Statsråd i tjugoårsåldern säger något

(Inte lätt att svetsa samman laget, FOTO TT)

Sverige har numera en koalitionsregering som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Av lätt insedda skäl är det en förhållandevis ung regering, då Socialdemokraterna i åtta år befunnit sig i opposition och då det dessutom är det svenska Miljöpartiets premiärerfarenhet. Den ska heller inte avfärdas i första taget.
Utrikesminister Margot Wallström kan i alla fall på pappret matcha företrädaren Carl Bildt i både inkomster och erfarenhet, och skolminister Gustav Fridolin är, trots att han är i trettioårsåldern, något av svensk politiks verkliga veteraner.

Men de finns två statsråd som sticker ut.

Den ene är SSU-ordföranden Gabriel Wikström som kommer att få ansvar för folkhälsofrågor och den andra är gymnasieminister Aida Hadzialic.
Wikström är 29 år och ordförande i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SSU). Hadzialic är 27 år och arbetade under förra mandatperioden som kommunalråd i Halmstad.

Det är behjärtansvärt att Löfven tog chansen att utse dem till statsråd, eftersom det finns många unga människor i Sverige och politiken därför behöver ett visst mått av ungdomsperspektiv. Men detta säger också något om denna regering och om det desperata läget inom svensk socialdemokrati. Ett parti som länge betraktades som en mästare på organisation och förnyelse.

Anledningen till att S kunde dominera svensk politik var inte bara att de vann riksdagsval. Det handlade också om att man kunde hitta kompetent folk och låta dem växa inom organisationen. Ett konkret exempel är att man bara fick vara statssekreterare under en viss period för att sedan göra något annat, eller att man ställde krav på att läsa klart universitetsutbildningar, vilket bland annat Pär Nuder – senare finansminister – fick erfara när Ingvar Carlsson satte det som ultimatum om Nuder skulle få arbete i statsrådsberedningen.

Nu gör man inte längre detta, och en av anledningarna är att ”rörelsen” inte är lika stor som den en gång var. Dessutom vet Löfven att den här regeringen är den svagaste sedan Ola Ullstens folkpartiregering 1978 och att om man inte håller hela mandatperioden så kan han mycket väl sitta löst inför nästa val. Det är därför som han ser till att ge nästa generation regeringserfarenhet. Något som hans företrädare Göran Persson missade.

Förvisso kan både Wikström och Hadzialic bli utmärkta statsråd. Men det är en väldigt dyr praoperiod för Sveriges räkning och att de ens har sina positioner visar hur desperat Stefan Löfven måste ha varit när han skulle ”svetsa samman” laget.

(David Lindén)

Nu granskar media gamla SSU-bossar?

(Det finns fog för att ställa frågor, FOTO TT)

Stefan Löfven presenterade alldeles nyss sin ministerlista och den innehöll både överraskningar och väntade namn. Precis som när regeringen Reinfeldt utnämndes 2006 finns det alla möjligheter för media att utöva en granskande roll, och ifrågasätta de nya makthavarnas handel och vandel. De är trots allt Sveriges mäktigaste politiker och bör därför granskas mer än andra. En av de nya ministrarna är civilminister Ardalan Shekarabi. Han är riksdagsledamot för Stockholm och var 2003-2005 ordförande i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU). En maktposition då förbundet på den tiden var Sveriges största ungdomsförbund. Men makten visade sig, milt uttryckt, stå på lösa grunder. Det uppdagades nämligen att medlemssiffrorna var uppblåsta med bland annat avlidna, katter och tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt då i sjuttioårsåldern. När Feldt fick reda på sin pågående ungdom kommenterade han lite syrligt att han förvisso hade varit medlem, men att han sedan 1950-talet var lite för gammal. Dessutom bidrog de uppblåsta siffrorna till att mygel och maktkamper präglade förbundskongresserna. När Shekarabi valdes visade det sig senare att han använt kampanjkonton som egentligen var menade att gå till bistånd. Det var rent fusk och han fick senare hård kritik av revisorerna, och såg sig nödgad att avgå. Förvisso bör påpekas att han avgick innan någonting avslöjades, men det är en historia som är viktig att gräva i och som utförligt har skildrats av Fokus-journalisten Thorbjörn Nilsson i boken De Omänskliga: Berättelser om Politik vilken handlar om svenska ungdomspolitiker. Dessutom omnämns det nya statsrådet Ibrahim Baylan i samma bok i föga smickrande ordalag. Det är också värt att notera att nyblivne näringsminister Mikael Damberg, också han numera statsråd, var den som företrädde Shekarabi som SSU-ordförande. Så det finns mycket för media att gräva i. Precis som man gjorde när det gällde Alliansministrar. För det handlar väl om att i opartisk anda behandla båda blocken lika? (David Lindén)

Ingen vänstervåg bland ungdomar

För den som, likt undertecknad, rör sig i sociala medier är det lätt att tro att det pågår en vänstervåg bland ungdomar. Kampanjsidor som Alliansfritt och Politism är ofta snabba med att marknadsföra pinsamma citat av alliansföreträdare och se till att dessa får stor spridning. Dessutom har Aftonbladets ledarredaktion grundat en skribentskola och en av dess stjärnskott konstaterade för en tid sedan att det numera är ”inne att vara vänster”.

Ett uttalande som öppnar upp för frågan om det verkligen är det.

Tittar man nämligen på medlemssiffror framstår den påstådda vänstervågen som allt annat än verklig. Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) är trots det massiva stödet från LO och det nyvunna självförtroendet fortfarande omsprungna av Moderata Ungdomsförbundet när det gäller medlemsantal.

Vänsterpartiets Ungdomsförbund, Ung Vänster, som är den organisation som verkligen borde gynnas av en vänstervåg bland unga, har också tappat i medlemsantal och inbördes strider har lett till att ett antal inflytelserika distrikt kräver förbundsledningens avgång. Förvisso borde sympatierna i denna konflikt ligga hos förbundsledningen, då de uteslutit extremister som den tidigare distriktsordföranden i Örebro, Markus Allard, men att de utkämpar strider inför öppen ridå säger ändå något om organisationens samarbetsklimat. 

Att kallt redovisa medlemssiffror kan dock bortförklaras med argument som att ”ungdomar idag har hittat ändra sätt att engagera sig”. Men då missar man helheten. För faktum kvarstår – ungdomsorganisationer som sysslar med annat än politik attraherar långt fler medlemmar än de politiska ungdomsförbunden varav  MUF är störst.  

Det finns också direkt skrämmande konsekvenser av påståendet att alla ungdomar skulle vara vänster och agera med en röst. Som när Sverigedemokraternas Ungdomsförbund (SDU) inte släpptes in på Globala Gymnasiet i Stockholm. Många debattörer hävdade då att eleverna tillsammans ”visat sin avsky för rasismen” och få medier skrev om att också Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU) först vägrats tillträde till skolan. På det hela taget kan blockerandet därför ses ett tecken ”på ett dåligt självförtroende och en bristande tilltro till de goda argumenten” för att citera BT:s krönikör Nils Funcke.

En liknande aktion inträffade på Rinmangymnasiet i Eskilstuna där SDU blockerades av Ung Vänster från att bedriva kampanj på skolan. I det efterföljande skolvalet fick Sverigedemokraterna 28 procent av rösterna jämfört med Vänsterpartiet vars del av väljarkåren var nästintill obefintlig.

Så att behandla ungdomar som en fårskock som just nu går åt vänster kan också vara direkt farligt.

(David Lindén)

Sicken dubbelmoral, SSU!

Det verkar som om SSU är fullt och fast inställda på att de kommer vinna höstens val. Ordföranden Gabriel Wikström har bland annat skrivit en debattartikel tillsammans med Ingvar Carlsson, där de båda ”krävde” ett nytt miljonprogram och man har flera gånger hört SSU-ledningen leverera kravlistor till Stefan Löfven, då de den anser att han inte alltid beter sig som en rättrogen socialdemokrat.

Ett annat krav som SSU ofta torgför med en rättfärdighetsretorik är att det skall råda ”schysta” villkor på arbetsmarknaden. Det tål dock att påpekas att deras definition av bra villkor innebär att man skall försvåra för ungdomar då man rasar mot de företag inom hotell- och restaurangbranschen som tack vare sänkningen av momsen haft råd att ge många deras första jobb.

Tidigare har de också starkt drivit kravet om att alla på svensk arbetsmarknad skall innefattas av kollektivavtal. Det skulle nämligen vara garanten för dessa ”schysta” villkor och ge ungdomar utrymme att växa och utvecklas. En helt försvarlig linje om man också applicerade den på sin egen organisation och på sina samarbetspartners.

Det har man dock inte gjort.

Branschtidningen Dagens Media avslöjade redan förra året att SSU anlitat kommunikationsbyråer som saknar kollektivavtal för sin valrörelsesatsning. Det verkar helt enkelt vara viktigare att göra en bra valrörelse än att leva upp till sin egen storstilade retorik.

På vanlig svenska kallas detta för dubbelmoral.

Kanske kan SSU:s vilja att välja de bästa reklambyråerna betala igen sig. Men ledningen, och i synnerhet Gabriel Wikström som offentligt har samarbetat med Ingvar Carlsson borde i alla fall läsa dennes bok Lärdomar: Personliga och politiska (Norstedts, 2014).

Ty i den varnar Carlsson för att det värsta som kan drabba en folkvald är att avslöjas som en som inte lever som man predikar.

(David Lindén)

Det luktar illa, SSU

Tre före detta ombudsmän för SSU Norrbotten döms idag till böter, då de under flera år systematiskt lurat Piteås Kommun och Norrbottens landsting på hundratusentals kronor i bidrag för att hålla kurser med påhittade medlemmar. En affär som leder ända in i riksdagen.

Media har dock inte rapporterad om utredningen på länge och det beror inte på sympati för de åtalade, utan snarare på att man är relativt van att höra om SSU:are som antingen har myglat sig till en post eller friserat medlemssiffor. Det som dock är allvarligare är att en nu aktiv riksdagsledamot verkar ha varit inblandad och att bland annat tidigare skolminister Ibrahim Baylan, nuvarande gruppledaren Mikael Damberg och tidigare ungdomsminister Lena Hallengren alla har varit involverade i liknande ”affärer”, men som inte har lett till åtal och fällande dom.

För ingen kan förneka att det länge gick lite för bra för Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Varje distrikt hade alltid hundratals medlemmar, även om man aldrig såg till något annat än välavlönade ombudsmän under valrörelsen.

När man som undertecknad hörde till ”motståndarlaget”, kunde detta kännas milt frustrerande att SSU:arna alltid var många på pappret men få i verkligheten. Fram tills det att medlemsfusket avslöjades av massmedia och de även blev få i verkligheten.

Men SSU-arrogansen från den ”storhetstiden” finns fortfarande och kommer då och då upp till ytan, som när deras nuvarande valgeneral Vidar Aronsson i SVT-debatt skulle diskutera alkoholpolitik och öppet deklarerar att han inte har läst den bok som diskussionen skulle utgå ifrån. Eller som när de under kyrkovalet på allvar hävdar att Jesus hade varit Socialdemokrat.

Skattebetalarna i Norrbotten har betalat 430 000 kronor mer än de borde till länets SSU-distrikt, och det är visserligen allvarligt, men det är minst lika allvarligt att SSU:s förbundskultur – att systematiskt fuska med bidragen – har svärtat ner alla ideella ungdomsföreningar. Ty efter skandalerna har många ungdomsförbund fått höra att man enkom myglar och friserar medlemssiffror.

Samt att ingen har brytt sig om att ställa berättigade frågor till tidigare SSU:are som nu sitter på ledande poster inom Socialdemokraterna i riksdagen.

(David Lindén)

Våga erkänn internets svagheter

Många av veckans nyheter har handlat om diplomati och om internet. I onsdags öppnade en fredskonferens mellan de stridande styrkorna i Syrien i schweiziska Montreaux, och samma dag annonserades det vid det pågående World Economic Forum i Davos, också det i Schweiz, att utrikesminister Carl Bildt skall vara ordförande för en kommission som utreder internets framtid. Ett uppdrag som passar Bildt, då han redan på 1970-talet talade om ”datormediet” och vid ett TedX föredrag i Stockholm i tisdags påpekade att ”traditionell diplomati och konfliktlösning kan underlättas av sociala medier”.

På senare år har också den politiska aspekten av internet – cyberpolitik – fått utrymme inom akademisk forskning. Nazli Choucri som är professor i statskunskap vid amerikanska MIT har i sin studie Cyberpolitics in International Relations (The MIT Press, 2012 ISBN 978-0-262-51769-0) poängterat att cybersäkerhet idag ses som den ”fjärde säkerheten” inom internationella relationer, jämte utrikes, inrikes – och miljösäkerhet. Men även där som i resten av diplomatin händer det att den ”realpolitiska drivkraften ofta överskyggar fokus på rättigheter”.

Nationalstater, internationella organisationer och företag använder internet för att samla information, vilket länge varit kutym inom storpolitiken, men framstår som opassande när det kommer fram i ljuset. En reaktion som, speciellt i hyllandet av Edward Snowdon, speglar en tilltro till en utopi där internet – underförstått – enkom används för goda syften. Det finns också ett samband med tanken om att internet hjälper demokratier och att demokratier per se segrar över diktaturer.

Tanken härrör ursprungligen från filosofen Immanuel Kant och fick en renässans efter kalla kriget då man insåg att demokratier hade befunnit sig på den vinnande sidan i en majoritet av alla konflikter sedan 1800-talet. Denna hypotes har granskats i antalogin Do Democracies Win Their Wars – An International Security Reader (The MIT Press, 2011 ISBN 978-0-262-51590-0), och det finns ingen konsensus kring detta.

Förvisso har demokratier ofta funnits på den vinnande sidan i konflikterna, men det finns alltför många variabler som militär styrka, tillgång till resurser och graden av demokrati för att säga att de enkom vunnit för att de var demokratier. Precis som med internet gäller det därför att inte svälja hypoteser om godhet med hull och hår.

Det finns många som anklagar Carl Bildt för att vara en så kallad internetutopist och vid valet 1998 ansåg SSU:s dåvarande ordförande Niklas Nordström att det fanns fog för att skriva en kritisk rapport om Bildt med titeln Uppkopplad mot verkligheten. Men det verkar som om Bildt har utvecklats i takt med internet. Idag framstår han som en teknologisk realist och därför är det klokt att han skall vara ordförande för den kommission som kommer att utreda framtiden för the world wide web.

(David Lindén)

Lästips: För den som är intresserad finns böckerna att beställa via MIT Press hemsida. 

Finns verkligen SSU Molotov?

Med jämna mellanrum får man bevis för att det behövs mer historieundervisning i svenska skolan. Ovanstående bild är en skärmdump från den, förment, antirasistiska och demokratifientliga sidan Motkraft, där man tillkännagett bildandet av en ny SSU-förening. Anledningen är att en ung SSU:are i Malmö hade hotats av nynazister.

Föreningen har fått namnet SSU Molotov.

På ett sätt är det både förståeligt och komiskt att de använder just namnet Molotov, då det syftar på brandbomben molotovcocktail och ska signalera att man är beredd att ta upp kampen mot fascismen. Som de själva uttrycker det ska man bekämpa ”alla som försöker splittra vår klass och hotar vår möjlighet till organisering.”

Organisatörerna verkar dock inte veta att brandbomben uppfanns i Finlands krig mot Sovjetunionen på 1940-talet och att marskalk Mannerheim som ledde de finska styrkorna var allt annat än socialistisk. De verkar inte heller känna till varför bomben heter just Molotov.

Vjatjeslav Michajlovitj Molotov var Josef Stalins utrikesminister och den man som 1939 vid en ceremoni i Kreml undertecknade ett fördrag med Nazityskland som efter honom och hans tyske motsvarighet Joachim von Ribbentrop fick namnet Molotov-Ribbentrop pakten.

Som BT:s Mikael Hermansson summerade förloppet: ”Kul kväll i Kreml. Ribbentrop och Stalin ler ikapp medan Molotov skriver på avtalet om att inte angripa varandra.”

Att i samma andetag säga att man vill bekämpa fascismen och kalla sig Molotov är därför ett hån, då han var en av dem som möjliggjorde det vidrigaste fascistiska systemet som världen hittills skådat. Det är dessutom ett hån mot Raoul Wallenberg som var en av de få svenska demokratikämpar man kan vara stolt över från andra världskriget. Ty Molotov ljög den svenska regeringen rakt upp i ansiktet när de frågade om vad som hänt med Wallenberg.

Lyckligtvis har SSU under kvällen tagit avstånd från föreningen då de tar ”avstånd från allt politiskt våld”. Men faktum kvarstår: de har tidigare, som i samband med Husby-kravallerna, fört sig med en klasskampsretorik som mycket väl kan attrahera ljusskygga individer och likställt arbetsgivare med pedofiler.

Det är dags att de inför valrörelsen rannsakar sitt eget beteende.

(David Lindén)

Var går gränsen, SSU?

Ett land med välfungerande demokrati har ett tolerant debattklimat med mycket gyckel och satir. I den politiska debatten kan tonen stundom blir rå, men också hjärtlig och, ibland, rolig.

I Sverige har debattformen satir ofta använts av de politiska ungdomsförbunden. Lagom till valet 2002 lanserade Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU, kampanjen ”Sverige behöver färre egon” med anspelning på Moderaternas skattesänkningar vilken visade sig få ett stort genomslag. Nu till kyrkovalet använder samma ungdomsförbund den briljanta, om än självgoda, kampanjen ”Jesus var Sosse”, vilken har fått ett stort genomslag då vissa blivit förbannade, andra glada och några förvånade. Det hör till god demokratisk sed att ungdomsförbund provocerar och att det sker genom satir eller kopiering. I senaste valrörelsen lånade Moderata Ungdomsförbundet SSU:s 80-talskampanj ”Rör inte min kompis” och döpte helt sonika om den till ”Rör inte min statsminister”.

Tyvärr finns det också exempel på hur kampanjidéer har gått för långt. På 1980-talet förekom det piltavlor med Olof Palme, vilket närde det hat som senare kom att kosta honom livet. Lyckligtvis har vi i modern tid generellt förskonats från ren personförföljelse, men det finns även idag exempel på hur energiska ungdomar har gått för långt, i sin strävan att framställa meningsmotståndare som alltigenom onda.

I valrörelsen 2006 förekom det ett fotomontage på Fredrik Reinfeldt med bildtexten rösta på din pedofil. Det var visserligen inte menat mot Reinfeldt personligen, utan som en parodi på Moderaternas slogans från valet 2002 (”Rösta på din frisör”, ”Rösta på din lärare” och så vidare), men det rörde med rätta upp många känslor.

Pedofili är ett ytterst allvarligt brott och blotta ryktet om att någon är pedofil har orsakat förföljelse och misshandel i exempelvis Storbritannien. De flesta hoppades också att SSU hade lärt sig läxan från den misslyckade valrörelsen. Men det verkar som att så inte är fallet.

I SSU:s tidning Frihet förekommer ovanstående serie av illustratören Sara Hanson där arbetsgivare likställs med internetpedofiler som lurar ungdomar att göra saker mot deras vilja. Det kan ses som roligt och provokativt, om man hyser en genuin avsky mot lönearbete och mot arbetsgivare, en grupp vars samförstånd med LO faktiskt var med och byggde upp den svenska modellen. Men det kan också ses som ytterst osmakligt och ett sorgligt exempel på att SSU ideologiskt har kravlat tillbaka till 1970-talet, en tid ”då den siste kapitalisten skulle hängas i den siste borgarens tarmar”.

Läsarna får själva döma.

(David Lindén)

Den ständiga rörelsen stannade

Och vinden tar tag i hennes hår. Och ögonen… Bilden… Den där bilden är så svår att se på nu.
Förstår ni hur svårt det här är att skriva? Att försöka bortse från det blonda, ostyriga håret, den blå blicken och den ständiga rörelsen och istället bara skriva om politiken, effektiviteten och karriären.
Det är inte svårt. Det är omöjligt.
Det går inte. Inte idag.
Anna Lindh – människan, mamman, ministern – är död.
Och jag kan inte sluta titta på bilden som är så full av liv.

Håret flyger åt alla håll. Leendet sitter där, glatt, hjärtligt och öppet. Men platsen och sammanhanget är sådant att det kanske normalt inte lockar till skratt. Bilden är tagen den 5 september i år och EU:s utrikesministrar är samlade till informellt möte i italienska idyllen Riva del Garda.

Detta var en vanlig dag på jobbet för Anna Lindh. En dag i den europeiska maktens centrum. Här hörde hon hemma och hennes tilltal till dessa horder av välskräddade herrar var rakt och obesvärat, men samtidigt hjärtligt.
Ofta har det funnits ett leende med i bilden.

Idag är det många som fäster sig vid detta, i de kommentarer och kondoleanser som flyter in till Sverige från hela världen. Anna Lindh var något nytt i den krets som Annars sköter de utrikes frågorna i unionen:
En blond svensk folkvisa vars spontana toner hördes igenom den europeiska marschmusikens taktfasta tramp.
Jag vet att det låter lite ”blommigt”. Naturligtvis var Anna Lindh inte bara skratt och blåa blickar. Den som fastnar i den stereotypen gör sig skyldig till fantasilöshet och fördomar.
Hon hade lätt för att rynka pannan. Hon gjorde det när hon lyssnade på argument, när hon tänkte efter innan ett svar. Eftertänksamheten var sällan eller aldrig ett uttryck för tveksamhet; hon hade en förmåga att vara oerhört snabb i såväl replikväxlingen som i analysen.

1986 tillbringade jag 28 intensiva timmar med Anna Lindh och övriga SSU-ledningen på en finlandsfärja. Jag var inbjuden tillsammans med ett antal fackpressredaktörer som SSU var angelägna att tala med.
Och som vi talade. Hon var rolig, hon var snabb och hon var ständigt i rörelse. Hon diskuterade, hon dansade, skrattet hördes över orkestern när kvällen gick över i natt och det oroande snabbt började bli dag igen.
Vad vi kom fram till har jag glömt. Det var säkerligen inte särskilt revolutionerande. Vi talade om dygnet till havs under valrörelsen 1994, då hon åkte med Ingvar Carlsson på turné i södra Sverige. Hon hade ett barn under ena armen och en gigantisk handväska i den andra handen. Samtidigt försökte hon putta en barnvagn genom ett folkhav utanför en skola i Kristianstad.
Som om det inte räckte förde hon minst två samtal samtidigt. Alla ville tala med Anna. Nu. På en gång
I bakgrunden stod Ingvar Carlsson och fick vara ifred. Det fanns den som för ögonblicket lyste kraftigare.
Det är ett slitet uttryck men kvällen var magisk. Anna Lindh trollade fram en kollektiv känsla av att ”visst kommer vi att vinna valet”.

Vi räddade henne undan den värsta pressen. Barnet fortsatte sova. Anna pratade och pratade och alla som ville något, fick något. Ett ord, ett leende, ett gapskratt.
Jag ställde frågan: var det detta hon såg framför sig när hon gick med i SSU som tolvåring hemma i Enskede?
– Nej. Aldrig. Inte en chans. Det här är såå…!
Orden exploderade i mera skratt. Ett gäng skånska SSU-are överröstade allt och skrek ”Anna vinka vi vill se”.
Och som hon vinkade. Inte så där fjolligt förläget som fotbollsstjärnor brukar. Anna gjorde vågen med hela kroppen och SSU-arna tjöt av glädje.

Det var en förtrollad kväll, en politisk kväll då allt pekade uppåt, uppåt, uppåt och inget, inget, kunde stoppa henne.

Efter vågen i Kristianstad, efter en valkampanj i skuggan av en ekonomisk kris, kom socialdemokraterna tillbaka till makten och Anna Lindh blev miljöminister och småbarnsmamma 1994.
Vi backar bandet. Vi tittar i backspegeln och ser att karriärlusten vaknade tidigt. Men för att förstå drivkraften bakom Anna Lindhs väg uppåt måste man känna till vad det innebär att vara socialdemokrat. Enkelt uttryckt: vill partiet gör man som partiet vill. Det finns inget elakt bakom dessa ord. Det är bara att konstatera att partiet betyder så oerhört mycket. Det är en ära att bli ombedd
Hon blev ordförande i sin hemförening som 13-åring. Hon valdes in i riksdagen som 25-åring 1982. Samma år som hon blev klar med sina juridikstudier 1984 blev hon vald till SSU-ordförande och hon stannade på den posten till 1990. Hon var borgarråd i Stockholm fram till 1994. Hon blev utrikesminister 1998.
Hon hade ytterligare steg att klättra. Hon var den utpekade efterträdaren. Anna Lindh var på väg mot att bli nästa partiledare och därmed, oftast, Sveriges statsminister.
Men det känns så futtigt att skriva om just detta, just nu.

Och vinden tar tag i hennes hår. Och ögonen… Bilden… Den där bilden är så svår att se på nu.
Den är tagen under ett ministermöte i Italien. Visst. Men den kunde lika gärna vara knäppt på stationen i Nyköping en blåsig dag. Anna Lindh pendlade från hemmet i residensstaden, där maken Bo är landshövding. Hon tog tåget på morgonen och satt och skumpade fram genom Sörmland med alla andra morgontrötta resenärer.
Att ena dagen spänna blicken i Silvio Berlusconi och andra dagen titta på vilka grönsaker som ser bäst ut på torget i hemstaden ger, om inte förvirring, så åtminstone perspektiv på tillvaron.
Det finns mera. Under krisen i Makedonien satt Anna Lindh och personligen förhandlade med företrädare för krigsförande grupper och såg sin bild brännas på gatorna i Skopje. På kvällarna gjorde hon det som hon alltid gjorde: ringde hem till Filip och David och sa ett långt godnatt. Som om hon var där, vid sängkanten.
Som om hon alltid fanns där.

En sista bild av det bångstyriga håret och den ständiga rörelsen. Mitt i jakten på ”ja”-röster inför den folkomröstning som trots allt ska hållas på söndag, smiter hon in på NK för att handla lite kläder.
Håret på ända, blicken på jakt efter något att ha på sig. Framåt, uppåt…
Sen stannar tiden och rörelsen fryser till.
Anna Lindh blev 46 år.
(Mikael Hermansson 12 september 2003)

Uppföljning: SSU i allians med svartrockar?

Det är ingen som kan förneka att SSU:s kyrkovalskampanj har blivit något av en snackis bland dem som Fredrik Reinfeldt kallar för ”det kommenterande Sverige”. En del borgerliga debattörer har känt sig så pass frustrerade över videon att de uttryckt saker som att ”ge mig en diskussion mellan Siewert Öholm och Roland Poirer Martinsson, anytime”.

Jesus är en fråga som berör, och vissa är säkert lite sura över att SSU för en gångs skull driver en kampanj som man talar om. Men konstigt nog verkar ingen av organisations företrädare vara aktiv i sociala medier för att försvara den, och deras frånvaro lämnar en del obesvarade frågor.

Kyrkan är i mångt och mycket en stel, hierarkisk och konservativ institution. Är detta verkligen en plats som radikala Socialdemokrater ska värna om? Och ska man värna om religionen, vilken Marx menade var ett opium för folket? För att inte tala om det institutionaliserade och kyrkovälsignade äktenskapet?

Betänk radikalen Per Albin Hanssons ord till sin sambo Sigrid Vestdahl: ”Vi skola bli lyckliga och i vår helgedom skall ingen prästsatan komma in och ohelga”.

Svartrockarna ska inte fördärva den radikala ungdomen, vilket de nu tycks ha gjort.

(David Lindén)