Monthly Archives: mars 2013

En garanti för bidragsliv?

SSU har fått draghjälp från vänster i kampen mot sin egen partiledning. Även Vänsterpartiet vill garantera att unga arbetslösa ska få utbildning eller jobb till avtalsenlig lön inom 90 dagar.

Detta gör Vänsterpartiet för att man tror att ungdomsgarantin kommer att spela en stor roll på Socialdemokraternas kongress i Göteborg nästa vecka.

Vilket betyder: Genom att lägga sig nära vänsterfalangen och SSU hoppas Sjöstedt kunna sno sympatier om det visar sig att Stefan Löfven och partiledningen trilskas.

I Vänsterpartiets förslag är det tänkt att arbetslösa unga ska ta större plats i den offentliga sektorn och inom ideella organisationer. Lärlingsjobb ska subventioneras till 50 procent. Men först ska arbetsgivaravgiften för unga fördubblas. Hej matematik!

Arbetsmarknadsutbildningarna ska bygga på efterfrågan.De ska utformas så att de motsvarar ”verklig efterfrågan på yrkeskunskap och riktas dit där det riskerar att uppstå flaskhalsar och brister”. Såväl i storstäder som på landsbygden är både flaskhalsar och brister när det gäller tillgång på allt från teknologer till tandläkare. Kan ungdomsgarantins arbetslösa fylla hålen?

De utbildningsvikariat som ska tas fram ska ge vård- och omsorgsutbildade arbetslösa en chans, medan äldre anställda vidareutbildar sig. Den som undrar vad som händer med kvaliteten i omsorgsarbetet om de med erfarenhet ska ersättas av unga utan, den får vackert sitta på skämskudden till vederbörande lärt sig bättre.

Ord som ”undanträngningseffekter” med ett frågande tonfall, leder till frispark.  Invändningar som gör gällande att risken för ”bristande effektivitetsarbete” är påtaglig, den får gult kort.

Den som elakt påpekar att en 90 dagar lång väntan på att garantin ska öppna sina dörrar egentligen innebär en inbjudan till att spela tv-spel fram till dess – en avtalsreglerad och avlönad förlängd tonårstid – får se det röda kortet och åker ut.

Men ändå kvarstår faktum: Hur tänker Vänsterpartiet och för den delen även SSU hantera de risker som vidlyftiga välfärdslöften medför?

Allt från obegränsad sjukskrivningsrätt eller villkorslös och hög a-kasseersättning leder till att kravet på att ta jobb för sin egen försörjning minskar drastiskt. Varför ta de jobb som faktiskt finns om man kan få så mycket mer bara man väntar och är systemsmart?

Lägg därtill att det varken i Vänsterpartiets eller SSU:s förslag finns någon bortre parentes för när ungdomsgarantin ska upphöra. Åldersgräns, javisst. Och att garantin bara varar i ett år, det framgår av förslaget. Men hur många budgetår framöver är det tänkt att det ska kosta mellan 7,5 och 10 miljarder kronor årligen för att garantera allt detta? Räknar inte V och SSU med att garantin ska ha någon mer långsiktig effekt?

Nej. Det verkar inte så. Snarare tycks man vara inställd på att ungdomsgarantin ska bestå oavsett vad som händer på arbetsmarknaden. Ungdomsgarantin blir då i själva verket en egen näringsgren som kan komma att försvåra tillgången på arbetskraft ute på den öppna arbetsmarknaden.

Det finns mer som väcker misstankar: Vad betyder egentligen ”Genom att erbjuda arbetslösa ungdomar heltidsarbete med avtalsenlig lön under ett år ges de möjlighet att kvalificera sig för a-kassa”.

Hemska tanke – är det så att ungdomsgarantin i själva verket är tänkt att vara en inskolning till ett liv på bidrag?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Då hade partiet nytta av vänsterns våld

Göteborgskravallerna. Dagarna då vänstervåldet chockerade Sverige.

Göteborgskravallerna. Dagarna då vänstervåldet chockerade Sverige.

Det finns en stor fara med att försöka ursäkta politiskt våld med annat politiskt våld. Som om två onda ting skulle göra varandra om intet. Så är aldrig fallet. Allt politiskt våld är förkastligt.

Allt sedan den sista gatstenen landade under Göteborgskravallerna 2001, som  är de största politiska upploppen som Sverige drabbats av, har vänsterkrafter av olika nyans försökt göra  sitt våld till något relativt.

Det handlade om nödvärn, då Bush och EU upplevdes utgöra ett globalt hot. Det handlade om rättmätigt försvar, eftersom vänstern upplevde sig vara den part som blev attackerad och provocerad. Det handlade om klasskamp, som precis som tidigare i historien var något som kunde bedrivas med våldet som redskap. Det handlade om att ha rätt, eftersom man inte hade makt.

Det handlade dock mest om ursäkter. Man höll inte rent i leden. Det som skulle varit en legitim och demokratiskt grundad massprotest blev ett blodigt upplopp när man inte brydde sig om att hålla våldet på avstånd.

Fast vänster och vänster … Socialdemokraterna som parti, i Göteborg och på nationell nivå, gjorde det tydligt var man stod i saken. Rosorna till polisen efter kravallerna sa det mesta.

Ändå var det uppenbart att polisen gjorde hur många fel som helst.

Demonstrationståget som något senare besköts av militären.

Demonstrationståget som något senare besköts av militären.

Göteborgskravallernas historia är ännu ung och fortfarande mycket svartvit. Annat är det när det gäller Ådalen 1931. Här gick det snabbt att se hur synen på själva händelserna gick från fördömande av militärens våld till fördömande av vänsterns uppviglande inblandning. Idag  präglas Ådalen av ett romantiskt skimmer. Bo Widebergs fantastiska film Ådalen 31 har bidragit till detta, men idag beror det mer på att Ådalen ses av många som en förelöpare till bland annat Göteborgskravallerna. Redan samma kväll som skotten föll på Vasagatan så talade vänstern om att detta var ”Ådalen ännu en gång”.

Vilket givetvis var nonsens. De som dog i Ådalen var inte maskerat slödder, utan arbetare som kämpade för sin rätt.

Historieskrivning är ett kraftfullt vapen. Inom Socialdemokraterna var det länge locket på när det gällde Ådalen. Detta berodde på att partiet var djupt splittrat i flera falanger. När LO redan 1934 bröt överenskommelsen om att ett monument skulle resas för att hedra de döda i Ådalen, gjorde man det eftersom ”att dessa avlidna fallit offer för en Sillénkommunistisk konspiration”, vilket var Ådalenkommissionens slutsats.

För vänsterfalangen inom Socialdemokraterna var Ådalen överlagt mord på värnlösa arbetare. Arthur Engberg och Zätha Höglund argumenterade för kamp med ”utomparlamentariska medel”  som rättmätigt svar. Per Albin Hansson däremot, hamnade någonstans i mitten. Han vägrade att benåda de strejkande arbetare som misshandlat strejkbrytare, som också hade rätt till att skyddas av polisen. I riksdagsdebatten gav han vänstern större del i skulden, samtidigt som hans kritik av myndigheterna och militären var hovsam. Respekten för lagar och avtal var viktigast.

Ådalen blev ett redskap i en falangstrid som splittrade partiet på djupet. Försvaret för vänsterns politiska våld var ett redskap i kampen mot Per Albins ambitioner att få till ett samarbete med de frisinnande, vars position i frågan han låg närmast.

Historikern Roger Johansson har i Kampen om historien – Ådalen 1931. Sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000 gjort det tydligt hur Ådalen kom att utnyttjas för olika ändamål och olika agendor inom partiet. I 30-talets kamp mot kommunismen blev Ådalen en fråga om kommunismens skuld, men också en byggsten i det konservativa men till socialdemokratisk ideologi anpassade folkhemsbygge som sökte bredast möjliga förankring i riksdagen.

I en annan tid kunde partiet använda Ådalen för andra syften. Vid 50-årsjubiléet 1981 var det Olof Palme som yttrade orden ”Ådalen 1931 är symbolen för ett samhälle i kris, men arbetarklassen var förmögen att slå tillbaka attackerna och stark nog att inte möta våld med våld. Det var också en vändpunkt, eftersom folkhemmet då började byggas. Hos arbetsgivarna växte insikten fram att fackföreningarna inte gick att krossa.”

Per Albin hade inte hållit med honom. En sådan tolkning hade omedelbart placerat Palme i Hanssons isbox.

Anledningen till att Palme välsignade ”Sillénkommunisternas” våld var inte att han sympatiserade med det, eller med vänstern i riksdagen i någon större utsträckning. Det handlade istället om att Socialdemokraterna visste med sig att man skulle bli beroende av vänstern om man ville återta makten.

Och då spelade det mindre roll att 30-talsvänsterns agitation också blev partiets officiella linje.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kommunala kor

För att få bättre kontroll på det kött som serveras till kommunernas barn och äldre, överväger nu sex kommuner i Dalarna att själva äga köttdjur och låta dem beta på kommunens mark, rapporterar Radio Dalarna. Djuren kommer sedan att skickas till slakt, så att köttet kan hamna i skolköken. På det här sättet vill man kunna se till att det blir bra och närproducerat kött till barnen,

Kommunala kor med andra ord eller snarare kommunala kolchoser, kollektivjordbruk med kommunen som huvudman där skattebetalarna kan göra tjänst.
 
År 1936 arbetade 90 procent av Sovjetunionens bönder på 250 000 kolchoser, enligt Wikipedia. Vilken omfattningen kommunerna i Dalarna tänkt sig framgår inte av nyhetsinslaget. Men själva utgångspunkten öppnar ju för en rad andra verksamheter.
 
Hur är det till exempel med bilarna och arbetskläderna som de kommunalt anställda använder i Dalarna? Är kommunen verkligen säker på att de tillverkas på ett tillräckligt rättvist/nära/ekologiskt sätt? Är det inte lika bra, nu när man ska vidga det kommunala uppdraget, att även starta en bilfabrik och klädfabrik i samma veva? 
Då kan man nu dessutom hålla arbetslösheten nere.
 
För att inte tala om hur roligt det måste vara att få vara kommunpolitiker när man får den totala kontrollen på allt i kommunen.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Med det politiska våldet i blodet

Skärmavbild 2013-03-23 kl. 13.50.51

Migrationsminister Tobias Billström var ovarsam med sitt sätt att uttrycka sig när han blev intervjuad av Dagens Nyheter om asylrätten och vem som gömmer papperslösa. Han uttryckte sig rasistiskt när han blandade hår- och ögonfärg med egenskaper. För detta fick han skäll från hög och låg, från media och från sina egna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt behandlade honom på ett sätt som ingen minister tidigare fått känna av – utan att omedelbart avgå.

Men långt innan Reinfeldt sopade banan med Billström hade Ung Vänster sin uppfattning klar. Redan den 11 mars , alltså långt innan DN-intervjun publicerades, så meddelade Christoffer Hurtig, Ung Vänsters ordförande i Luleå och politiker i Luleå kommun barn- och ungdomsnämnd, sina twitterföljare att han ville ”… skjuta Tobias Billström”. Han skulle vidare ”… verkligen glädjas den dagen han dör”.

Ung Vänsters förbundsstyrelse gjorde inte en ”reinfeldtare” utan valde vänligen att uppmana Hurtig att avgå.

– Vi tycker att det här är ett väldigt allvarligt uttalande, som står i direkt motsättning till det som Ung Vänster står för, sa förbundssekreterare Hanna Cederin.

Andra skulle nog säga att Ung Vänster allt som oftast dyker upp där politiskt våld är för handen. Inte som organisation, men väl genom att enskilda medlemmar var och en för sig eller tillsammans agerar våldsamt. Det kan handla om hur man agerar mot exempelvis rasistiska grupper eller andra partier, om gatuaktioner som inom ramen för Reclaim the Street eller som i fallet Göteborgskravallerna 2001, som rött inslag i ett svart blocks våldsromantiska kamp mot demokratin.

Våldet har alltid legat nära till hands. Långt innan Hinke Berggren ansåg att ”… småmord vara alldeles utmärkta” var människor och människoliv av underordnad betydelse. I detta avseende skiljer man sig inte i något avseende från exempelvis nazismen. Vänsterns avsikt är att ”… ingjuta det gift som heter hat, så vi bliva mogna för vilket våld som helst”.

Våldet och hatet ingår i Vänsterpartiets politiska och kulturella arv, och har alltid legat nära till hands i vänsterns sätt att agera politiskt. Att en Ung Vänster-ordförande twittrar att han vill mörda Tobias Billström har sina historiska förklaringar. Hans ursäkt att det var en svart skämt är säkert ärligt menad, men hans våldstänkande har likafullt sina rötter i vänsterns historia.

Idag är Vänsterpartiet rumsrent. Dagens vänsterpartister agerar inte med våldet som metod inom det parlamentariska systemet. Det är med sina förslag och argument man avser att ”… sätta skräck i det härskande samhället” – för att ännu en gång lång ord av hispiga Hinke. Eftersom man numera utgör makten på många håll i Sverige – inte minst i Borås – så är det nog så att man mer sällan vill återvända till sina röda rötters revolutionära nit.

Men värderingar som säger att ett människoliv är av underordnad betydelse för det stora målet, de gör man sig inte av med hur som helst.

Nu har Ung Vänster gjort sig av med Hurtig. Hans ursäkt på twitter nådde endast en mycket liten del av samhället. ”Kommentaren om Tobias Billström är givetvis ett mycket svart skämt”, skrev han på lördagsmorgonen.

Det är något i sättet att uttrycka sig som känns igen. Hurtigs ord påminner om de ursäkter som SSU i Södra Älvsborg använde när man försökt förklara varför man skrev att ” Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen” i ett motionssvar.

Det var inte på allvar, det var ett skämt, det var en övning i debatteknik …

Att Ung Vänster har våldet i blodet torde inte förvåna. Men att SSU, vars moderparti Socialdemokraterna under lång tid gjorde sitt yttersta för att bekämpa sådana värderingar som ingår i Ung Vänsters politiska arv och kultur, inte har omdöme nog att uttrycka sig annorlunda är synnerligen förvånande.

Kan två så vitt skilda partikulturer verkligen fungera sida vid sida? Troligtvis inte, så länge det finns unga som Hurtig och SSU i Södra Älvsborg som slirar med värderingarna, och äldre som de socialdemokrater som ännu minns den tid då partiet kämpade för att hålla avståndet till vänsters våld och kommunismens omänsklighet.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hur Cypern än gör blir det problem

Uppdaterad version

Cypern är inte en nation. Cypern är en tvättinrättning för svarta pengar. Det är elakt att skriva så, men det är med sanningen överensstämmande. Ty det som finns i landets oproportionerligt många banker är inte bara småsparares surt hopskrapade slantar. Snarare handlar det om många stora och smutsiga bykar som genomgår ett reningsbad och som sedan förs in på alldeles snövita och legala konton.

Den kluvna medelhavsön är inte bara en fest- och semesterö, den är också ett paradis för rysk rövarkapitalism.

Hur mycket svarta pengar det handlar om är oklart. Vissa uppgifter gör gällande att det rör sig om närmare 40 procent av bankernas samlade kontoinnehav.

Effekten av en så uppsvullen finanssektor är att bankernas så kallade sparvolymer överstiger landets bruttonationalprodukt cirka åtta gånger! Därför är bankkris ett direkt hot mot Cyperns existens som nation.

Senast på måndag måste det finnas en lösning klar, en kompromiss som inte i första hand tillkommer för att rädda Cyperns president Nikos Anastasiades anseende. Inte heller regeringens popularitet. En kompromiss måste till, annars blir det inga stödlån för att rädda banksektorn.

Det troligaste är att det blir plan B – engångsbeskattning av banktillgångar – som gäller. Men med den begränsningen att det bara blir banktillgodohavanden över 100.000 euro som beskattas med åtta till tolv procent. Då berörs inte småspararnas pengar direkt, samtidigt som en hel del svarta pengar får göra lite nytta. Men helt skadeslösa går inte de som samlat smärre summor på hög. En annan del i kompromissen kan bli att en andel av småspararnas pengar ”tvångssparas” genom att konverteras till så kallade sparcertifikat på mellan fem och tio års löptid.

Med ränta, naturligtvis. Men det är likafullt ett ingrepp i cyprioternas vardag. Även om småspararna givetvis levt gott av alla svarta pengar som tvättats i en del mer ljusskygga banker och finansföretag, och som sedan till viss del omsatts i tjänster och konsumtion på ön, är det långt ifrån givet att en sådan lösning tas lättare emot än exempelvis den som ledde till kravaller tidigare i veckan.

Kommer Cypern att lämna euron? Kanske, men troligtvis inte. Det skulle ta mer än en halvår att införa en nationell valuta – pundet. Denna skulle devalveras kraftigt och kanske, kanske repa sig med tiden. Men någon exportindustri som kan rädda valutan genom att sälja mer finns inte. Så har man anträtt vägen ur euron får man vackert finna sig i en mycket lång period av låg köpkraft.

Men småspararna skulle knappast vara nöjda. I väntan på att landets skulle återgå till inhemsk valuta skulle banksystemet ligga nere, främst för att undvika valutaflykt.

Så hur man än gör blir det problem. Ett mera generöst stödprogram från EU – eller varför inte ett direktstöd från Storbritannien och Sverige som inte delar euron som valuta – skulle vara en smakligare lösning. När allt kommer omkring skulle det vara värt några miljarder för att slippa framtida problem inom eurozonen.

Senaste: Under fredagskvällen kom beskedet att Cyperns parlament är på väg att krypa till korset. Två inslag i det nödprogrammet har antagits. Huvudriktningen är plan B, som innebär inskränkningar av banktillgodohavanden.

Parlamentet röstade för att upprätta en krisfond för att kunna ställa ut nödobligationer. Myndigheterna ges också befogenhet att hindra att kunderna rusar för att ta ut sina pengar då de öppnar igen. Hur detta ska gå till rent tekniskt är inte klart, men det lutar åt uttagsbegränsningar. Ännu återstår sex punkter att ta ställning till. Den engångsskatt på sparmedel som föreslagit lär uppgå till 15 procent. Parlamentet ska återsamlas på söndag för nya beslut.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

SSU borde lära av historien

SSU

Första maj på Trafalgar Square i London. Här hyllas Lenin, Stalin och Mao och fler ur kommunismens bestiarium på samma sätt som hos SSU i Södra Älvsborg.

SSU:s idolbilder blottar historielöshet, skrev Kurt Carlbom i ett välskrivet debattinlägg i BT häromdagen. Carlbom ifrågasatte SSU:s uppmärksammade flirt med diktatorer som Josef Stalin och förklarade att ”Vi är fortfarande några partivänner i livet som på ett eller annat sätt har upplevt andra världskriget och dess grymheter. Med fattigdom, strejker och rädsla för att era ‘idoler’ också skulle förgripa sig på oss”.

Istället för att lyssna på Carlboms råd att läsa på svarar SSU att det hela var en ”debattövning”. Men av dokumenten framgår att det är i ett svar på en motion till distriktsårsstämman som formuleringarna om Stalin och Mao som föredömen finns. Skulle det vara en debattövning ter den sig som djupt omdömeslös. Är det något som SSU i södra Älvsborg bör öva på är det snarare modern historia.
Den som kan sin historia skriver inte som SSU gjorde:
 ”I Södra Älvsborgs SSU-distrikt inser vi att att det är distriktsstyrelsens uppgift att lyfta och förvandla den spontana kampen till en medveten organiserad kamp för revolution. Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen”

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad hände när Khemiri blev en snackis?

JONAS HASSEN KHEMIRI

Författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiris DN-artikel där han uppmanar justitieminister Beatrice Ask att byta hud med honom har blivit en så kallad snackis. På svenska betyder det att den blivit mycket läst. Men för att snabbt bli mycket läst måste snackisen ömsa skinn och bli en ”nätsnackis” – en högre existens i näringskedjan.

Detta beror i första hand på att papperstidningar inte längre anses kunna utgöra medium för att snabbt sprida information och för att skapa opinion. För sådan krävs numera ”sociala medier”.

Men vad krävs för att en snackis ska bli en nätsnackis? Varför blev denna utmärkta text ”viral”, som det så smittande heter på Mediesvenska?

Vi tar det från början. Khemiris text har polisens jakt på papperslösa i Stockholms tunnelbana som sin utgångspunkt. En i många avseenden alldeles fantastisk berättelse av litterär klass. Den är högaktuell, konfrontativ, personlig och politisk, och dess känslosamhet gör den bara effektivare som argument.

Den har allt. Ändå räcker den inte hela vägen.

Några dagar efter att Khemiris artikel var införd hade den delats mest av alla artiklar på riktigt länge. Över 200.000 hade läst den, många gillat, länkat och skickat vidare. Twittrare hade tweetat, bloggare bloggat. Men med tanke på att få människor är aktiva i sociala medier så blir artikelns genomslag bara en relativ framgång. Hade däremot antalet aktiva motsvarat medias föreställningar om nyttan av exempelvis twitters utbredning, hade man kunnat räkna annorlunda. Då hade en person som har tusen följare kunnat twittra att han eller hon gillat artikeln, och tvåhundra andra twittrare som i sin tur har femhundra följare kunnat twittrat vidare till sina följare. Snart skulle Khemiris artikel haft en helt annan räckvidd än vad den nu fått.

Khemiris text borde ha spritts mycket mer om det var mediets funktion som varit avgörande. Men visst, nätet underlättar om det ska gå fort, men har samtidigt sina naturliga begränsningar. Ytterst få människor ”finns” på twitter, och de som finns där har en förmåga att klumpa sig samman i kotterier av likasinnande. Dessutom är det få av de få som är aktiva. Oroväckande många av dem som ändå kunde ha spritt Khemiris text vidare, valde att inte göra det.

Nu är det väl så att teoretiska exempel alltid har sina mycket bestämda begränsningar. Det finns ingen automatik i detta att sociala medier i sig ger framgångar för ett budskap. Det krävs mer än möjligheter att gilla och dela. Men samtidigt är det bara att erkänna att sociala medier på sikt gör det lättare att snabbare nå fler.

Om framförallt twitters begränsningar och journalisters och medieföretags tvångsmässiga fixering vid att låta det som är en ”snackis” i sociala medier avgöra vad som är relevant även för papperstidningsjournalistiken, skriver journalisten Robert Aschberg intressant och tankeväckande. Hans slutsats är förödande för medieföretagens trovärdighet: Det journalister anser vara en snackis är sådan som är en snackis bland journalister.

En annan förklaring till framgången är att Jonas Hassen Khemiri har makt. Han är en supermakt när han skriver på DN Kultur. Han är också makthavare i det avseendet att han inte är politiker. Då hade det varit lättare att avfärda hans text som syftande till något annat, opinionsvinster, och hans genomslag hade minskat.

En tredje aspekt handlar om hans utseende och hans person. Khemiri är en vacker, sammetsögd man som klär i kulturkofta. Han skriver till en äldre moderat minister med en jämförelsevis skrumpnad framtoning, som till råga på allt säger sig ha ansvaret.

Hon må vara minister, men i jämförelse är hon maktlös – så länge han rör sig på DN Kultur och delas i sociala medier.

Ute i den asociala världen är dock allt som vanligt. I TV-soffan sitter DN:s nye chefredaktör Peter Wolodarski och jublar över att ha fått en så formidabel framgång så tidigt i sitt ledarskap. DN slår sig för bröstet i en egen nyhet där man frågar experter om varför DN lyckats på detta vis. Debattörer hänger sig åt meningsbyten och åsiktsbrottning om ”kommunikationella” revolutioner. Gamle Gutenbergs press dekonstrueras till ett hinder.

Alla är så upptagna att vittna om det ”virala” att ingen har tid att tala om det som Khemiris artikel tar upp, nämligen en strukturellt betingad rasism inom polisen och i samhället.

Men hur många delar den erfarenheten på landets redaktioner?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized