Nya ledare i Norden

I lördags valdes tidigare utrikesminister Jonas Gahr Støre till ordförande för norska Arbeiderpartiet (AP). Samtidigt som tidigare finske utrikesministern Alexander Stubb efterträdde Jyrki Katainen som statsminister i Finland för partiet Kookumus, vilket är Moderaternas motsvarighet.

Förvisso tillhör Stubb och Støre olika partier, men utrikespolitiskt har de mer gemensamt med varandra än med exempelvis de svenska Socialdemokraterna. Båda är varma anhängare av Nato, och är väl medvetna om att EU spelar en central roll i konflikten med Ryssland över Ukraina.

Om man dessutom betraktar dem i ett större europeiskt perspektiv framstår deras tillträde som en del i ett generationsskifte, då majoriteten av Europas länder numera styrs av ledare som fått sin politiska skolning efter kalla kriget.

(David Lindén)

Ännu en kungligt rolig Norgehistoria

Det svenska kungaparet laddar för en resa till Norge den 17 maj.
foto scanpix

Om det var eftertankens kranka blekhet som skämde eller om det var moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftbys argumentation som avgjorde saken, det överlåter vi till framtida forskning. Det viktigaste är att Sveriges konung – den man som en gång kallades ”Tjabo” – nu har ändrat sig och istället bestämt sig för att delta när Norge firar att Eidsvollförfattningen fyller 200 år den 17 maj. Detta kunde hovets presstjänst tillkännage tidigare i kväll.

Ett bra beslut och dessutom ett symboliskt viktigt sådant. Inte minst för monarkins legitimitets skull. Som statsvetaren Lennart Nilsson skriver i en artikel som bygger på 2012 års SOM-undersökning förknippas monarkin med ” historia, tradition och kulturarv. Statschefen och den kungliga familjen skall utgöra en symbol för Sverige som stärker den nationella gemenskapen och identiteten. enligt 1974 års regeringsform har statschefen i dagens parlamentariska demokrati berövats sina maktbefogenheter och det återstår bara representativa och ceremoniella uppgifter.” Utan representationsfunktionen skulle motivet för att bevara kungahuset vara svagt. Så det är bara att bita i det sura äpplet och vackert vifta med flaggan åt den konstitution som norrmännen älskar, och att leva med att folket faktiskt folkomröstade om att Norge skulle ha en dansk tronföljare efter unionsupplösningen med Sverige.

Det är således lätt att förstå det svenska kungahusets tvekan inför att åka till Norge. Men samtidigt var det svårsmält. Det finns inte så många monarker kvar i världen att det kan vara intressant för folk att få så tre nordiska statschefer vid samma tillfälle fira en konstitution om i allt väsentligt står för det som monarkin historiskt sett representerar.

Det finns fler aspekter. Länge var relationerna mellan det norska och det svenska kungahusen frostiga. Nuvarande norske kungen Haralds farfar var under och efter andra världskriget en bitande kritiker av det ”fega” och tyskvänliga Sverige. Utlösande faktor var förvecklingarna när Haakon 1940 sökte skydd undan förföljande tyska soldater och den svenska regeringen vägrade att låta honom komma in i Sverige. Den taggen satt djupt i den gamle hedersmannen.

Ta det lugnt. Eller som en norsk kommentator nyligen sa om den senaste svenska fadäsen ”släkten är ju värst”. Norges och Sveriges kungahus står varandra nära – Europas monarkier har i generationer ägnat sig åt aktiv inavel – och Haralds mor var den svenska prinsessan Märtha. Men det är ingen hemlighet att det svenska kungaparet har mer gemensamt med det danska: drottning Margarethe är kusin till Sveriges kung och på samma gång är de trubbla femmänningar med varandra.

Ehsan Fadakar – Sveriges Kipling?

Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth beskrev under ett seminarium på bokmässan i Göteborg svenskarnas förhållande till Norge med ett skämt. När man flög från Arlanda och skulle landa i Oslo tillkännagav piloten: ”Vi landar strax på Fornebru, var vänlig spänn fast säkerhetsbälten och ställ tillbaka klockan tjugo år i tiden”.

Länge ansåg man att Norge var en omogen lillebror, som behövde hjälp från sin betydligt mer mogne granne ty vi var ju ”bäst”.

Idag är den attityden borta och det beror delvis på Norges rikedomar samt att Sverige har insett att man inte tjänar på att metaforiskt klappa sin grannation på huvudet och diktera hur denne ska bete sig. De flesta har insett att relationer mellan ”brödrafolk” ska skötas på ett vuxet och konstruktivt sätt. Förutom Aftonbladets krönikör Ehsan Fadakar. Han är nämligen så pass konservativ att han i sin strävan att se ner på Norge framstår som en dålig imitation av den brittiske poeten Rudyard Kipling (1865-1936), vilken beskrev att det var den ”vite mannens börda” att bestämma över resten av världen.

Fadakar som tidigare var chefredaktör på skvallersidan Nyheter 24, vilken mest innehöll bilder på lättklädda kändisar med vidhängande text, är idag krönikör i Aftonbladet. Iden kapaciteten anser han sig lämpad att mästra Norge, men då han begår faktafel känner jag mig nödgad att gå i svaromål. Både för debatten skull och Fadakars, då han skulle tjäna på att agera utifrån fakta och mindre gå på känsla.

Det stämmer att Anders Bering Breivik har varit medlem i Fremskrittspartiet (Frp), men det är högst missvisande att det skulle vara ”massmördarens favoritgäng”. Breivik lämnade själv partiet och har senare beskrivit det som politiskt korrekt och för ekonomiskt liberalt. Dagens Frp vilket ingår i den norska regeringen kan således inte vara Breiviks favoritgäng, som Fadakar vill göra gällande.

När han sedan påstår att islam frekvent ”jämförs med nazismen” är han åter ute och cyklar. Dessutom verkar han vara i behöv av en historielektion. Förvisso förs det en debatt om integration i Norge, men den har att göra med dess historia. På 1990-talet sköts den norske förläggaren William Nygaard utanför sitt hem i Oslo, då denne hade valt att ge ut den brittisk-indiske författaren Salman Rushdies roman Satansverserna på norska.

Om inte Fadakar känner till omständigheterna kan jag upplysa om att Rushdie 1989 fick en dödsdom, fatwa, över sig av Irans senile ledare Ayatollah Khomeini. Anledningen var att Satansverserna delvis är baserad på koranen och att Khomeini behövde öka sin popularitet då det gått dåligt i kriget mot Irak. Man har fortfarande inte gripit Nygaards attentatsman och det är en av anledningarna till att norrmännen är ytterst känsliga för religiöst motiverat våld.

När Fadakar i nästa stycke ska recensera norsk historia blir det alltigenom pinsamt. När han påstår att norrmännen inte ”gjort sig kända som några hårdjobbande, smarta eller innovativa världserövrare” låter han som en klassisk von-oben svensk, eller snarare, som en nutida rasist som talare om invandrare. Han vet tydligen inte om att det var norska sjömän som katalogiserade stora delar av Arktis, att det är tack vare norrmannen Johan Richter som det är billigt att framställa papper och att Tryggve Lie var FN:s förste generalsekreterare.

Slutligen när han frågar vad som är norrmännens ”bidrag till världen” undrar jag vad han själv bidragit med – förutom att sprida antisemitiskt dravel på en blogg som numera är stängd för utomstående. Norrmännen har i alla fall bidragit med dramatiker som Henrik Ibsen och författare som Knut Hamsun. Litterära giganter som kommer att läsas långt efter att alla har glömt Nyheter24.

Självfallet bör och får man diskutera norsk politik. Men det förutsätter att man har kunskap och inte bara fördomar. I nuläget verkar det som Fadakar mestadels har det senare. Det är synd för i det långa loppet fördummar det svensk debatt till att återgå till den tid då vi skämtade om att ställa klockorna tio år bakåt i tiden.

(David Lindén)

Att gå från sagans värld till verkligheten – en fråga om att kunna välja rätt hotell

Cecilia Brækhus kan snart börja boxas hemma i Norge igen.
Foto Scanpix

Den nya norska regeringen har i sina förhandlingar kommit fram till att det är bra politik att slå ett slag för proffsboxning. Därför har man kommit överens om att lagen som förbjuder vuxna människor att misshandla varandra mot pengar, ska göras om intet.

Den presskonferens som Høyres Erna Solberg och Fremskrittspartiets Siv Jensen nyss avslutade innehöll ett besked till Cecilia Brækhus, Norge främsta kvinnliga boxare, att hon nu kan slåss på hemmaplan.

I sin strävan att liberalisera det land som förre näringsminister Björn Rosengren kallade för den sista Sovjetstaten, har partierna också kommit överens om att det inte längre är staten som ska avgöra hur snöskoterkörning ska regleras och begränsas. Det blir istället en angelägenhet för kommunerna att fatta beslut och för staten att tala om hur besluten ska fattas, inte vad de ska innehålla.

Den som tycker att det är underligt att regeringen Solberg kallar till presskonferens för att berätta om sådant, som kanske inte riktigt har lika stort samhällsintresse som exempelvis invandring och oljeborrning, är nog inte ensam om det.

Regeringsförhandlingar pågår i den verkliga världen. Erna Solberg (H) och Siv Jensen (FRP) har valt Sundvolden Hotel som platsen för att komma överens. Hotellet blev känt för att ha tagit hand om de överlevande ungdomarna från Utøya sommaren 2011.
Foto Scanpix

Inte heller den mediala fascinationen kring var förhandlingarna äger rum är särskilt lättbegriplig. Men den kan vid en närmare blick säga en hel del. När den förra Stoltenbergregeringen förhandlade valde man att göra det i konferenscentret Soria Moria uppe på Holmenkollen i Oslo, vars namn är hämtat ur den norska sagans värld. Erna Solberg och SIv Jensen har lockats till en annan plats, nämligen Sundvolden Hotel vid Tyrifjorden.

Om namnet känns igen beror det på att det var hit som de överlevande från massmordet på Utøya 2011 fördes. Valet av plats för regeringsförhandlingarna ska, med Solbergs egna ord, vara ett sätt att visa sin och den tillträdande regeringens djupa respekt för de insatser som hotellets personal gjorde för unga drabbade.

Från sagans värld till den verkliga – det låter som en bra början.

Norska regeringsavtalet klart i kväll – Det blir amnesti för flyktingfamiljer

Venstres Trine Skei Grande, Kristelig Folkepartis Knut Arild Hareide till höger om Høyres Erna Solberg, och Fremskrittspartiets Siv jensen till vänster, håller gemensam presskonferens i Stortinget i Oslo på måndagskvällen.
Foto: Lise Åserud / Scanpix

En tvåpartiregering, men en regeringsbildning som bygger på fyra partier. Så ser ekvationen ut som valvinnaren och blivande statsministern Erna Solberg (Höyre) räknat på. Ikväll mötte hon och de tre övriga partiledarna i det borgerliga samarbetet media under en presskonferens.

Så här skriver tre norska tidningar om regeringsavtalet – Aftenposten, Verldens Gang, och Agderposten.

Höyre gör gemensam sak med Fremskrittspartiet, medan Venstre och Kristelig Folkeparti  väljer att i nuläget att inte ingå i regeringen, men att likafullt stödja den. Allt enligt det avtal som träffats mellan de fyra, och vars punkt 5k säger att ” «dersom Venstre eller Kristelig Folkeparti ønsker å gå inn i Regjeringen Solberg, så har samarbeidspartiene en positiv holdning til dette».”

Här hittar du samarbetsavtalen.

Alldeles uppenbart är detta en lösning som ser bra ut på papperet, med en bred förankring på den borgerliga sidan. Men i praktiken innebär en regeringsbildning på tu man hand med ett svårhanterat och många gånger mycket populistiskt lagt Fremskrittsparti, att Erna Solberg i de flesta frågor får förhandla två gånger. Först med Siv Jensen i regeringen och sedan i Stortinget med de två andra borgerliga partierna. Räcker inte det får hon försöka övertyga Arbeiderpartiet eller Senterpartiet.

Det finns säkerligen ett hemlig del av avtalet som reglerar när samarbetet är slut. En sådan fanns 2005 när Jens Stoltenberg bildade sin första rödgröna regering. Då var det EU-frågan som var föremål för en så kallad ”självmordspakt”. Det återstår att se var yttersta gränsen går för den nya borgerliga regeringen.

En fråga som dock redan var ett problem på valnatten var huruvida de fyra partierna skulle kunna komma överens om invandrings- och integrationspolitiken. Under presskonferensen sa FP:s partiledare Siv Jensen att partiet hade fått gehör i förhandlingarna för ”en uppstramning av asylpolitiken”. Alldeles uppenbart är att de fyra betraktat just detta politikområde som ett potentiellt problemområde eftersom frågorna har avhandlats i ett särskilt avtal vid sidan av själva regeringsunderlagsavtalet.

Portalparagrafen till detta säravtal kunde dock lika gärna vara skriven av Jens Stoltenbergs Arbeiderparti: ”Innvandringer en kilde til mangfold, nye impulser og kulturell utveksling. Variasjon bidrar til nytekning, innovasjon og kreativitet. Samtidig som innvandringharbidratttil økonomisk vekst i Norge og gjort oss til en mer mangfoldig nasjon, ser vi utfordringer knyftet til innvandring og integrering. Folkeforflytninger setter det norske samfunnet pãprøve, uansett årsak. Ikke minst gjelder det den norske velferdsstatens bærekraft. Det er derfor nødvendig å regulere innvandringen”.

Sen innehåller också avtalet en amnesti för barn och föräldrar med återvändaravtal som inte kunnat verkställas. En treårsgräns gäller – de som varit i landet kortare tid och ännu inte fått besked om uppehållstillstånd omfattas inte.

Regeringen avser även att utveckla nya mottagningsformer, man vill också sänka gränsen för att utvisa brottsdömda utlänningar. I dag är det ett straffvärde på tio år som är gränsen. Den ska sänkas till fem.

Däremot lättar regeringen på försörjningskravet vid anhöriginvandring men höjer tiden för att bli medborgare från tre till fem år. Dessutom vill man utreda vad man kallar för ”kjærlighetsvisum” som inte kräver förlovning eller bröllop.

Uppenbart är att FP har fått till en skärpning av vissa delar av invandringspolitiken. Men det är svårt att vid en första genomläsning se att det skulle vara en entydig skärpning över lag. Snarare verkar det som om FP har fått ge med sig på många områden som säkert varit smärtsamma och som kommer att leda till intern debatt.

Men den svåra diskussionen i partiet lär ändå bli den överenskommelse som sätter stopp för att undersöka förekomsten av och utvinna olja och gas i närheten av Lofoten, Vesterålen och Senja eller för den delen vid Jan Mayern, Ishavet, Skagerack eller Mörefälten. Detta är en stor seger för dem som anser att Norge ska vara ytterst försiktiga med att utöka sin oljeutvinning.

Vi återkommer om den norska regeringsbildningen.

Uppdaterat: Maktskifte i Norge!

Måndagskvällens namn var Erna. Erna Solberg. Norge får en ny regering och en ny statsminister.

Men först hann hennes och partiets huvudmotståndare erkänna sig besegrad. 22.45 på måndagskvällen steg statsminister Jens Stoltenberg fram på Arbeiderpartiets valvaka och erkände sig besegrad.

Han gjorde det med orden ”Kjære alle sammen. Vårt mål var å få flertall for fire nye år. Vi visste at det var en tøff oppgave. I kveld kan vi slå fast at den oppgaven ble for tøff.”

Därmed stod det klart som redan de första vallokalsundersökningarna visade, att Høyre under Erna Solberg har gjort en strålande valrörelse och en stark valdag. Det hela är inget mindre än en historisk seger, och när Solberg talade till sina valvakande anhängare på det stora SAS-hotellet i Oslo tog hon fasta på just detta: ” I dag har dere vært med på å skrive historie. I dag har velgerne stemt frem en historisk sterk valgseier for de borgerlige partiene. Høyre har fått sitt beste stortingsvalgsresultat på 28 år. Vi har vist at valg vinnes med fire års hardt arbeid, ikke fire ukers valgkamp, Velgerne har valgt oss. Valgkampen har handlet om Høyre. Mange av sakene som har vært diskutert er våre løsninger.”

Nu finns underlag för en borgerlig regering i flera versioner, men den stora och svåra frågan att svara på är den om det ska bli en borgerlig fyrpartiregering, eller om det ”bara” ska vara Høyre och Fremskrittspartiet som gör upp om makten.

Givetvis vore välkommet om Høyre bara valde att komma överens med Venstre och Kristelig Folkeparti. Men om alternativet står mellan att bilda en regering med Fremskrittsspartiet eller att stå på egna ben är valet enkelt: Bäst vore då att Solberg valde att bilda minoritetsregering. Det skulle minska Fremskrittspartiets inflytande.

En ren minoritetsregering – sådana har Norge haft många gånger – skulle innebära att Høyre fick söka hoppande majoriteter för sin politik. Det skulle ge handlingsutrymme men kräva kompromisser. Så om Solberg istället för att välja Siv Jensens ifrågasatta missnöjesparti – som inte drar sig för att spela på främlingsfientliga strängar – föredrar att fria till Venstre och Kristelig Folkeparti, skulle hon nog vinna något mer än valsegern – nämligen en moralisk seger på marginalen.

Att Høyre vann valet på ett så tydligt sätt beror i första hand på att norska väljare länge sett partiets politik som mer relevant för dagens Norge än den som de rödgröna under Arbeiderpartiet har förmått att komma överens om. En väldigt enkel och men tydligt förklaring, och ibland behöver man ju inte krångla till det mer än så här: Väljarna har premierat Høyres prioritering av bättre skola och reformering av hälso- och sjukvården.

Men det går inte att räkna bort det faktum att väljarna också tröttnat på de rödgröna. Efter åtta år och två valsegrar var det helt enkelt dags för ett regeringsbyte.

Erna Solbergs ledarskap och person ska dock inte underskattas som valvinnare. I torsdags följde BT:s ledarredaktion den norska valrörelsen på plats. I sin lördagskrönika skrev Katarina Larsson därefter följande: ”Erna Solberg är också en erfaren politiker, vilket ibland glöms bort i Sverige. Hon har suttit i stortinget sedan 1989 och varit partiledare sedan 2004. Därför vet hon alltför väl, i likhet med många andra kvinnliga politiker, också hur det känns att få inte bara sin politik, utan också sitt utseende bedömt. Hon har anklagats för att vara för tjock, ha ful frisyr och fel kläder. Kanske skulle den PR-expert som i förra valrörelsen ansåg att hon var ”så överviktig att många inte hör vad hon säger” även ha synpunkter på hennes val av kavaj och skor denna dag. Till viss del handlar det om att politiken är mer personcentrerad, men det är alldeles uppenbart att kvinnor är mer utsatta än män.”

Det är den Erna Solberg som nu blir statsminister. Om henne hade valets store förlorare bara gott att säga: ”I kveld vil jeg gratulere Erna Solberg og takke henne for en saklig og god valgkamp. Jeg vil også ønske Erna Solberg lykke til med det viktige arbeidet som står forran henne.”

Ett stort erkännande från en stor statsman.

(Mikael Hermansson)

Ett klargörande om Fremskrittspartiet

Idag röstar norrmännen i valet till Stortinget och stämmer opinionsundersökningarna kommer den nuvarande rödgröna koalitionsregeringen under ledning av Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg att förlora regeringsmakten. Om så är fallet ersätts de av en borgerlig koalition, och för första gången kommer Fremskrittspartiet (Frp) att ingå i regeringen.

Detta har orsakat en del oro både i Sverige och Norge. Framförallt svenska vänsterdebattörer gillar att likställa (Frp) med Sverigedemokraterna och varna för att Höyres statsministerkandidat Erna Solberg, minsann, kommer att ta in ”rasister” i regeringen. Men det är att dra en slutsats som faktiskt är intellektuellt ohederlig.

Trots flera likheter finns det också uppenbara skillnader mellan de nordiska länderna, när det kommer till politiska traditioner. På 1970-talet bevittnade Danmark och Norge en revolt mot det socialdemokratiska högskattesamhället som tog sig uttryck i bildandet av borgerliga missnöjespartiet.

I Danmark leddes revolten av Mogens Glistrup och i Norge av Anders Lange. Gemensamt för de båda var att de propagerade för en liten stat och för lägre skatter.

Glistrup och Langes partier ombildades senare till det som idag är Dansk Folkeparti respektive Fremskrittspartiet. Två högerpopulistiska partier som är djupt skeptiska till invandring, men dock sprungna ur en annan tradition än de svenska Sverigedemokraterna.

En svensk motsvarighet var 1990-talets Ny Demokrati och en av anledningarna till att vi fick ett sådant parti så pass sent var att Moderaterna under Gösta Bohman politiskt mutade in kritiken mot en ständigt expanderande stat. I sina memoarer beskriver dåvarande partisekreteraren Lars Tobisson rädslan för ”en svensk Glistrup”.

Om det blir borgerlig regering i Norge kommer Frp sannolikt att ingå i den. Det blir en utmaning för regeringsbildaren Erna Solberg, men också för Frp:s partiledare Siv Jensen som troligtvis kommer att tvingas ge en av ministerposterna till sin färgstarke företrädare Carl I. Hagen.

(David Lindén)

Löjligt Löfven

I Sverige var Socialdemokraterna länge det parti som lade ned mest tid på internationella relationer. Det är egentligen inte uppseendeväckande, om man ser till partiets inflytande och till det faktum att första strofen i arbetarrörelsens trosbekännelsen Internationalen lyder: ”Upp trälar uti alla stater”. Men under Stefan Löfven verkar man ha förvandlats från en internationell till en nationell och inåtblickande sammanslutning.

Den nuvarande partiledaren är dock fortfarande internationell i sin retorik. I sitt Almedagstal föreslog Löfven att man skulle skapa ”ett internationellt Saltsjöbadsavtal”, men det verkar som om han har svårt att gå från ord till handling. Ett tidigt exempel var hans tystnad när det gäller den obehagliga utvecklingen i Sydafrika, och nu verkar det som att han inte ens vill hjälpa till på den nordiska hemmaplanen.

I morgon är det val i Norge och Löfvens norske partikollega Jens Stoltenberg slåss för sitt politiska liv. Det har varit en valrörelse där Sverige med jämna mellanrum förekommit i debatten. Den rödgröna koalitionsregeringen har använt Norges östra grannland som ett varnande exempel, och Erna Solbergs Höyre har definitivt studerat de nya Moderaterna.

I valrörelsen 2010 reste Stoltenberg till Sverige i ett försök att hjälpa Mona Sahlin. Men hennes efterträdare vill inte återgälda den tjänsten. Stefan Löfven skyller på ”tidsbrist”, men det är troligare att han inte vill ”ha någon förlorarstämpel” för att citera PR-konsulten Niclas Lövkvist.

Löfvens ovilja att skänka en eftermiddag till sitt norska broderparti väcker en berättigad fråga: Om inte ens den svenske oppositionsledaren vill vittna om hur misslyckat Sverige är kanske Sverige trots allt inte är så illa ute?

Oavsett vad man anser om Jens Stoltenbergs politik måste man medge att hans plats i historien är säkrad. Stefan Löfven däremot verkar vara så pass inställd på att inte bli en historisk parantes att hans rädsla för en ”förlorarstämpel” framstår som löjlig.

(David Lindén)

BT:s ledarsida i morgon: Erna Solberg mitt i valrörelsen på Karl Johan

Mitt i vimlet – Høyres partiledare Erna Solberg. Foto Mikael Hermansson

Den 52-årige partiledaren från Høyre kan bli Norges nästa statsminister. Som andra kvinna på den posten. I Sverige har ingen kvinna nått så långt. Är det tillfälligheter, eller är Norge bättre på jämställdhet?

BT politiska redaktör Katarina Larsson träffade Erna Solberg för ett samtal mitt under valrörelsen sista timmar längs Karl Johan.

Engelska egentligen svengelska?

Tro det eller ej, men nyheter från den akademiska världen förbigås oftast med tystnad. Men nyheten om att det engelska språket i själva verket skulle vara en variant av fornnordiska, eller urnorska, har lyckats tränga sig fram. Traditionellt brukar den så kallade västgermanskan betraktas som det språk som talades före engelskan, och som också påverkade de skandinaviska språken. Men eftersom rörelser – handel, härnadståg och migration – var flitigt förekommande i norra Europa från 500-talet och framåt, så kan det ibland vara svårt att med säkerhet säga något om i vilken riktning språkutvecklingen har gått.

Och exakt vad har detta på BT:s ledarblogg att göra?

Språk är politik. Så enkelt är svaret. När professorerna Jan Terje Faarlund vid Oslo universitet och  Josef Emmonds vid Palackyuniversitetet i Tjeckien lanserade sina rön om den moderna engelskans ursprung – den kommer från urnordiskan – så var detta rön som talade emot hur historikerna brukar beskriva de tidiga påverkansvägarna. Det är vi som fått av engelskan, inte tvärtom.

Det får vara som det vill med detta, och det kan mycket väl stämma. Det Västskandinaviska inflytandet över de brittiska öarna var mycket stort under några århundraden, och bidrog till flera statsbildningar. Men eftersom det var kyrkan som var den övernationella kraften så måste även missionärernas resor räknas in, och de utgick västerifrån och söder ifrån. Engelska missionärer var eftersökta av såväl frankiska som germanska kungar, och dessa utvidgade gärna sina intressesfärer norrut mot det ogästvänliga Ultima Thule – Norden.

The Economist avfärdade nyheten som en fråga om skandinavisk hybris. Det är istället den normandiska frankiskan som engelsmännen ska tacka för alla ord. Den språkliga påverkan österifrån förnekas inte, med dess betydelse reduceras till enkla vardagsord och platsnamn.

Så kan det ju naturligtvis vara. Men det som fascinerar är den ansedda ekonomitidskriftens reptilhjärnereaktion: Detta är ingen nyhet eftersom inga engelska tidningar har tagit upp saken, bara skandinaviska, som utan att ifrågasätta forskningsrönen istället tagit dem för att vara dagens sanning.

Bakom språkstriden går det att se en annan strid, nämligen den om relationen mellan den europeiska stormakten och de små randstaterna i händelsernas utkant. Rätt eller fel forskningsrön spelar då ingen roll; att det språk som en gång talades i det största imperiet som världen skådat – det brittiska – trots allt ”bara” skulle ha sitt ursprung i små fiske- och jägarbyar i Norge, Danmark och Sveriges västkust, det blir helt enkelt för mycket.