Låt oss bjuda tokvänstern på Ken Ring

Det var drag i går kväll. Men det är ofta bra drag på sommartorsdagarna, även för oss som inte är uppväxta i Boråstrakten. Som i ett nafs förvandlas det fridfulla Stora Torget till något av en miniatyrfestival och i vimlet stöter man lätt på människor som man känner. För det verkar som att alla Boråsare just på torsdagen är ute för att äta, dricka, umgås och – kanske – njuta av den artist som uppträder.

Nu var det den skandalomsusade hiphopartisten Ken Ring, vilket har föranlett Moderata Ungdomsförbundet (MUF) i Södra Älvsborg att deklarera att Ring borde bojkottas (se BT 16/7).

Förvisso har de en poäng. Ring är ingen dununge utan en fullfjädrad homofob med politiska åsikter som mest verkar ha formulerats i ett rus av – inte alltid laglig – stimulantia. Men han är också artist, och skulle man rensa bort alla de artister som gjort bort sig eller nyttjat olagligheter skulle det inte bli några kvar som kan uppträda. Förutom, kanske, Tomas Ledin som någon gång drack en folköl under en turné på 1990-talet.

MUF:s utspel har dock en poäng i att det finns artister som numera anser sig inte bara vara artister utan även experter på svensk inrikespolitik. Så de gör allt för att hetsa mot Alliansen och omfamnas därför gladeligen av de rödgröna, som tror att valet kan vinnas med hjälp av artisteliten istället för med politik.

Vi lever i en åsiktskorridor som definitivt behöver vidgas, men det gäller att välja sina strider. Men det är också roligt att föreställa sig raseriet om exempelvis Ultima Thule hade bjudits in till sommartorsdagen istället för Ken Ring. Det är trots allt skillnad på folk och folk och Ring, Kartellen, Rebecca & Fiona med flera är duktiga på att klä sina korkade uttalanden i en språkdräkt av Södermalmsaktivism.

En rättighet som de precis som alla andra har. Det är också därför som vi måste tolerera dem, och ett tips på vägen är att försöka se dem som artister och inte politiker.

Ett nyktert förhållningssätt som gör att det går att fokusera sin energi på konflikter som är värda att ta, och samtidigt göra dessa artister med deras stora egon högradigt förbannade. Både nytta och nöje.

Dessutom var inte Ken Rings uppträdande speciellt uppseendeveckande. En vanlig hiphop artist som fått lite gratisreklam på grund av att MUF ville få utrymme i medierna. I fortsättningen bör man istället ta Ring och många andra artister för vad de verkligen är. Kompetenta musiker som inte kan göra kompetent samhällsanalys.

Så låt dem uppträda och om det kan glädja några förvirrade ungdomar med palestinasjal och Che Guevera komplex kan man storsint bjuda på det.

(David Lindén)

Ett vårtecken i politikrabatten

Vårväder, värme och valaffischer redan nu. Moderaterna i Borås är väldigt tidigt ute i år.

Och visst är det precis vad det politiska klimatet i Sjuhäradsmetropolen behöver just nu: Något att se fram emot.

Mandatperioden går mot sitt slut, och tur är väl det. Den så kallade Boråsmodellen, där allianspartierna garanterat att de rödgröna haft majoritet i kommunstyrelsen samt lovat att inte enas om ett eget budgetförslag, har inte direkt varit någon rar blomma. Snarare då ett ogräs som spritt sig och förlamat debatten. Rädslan för att Sverigedemokraterna – dessa politikens mördarsniglar – skulle härja fritt i rabatten visade sig vara obefogad. SD föll snabbt samman på grund av inre motsättningar.

Men nu är det glömt och det är vår, och först ut att möta medborgare och väljare är Ulf Sjösten – tidigare kommunstyrelseordförande, riksdagsledamot och numera ordförande i stadsdelsnämnd öster. Hans och partiets budskap är precis som de första vårblommorna inget man häpnar av, men är ändå lika välkommet som krokus, snödroppar och påskliljor.

Tydligt och enkel ska det vara: ”Vi vill införa värdighetsgaranti inom äldrevården i Borås!”

Någon däremot? Knappast. Det finns ju redan i stadsdelsnämnd Öster och i en mängd andra kommuner i Sverige, och värdighetsgarantiförslaget ligger nu ute på remiss bland övriga nämnder.

Detta är inte en fråga som kommer att avgöra valet. Men det är en fråga som visar att politiken faktiskt kan formuleras så att det mest givna kan framstå som ett vårtecken.

(Mikael Hermansson)

Bristande politiskt underhåll av små järnvägar straffar sig alltid i längden

Trafikverket är på banan. Det innebär att underhåll och ombyggnad av bland annat Älvsborgsbanan och Viskadalsbanan tidigareläggs. Och det är inte småsummor som går till spik, syll och spår i Sjuhärad. Mellan 90 och 110 miljoner går kalaset på.

Även andra eftersatta banor i Västsverige får en uppryckning. Kinnekullebanan och Bohusbanans norra del får sin beskärda del av den stora myndighetens välvilja.

Redan nu sänks hastigheten på vissa sträckor men så snart väderleken tillåter ska underhållsarbetet vara igång. Om allt går som tåget ska jobbet vara klart under året.

Detta är givetvis både bra, välkommet och alldeles nödvändigt.

Bra – eftersom regional tågtrafik är ett bra alternativ för vissa pendlare, även om den sällan är lönsam.

Välkommet – då en bättre bana gör det möjligt att köra mer och tyngre godstrafik via Borås.

Nödvändigt – med tanke på att snabbare rälsbuss på Älvsborgsbanan kan öka marginalerna för den som exempelvis åker till och från den kungliga huvudstaden.

Det är lätt att ställa frågan om varför denna upprustning inte inletts tidigare. Det är också frestande att utreda hur 80-talets och 90-talets politiker i regering, riksdag, region och kommun argumenterade för att låta underhållet bli så eftersatt som det nu är på de västsvenska regionbanorna. Alla kan knappast ha stirrat sig blinda på bländverket Götalandsbanan och alla de välsignelser som skulle följa i dess spår.

Någon måste ju ha fattat att det inte håller att strunta i att sköta småbanorna. Eller, hemska tanke, var det kanske så det var – att man kallt räknade med att banorna skulle vittra och rosta bort så att man slapp lägga ner dem.

Vem vet? Men oavsett vilket får dagens tågresenärer och skattebetalare surt betala för gårdagens dåliga politiska underhåll.

(Mikael Hermansson)

Gärna in i Nato, men på den fronten avgörs inte slaget om KD:s framtid!

Svenska soldater för medalj för sina insatser i Afghanistan. Här står svensk trupp under Natobefäl – utan att Sverige är medlem i Atlantpakten.
foto scanpix

Under sitt riksting gjorde Kristdemokraterna en uppmärksammad omsvängning. Utifrån en position kring fyraprocentsspärren lät riksdagens minsta parti meddela världen och väljarna att man avser att utreda en svensk anslutning till Nato.

Är detta verkligen en valvinnare?

Nog för att det finns gott om militärer inom KD, åtminstone här i Borås. Men rimligtvis torde väl KD:s väg löpa rakare om den går via en uppgradering av familjepolitiken eller en fördjupad satsning på äldrevården. Men visst, kanske kan Natovägen ändå vara ett bra vägval – för Alliansen som helhet.

Ser man till KD:s svaga sida – förmågan att av egen kraft attrahera tillräckligt många väljare – kan en satsning på försvarspolitiken ursäktas om den leder till att (gamla) moderata väljare som prioriterar rikets försvar får ett alternativ att rösta på. Lyckas man med den manövern kan KD faktiskt bidra med något väsentligt till Alliansens framgångar nästa år, nämligen att förhindra att försvarsvänliga blå väljare gradvis förflyttar sig i riktning mot de falska locktoner som hörs från Sverigedemokraterna.

I en sådan jämförelse är KD en äkta försvarsvän. En röst på SD däremot, är en röst på intolerans och främlingsfientlighet och rakt inte på ett hållbart försvar av rikets gränser.

Gärna Natomedlemskap, och visst är det bra att KD har ändrat uppfattning i den frågan.

Men det är inte där som slaget om fyraprocentsspärren kommer att avgöras.

De rödgröna missade bussen

Knappt har upphandlingen av stadstrafiken i Borås för de kommande tio åren avgjorts – Sveriges största bussföretag fick uppdraget – förrän ett antal representanter för den styrande rödgröna minoriteten anser det vara på sin plats med lite missnöje: Endast de själva ska få köra buss i ”vår lilla stad”.

Man kan naturligtvis bara skratta åt hur fem ledande politiker reagerar när de smakat de sura druvorna. Men vad är de rödgröna mest sura över? Svaret är inte givet, men det lutar åt Västtrafik. ”Sedan regionen tog över minskade vår möjlighet att påverka avsevärt och vi har fått sämre kollektivtrafik”, skriver de i en debattartikel i dagens BT. Frågorna kommer omedelbart, ty utifrån texten ger de själva motstridiga svar. Enligt den är ju resenärerna nöjda med busstrafiken i Borås. Så då återstår bara påverkansaspekten – men i vilket avseende är de rödgröna i Borås bättre på lokaltrafik än Västtrafik?

Västtrafiks bild av sin betydelse i sammanhanget är inte oväntat annorlunda. På sin hemsida svarar man på frågan om nyttan av regional drift: ”Att Västtrafik på många sätt är en mycket god affär för samhället, blir väldigt tydligt när man jämför de skattepengar som satsas med värdet av den nytta som kollektivtrafiken gör. Drygt 2,5 miljarder kronor in ger 4,5 miljarder kronor ut. Det betyder att varje krona som samhället satsar på Västtrafik ger 1,75 kronor tillbaka.”

I alla andra sammanhang är detta ett ganska övertygande argument, men uppenbarligen inte i det rödgröna Borås. Ty här räknar man annorlunda – det avgörande är att de rödgröna får äga den som kör bussen. Inte hur, var eller på vilka villkor bussen går. Eller för den delen om skattebetalarna vinner på det.

För detta antagande ger man själva argumenten, då man så tydligt gör ägarfrågan till den avgörande – samtidigt som man i samma andetag säger att den utgör det stora problemet. Borås Lokaltrafik AB är ett 100-procentigt kommunalt bolag. Utifrån sina egna argument i artikeln är detta ett hinder. Att BL nu står inför nedläggning beror således på att de rödgröna ”äger” bolaget. Hade man agerat vist – återigen i linje med den egna argumentationen – och hade man velat att boråsarna och andra kommuners invånare skulle komma i åtnjutande av BL:s goda tjänster, då hade man naturligtvis knoppat av bolaget för länge sedan och låtit det verka på samma villkor som andra bussbolag.

Men det är här som det blir tydligt att de rödgrönas missnöje egentligen handlar om något annat: Man gillar inte systemet med upphandlingar. Istället för oberoende kontroll och opartiskt avgörande vill man själva bestämma och fördela uppdragen utifrån egna intressen.

Sedan gör man sig lite löjliga när man försöker får det att framstå som att en ny operatör i staden skulle köra vilse. Ny och ny förresten, Nobina har kör i Borås i väldigt många år – under namn som SJ och Swebus. Gissningsvis hittar bussen fram då det med största sannolikhet är exakt samma chaufförer som ska köra, och dessutom uteslutande köra biogasdrivna bussar. Så vem vet, kanske kan Borås göra en bra affär på det nya bolagets högre miljöambitioner. Borås Energi tillverkar ju biogas och får givetvis vara med i matchen om att sälja bränsle till den nya operatören. Borås biogas är billig – så billig att verksamheten går med förlust.

Slutligen, varför vädra sitt missnöje med Västtrafik på detta sätt när man bara kan knacka på hos kollegan Ulf Olsson, kommunstyrelsens ordförande, som sitter i Västtrafiks styrelse?

Ta det med honom direkt så kan han ta upp det på nästa styrelsemöte!

Skulle det vara så att man när planer på att lämna Västtrafik och ta över lokaltrafiken igen, så kan det vara på sin plats att fundera över hur man ska ha råd med det? Och när ska en sådan reträtt i så fall äga rum?  Mänskligt att döma är ju saken avgjord för de kommande tio åren. Men det är klart, allt är möjligt. Frågan är bara varför man skulle ta det ödesdigra steget? Har man inget bättre för sig än att snedtända på en överdos sura druvor?

Snarare vore det på sin plats om de rödgröna istället tog sig en funderare över vilka andra kommunala verksamheter som vinner på att slippa kommunen som ägare.

Grattis Sverige till friskare friskolesyn

Examensdag för friskolekommittén: Mats Pertoft (MP), Ibrahim Baylan (S), Tomas Tobé (M), Ulrika Carlsson (C), Annika Ekelund (KD) och Kristina Acketoft (FP). foto scanpix

Ibland räcker det med att bara läsa innantill. Den som tror att det alltid är i det finstilta som sanningen döljer sig, eller att det är där undantagen finns som regeln bekräftas, den blir besviken av att läsa friskolekommitténs rapport. Ty i första meningen slås det väsentligaste fast: Friskolorna har kommit för att stanna.

Om detta är Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna överens.

Bra. Snyggt jobbat. Då är det bara för alla att gå vidare och börja jobba för en ännu bättre skola.

Redan här har friskolekommitténs kompromiss gjort underverk. Det går inte längre att tala om den kommunala skolan och friskolorna som vore det skilda världar. Inte heller går att från politikerhåll betrakta friskolorna som gökungar i det gemensamt skattefinansierade boet. Den svenska skolan är en.

Andra meningen är inte så dum den heller: ”Kommittén anser att möjligheten att välja skola är av stort värde, både för den enskilde eleven och för att stimulera utvecklingen inom skolväsendet”. Se där ja! Ett erkännande av att friskolorna faktiskt gör nytta, är bra, är framgångsrika och framtidsinriktade – inte bara en annorlunda driftsform.

Väl framme vid tredje meningen i överenskommelsen så blir det bingo, julafton och tretton rätt på tipset samtidigt: ”Därför vill kommittén slå vakt om det fria skolvalet”.

Läs gärna BT:s ledare i torsdagens tidning om varför denna valfrihet är så viktig.

Ska man betrakta positionsförändringarna som kommitténs rapport vittnar om, så är det nog så att BT:s ledarkrönikör Stigbjörn Ljunggren fick rätt. I Dagens Samhälle konstaterade han att Socialdemokraterna nog skulle landa där regeringspartierna befann sig, vid att det behövdes klargöranden av friskolornas funktion och position. Och så blev det. Överenskommelsen är därför odramatisk och okontroversiell – om man bortser den svekdebatt som nu stundar inom S. Inga särskilt yttrande i världen kan rädda Baylan och Löfven från hårda ord.

Är det någon som minns vad bråket på Socialdemokraternas partikongress handlade om? Var det inte något om en kille som hette Mustafa? Det kan väl knappast ha handlat om friskolorna, med tanke på dagens överenskommelse?

Visst kan man vara raljant mot det stora röda partiets inre konvulsioner och umgängesformer, men det är givetvis bra att de sansade krafterna fått ansvaret för skolpolitiken i det partiet. Hela samhället vinner på att de ansvarstagande partierna är överens. Men det måste svida rejält för Socialdemokraterna i Borås att det inte blir något kommunalt veto.

Det är ingen överdrift att kalla S i Borås för friskolefientliga, även om man den senaste tiden har låtit så lena i rösten när man talat om ”alla skolor” i kommunen. Det är en sen omsvängning, och en omsvängning som låter falsk. Friskolorna ska fortfarande jagas bort om S får bestämma.

Kanske är det hög tid för en nyktrare syn på skolan även här? Det finns flera viktiga punkter i kommitténs rapport att ta vara på om man vill utveckla ”alla skolor” i Sverige och Borås.

1. ”Rätten att driva en skola ses som uttryck för förtroende från samhällets sida”. Den inställningen måste också gälla de kommunala skolorna. Våra folkvalda måste i lika hög utsträckning som friskolornas huvudmän sträva efter att göra den kommunala skolan bra, ge den resurser och inte motverka elevernas bästa genom att svika sina löften när man lovar att satsa på skolan.

2. ”Kommittén känner en oro inför en del ägares affärsupplägg skulle kunna innebära en olycklig kortsiktighet i verksamheten”. Samma gäller med kommunpolitikernas upplägg. Skolan får aldrig fungera som budgetregulator, eller få nöja sig med rester när årsresultatet räknas samman. Inte heller får man säga nej till satsningar som förstärker lärarrollen genom att snåla med slantarna till kompetens och ambitioner.

3. ”Kommittén vill se en ökad samverkan mellan kommunerna och de fristående skolor som vill etablera sig i kommunen”. Det är bra! Precis som kommittén skriver kan ömsesidiga åtaganden göras för att gemensamt utnyttja resurser – som bibliotek, gymnastikhallar och liknande som kommunen etablerat med skattemedel. Dessa borde vara friskolornas resurser redan idag då även friskoleelevernas föräldrar är skattebetalare. Friskolorna skulle i sin tur kunna dela med sig av sin många gånger mer framgångsrika pedagogik och sina arbetssätt så att de kommunala skolorna skulle kunna utvecklas bättre.

4. ”Kommittén föreslår att i de fall en skola uppvisar briser, som påtagligt påverkar förutsättningarna för eleverna att nå målen för utbildningen, ska Skolinspektionen göra en särskild analys av lärarsituationen på skolan”. Vilket vore välkommet i den kommunala skolan över hela landet. Har snåla kommunpolitiker bemannat de underpresterande skolorna fel av oaktsamhet eller har man gjort det medvetet? I förlängningen av överenskommelsen skulle man ju också kunna se över andelen bra lärare. Ett viktigare mått om det är bättre undervisning som leder till bättre resultat.

Det finns många liknande ömsesidiga utvecklingsmöjligheter som följer av en mer öppen attityd till friskolorna.

Grattis Sverige och grattis Borås om detta omsätts i politisk handling snarast!

Vad ska vi kalla brukarna?

 

Är brukare ett bra ord? Nej, anser Sveriges pensionärsförbund. SPF, som har kongressbeslut på att motverka det. Nej, anser politiker av olika partifärg i Halmstad, Kungsbacka och en rad andra ställen. Och nej, anser Bo Lycén, anhörig och socionom, som har skrivit en debattartikel i BT den 18 maj där han förklarar varför: Det hela är ett led där objektifiering blir en handling som innebär att man reducerar en person eller grupp till ett passivt föremål, istället för en handlande aktör.”

 

I Borås har Morgan Hjalmarsson (FP) motionerat i samma ämne och vill att de som bor på ett äldreboende istället för brukare ska kallas hyresgäster. Till den motionen har fullmäktige ännu inte tagit ställning. När den väl kommer upp till behandling lär det bli diskussion, ty begreppet ”brukare” är ett uttryck som väcker känslor.

 

På ledarsidan har vi manat till försiktighet och konstaterat att ”De rationella orden blir lätt just tekniska och nästan kyliga. De är formella och skapar därför ett avstånd. I det avståndet kan misstron växa. Därför ska man vara varsam med orden och tacksam för påpekanden om hur de klingar hos andra.”

 

 

 

 

Sociala medier ingen demokratisk höjdare

Ledsen Borås Stad och alla ni andra kommuner som valt samma väg, men er satsning på sociala medier leder inte till mer demokrati. Varken Twitter eller Facebook bidrar till ökad demokratisk jämlikhet.

I morgon lägger forskaren Nils Gustavsson fram sin avhandling Leetocracy – Political participation, social network sites and inequality vid statsvetenskapliga institution på Lunds universitet.

Den visar att användandet av sociala medier inte har medfört att fler engagerar sig politiskt.

Politisk aktivitet avgörs av sociala strukturer som klass, kön eller utbildning, inte av teknik,

säger Nils Gustavsson i ett pressmeddelande.

Detta kommer inte som någon nyhet. Det var inte tryckpressen, telefon eller televisionen i sig som fick folk att reagera och engagera sig. Däremot har kommunikationsutvecklingen kommit att underlätta för att sprida budskap och mobilisera engagemang.

Att användandet av sociala medier har ökat ”uppifrån”, i och med att allt fler myndigheter och partier lärt sig att utnyttja denna sorts kommunikation, kommer inte heller det som någon större överraskning. Genom att ”finnas på Facebook” ger makten sig själv kontrollen över debatten. Man slipper visserligen inte undan granskning, men har samtidigt alla möjligheter till att själv alltid få sista ordet.

I relation till medborgarna, och i relation till det demokratiska mandat som är grunden för all kommunal verksamhet, torde detta vara ett tveksamt förhållningssätt. I en demokrati måste alltid medborgarna ha sista ordet. Om så inte är fallet är det hög tid att omvärdera varför man kommunicerar på detta sätt.

Det är också lätt att göra misstaget att tro att bara för att ett antal plattformar finns tillgängliga – som twitter eller facebook – så skulle dessa därmed med nödvändighet bidra till mer och bättre debatt. Men något massmedium är sannerligen inte de sociala medierna ännu. Ytterst få boråsare är intresserade av följa, gilla eller retweeta Borås stad. Vad Nils Gustavssons avhandling visar är snarare att i sociala medier så är ”det mest högutbildade personer på höga positioner inom politiska organisationer som tar mest plats, precis som i samhället i övrigt.” Det är som vanligt med andra ord.

Är därmed Borås stads satsning på sociala medier mest att betrakta som ännu en megafon för det kommunpolitiska etablissemangets envägskommunikation med boråsarna?

Ja. Än så länge. Borås stad måste inta en annan attityd till boråsarna. Medborgare kan aldrig reduceras till vänner på Facebook.   

(Den som tycker att det är motsägelsefull att BT:s ledarredaktion skriver så här om sociala medier på just sin blogg, och inte på ledarsidan, den har all rätt att tycka så. Vi avhänder oss rätten att ha sista ordet.)

Första maj allt radikalare

Detta är ett antagande, helt enkelt en kvalificerad gissning: Det var fler socialdemokrater i Borås som handlade planteringsjord igår, än som valde att gå i förstamajtåget.

Det mesta talar dock för att antagandet stämmer.Ty den traditionen, att lufta sitt missnöje under röda fanor, har tappat i relevans för såväl samhället i allmänhet som för socialdemokratiska väljare i synnerhet. Ungefär på samma sätt som Långfredagens allvar och sin stillhet förlorat sitt tolkningsföreträde. Det ska mycket till för att någon ska säga åt barnen att leka tyst och inte skratta för mycket numera, bara för att Jesus korsfästes den dagen.

På samma sätt är det med första maj – endast ivrarna och de djupast troende håller dagen i helgd.

Men innebär det också att första maj inte lägre spelar någon roll? Ja och nej. Sanningen är väl den att första maj har förlorat sin funktion, som mobilisering av de massor som en gång såg Socialdemokraterna som sin enda trovärdiga företrädare. Men också att formen idag anses vara kontraproduktiv för att väcka intresse för arbetarrörelsen. Allt fler arbetarkommuner väljer att ordna familjefester och liknande, istället för att vädra fanorna och putsa upp mässingsblåset.

Det parti som en gång samlade arbetare i hundratusental, och som predikade jämlikhet, broderskap och socialism, har utfört sin historiska gärning. En gång kunde Axel Danielsson i Malmö tala till en hel samhällsklass på första maj. Nu får Stefan Löfven nöja sig med 1400-1500 när han talar i samma stad.

Främst beror detta på två saker: Dels finns det idag inte längre några massor som ser Socialdemokraterna som den enda lösningen, dels finns det fler alternativ på vänsterkanten för dem som ser världen i rött.

Statsvetaren Ulf Bjereld har under tolv år räknat deltagare i alla förstamajtåg i Göteborg. Det är ett unikt fältarbete och ger ett om än subjektivt så ändå empiriskt material att räkna med. En slutsats man kan dra av hans undersökning är just den att i takt med sin ”normalisering” – man har blivit som vilket annat parti som helst – så har Socialdemokraterna fått lämna över ledartröjan till Vänsterpartiet.

Detta har många socialdemokrater svårt att smälta.

”Med tanke på hur mycket större väljarstöd Socialdemokraterna har jämfört med Vänsterpartiet är det månne förvånande att Socialdemokraternas tåg inte drar fler medlemmar”,

skriver Bjereld på sin blogg.

Kanske – men trots allt inte så förvånande. Visserligen är S större, men i detta sammanhang spelar storleken mindre roll. Ty mycket talar för att det istället krävs politisk radikalisering för att vilja gå i tåg. Men även ett grupptryck. Såväl Kpml(R) – numera Kommunistiska partiet – som just Vänsterpartiet har relativt konstant antal deltagare oavsett politisk konjunktur och block som har regeringsmakten.

Men – och det är ett stort men – det är i jämförelse på en mycket låg nivå som denna stabilitet har etablerats.

De röda fanorna signalerar något annat idag än de gjorde för 50 år sedan. Det är alltså inte längre samma sorts förstamajtåg som det en gång var. Vilket leder till nya antaganden och gissningar. Första maj brukar av partier till vänster regelmässigt betraktas som en styrkemanifestation. Man visar upp att man lever och har hälsan, helt enkelt. Men det är inte längre lika lätt för vem som helst att gå med en bit i tåget. Nu måste det till starkare övertygelse och förmodligen även en djupare samhörighet med dem som redan går i tåget.

Kalla detta för en radikalisering av förstamajfirandet. I takt med att tågen blivit allt mer exklusiva så har de också kommit att fungera  exkluderande.

Därför kan de som istället väljer att handla planteringsjord på första maj på goda grunder antas bli fler. Inte färre.

Avmaskera fotbollsvåldet!

I morgondagens BT skriver vi på ledarsidan om polisens reaktioner på alla insändare och debattartiklar om de maskerade AIK-supportrar som nyligen drog fram på Borås gator. Men diskussionen om fotbollsvåldet och en osund supporterkultur stannar inte där. Den har nu flyttat in i Rosenbad.

Djurgården sladdar i tabellen. Det ser mörkt ut för Järnkaminerna redan nu. Inte blir det bättre av att det mentala mörker och den istid som kallas supportvåld får ange tonen i klubben. När tränare, ledare och spelare hotas av ”fans” då har skiten bokstavligen träffat fläkten. Heder åt förre Djurgårdstränaren Magnus Persson som avgick. En klubb med en sådan supporterklubb borde åka ur mer än bara Allsvenskan.

Men lika lite som maskerade supportrar på gatorna är något som samhället ska acceptera, är supportervåld och pöbelfasoner bara Fotbollssveriges angelägenhet. Det är i allra högsta grad ett politiskt problem. Därför blev det naturligtvis väldigt pinsamt när såväl förre ministern Morgan Johansson (S) som förre partiledaren Lars Ohly (V) gick ut i sociala medier och gjorde sig lustiga över att statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens om konsekvenserna av hoten mot Djurgårdens tränare och klubbledning.

Varje gång Lars Ohly öppnar munnen i närheten av en fotbollsplan blir det stor humor. Vänsterledarens försök att väggpassa sig fram till större sympati genom att hänvisa till att han spelat med legendaren Lennart ”Nacka” Skoglund var kanske inte något som hans trovärdighet växte av.

Men förmodligen stämmer det där som sagts om twitter, att det som kan sägas kort och snabbt sällan sägs med någon större eftertanke. Johanssons och Ohlys inhopp i matchen

Det var naturligtvis bra att Fredrik Reinfeldt sa sitt om fotbollsvåldet. Tidigare ämbetsbärare som Ingvar Carlsson hade säkerligen agerat på liknande sätt om det inträffat under hans tid. Nu gäller det bara att ta kritiken och oron ett steg till, och Reinfeldt kan börja med att ta upp saken med polisen. Det går inte att tala om nolltolerans mot fotbollsvåld och polisen anser det vara taktiskt fulländat att låta maskerade huliganer ta över gatorna.

Så länge det räknas som en polisiär framgång när vanligt folk inte vågar gå ut, av rädsla för att hamna på samma gata som de maskerade, så länge kommer fotbollsvåldet att fortgå på alla nivåer i samhället.