Stefan Löfven har inget val

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)

 

Äntligen kan rikemansvänstern leva som den lär

(Henrik Schyffert och Fredrik Lindström. Två hippa och – får man anta – frivilligt högbeskattade herrar mitt i livet, FOTO TT)

Under valet var de många kändisar som gärna upplyste den som ville lyssna om att de hade ”fått nog”. Exempelvis nöjes – och stundvis ledarskribenten Fredrik Virtanen, komikern Henrik Schyffert och Stureplanslejonent Claes de Faire – med ett förflutet i Moderata Ungdomsförbundet där han bland annat låg bakom en kampanj med den, skulle det visa sig, talande sloganen ”Jag vet bäst” – utnyttjade sina plattformar för att spy galla över regeringens skattesänkningar.

Att de sedan själva betalade mindre skatt än vanliga löntagare, vilket Slöseriombudsmannen Rebecca Weidmo Uvell har visat är en helt annan historia.  Men nu finns det äntligen en möjlighet för den rika kändisvänstern att leva som den lär.

Riksdagsledamoten Aron Modig (KD) från Göteborg har lagt en motion om så kallad frivillig skatt för kändisar och rika människor. Förvisso är det svårt att genomföra i praktiken, men för att citera Modig så bör det ”utredas hur en sådan frivillig skatt kan införas så att kändisar och välbärgade människor enklare kan handla utifrån sina samveten”.

Förhoppningsvis antar riksdagen motionen, och då får man hoppas att alla de med tjocka plånböcker och stort medieutrymme som ondgjort sig över det ”nya och kalla Sverige” är villiga att bidra lite extra för att det ska bli ”varmt och solidariskt” igen.

Ty det var väl inte så att man predikade höga skatter för att få medieutrymme och ställa sig in hos rätt gäng på Södermalm i Stockholm?

(David Lindén)

Lagercrantz och historiebrist avslutar 2013?

Nyligen har två händelser inträffat som tyvärr tyder på att detta år avslutas i avundsjukan och okunskapernas tecken. En grupp i den svenska kultureliten har visat sin avsky inför ett intressant initiativ och en av våra folkvalda har på ett handgripligt sätt visat sin brist på kunskaper i svensk kulturhistoria. Båda händelser visar hur den svenska bror-duktig-attityden snarare stjälper än hjälper svensk kultur och spridningen av densamma utomlands.

Det är sorgligt att författaren Stieg Larssons sambo Eva Gabrielsson befinner sig i konflikt med Larsson släktingar angående rättigheterna till Larssons Millennium-trilogi. Konflikten bottnar i att Larsson som ägnade sitt liv åt att bekämpa nynazismen valde att inte gifta sig eller registrera sitt partnerskap med Gabrielsson, för att hon inte skulle bli en måltavla för nazistiska hämndaktioner. Det är också tragiskt att Larsson som levde ett högst osunt liv inte hade så pass mycket framförhållning att han insåg att kedjerökande och snabbmat kunde resultera i en fatal hjärtattack. Om han hade gjort detta hade konflikten om hans litterära kvarlåtenskap inte behövt inträffa. Men nu gjorde den det och det är bara att beklaga.

Däremot är det bara att applådera att Larssons släktingar tillsammans med Norstedts förlag har bestämt sig för att låta Millenniekaraktärerna leva vidare, och att de har gett författaren David Lagercrantz uppdraget att skriva en fjärde bok. Lagercrantz är ingen dussinförfattare och har nått internationell berömmelse tack vare Zlatan Ibrahimovics självbiografi, som dessutom nominerades till Augustpriset. Initiativet att skriva ”uppföljare” är dessutom beprövat och har bland annat bidragit till att stora författare som Jane Austins och Ian Flemmings karaktärer har fått leva vidare. Men det är inte ett försök som alla applåderar.

Kritiken mot Lagercrantz och mot initiativet att bygga vidare på Stieg Larssons böcker andas snobbism. Tillskillnad från sin far Olof anses inte David Lagercrantz vara en fin författare och Norstedts samt Larssons släktingar vill enkom ”tjäna pengar”. Rent litterärt kan man säga att kritiken följer en klassisk dramaturgi med Eva Gabrielsson som offer och Lagercrantz som skurk. Men ingen vill påminna om att Stieg Larsson inte var förutseende nog att inse sin egen dödlighet oh därför inte vidtog de mått och steg som han borde ha gjort. Ty om de döda ingen annat än gott för att parafrasera ett romerskt talesätt.

Den andra händelsen som, tyvärr, också är värd att notera är att den socialdemokratiska vicetalmannen Susanne Eberstein har valt att ta bort en 1700-talsmålning ifrån ett rum i riksdagen. Anledningen är att den föreställer en barbröstad kvinna så detta var ”en feministisk fråga”. Tavlan som föreställer Juno och som målades av konstnären GE Schröder kan på sin höjd anses som ett tidsdokument över vurmandet för antiken och dess allegorier.

Man måste dock ha ett tämligen inskränkt sinnelag för att se det som pornografi eller sexism.

Förhoppningsvis återspeglar Ebersteins aversion mot Juno inte den socialdemokratiska kulturpolitiken. Ty då väntar tomma muséer och censurerade konstgallerier vid ett eventuellt regeringsskifte 2014. När det gäller David Lagercrantz kommer troligtvis att tystna när nästa Millenniumbok är klar. För han är en mycket god författare och bokens intäkter kommer att gå till den antirasistiska stiftelsen Expo, och det är ett initiativ som Stieg Larsson skulle applådera.

(David Lindén)

Skydda grundlagen från politiker som bara jagar kortsiktiga opinionsvinster

Det hände mycket i riksdagen idag. Och det mesta som hände visar att landets lagstiftande församling kan vara både klok och initiativrik när den vill. Här tre små rätter som ställdes fram på det politiska smörgåsbordet:

Socialutskottet lade fram ett förslag om att regeringen ska ta fram ett lagförslag för att förlänga utbildningen för tandhygienister. Här fick regeringspartierna vika ner sig för oppositionen.

Ett enigt arbetsmarknadsutskott var också framme med ett förslag om att regeringen ska skynda på med förslag om arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med funktionsnedsättning.

Även det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet lät meddela att man ställer sig bakom regeringens förslag om att till utgången av 2014 ställa en svensk väpnad styrka till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan.

Det flöt på bra. På det hela taget hade våra folkvalda en bra dag på jobbet.

Men så var det ju det här med finansutskottets initiativ om ändrad brytpunkt för statlig inkomstskatt. Eller rättare sagt oppositionens överlagda grundlagsbrott, som denna smutsiga hantering rätteligen bör kallas.

Läser man den text som finns publicerad på riksdagens hemsida så är det rimligt att beskriva den samlade fyrpartioppositionens tilltag som så.

Rättsutredningen som genomförts lutar åt att riksdagen strax efter klockan fyra på eftermiddagen, med 156 ja mot 153 nej, faktiskt röstade igenom ett grundlagsbrott. Och detta trots att talmannen indirekt uppmanade riksdagsledamöterna att inte göra så. 

”Vi socialdemokrater anser att talmannen gör en felaktig bedömning”, sa Mikael Damberg (S). Kompisarna i Sverigedemokraterna höll sig i skinnet och viftade vare sig med järnrör eller skrek ”babbe” till talmannen efteråt. Och varför skulle man göra det, när man nu hade Socialdemokraternas gruppledare som sin egen talesperson i den här frågan.

Allianspartierna höll sig även de i kragen. Ingen ropade på polis eller skrek ”statskupp!”. Istället kunde man faktiskt höra en knappnål falla samtidigt som beslutet klubbades.

Men när den landade ekade det bara tomt i riksdagens kammare.

Man kan alltid diskutera och bråka om brytpunkter, skattesatser och avdragsgränser. Men frågan är om inte oppositionen gick för långt den här gången. Att utmana och förändra grundlagen är inget som ska ske med enkel majoritet i kammaren.

Oavsett vilket blir det nu Konstitutionsutskottet som får avgöra saken. Där har oppositionen, som är i majoriet, dock redan bestämt sig för att inte ta sin granskningsroll på allvar, att inte skydda riksdagsordningen, utan för att istället snabbhantera ett politiskt initativ som i första hand tagits för att jävlas med regeringen.

Det säger något som jag tror att få vill höra just nu, kanske om en urholkad demokratisyn. Tydligt blev det i alla fall, ja närmast övertydligt, att behovet av att skyndsamt hitta sätt att freda grundlagarna från politiker med kortsiktiga opinionsvinster i sikte, det har blivit akut.

(Mikael Hermansson)

Talmannen representerar också SD

Journalisten Johan Wirfält gör sig i Expressen lustig över att riksdagens talman Per Westerberg valde att inte närvara när artisten Jason Dikité (Timbuktu) tilldelades ett pris vid en ceremoni i riksdagen. Retoriskt frågar sig Wirfält om kungen skulle ha bojkottat ceremonin när Bob Dylan tilldelades Polarpriset år 2000.

Det hade varit en berättigad fråga om det privatfinansierade polarpriset hade delats ut i riksdagen istället för i Stockholms konserthus. Talmannen ska enligt regeringsformen representera hela riksdagen och där ingår också Sverigedemokraterna. Sålunda bör inte talmannen närvara vid ceremonier som en del riksdagsledamöter kan se som kontroversiella.

Idag är det en föga populär synpunkt att framföra, men även Sverigedemokratiska riksdagsledamöter är ledamöter och talmannen måste också representera dessa. Ty annars fallerar vår regeringsform och den ska talmännen upprätthålla, även om han inte blir populär på landets kultursidor.

(David Lindén)

Biografin över Stefan Löfven – fler frågor än svar

När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i fredags bokstavligen bad om hjälp med att – eventuellt – bilda regering efter valet 2014, var det många som förvånades. Men de borde de inte ha blivit förvånade. Ty om det är något som utmärker statsminister Fredrik Reinfeldts utmanare, är det konsten att vara pragmatisk och förmågan att på ett nästan vaxduksliknande sätt stöta bort allt vad som kan kallas politisk ideologi.

Journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson har i Humlan som flyger: Berättelsen om Stefan Löfven (Norstedts) tagit sig an utmaningen att skriva vår, kanske, näste statsministers biografi. De har gjort ett gediget jobb och fram träder bilden av en man som, förutom sin familjebakgrund, verkar vara så pass politiskt ogripbar att han kunde kalls för en pragmatisk produkt av folkhemmet.

Stefan Löfven är visserligen arbetare, men han hade också möjligheten att läsa till socionom på högskolan och vi får inget ordentligt svar på varför han hoppade av studierna. Förutom att det var ”psykiskt tungt” att som blivande socialarbetare bevittna dåtidens utanförskap. Däremot får vi en förklaring till varför han blev svetsare och den är i sin korthuggenhet nästan underhållande. Löfven klarade helt enkelt inträdesprovet: ”Jag svetsade ihop grejerna och de blev godkända, jajamen”.

Idag hoppas många socialdemokrater på att han också ska ”svetsa ihop” landet eller åtminstone partiet. Det är också troligt att han lyckas med den senare uppgiften då han redan i början av sin fackliga karriär enligt kollegan Bertil Orrby inte ens diskuterade löntagarfonderna. Trots att det var den fråga som vid 1980-talets början delade både Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. Löfven ansåg frågan oviktig då den ”varken är tillräckligt grandios eller nog vardagsnära”.

Den fråga som återstår är om han verkligen kommer att bilda regering efter valet, och man har inte heller fått något svar om varför han vill regera över blockgränserna, vare sig på DN debatt eller i boken. Hans besked om att det finns ”potential” att ta väljare från Centerpartiet har istället gett näringsminister Annie Lööf välbehövlig energi och generellt får vi bara veta att ”blockpolitiken bör inte fördjupas”. Det är allt.

Slutligen finns det därför fog att påstå att biografin över Stefan Löfven lämnar mer frågor än svar. Aftonbladets kulturskribent Ann-Charlott Altstadt var också så pass sur att hon i sin recension döpte honom till Socialdemokraternas egen Mr Chance, efter den karaktär som Peter Sellers spelar i Välkommen Mr Chance (1979), och som når makt och inflytande genom att säga plattityder. Men boken bör ändå ses som läsvärd då den är ett viktigt kapitel i fackföreningsrörelsens historia.

Sverige blev inte ett framgångsrikt land genom konfrontationer och ideologi på arbetsmarknaden. Det blev framgångsrikt tack vare att fack och arbetsgivare lärde sig att förhandla. Stefan Löfven är en god förhandlare, men han verkar inte förstå att politik också är debatt och konfrontation. Och han verkar definitivt inte förstå att Centern och Folkpartiet vill fortsätta att ingå i Alliansen.

(David Lindén)

Ett rop på hjälp!

Säga vad man vill om Stefan Löfven, men han har en förmåga att överraska. Dagens utspel på DN Debatt är inte frukten av nytänkande, eller ens ett besked om hur man ser på regeringsbildandet i sig. Snarare är det den slutgiltiga bekräftelsen av att Socialdemokraterna nu kapitulerat inför det uppenbara, att partiet inte längre är den ”fruktansvärda kraft för förändring” som man faktiskt en gång var. Nu behöver man hjälp från alla håll för att kunna regera. Detta är ett rop på hjälp!

Det som överraskar är alltså just detta, att Socialdemokraterna äntligen kommit till insikt om sakernas tillstånd när det gäller den egna förmågan. Men när det gäller viljan att bryta blockpolitiken klingar orden falskt. Det är synd, för det visar om inte annat att Löfvens utspel inte är ärligt menat.

Detta har Annie Lööf (C) tagit fasta på i sin kommentar i Aftonbladet:

”Det finns tre saker jag tycker riktigt illa om. Det är socialism, arrogans och män som inte förstår ett nej. Jag har svarat ett flertal gånger att Centerpartiet går till med som en del av Alliansen och om vi förlorar valet så går vi i opposition”.

Göran Hägglund (KD) har också sin bild klar av vad Stefan Löfven sysslar med:

”Jag ser bara att han valt den enklaste vägen för att hålla lugn i sitt eget parti. Man anser att man kan samarbeta med alla, men jaha: Vad vill socialdemokraterna? Det vet vi inte. Det är lite mellanstadiedisco över det, man nobbar de som vill dansa och bjuder upp dem som ständigt säger nej.”

Det är som däremot blir tydligt av debattartikeln är att Socialdemokraterna under Stefan Löfven villl att partiets huvudmotståndare i valet nästa år ska vara Sverigedemokraterna. Det är begripligt. Dessa båda partier har så mycket gemensamt att det hade varit konstigt om inte en eftertänksam partiledare velat göra en tydlig markering.

Det kan ju knappast kännas bra att det bland Socialdemokraternas traditionella sympatisörer, och Stefan Löfvens före detta LO-kamrater, finns så många som ser det främlingsfientliga SD som ett bättre alternativ än det forna arbetarepartiet.

Men samtidigt blir Socialdemokraternas positionsförflyttning problematisk för den egna trovärdigheten. Ty knappt har trycksvärtan torkat förrän det åter är dags att gå hand i hand med samma sverigedemokrater, när man i riksdagen samordnar sina agendor och ambitioner för att försöka sätta stopp för alliansregeringen höjning av brytpunkten för när medelinkomsttagare ska börja betala statlig skatt.

En sådan dubbelhet gränsar till falskhet. Om Stefan Löfven menar vad han skriver i DN torde den enda vägens politik i detta läge vara att visa att en vädjan över blockgränsen, om att få hjälp med att regera, åtföljdes av en manifestation om att man är beredd att respektera riksdagens regler.

Men genom att vilja bryta mot budgetreglerna visar Löfven att hans utspel om regeringsmakten saknar trovärdighet i ett bestämt avseende: Stefan Löfvens socialdemokrater är alltid beredda att gå Svergiedemokraterna till mötes om det är vad som krävs.

Därmed är det inte en vilja att bryta blockpolitiken vi ser – utan ett skolexempel på hållningslöshet.

(Mikael Hermansson)

En förklaring för mycket

Vad som förmodligen är årets politiska västgötaklimax inträffade som bekant i riksdagen i torsdag, nämligen Den Stora Voteringsmissen.

Nu är det inte särskilt unikt att det inträffar både utkvittningsmissar och toalettbesök när det väl ringer till omröstning, och inte sällan finns det taktiska val och strategiska bedömningar bakom alla dessa dörrar som plötsligt går i baklås och ledamöter som råkar somna på rummet. Västgötaklimax var det likafullt, då det var ett snopet slut på vad som bara dagen innan ledde fram till en av de mer smutsiga debatter som förts i kammaren på länge.

Är det någon läxa som återkommande ges i livets hårda skola så är det den som handlar om att det ibland är bäst att inte försöka förklara så mycket. Nu för tiden går socialdemokrater sällan i den skolan, utan får sin indoktrinering på Bommersvik och liknande anstalter. Då blir det också många gånger fel på ett närmast juholtskt sätt.

Som idag när partiets pressavdelning i riksdagen (man har flera) ansåg det vara viktigt att gå ut med en förklaring till varför gruppledaren Mikael Dambergs missade att vara närvarande vid den omröstning då den samlade oppositionen i ett slag skulle rädda välfärden, minska klyftorna och göra ett kallt land varmare – genom att via ett utskottsinitiativ uppmana regeringen att dra tillbaka förslaget om höjd brytpunkt för statsskatt.

Varför kom inte Damberg? Varför röstade inte hans partikamrat Carina Hägg? Vad var det som hände?

Voteringssignalen var avstängd. Det hade den visserligen varit se senaste sju-åtta åren på den plats där Damberg och Hägg hellre valde att befinna sig, i riksdagens vackra andrakammarsal under ett möte med något som kallas ”Progressive Alliance”. Däremot blinkar en röd lampa med ett uppfordrande sken. Och om det nu var så att Damberg hade glömt bort vad det röda skenet betydde så borde han nog ändå ha reagerat med ryggraden. Det är en gammal och väl inarbetad ordning i riksdagen att det är votering på torsdagseftermiddagarna när klockan slår fyra.

Frågan är oundviklig: Var det bara slarv eller var det Dambergs samvete som sade honom att det kanske inte var så snyggt att på detta sätt flagrant bryta mot riksdagens budgetregler, och dessutom osmakligt att göra så i samarbete med Sverigedemokraterna?

Oavsett vilket, årets västgötaklimax blev det.

(Mikael Hermansson)

Politik – inte juridik – bakom Miljöpartiets KU-anmälan

Idag har Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund KU-anmält statsminister Fredrik Reinfeldt för löftesbrott.  Inte för att ha brutit vilka löften som helst, utan klimatlöften. Det är pengarna till klimatomställning i fattiga länder som saken sägs gälla.

Vilket sammanträffande! En anmälan som när man granskar den visar sig sakna juridisk grund, men som fullkomligen svämmar över av politiska över- och undertoner. Och som dessutom passar som hand i handsken när världen är samlad till klimatmöte i Doha och det gäller att ta snabba poäng här hemma.

Enligt överenskommelsen vid toppmötet i Köpenhamn 2009 ska världens rika länder bidra med 100 miljarder dollar utöver biståndet. Skrivningen i avtalet är dock långt ifrån glasklar. Ordet som används för att beskriva vad som menas med ”utöver biståndet” är ”additionellt”.

Men eftersom Sverige betalar mer i bistånd än andra, så kan man tycka att det är rimligt att frågan om löftesbrott först måste bli en fråga om man har lyckats kommit överens om från vilken nivå man ska börja räkna denna den överskjutande delen. Det har man inte.

Regeringen hävdar att man varken gör fel som tar klimatpengarna från biståndet, eller för den delen snålar på insatserna. Bara under 2013 satsar man två miljarder i klimatbistånd via ”bilaterala och regionala kanaler. Utöver detta kommer Sverige att anslå ”ytterligare 0,5 miljarder kronor för insatser som bidrar till ett långsiktigt anpassningsarbete i de alldra fattigaste och värst drabbade länderna, exempelvis i Afrika. Det görs exempelvis genom investeringar i fungerande ekosystem, sanitet, uthålligt jordbruk och tillgång till vatten.” (Utrikesutskottets betänkande 2, sidan 39) Inte heller sviker man några klimatlöften.

Frågan är om det inte hade varit bättre för alla parter att först hitta någon form av samsyn kring beräkningsgrunden, och först därefter tillsammans på egen hand räkna ut om löftet svikits eller ej. I normala omständigheter hade det nog gått till så. Men nu talar vi politik och opinionsbildning. Och då är alla tricks, fula såväl som smarta, tillåtna.

Att anmäla statsministerns för klimatlöftesbrott men inte medge att man har olika sätt att bedöma vad som är ett löftesbrott och vad som inte är det, är inte smart. Inte minst för att omvärlden lätt lär komma fram till slutsatsen att KU bara används i MP:s opinionsarbete, och inte för sin egentliga uppgift –  att skydda konstitutionen.

Det står naturligtvis var och en riksdagsledamot fritt att anmäla först och tänka efter sedan. Men problemet är att Per Bolund och Miljöpartiet har tänkt, och ändå kommit fram till att en KU-anmälans politiska värde överstigen riskerna med att man på detta sätt på sikt omöjliggör för riksdagens granskningsutskott att få sina slutsatser tagna på allvar.

Bortsett från detta ska det nog mycket till för att statsministern blir fälld av KU. Maktbalansen i utskottet är sådan att oppositionen förlorar om Sverigedemokraterna inte är med på deras sida. Och det skulle förvåna om SD menar att det inte är rätt att ta klimatpengar från biståndsbudgeten. I synnerhet inte om den faktiskt är större än omvärldens.

Även nästa vecka lär KU vara med i det politiska spelet. På onsdag antas riksdagen anta ett tillkännagivande att man avser att erkänna vad som i praktiken är gerillarörelsen Polisarios statsbildning i Västsahara. Det finns en majoritet för det i riksdagen. Men då det är regeringen som erkänner andra stater, och regeringen gillar inte tanken på en sådan regim i Västsahara, så kommer man vackert att strunta i riksdagens vilja.

Och då blir det KU-anmälan igen.

Den parlamentariska situationen är som den är. Utskottsinitiativ och tillkännagivanden är redskap som står till riksdagens förfogande i spelet med regeringen. Men frågan är om inte en fråga om erkännande av statsbildningar är av en sådan art och vikt att riksdagen, trots möjligheten, ändå skulle avstå från att utnyttja den möjligheten.

Någonstans måste det ju finnas en gräns för hur långt man kan gå för att uppnå eventuella och ”additionella” politiska framgångar.

Funkar det med järnrör?

I riksdagen står Jimmie Åkesson och putsar på Sverigedemorkraternas fasad. På Avpixlat.se visar partiets anhängare sina rätta ansikten.

Det är inte bara slipsen som hamnat på sned där.

”Jag ska göra allt nu för att de vidriga Sverigehatande kackerlackorna som bestämmer i landet ska förpassas ner i kloakerna där de egentligen hör hemma. Upp ur sofforna och kämpa nu, Sverigevänner”.

Okej? Klarnar bilden?

Det är fullt mänskligt att trots alla hans ord och alla hans vanföreställningar om andra människor, att ändå känna medlidande med den så skändligen avslöjade Erik Almqvist. Helrör och praktfylla eller ej, medlidande innebär inte att man försvarar hans gärning eller tycker synd om honom för att hans utfall fångats på film.

Men det går inte att frigöra sig från tanken på att denne man förmodligen skulle mått mycket bättre idag om det renoveringsarbete som partiet nu försöker sig på istället hade utgjort ett ifrågasättande av de egna idéerna, och en analys av hur dessa påverkar människor som omfattar dem.

I ett parti där järnrör ingår i den politiska arsenalen blir också debatten – och debattörerna – därefter.

Det hade också varit lätt att skoja om Kenth Ekeroth som en sverigedemokratisk Socker-Conny, som i Joakim Pirinens serie vill slå världen häpen med ett ”schysst järnrör”. Men varför, det behövs väl inte?

Redan det faktum att ord som ”babbe”, ”blattehora” och ”lilla fitta” uttalas av valda företrädare till Sveriges riksdag säger ju att dessa unga män skickats dit av röster och krafter som alldeles uppenbart inte kan sminkas över eller renoveras bort.

Så räcker det inte nu, Åkesson? Är det inte dags att åka tillbaka till Stäket i Lund och beställa in en biff med lök och ta en funderare med nya kompisar?

Om du anser att SD har något att tillföra till den svenska debatten – oavsett om det rör sig om invandring, integration eller brottsbekämpning – så lär du aldrig få gehör eller vinna inflytande och anseende med hjälp av Avpixlats avgrundsvrål. Eller med ”hjälp” av riksdagskamrater med helrör och järnrör.