Klart barnen ska få läsa arabiska

(FOTO TT)

På Kviinge– och Västerskolan i Östra Göinge i Skåne tillåts barnen i årskurs tre att välja arabiska i språkundervisningen (vid sidan om svenska och engelska, givetvis). Ett initiativ som berikar barnen, som får en introduktion till ett världsspråk och, om de fortsätter, till en oersättlig litteraturskatt. Barnen blir helt enkelt mer allmänbildade och kommer att ha ett försprång jämfört med många andra om de väljer att fortsätta språkstudierna.

Ett försprång som alla vuxna rimligen borde heja på.

Men alla vuxna vill inte sina barns bästa, och initiativet har tydligen mötts av upprörda reaktioner. Enligt skolornas rektor Catharina Rooth ”så reagerar man på att man erbjudit det här över huvud taget för våra barn ska då inte behöva lära sig ett språk till”.

Raffinerad idioti som säkerligen har med rasism att göra, men som först och främst är just idioti. För betänkt vad denna inställning innebär: ”våra barn ska då inte behöva lära sig ett språk till!?”

För att morgondagens Sverige ska klara sig i konkurrens med omvärlden krävs kunskap, och tidig språkundervisningen är ett steg i rätt riktning, även om det finns tölpar till föräldrar som inte förstår vad det innebär.

(David Lindén)

Hallå valrörelsen! Det är krig i Europa!

(Ryska soldater vid en vägspärr i östra Ukraina, FOTO TT)

Under torsdagen om inte förr, märktes det av att det var valrörelse. Vid tio på morgonen höll Stefan Löfven och Magdalena Andersson presskonferens om Socialdemokraternas granskning av friskolor, och tjugo minuter senare kontrade Alliansens partiledare med att i sin tur hålla presskonferens där de presenterade förslag på skärpt brottslagstiftning.

Två initiativ som hör hemma i vanliga svenska valrörelser. Men årets upplaga borde vara allt annat än vanlig och det beror på det katastrofala läget i utrikespolitiken.

I onsdags invaderades Ukraina av ryska armén enligt Nato och otaliga vittnen. Det handlar inte längre om separatister, ”humanitära hjälpkonvojer” eller om misstänkta soldatförflytningar, utan om en bekräftad invasion. Mötet i Minsk som många – däribland BT:s ledarsida – såg som början på något positivt är därmed torpederat och president Porosjenko har avbrutit en planerad resa till Turkiet för att stanna i Kiev och koordinera en möjlig motoffensiv. Han har också bett EU om militär assistans, vilket också sätter en större press på Sverige.

Försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska framtid måste därför nu debatteras på allvar. Tidigare är det bara utrikesminister Carl Bildt som vågat påpeka att det faktiskt pågår ett krig i östra Ukraina och det är därför klargörande att statsminister Fredrik Reinfeldt nu åtminstone har vågat säga att det faktiskt handlar om ”en krigssituation mellan två europeiska länder”.

Ensamt kan Sverige emellertid inte göra mycket och det är därför under all kritik att Vänster – och Miljöpartiet motsätter sig att Sverige tillsammans med Finland beslutat underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato, som bland annat betyder att Natostyrkor skulle kunna öva i Sverige.

Likafullt är samverkan det enda som kan avskräcka Putin, och precis som Reinfeldt också sade i Sveriges Radios P4 Extra så bör man besluta om skärpta sanktioner när Europeiska rådet träffas på lördag. Men det gäller också att Sverige på allvar satsar på en utbyggnad av försvaret, och följer Kristdemokraternas uppmaning om att utreda vad ett svenskt Nato medlemskap skulle innebära.

(David Lindén)

Europa får inte glömma bort Ukraina

(FOTO TT)

Det var ett svalt handslag som inledde ett ännu svalare toppmöte. Men Ukrainas president Petro Porosjenko skakade i alla fall hand med sin ryske motsvarighet Vladimir Putin, när de i eftermiddags träffades i Vitrysslands huvudstad Minsk.

Förhoppningsvis är mötet början på något konstruktivt när det gäller konflukten i östra Ukraina, som pågått alltsedan Vladimir Putin i våras annekterande Krimhalvön under förevändningen att han bjudits in för att skydda en grupp Ukrainska separatister.

Mötets mer prominenta delegater kan delas upp mellan Poroskenko – och Putinlägret. EU representeras av utrikeskommissionär Catherine Ashton, handelskommissionär Karel de Gucht och energikommissionären Günter Oettinger. Den sistnämnda har också deklarerat att EU har som mål att säkra gastillgångar för Ukraina under vintern om Ryssland vill stoppa dem. Putins allierade är Vitrysslands diktator Alexandr Lukasjenko och Kazakstans ledare Nursultan Nazarbajev, som började sin karriär som politisk kommissarie under diktatorn Josef Stalin.

Men närvarande diktatorer till trots borde omvärlden välkomna överläggningarna.

Det pågår ett krig i Ukraina, även fast en del vill hävda att så inte är fallet.

Pro-ryska separatister har skjutit ned ett malaysiskt passagerarplan i tron att det tillhörde den ukrainska armen och under måndagen greps ryska soldater som gjort sällskap med den andra ”humanitära konvoj” som Putins utrikesminister Sergej Lavrov skickat till staden Luthansk.

Att soldaterna skulle ha befunnit sig på ukrainskt territorium av ”misstag” som ryssarna hävdar är föga troligt. Men det är desto mer sannolikt att de befann sig på ett specialuppdrag som den ukrainska militären hävdar.

Porosjenko vars koalitionsregering upplöstes i juli har också bestämt sig för att utlysa nyval. Avsikten är att söka ett nytt mandat och – troligtvis – förnya banden med Nato och EU. Men för att citera forskaren vid Utrikespolitiska Institutet, Jakob Swiecicki, kommer en EU-ansökan innebära att landet måste genomföra många och svåra reformer.

Västvärlden kan också delvis skyllas för hur krisen utvecklades då man inte i tid markerade mot Putin. Swiecicki menar att ”man kunde ha ställt ett objektiv för Ukraina” och den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski hävdar i en intervju med webbtidningen Ozy att EU till stor del kan skyllas för hur konflikten har eskalerat då unionen endast gjorde ”ett minimum för att påverka Rysslands agerande vid varje steg av krisen”.

Enligt den ryska nyhetsbyrån Intar Tass som har nära kontakter med Kreml kommer Porosjenko att presentera en fredsplan som bland annat innehåller en överenskommelse om lokala val, en skyddszon vid Ukrainska gränsen samt säkra evakueringsvägar för stridande milis. På längre sikt kan detta också leda till att varken väst eller Ryssland involverar sig aktivt i Ukraina, utan i stället söker skapa en neutral stat som efterliknar Österrike under kalla kriget.

En buffertzon mellan Nato och Ryssland som också har föreslagits av den amerikanske statsvetarprofessorn John Mearsheimer i denna månads nummer av den ansedda tidsskriften Foreign Affairs.

Detta ska dock inte utgöra ett hinder för Ukrainas väg in i EU, och det viktigaste i nuläget är att unionen står enat i sin vilja att hjälpa landet och därmed skickar en skarp signal till Putin att den tidigare Sovjetiska intressesfären i Östeuropa inte är något annat än just historia.

(David Lindén)

Bakåtsträvande med grati(s) wifi

(Carl Bildt, vid sommarstället på Sundskär 1992)

Tidigare spekulerades det om ”framtidspartiet” Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven skulle utse sin företrädare Göran Persson till utrikesminister. Persson dementerade, men en annan föredetting, Håkan Juholt, deklarerade glatt i media att han minsann vill bli kulturminister. Två potentiella ministerkandidater som rimmar dåligt med talet om förnyelse och om att efter valet bilda en ”feministisk” regering.

Partiets bakåtsträvande märks dock inte bara när det handlar om potentiella ministrar, utan också när det gäller konkreta politiska förslag. Igår kunde man läsa att Socialdemokraterna på offentliga platser i alla kommuner will införa gratis uppkoppling till trådlösa nätverk (wifi). Ett förslag som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tror kan vara olagligt då det strider mot konkurrensneutralitet, och – förlov sagt – ligger utanför kommunernas befogenheter.

Förslaget är dessutom så pass i otakt med tiden att man kunde tro att S-gruppledare i riksdagen Mikael Damberg inte hade läst på innan han förklarade att ”som jag ser det är gratis wifi snarare att se som en del av ett slags allemansrätt”.

Sverige är nämligen en av världens ledande IT-nationer och har varit det alltsedan regeringen Bildt i början av 1990-talet lade fast en nationell IT-strategi.

Vi det ekonomiska toppmötet World Economic Forum i Davos presenteras varje år undersökningen ”The Global Information Technology Report” författad av den ansedda handelshögskolan INSEAD. I 2014 års undersökning hamnade Sverige på tredje plats när det gällde ”network readiness” och toppade när det gällde själva användandet.

De flesta svenskar har med andra ord tillgång till internet och trådlösa nätverk. Men det är inte förvånande att Damberg var den som presenterade förslaget. I valrörelsen 1998 hånades Carl Bildt av SSU för att vara ”uppkopplad mot verkligheten” och på den tiden hette organisationens påläggskalv Mikael Damberg. Den potentielle utrikesministern Persson lärde sig också mejla först efter valförlusten 2006 då han skrev sina memoarer.

Lite tillspetsat kan man säga att det tog tjugo år för Socialdemokraterna att hinna ikapp Carl Bildt, och att förslaget därför ligger rätt i tiden för ett parti som drömmer om gårdagen.

(David Lindén)

Vämjeligt, Åsa Linderborg

Missförstånd är en del av det politiska spelet, men att döma av reaktionerna på dagens presskonferens med utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg där de redogjorde för världsläget tycks alla hämningar ha släppt hos delar av den svenska vänstern.

När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg raljerar över Bildts påpekande om att det inte är ”vi som har hittat på terrorn i Irak” nådde hon ett bottenrekord, vilket inte vill säga lite eftersom hon grät när Berlinmuren föll och nyligen propagerade för att vi behövde ”en tredje ståndpunkt” i konflikten med despoten Vladimir Putin.

Västvärlden skapade inte mördarbandet IS som halshugger journalister. Förvisso var USA:s invasion 2003 och efterföljande ockupation felaktigt motiverad, dåligt planlagt och – katastrofalt – genomförd. Men det är inte västvärldens fel att IS nu genomför ett folkmord.

Att dessutom implicit önska tillbaka Saddam Hussein, vilket Linderborg gör är rent ut sagt vämjeligt. Hussein var en mördare och det är naturligt att tomrummet efter hans skräckvälde bidragit till att religiösa minoriteter han svårt att komma överens.

Den moderna staten Irak skapades av britterna efter andra världskriget, men inte heller de kan skyllas för instabiliteten. För de tog över Ottomanernas styre vilka i flera sekler underblåste rivaliteten mellan de olika stammarna. Detta bör man förstå om man ska uttala sig om Irakkonflikten, och man ska vara ytterst försiktig med att fördela skuldbördan på enskilda individer.

Men när Irak på 1960-talet blev socialistisk diktatur under ledning av Baathpartiet fanns det dock svenskar som hejade på utvecklingen. En av dessa var Jan Guillou som tillsammans med Marina Stagh 1977 gav ut hyllningsboken Irak – det nya Arabien. Där skildras ”presidenten” Ahmad Hassan al-Bakr i lyriska ordalag, och hans vicepresident hette Saddam Hussein.

Guillou är sedan länge populär medarbetare på Aftonbladets kultursida.

(David Lindén)

Sluta dalta med Miljöpartiet

Tyvärr har ”ungdomligt oförstånd”, ”affekt” och ”förståeligt” blivit något av denna valrörelses modeord. När ungdomar beter sig som skitstövlar mot meningsmotståndare ska de ursäktas med att de är just ungdomar trots att det i många fall handlar om fullt kapabla vuxna människor och inte tonåringar. Likadant som ”affekt” är ett diplomatpass för att av sina egna få förlåtelse för att man uttrycker sig rent ut sagt vidrigt, och ”förståeligt” ett kodord för att låtsas som att den egna bristen på omdöme skulle bottna i någon form av politisk insikt.

I vanliga fall är det Sverigedemokraterna som hamnar i skottgluggen, och ofta med rätta. Men i spåren av Israel-Palestina konflikten har man också kunnat bevittna hur ett flertal Miljöpartister har sett en mångbottnad konflikt som fribiljett att bete sig ignorant, antisemitiskt och rent av hatiskt.

Flera lokalpolitiker har bland annat torgfört konspirationsteorier om Israel och judar, vilket föranlett partisekreteraren Anders Wallner att deklarera att man nu inom partiet ska börja jobba med ”tolerans”. Men det som är anmärkningsvärt att man inte lagt märke till att dessa strömningar har funnits förut, och om man är cynisk skulle man också kunna påstå att partiledningen hellre gladde sig åt skyhöga opinionssiffror än fokuserade på värdegrundsarbete.

Ett annat färskt exempel är Esra Hacimehmet som är ordförande för Grön Ungdom i Uppsala. Hon har bland annat uttryckt sympati för att kasta pil på DN-krönikören Emanuel Karlsten och att västvärldens stöd till Israel beror på ”naziskuld”. När hon sedan konfronterades med uttalandet uppmanade hon människor att googla ”white privilege” som är en marxistisk term från amerikansk etnologi, och som svårligen kan appliceras på Sverige.

Men det verkade hon inte ha förstått.

Hacimehmet är ungdomspolitiker och vissa skulle säkert säga något i still med att hon ”lider av ungdomlig glöd”. Men om man ursäktar vad hon sagt tar man henne inte på allvar. Hon är trots allt en vuxen människa som aspirerar på människors förtroende, och som Karlsten själv uttrycker det på sin facebooksida:

”Hade det här varit Sverigedemokraterna hade alla reagerat på en gång. Vi hade lajkat och delat eftersom hatet där bekräftar bilden av partiet. När det nu gäller Miljöpartiet kommer vi med ursäkter och förklaringar. Förstår. Jag erkänner att även jag kommer med sådana ursäkter. Och jag kommer på mig själv och hur märklig den reaktionen är”.

Det är dags att sluta dalta med hatare i alla partier, och ett första steg är att be Miljöpartiet som aspirerar på regeringsmakten, att politiskt växa upp och kräva att deras företrädare beter sig som vuxna.

(David Lindén)

Tårtor gör Sverige larvigare och farligare

Självfallet går det att skämta bort tårtan mot socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. Det var trots allt ”bara en tårta” och det inträffade i Göteborg, en stad som många – i varje fall på östkusten – vill förknippa med burdus, handgriplig och stundtals dålig, humor.

Men om man skjuter humorn och lättnaden över att ingen kom till skada åt sidan blir det inte alls roligt, utan snarare omoget. Det står alla fritt att tycka illa om våra folkvalda politiker. Men det är inte ett vuxet beteende eller ett uttryck för berättigad frustration att handgripligen attackera en politiker. Det är enkom larvigt, ovärdigt och rent av barnsligt. För det säger ju till dem som en dag ska rösta att det är okej att bete sig som en bortskämd snorunge så länge man inte får sin egen vilja igenom.

Det är ännu oklart vem det var, men enligt både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var det en person som infiltrerat Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU). I så fall är det inte bara politiskt sabotage, utan dessutom riktigt demokratiskt farligt och ett bottennapp i en redan mycket smutsig valrörelse.

Flera partier på både höger och vänsterkanten har fått sina valstugor attackerade och när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talade i Falun bröt sig någon in i kyrkan för att sätta igång klockspelet. Ett brott som säkerligen applåderas av vissa, men som också devalverar de legitima klockringningar som hölls när nazistiska Svenskarnas Parti tågade genom Jönköping och i Visby talade under Almedalsveckan.

Om det ska stå alla fritt att ”tårta” politiker kommer vi inte bara få ett larvigare, men också farligare politiskt klimat. För en del rödgröna sympatisörer som nu ler i mjugg åt att Hägglund blivit attackerad verkar inte förstå att deras syn på saken också rättfärdigar marodörer vid ett eventuellt regeringsskifte.

Hur skulle exempelvis Vänsterpartiet ställa sig till att röd färg stänktes på Jonas Sjöstedt och Lars Ohly? Eller hur skulle Fi reagera om någon fick för sig att tårta Gudrun Schyman?

Det är helt enkelt dags att sluta klä sina tonårsfrustrationer i politik och börja bedriva valrörelse som vuxna. För ingen politisk företrädare förtjänar att utsättas för hot på grund av sitt engagemang, och att inte kunna lita på sina politiska kollegor äventyrar den svenska folkrörelsedemokratin.

(David Lindén)

 

Sluta spela SD i händerna Wallström

Knappt hade Margot Wallström återvänt till svensk politik förrän hon gjorde en rejäl vurpa om den solidaritet som Socialdemokraterna länge ansett sig ha monopol på.

Under ett valmöte i Umeå attackerade hon det faktum att statsminister Fredrik Reinfeldt i ett sommartal erkände att den största flyktingvåg som Sverige sett sedan 1990-talskriget på Balkan, också kommer att kosta pengar.

Enligt Wallström skulle detta ”spela Sverigedemokraterna i händerna”. Uttalandet är intressant då en potentiell minister i Sveriges största parti verkar vara så pass rädd för ett femprocentparti som inte tillhör något av blocken att hon vill förvägra väljarna fakta. Det säger också något om Socialdemokraterna och, dessvärre, om Wallström personligen.

Socialdemokraterna vill framstå som statsbärande och tar därför varje chans att attackera Moderaterna. Men man låtsas inte om att Fredrik Reinfeldt gjort klart att han inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Något som han har fått beröm för av bland annat Mona Sahlin.

Gårdagens statsministertal gynnande inte SD. Men Margot Wallström har genom sitt uttalande verkligen spelat SD i händerna.

(David Lindén)

Stefan Löfven gör rätt med Göran Persson

”Får man ta korna med sig in på UD?” Det var så tidigare S-statsminister Göran Persson försökte skämta bort Ekots avslöjande om att Stefan Löfven skulle vilja ha honom som utrikesminister i en eventuell rödgrön regering. Ett avslöjande som Löfven kraftfullt dementerade och kallade ett ”magplask” ifrån mediernas sida.

Men det vore inte helt fel att låta ”Vingåkers-Machiavelli” göra en comeback i svensk politik.

Utrikespolitiken är bland det svåraste som finns för en regering att komma överens om och, tillskillnad från vad många tycks tro, handlar om en förmåga att uppnå resultat och inte bara pressklipp. Dessutom var Göran Persson en skicklig internationell förhandlare som statsminister och lyckades bland annat genomdriva en gemensam strategi för Östersjön.

I en eventuell koalitionsregering och i ett omöjlig parlamentariskt läge skulle han också vara bra på att förankra utrikespolitiken hos riksdagens seriösa partier. En kompetens som kommer att behövas ju närmare valdagen vi kommer.

Det finns inte heller någon inom det rödgröna blocket som kan matcha hans, ursäkta den oavsiktliga humorn – tyngd när det gäller att förhandla på toppnivå med världens ledare. Men det finns också problem.

Göran Persson har många lik i garderoben. Han förespråkar en europeisk superstat och hans konsultuppdrag för JKL skulle mycket väl kunna granskas. Men först och främst handlar det om att han, milt uttryckt, är Moderaternas bästa valarbetare.

(David Lindén)

Vi måste värna om Ali Esbati

För den som missade var det arbetsmarknadspolitisk debatt igår, eller som SVT valde att kalla det, ”jobbdebatt”. Det var egentligen ganska förutsägbart förutom det faktum att Vänsterpartiet representerades av Ali Esbati som numera är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson. Esbati var tidigare ordförande för Ung Vänster på den tiden förbundet ville ”röka ut överklassen” och var så sent som 2006 en stor beundrare av Fidel Castros Kuba.

Ett land som hade visat att revolutionen var ”möjlig” och förvisso fanns det människor som ville ”ompröva” systemet, men det var ändå var väldigt bra. Detta trots att bland annat Amnesty International så sent som i januari i år deklarerade att staten med ”frenesi” fortsätter övergreppen på Kuba. Esbati har aldrig tagit avstånd från sitt vurmande för diktatur och precis som i fallet med den potentielle riksdagskandidaten Dror Feiler kan man fråga sig om partiledare Jonas Sjöstedt skriver under på resonemanget?

I går var det dock inte kommunism som debatterades, utan hur man skulle skapa jobb. Det hade Esbati också svar på. Vänsterpartiet vill ha massiva skattehöjningar och slopat RUT-avdrag. Ty landets tusentals städ – och serviceföretagare var inget annat än ”tjänstefolk”. Alltså något hämtat ur Downton Abbey och inte professionella yrkesutövare som tjänar pengar, betalar skatt och bidrar till vår gemensamt finansierade välfärd.

Länge försökte Vänsterpartiet att modernisera sig. Man hade gjort upp med sitt förflutna och på pressträffen under Almedalsveckan 2013 deklarerade partiledaren Jonas Sjöstedt att det var ”rimligt” att det i grundlagen skulle finnas ett skydd för den privata äganderätten. Tyvärr verkar förändringen nu ha byts ut mot en klassisk 1980-tals retorik där allt som är statligt är bra, och allt som är privat, dåligt.

Men ska man vara cynisk kan man säga att detta är bra för Alliansen och potentiella väljare. Det är nämligen så att svenska folket gillar privata aktörer i välfärden, i alla fall enligt senaste SOM-undersökningen. Lite tillspetsat kan man därför säga att vi ska värna vänsterns mörkermän som Ali Esbati och Dror Feiler – de är nämligen borgerlighetens bästa valarbetare.

(David Lindén)