Antirasister, tacka Janne Josefsson

(All makt måste granskas, FOTO TT)

Det är inne att ogilla journalister, och det är väldigt inne – bland vissa – att ogilla den tidigare Radio Sjuhärad medarbetaren Janne Josefsson. Men det är inget nytt att granskade journalister ogillas och det är inget nytt att ogilla Janne Josefsson. När han i valrörelsen 2002 gjorde reportaget om valstugerasism kallades Uppdrag Granskning för Uppdrag Förvanskning av dem som var aktiva på den borgerliga sidan, och själva avslöjandet avfärdades som ”något som händer i alla partier”.

I denna valrörelse har Josefsson dock granskat vänstern och journalistskåren. Med andra ord – hans egna då han själv har en bakgrund som en radikal journalist. Det är värt att ha i åtanke om man betänker hur hans fullt rimliga påståenden att det finns en åsiktskorridor i svenskt debattklimat och att det kan finnas ett problem att journalister bor på samma ställe, bemöttes.

Ty ingen bemöts så pass hårt som den som anses vara en förrädare mot den egna gruppen, och det är därför som bland annat DN:s krönikör Johan Croneman dumförklarade honom då han vågade påpeka att Södermalm är ett Stockholmsreservat för ”det kommenterande Sverige”. Aftonbladets Fredrik Virtanen gjorde också sitt bästa för att klistra Sverigedemokrat på Josefsson, då detta numera anses vara ungefär som att peka ut någon som häxa på 1600-talet.

Om man emellertid försöker granska vad Josefsson åstadkom i valrörelsen 2014 finns det inte mycket fog för anklagelserna. Snarare tvärt om. Hans program om Vänsterpartiets band till terrorgruppen Revolutionära Fronten åstadkom endast att kultur-Sverige mobiliserade runt en av sina egna. Programledaren Ametist Azordegan kallade Josefsson för nazist och efter det fick hon skriva av sig på Aftonbladets kultursida. Detta trots att hon faktiskt aldrig bad Josefsson om ursäkt.

Men till skillnad från majoriteten av svenska journalister kan Josefsson faktiskt säga att han åstadkom något riktigt viktigt i denna valrörelse.

När SVT:s Uppdrag Granskning gjorde sina två program om extremism i Sverige granskades nynazistiska Svenska Motståndsrörelsen utöver Revolutionära Fronten. I programmet visas hur tre av rörelsens barbarer i Stockholm försöker knivhugga en man bördig från Nigeria. Det var ett rasistiskt motiverat mordförsök, och utredningen hade inte kunnat genomföras om det inte varit för Josefsson.

I dag ställs dessa män inför rätta och det är hög tid att ge honom ett välförtjänt tack. För till skillnad från många andra verkar han vara en genuin antirasist och en genuin journalist, som använt sin plattform för att få fram sanningen och se till att de skyldiga straffas.

(David Lindén)

Fridolins obligatoriska flumskola

(Magister Fridolin vill skapa obligatorisk flumskola, FOTO TT)

Det verkar som om Regeringen Löfven har kommit fram till sitt första beslut, vilket är att göra gymnasieskolan obligatorisk. Detta är Socialdemokraternas eftergift till Miljöpartiet och folkhögskolemagister Gustav Fridolin deklarerade glatt att man ska skapa ”en jämlik skola”.

Ett tecken på att han litar mer på sin ideologi än på verkligheten.

Förvisso lider svensk skola av stora brister, men dessa brister kan spåras tjugo år tillbaka i tiden och det handlar främst om kommunaliseringen. Dessutom måste man för att citera professor Martin Ingvar återskapa en ”tradition av lärande” och inte enkom fokusera på att det alltid ska vara roligt att lära sig. För ibland är det svårt, och det är först senare som det blir roligt, vilken alla som lärt sig ett främmande språk kan vittna om.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk kommer inte att lösa något av dessa problem. Det kommer snarare att förvärra dem. Nu låser man fast redan skoltrötta elever i statistiken, och det kommer inte att göra dem mer studiemotiverade. Resultaten kommer att fortsätta falla, men det kommer i alla fall att se bra ut i jämförelse med våra nordiska grannländer då Sverige kommer att ha hundraprocentig närvaro.

Dessutom skapar förslaget rent praktiska problem: Hur ska man lösa frågan om antagningskrav om alla ska gå på gymnasiet och kan ens lärande vara jämlikt då alla har olika förutsättningar? Om man är skoltrött, vad är det i så fall för gymnasielinje som man ska gå? På längre sikt kommer också kriterierna för högre utbildning att behöva reformeras, då en obligatorisk gymnasieskola kommer att öka trycket på högskolor, utan att garantera jobb efter examen.

Det som också är uppenbart är att skolminister Fridolin vill överge kunskapslinjen. Tidigare har han sagt att problemen i skolan skulle kunna åtgärdas på hundra dagar, och det här är första steget i planen. Men tyvärr verkar det inte handla om att hjälpa eleverna, utan om att försköna statistiken.

Sålunda blir detta inte en reform som hjälper utan stjälper morgondagens elever. Det är ingenting nytt utan en återgång till klassisk flumskola. Med undantaget att det denna gång är obligatoriskt att delta.

(David Lindén)

Snowden borde blockats på riktigt

(Vladimir Putins vänskap kostar, FOTO TT)

Den tidigare tjänstemannen vid amerikanska National Security Agency (NSA), Edward Snowden, som avslöjade USA:s avlysningsprogram och numera befinner sig i Ryssland som Vladimir Putins gäst, har tilldelats Right Livelihood Award, vilket ofta kallas för det ”alternativa Nobelpriset”.

Priset brukar delas ut i Utrikesdepartementets presscentrum i Stockholm, men i år har centrets nya skyddsklassificering gjort att utdelningen måste flyttas till en annan lokal. En händelse som föranlett diverse konspirationsteoretiker, både i media och på internet att påstå att avgående utrikesminister Carl Bildt ingripit personligen för att det var just Snowden som tilldelades priset.

För den som är någorlunda insatt i hur UD arbetar påståendet skrattretande. Men teorin om Bildts vendetta säger något om dagens USA-hat och dyrkandet av Snowden. Han har ju velat sälja in sin gärning som yttrandefrihetsförsvarare och det faktum att han har fått asyl i Ryssland hos en regim som i dag inte ens stödjs av Vänsterpartiet, ska mestadels ses som ”ett olycksfall i arbetet”.

Men Edward Snowden är ingenting annat än en spion som flydde till den stormakt som hade tjänat mest på den information som han hade kommit över. Det torde också vara få som tror att hans ryska visum inte kom med en prislapp. Att han senare menade att han gjort mänskligheten en tjänst bör tolkas som en del av hans försvarsmekanism.

Speciellt i ett läge som alltmer påminner om situationen under kalla kriget, då bland annat den svenske officeren Stig Bergling fick asyl i Moskva efter att ha sålt ut Sveriges kustförsvar till dåvarande Sovjetunionen. Bergling hävdade också att han enbart ville berätta för att förhindra en upptrappning av läget.

Men hade Snowden valt att gå till amerikanska medier med det han visste hade han kunnat vara samma sorts visselblåsare som Daniel Ellsberg som på 1970-talet avslöjade mycket av USAs vidriga krigsföring i Vietnam. Nu stödjer han genom sin närvaro Putinregimen, som i nuläget inte bara hotar Ukraina utan även Polen och våra Baltiska grannländer. Att då släppa in honom på UD och behandla honom som en internationell gäst vore att gå tillbaka till den tid då Sverige gjorde klart att man minsann ”inte sysslande med anti-Sovjetism” för att citera Olof Palme.

Det var dock inte Carl Bildts agerande utan en regeländring som hindrade honom från att ta emot priset på UD, och det är lite synd. För det hade varit helt rätt att säga att en sådan Putinlakej inte är välkommen till Sverige.

(David Lindén)

Vik hädan, borgerliga spöken

(Inte mycket att lära av sammanhållningen 1991-1994, Foto SVD)

Efter valförlusten 2006 intervjuades den avgående statsministern och S-ledaren Göran Persson i Vänsterpartiets tidning Flamman. Han gav en intressant reflektion kring den då relativt nybildade Alliansen. Persson menade att det hade tagit borgerligheten hela tolv år att komma tillbaka, då man ”skämdes så jävla mycket efter Bildts debacle”.

Den borgerliga regeringen 1991-1994 under ledning av dåvarande moderatledaren Carl Bildt blev inte vad man hade tänkt sig. Istället för ”systemskifte” och ”den enda vägens politik” tvingades man till krisuppgörelse med Socialdemokraterna. Förlorat självförtroende och väljarstöd resulterade i amerikanska CNN under valrörelsen 1994 täckte Socialdemokraternas budgetpresskonferenser då man helt sonika räknade med att partiet skulle bilda Sveriges nästa regering.

Det är därför ett orostecken att man i sviten av denna valförlust hör en del debattörer som vill att borgerligheten ska återupprepa tidigare misstag. Samt att vissa av spökena från Bildt-regeringen ges utrymme att vädra sitt missnöje med nuvarande partiledningar.

Olof Johansson är inte vem som helst, utan tidigare partiledare för Centerpartiet och tidigare energi – och miljöminister. Men när det kommer till att så politisk splittring torde han och det gamla Centerpartiet inneha inofficiellt rekord. Under hans tid som ordförande i Centerns Ungdomsförbund (CUF) kallades förbundet på fullaste allvar för ”Åsa-Nisse Marxister”. När Johansson senare som energiminister ingick i den första borgerliga regeringen i modern tid, 1976, höll den i bara två år då Centern inte kunde kompromissa om kärnkraften. När han sedan blev miljöminister 1991 motsatte han sig Öresundsbron och lämnade regeringen i protest för att under nästa mandatperiod göra upp med Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken. Resultatet blev att Centern tappade väljare och Göran Persson kunde sitta kvar som statsminister med ett något minskat väljarstöd.

I dag är Johansson sur på sin efterträdare Annie Lööf då hon inte vill ge ovillkorligt stöd till Socialdemokraterna, vilket Lööf bör se som ett sundhetstecken.

Det andra spöket ur borgerlighetens förflutna är tidigare folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg, som hävdar att FP aldrig tjänat på att ingå i en koalition. Anmärkningsvärt med tanke på att han efter valförlusten 1994 erbjöd Socialdemokraterna att gå i koalition med FP och att han på 1980-talet gick bakom ryggen på de andra borgerliga partierna för att göra upp med Socialdemokraterna om ”århundradets skattereform”. Trots att man bara några år tidigare hade suttit i samma regering.

Som svar lät Moderata Ungdomsförbundet (MUF) trycka upp tröjor där det stod att ”Folkpartiet gör det med alla”. Konkurrenterna i Folkpartiets Ungdomsförbund som numera heter Liberala Ungdomsförbundet, kontrade då med tröjor där det stod att ”Moderaterna gör det bara ensamma”.

Att det borgerliga samarbetsklimatet numera är helt annat ska man tacka Alliansen för. Det är också viktigt att förstå att det bara är Socialdemokraterna som tjänat på borgerlig splittring. Samt att det är hög tid för borgerlighetens spöken att hålla klaffen.

(David Lindén)

Klokt att inte normalisera V

Det blev ett omskakande valresultat för alla partier förutom Sverigedemokraterna. Men kanske mest för Stefan Löfven som inför öppnar dörrar nu försöker förhandla fram en regering, och kanske ångrar han inte gav besked ”i god före valet” som han ofta hävdade att han skulle göra.

En sak ska han emellertid ha beröm för, och det är att han redan nu har klargjort att Vänsterpartiet inte ska få ministerposter. Det kan tyckas anmärkningsvärt då en Löfvenregering i riksdagen kommer vara beroende av V när det gäller både budgeten och statsministeromröstningen, men det handlar faktiskt om en viktig principfråga.

Länge rådde en tyst överenskommelse i svensk politik om att de två störa partierna skulle ”hålla rent på sin kant”. Socialdemokraterna kunde förvisso samarbeta med Vänsterpartiet, men man tog inte in dem i regeringen. Det skulle ge ”kamrat fyra procent” alldeles för mycket prestige.

Stefan Löfven är sprungen ur den traditionen och det är därför som han inte vill legitimera Vänsterpartiet. För även om partiet sedan 1990 har strukit kommunisterna ur sitt partinamn har de inte gjort upp med sitt arv. Det märks inte minst då ledande företrädare som Ali Esbati och Torbjörn Björlund har haft överseende med diktaturen på Kuba.

Men det är intressant att den klara markeringen mot V inte inträffade i början av valrörelsen, då Socialdemokraterna som sagt lovade att ge besked ”i god tid före valet”.

(David Lindén)

Minns ni Feministiskt initiativ?

(Foto TT)

Så nu är valet avgjort och det ser ut som om Allianspartierna får gå i opposition. Men om de rödgröna inte klarar av att bilda regering kan man mycket väl komma att få ta ansvar redan innan denna mandatperiod är slut.

Nu gäller det också att ställa den berättigade frågan om vad man ska komma ihåg ifrån denna valrörelse.

En av de klarast lysande stjärnorna var Gudrun Schymans återuppståndna skapelse Feministiskt initiativ som skulle ”revolutionera politiken”. Denna gång skulle man ta sig in i riksdagen och Stefan Löfven gjorde klart tydligt att han var beredd att samarbeta.

Till en början gick det också bra.

Ett mandat i Europaparlamentet ingav ett självförtroende som gränsade till hybris. Nu skulle alla förhålla sig till Feministerna och ivrigt påhejad av trendkänsliga webbtidningar som Nyheter24 höll ”Gudrun” homeparty efter homeparty allt i väntan på riksdagsinträdet. Men inte heller denna gång gick det vägen.

Väljarna sa nej och de gamla vanliga partierna samt Sverigedemokraterna finns fortfarande i riksdagen. Det blev helt enkelt ingen feministisk revolution och partiet som redan 18 augusti kaxigt annonserade efter en kanslichef i riksdagen får vänta i ytterligare fyra år innan de får chansen att bära Schyman tillbaka till rikspolitiken. Precis som 2006 när Jane Fonda skulle locka röster till dem och 2010 när 100 000 kronor skänkta av Benny Andersson eldades upp i Almedalen.

Den som är hugad kan säkert också förvänta sig en strid inom partiet då allt fler borde fundera kring om Schyman är den röstmagnet som hon en gång i tiden var. Eller om det är så pass enkelt att man borde ha genomtänkta förslag?

(David Lindén)

Sjuhäradsmoderaternas står starka

(Ulrik Nilsson kontemplerar ett förlorat mandat)

Stämningen på Viskans vinbar i Borås där Moderaterna har sin valvaka är inte tryckt. Den är snarare försiktig positiv. Jämfört med övriga moderata distrikt har man åstadkommit en bra valrörelse, och igår hade partiets valstuga i regi av MUF öppet hela natten.

När det går dåligt i landet går det dock inte att ensam vända en rikstrend. På frågan om hur det kändes att eventuellt förlora sin riksdagsplats citerade riksdagsledamoten Ulrik Nilsson ett talesätt från sin mor: ”Man ska stå upp när det blåser för när det mojnar räknas de stående”.

Kort och gott så är man förberedd för en förlust, och man vet att det alltid går att komma igen.

SVT:s vallokalsundersökning (valu) möttes också av kompakt tystnad. Ingen majoritet för något av blocken, Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarroll och det tyder på att det kommer att bli regeringsskifte. Det som också går att notera är att Centern blir näst största borgerliga parti, och att detta kan få konsekvenser i Sjuhärad.

Att Fi enligt valu får runt fyra procent visar också att Gudrun Schyman effektivt har kapat den rödgröna majoriteten. Nu väntar kaos i riksdagen, men en sak är säker, Moderaterna i Sjuhärad har gjort en bra valrörelse, vilket inte minst märktes på Moderaternas valvaka där man var besvikna men ändå nöjda.

(David Lindén)

Tänk om alla partier resonerade som SD?

(Foto Sveriges Radio)

Ingen kan ha missat att Expressen granskat Sverigedemokraterna i samarbete med vänsterkollektivet Researchgruppen. Det kan man självfallet ha synpunkter på. Men SD:s partiledning borde välkomna resultatet då Researchgruppen och Expressen hjälpt dem att implementera partiets nolltolerans och avslöjat diverse rasister som antingen kan avsäga sig sin kandidatur eller uteslutas direkt.

Men SD verkar inte hålla med om resonemanget, och som svar på granskningen har de valt att porta Expressen – en av Sveriges största tidningar – från partiets valvaka. Anledningen är just samarbetet med Researchgruppen.

Tänk om andra partier skulle resonera som SD?

I så fall skulle Dagens Industri vara portförbjudna hos både Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ då tidningen har kallgranskat de respektive partiernas ekonomiska politik. Moderaterna skulle inte ta i Sveriges Radio med tång då de avslöjade Saudiaffären och Centerpartiet skulle inte tala med vare sig Expressen eller Aftonbladet, då dessa hårdast granskade det omdebatterade idéprogrammet.

Men Sverigedemokraterna är som bekant inte som andra partier.

(David Lindén)

Är det verkligen ett rån, Wallström?

Vallokalerna har inte hunnit stänga, och kampanjarbetare och kandidater är trötta och slutkörda. Det är förståeligt om tungan då slinter och att man i valet och kvalet säger saker som man kanske inte menar. Men det finns faktiskt gränser.

Margot Wallström är ingen nybörjare. Hon kom för första gången in i regeringen 1988 och har en lång internationell karriär bakom sig. Under Socialdemokraternas kris har hon ofta pekats ut som potentiell partiledare, då hon med sin moderna och – tämligen – ödmjuka framtoning representerade 2000-talet, i ett parti som gärna talar om det förflutna.

Wallström har kort och gott varit ”fräsch och modern” alltsedan hon tillintetgjordes av Göran Persson i valrörelsen 1998.

Det är därför väldigt uppseendeväckande att hon i dag vid ett valmöte i Sundbyberg påstod att Alliansen har begått ”ett väpnat rån” mot samhället. En kommentar som passar illa för framtidspartiet Socialdemokraterna då den ekar av en tid när man tog makten för given.

Kommentar påminner om Marita Ulvskogs ord efter det historiska maktskiftet 1976 om att ”det kändes som en statskupp”.

Dessutom kan man ställa sig den fullt berättigade frågan om det är ett rån mot medborgarna att ge dem en extra månadslön i plånboken och sköta statsfinanserna på ett sätt som gör att ansedda Washington Post kallar Sverige för den ekonomiska återhämtningens ”rockstjärna”?

(David Lindén)

Omvärlden vill att Alliansen sitter kvar

(Kris i världen kräver stabil regering, Foto TT)

”Den svenska regeringen borde vara stolt”. Så lyder ingressen i en artikel om det svenska valet publicerad i tidningen New York Times. Valet på söndag har också rönt stor internationell uppmärksamhet, då ”folk runt om i världen ser Sverige som en förebild att sträva efter, som speglar hur folk vill ha det i framtiden med ett utbyggt socialt skyddsnät, relativt fridfulla gator och generell välfärd” för att citera Peter Harmsen som är chef för den franska nyhetsbyrån AFP:s Stockholmskontor.

Om valresultatet skulle bestämmas genom att läsa utländska tidningar skulle Alliansregeringen få ett förnyat förtroende. Jämfört med stora delar av Europa har man klarat den ekonomiska krisen väldigt bra, skattesänkningarna sedan 2006 har gett medborgarna nästan en månadslön mer i plånboken och trots dessa har intäkterna till statskassan ökat.

Dessutom spelar Sverige en aktiv internationell roll, och kan ses som en av de mäktigaste EU-länderna om man ser till landets yta. Om detta vittnar inte minst Barack Obamas Sverigebesök förra året.

Men omvärlden vinner inga val, och det har man sett i valrörelsen. De rödgröna försöker sätta bilden att något ”har gått sönder”, och detta trots att Sverige i skenet av den värsta krisen sedan 1930-talet bör ses som ovanligt helt.

Nu på valrörelsens sista dag bör väljarna höja blicken och våga se bortom den snäva nationella horisonten. Hittills har vi klarat oss bra, och med ett sådant världsläge är det enda rimliga att ge Alliansen fortsatt förtroende.

Man ändrar inte ett vinnande lag.

(David Lindén)