande över hela unionen. Visserligen kommer detta att krävas en större öppenhet hos alla medlemsländer, och inte bara hos de mer rika länderna i norr.

Ett annat sätt att minska det illegala gränsöverskridandet är att flytta asylprocessen närmare de nödställda. Men om det ännu finns motvilja mot att göra rätt när det gäller flyktingmottagandet är det i det närmaste politiskt omöjligt att få unionens regeringar att gå med på att upprätta så kallade asylläger i Nordafrika och i Turkiets gränstrakter, även om regeringarna där nog lär välkomna sådana. Det är inte bara opinionen som utgör ett hinder, utan också det faktum att dessa asylläger skulle få ett folkrättsligt oklart mandat. FN stadgar att den som söker asyl ska skyddas under den tid som asylbehovet avgörs. Innebär det att asylläger på främmande mark ska skyddas av värdlandets polis och militär, eller ska EU kunna placera egna skyddsstyrkor i området? Är det en uppgift för Frontex eller för Nato?

En asylpolitik i harmoni över hela unionen skulle också minska behovet av att bevara dagens så kallade Dublinöverenskommelse, som säger att det är i det första land som asyl sökes som ärendet ska avgöras. Det ska inte gå att åka runt och ”shoppa skydd”.

Österrikisk polis gör en insats inom EU:s gränsövervakningsbyrå Frontex vid den grekiska gränsen mot Turkiet.
Foto Scanpix

I väntan på att EU ska få ordning på asylprocessen är det bara att konstatera att Frontex gör ett bra jobb. Mellan 2010 och 2011 halverades antalet illegala gränsöverskridelser. ”Endast” drygt 77000 antas ha kommit in i unionen, men det är omöjligt att avgöra hur många av dessa som var asylsökande och hur många som tog sig in av andra skäl.

(Mikael Hermansson)