Tag Archives: Göteborg

Tårtor gör Sverige larvigare och farligare

Hägg

Självfallet går det att skämta bort tårtan mot socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. Det var trots allt ”bara en tårta” och det inträffade i Göteborg, en stad som många – i varje fall på östkusten – vill förknippa med burdus, handgriplig och stundtals dålig, humor.

Men om man skjuter humorn och lättnaden över att ingen kom till skada åt sidan blir det inte alls roligt, utan snarare omoget. Det står alla fritt att tycka illa om våra folkvalda politiker. Men det är inte ett vuxet beteende eller ett uttryck för berättigad frustration att handgripligen attackera en politiker. Det är enkom larvigt, ovärdigt och rent av barnsligt. För det säger ju till dem som en dag ska rösta att det är okej att bete sig som en bortskämd snorunge så länge man inte får sin egen vilja igenom.

Det är ännu oklart vem det var, men enligt både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var det en person som infiltrerat Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU). I så fall är det inte bara politiskt sabotage, utan dessutom riktigt demokratiskt farligt och ett bottennapp i en redan mycket smutsig valrörelse.

Flera partier på både höger och vänsterkanten har fått sina valstugor attackerade och när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talade i Falun bröt sig någon in i kyrkan för att sätta igång klockspelet. Ett brott som säkerligen applåderas av vissa, men som också devalverar de legitima klockringningar som hölls när nazistiska Svenskarnas Parti tågade genom Jönköping och i Visby talade under Almedalsveckan.

Om det ska stå alla fritt att ”tårta” politiker kommer vi inte bara få ett larvigare, men också farligare politiskt klimat. För en del rödgröna sympatisörer som nu ler i mjugg åt att Hägglund blivit attackerad verkar inte förstå att deras syn på saken också rättfärdigar marodörer vid ett eventuellt regeringsskifte.

Hur skulle exempelvis Vänsterpartiet ställa sig till att röd färg stänktes på Jonas Sjöstedt och Lars Ohly? Eller hur skulle Fi reagera om någon fick för sig att tårta Gudrun Schyman?

Det är helt enkelt dags att sluta klä sina tonårsfrustrationer i politik och börja bedriva valrörelse som vuxna. För ingen politisk företrädare förtjänar att utsättas för hot på grund av sitt engagemang, och att inte kunna lita på sina politiska kollegor äventyrar den svenska folkrörelsedemokratin.

(David Lindén)

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Miljöpartiet är i otakt med framtiden

MP2

Det är uppenbart att Miljöpartiet har haft en bra kongress i Göteborg under helgen. Med EU-valresultatet i ryggen och de rödgrönas övertag i opinionen är det ett självsäkert parti som går in i valrörelsen, och som är redo att ställa krav på eventuella möjliga samarbetspartners. De kan numera ses som ett europeiskt grönt parti som till fullo omfamnar EU-federalism när det handlar om den egna hjärtefrågan miljön.

Precis som Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven sa på valnatten så har andra partier mycket att lära av de gröna när det handlar om att diskutera – och föreslå reella lösningar på miljöproblemen. Men det finns också frågetecken när man granskar vilka beslut som togs på kongressen.

Ett potentiellt regeringsparti kan inte enbart fokusera på en enda fråga och när man granskar övriga förslag verkar partiets politiska uppdatering vara allt annat än genomförd.

Detta framgår som tydligast när det gäller förkortad arbetstid och införandet av ett friår. Två åtgärder som de flesta instinktivt kan se fördelar i. Varför inte ge dem som stressas på jobbet möjlighet att trappa ned eller med hjälp av en betald paus hitta nya perspektiv?

Invändningen mot ett sådant resonemang handlar dock om världsläget och det var en passande tillfällighet att den ansedda finanstidningen The Economist hade ett specialnummer om de asiatiska ekonomierna samtidigt som MP hade kongress. Det är skakande läsning för dem som tror att Västeuropa och USA ska kunna behålla sitt materiella välstånd utan att ta det hårt arbetande Asien på allvar.

Ett exempel är Indiens IT-industri som i början av 2000-talet avfärdades som ”body shops” och som numera är världsledande när det gäller att samla in stora mängder data. Tidigare var också en vanlig invändning att Asien aldrig skulle kunna skapa en europeisk-amerikansk uppfinnarkultur som bland annat gav marknaden Appleprodukter, men idag spenderar de största asiatiska företagen 50 procent mer när det gäller forskning och utveckling än vad de gjorde för bara fem år sedan.

Både Socialdemokraternas Stefan Löfven och Miljöpartiets två språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson brukar framhäva att Sverige aldrig kan konkurrera med låga löner. Asiatiska arbetare är också betalda betydligt mindre än sina europeiska och amerikanska motsvarigheter. Men även de lägsta lönerna har dramatiskt höjts i Asien.

De som inom en snar framtid kommer att drabbas av vad The Economist kallar för ”kylan från det österländska hotet” är inte längre arbetar – utan medelklassen eftersom asiatiska företag har börjat premiera kreativt tänkande och innovationer. För att tackla denna utmaning behöver man inse att det inte bara handlar om vad man gör utan också om hur mycket man faktiskt arbetar.

(David Lindén)

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Samma andas barn, samma medel och samma mål!

2011-1-frankbaude

Att Frank Baude lämnar Kommunistiska partiet – före detta Kpml(r) – är en tillräckligt kul nyhet för att Sveriges utrikesminister Carl Bildt ska ha tid att twittra: ”En riktig pärla – Frank Baude anklagar Sveriges Kommunistiska Parti för att hamna i medelklassträsket”.

Visst kan man både skratta och le åt kamrat Franks många. Mannen som en gång skrev vad som i själva verket var en till partihistorik förklädd självbiografi med titeln Mot strömmen i svensk politik under 30 år och med undertiteln Bara döda fiskar simmar medströms, har trots sin pretentiösa utgångspunkt – marxism-leninismen – egentligen aldrig åstadkommit något annat än ständiga uppbrott. Jakten på renlärighet har fört honom och partiet allt längre ut i den politiska vildmarken.

Nu tar han ännu ett steg i den riktningen; det parti som han en gång startade, ägnar sig åt ”borgerliga avvikelser”. Den tidning – Proletären – som han ofta skrev i, har tappat stinget. Det är oförmågan att med klassanalysen som redskap bedriva samhällskritik i Göteborg – mot gangstervälde, mot korruption och mot att trasproletariatet i form av romska tiggare syns på gatorna, som får honom att försvinna längre ut i öknen.

Dessutom retar han sig på feminismen. Där går gränsen för vad en klassmedveten människa kan stå ut med. Så promenaden ut i det ”medelklassiga politiska träsket” får partiet göra utan kamrat Frank. Feminismen är helt och hållet en ”borgerlig idériktning”.

Här syns det paradoxala i Frank Baudes person och gärning. Inte sällan har han en analys som faktiskt är baserad på kunskap och bildning – feminismen är en borgerlig idériktning – men där hans politiska program alltid havererar. Precis som det i söndagsskolan aldrig var fel att svara ”Jesus” på alla frågor, är det ”proletariatets diktatur” som är universallösningen.

Suhonen

Greider

 

 

 

 

 

Man kan avsky och med alla medel – inom lagens råmärken – motarbeta det förtryck som finns inbyggt i marxism-leninismens gener och praktik utan att för den skull vilja förminska den roll som Frank Baude faktiskt haft för att inspirera andra vänstermänniskor. För vad är Göran Greiders och Daniel Suhonens kritik av Feministiskt Initiativ annat än en utlöpa ur samma tankegods som Baudes, att feminismen blir en avvikelse om den i organiserad form medför att de rödgröna riskerar att bli av med röster i årets båda val?

Naturligtvis kan röster på FI bli ett problem för de rödgröna. Men samtidigt kan det väl knappast vara ett problem om fler röster hörs från vänstersidan även om dessa gör sig hörda genom ännu ett parti? På samma sätt som feminismen ifrågasätts i förlängningen av Greider/Suhonens resonemang, ifrågasätts ju även den fria åsikts- och partibildningen. Den vänster som inte sluter upp bakom målet förklaras farlig och reaktionär, och ska därmed bekämpas.

Kamrat Frank kunde inte ha sagt det bättre själv.

Samma andas barn, samma medel och samma mål. Vilket sammanträffande!

(Mikael Hermansson)

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Moralismen som substitut för diskussion

moralism not management cropped

Under veckan har det diskuterats moral i medierna. Det började när två skolor i Stockholmsförorten Nacka anordnade anglo-saxiskt inspirerade skoldebatter för elever i årskurs nio, fortsatte när tidningen Smålandsposten försökte lyfta SVT:s Uppdrag Gransknings program om friskolor till en diskussion om skadlig musik och kulminerade när det avslöjades att ett kommunalt bolag i Göteborg hade anlitat strippor.

Det är bra att man vill diskutera utbildning i media. Ty det är en diskussion som sällan förs, och när den påbörjas tenderar den att få fel fokus. Som när antimobbningsorganisationen Friends ansåg att det kunde vara ”kränkande” för elever att debattera exempelvis homoadoptioner eftersom det finns elever som är homosexuella. Men Friends försök att vara tolerant blir i längden kontraproduktivt. Ty homosexuella och alla andra elever tjänar i längden på att förstå hur människor med andra uppfattningar resonerar. Det kallas för kritiskt tänkande och det bör man lära sig tidigt. Under lärdomsprocessen kan man dock uppleva en ”känsla av obehag”, vilket är nyttigt då det är ett tecken på att man faktiskt lär sig hur andra resonerar, för att citera Aftonbladets krönikör Johan Hakelius.

Att utgå från att eleverna är lättstötta och omogna blir att fokusera på fel fråga. Likaså att som Smålandspostens ledarskribent hävda att musikformen hip hop skulle vara kvinnofientlig och likställa den med vit maktmusik.Hip hop är en bred och väletablerad genre som involverar många artister. Att försöka placera den i ett fack kan likställas med att hävda att skotsk säckpipemusik per definition handlar att man ska ”döda engelsmännen”. Det blir en nymoralism som påminner om hur Siwert Öholm på 1980-talet rasade mot rockmusik.

Samma fokus har den omtalade strippfesten i Göteborg. Att det har förekommit strippor i kommunens lokaler är ytterst olämpligt då det är ett uppenbart slöseri med skattepengar. Men den verkliga skandalen ligger i att Göteborg har skapat så pass många kommunala bolag att ingen verkar ha en överblick om vem som bestämmer vad. En nonchalans som borde bli en fråga i valrörelsen 2014.

Många är rädda för att debattera de verkliga frågorna.

Att svenska skolor behöver ett fokus på kunskap och kunskapsinhämtning, att det finns elever från stökiga miljöer och att vi saknar medel att hjälpa dessa och att stora organisationer som Göteborgs kommun inte har en överblick över sin egen verksamhet. Media väljer den enkla vinkel då den säljer betydligt mer än svåra och komplicerade resonemang.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Göteborg, Malmö och kanske Detroit?

Detroit

Den amerikanska industristaden Detroit har enligt det nionde kapitlet i USA:s konkurslagstiftning ansökt om konkursskydd. Det är den största amerikanska staden som gjort detta, och de styrande politikerna har nu ett år på sig att vända ett mångmiljardunderskott i dollar till en balanserad budget.

Enligt konkursförvaltaren Kevyn Orr kommer medborgarna inte att märka någon skillnad, dock är hela affären är en sorglig illustration över hur det kan gå om de styrande vägrar att lösa strukturella problem. Staden har brottats med avfolkning och budgetunderskott sedan 1960-talet och anledningen till att man vägrat ta itu med problemet är att man satt sin tilltro till den största arbetsgivaren General Motors.

På ett sätt påminner Detroit om Göteborg och Malmö under varvskrisen på 1970-talet. Om än i en mycket större skala.  Malmö och Göteborg vägrade i ett skede att inse att nedläggningar var oundvikliga och styrande politiker hjälpte till att invagga dem i trygghet. På 1970-talet plöjde den svenske industriministern Nils G. Åsling ned miljarder i döende industrier, och under förra årets amerikanska presidentvalskampanj stoltserade Barack Obama med att han hade ”räddat” Detroit.

Precis som en del svenska politiker gjorde på 1970-talet.

Anledningen till att exempelvis den svenska varvsindustrin subventionerades var vanföreställningen att ”Göteborg inte skulle klara sig utan varven”. Men det var fel. Idag blommar forna industristäder som Göteborg och Malmö, och det är fullt möjligt att Detroit skulle kunna göra samma sak.

Förvisso kommer omställningen att bli smärtsam, men den är nödvändig och ett första steg är att staden får ordning på sin budget. En åtgärd som också många svenska kommuner, inte minst i Sjuhärad, skulle må bra av.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Första maj allt radikalare

Detta är ett antagande, helt enkelt en kvalificerad gissning: Det var fler socialdemokrater i Borås som handlade planteringsjord igår, än som valde att gå i förstamajtåget.

Det mesta talar dock för att antagandet stämmer.Ty den traditionen, att lufta sitt missnöje under röda fanor, har tappat i relevans för såväl samhället i allmänhet som för socialdemokratiska väljare i synnerhet. Ungefär på samma sätt som Långfredagens allvar och sin stillhet förlorat sitt tolkningsföreträde. Det ska mycket till för att någon ska säga åt barnen att leka tyst och inte skratta för mycket numera, bara för att Jesus korsfästes den dagen.

På samma sätt är det med första maj – endast ivrarna och de djupast troende håller dagen i helgd.

Men innebär det också att första maj inte lägre spelar någon roll? Ja och nej. Sanningen är väl den att första maj har förlorat sin funktion, som mobilisering av de massor som en gång såg Socialdemokraterna som sin enda trovärdiga företrädare. Men också att formen idag anses vara kontraproduktiv för att väcka intresse för arbetarrörelsen. Allt fler arbetarkommuner väljer att ordna familjefester och liknande, istället för att vädra fanorna och putsa upp mässingsblåset.

Det parti som en gång samlade arbetare i hundratusental, och som predikade jämlikhet, broderskap och socialism, har utfört sin historiska gärning. En gång kunde Axel Danielsson i Malmö tala till en hel samhällsklass på första maj. Nu får Stefan Löfven nöja sig med 1400-1500 när han talar i samma stad.

Främst beror detta på två saker: Dels finns det idag inte längre några massor som ser Socialdemokraterna som den enda lösningen, dels finns det fler alternativ på vänsterkanten för dem som ser världen i rött.

Statsvetaren Ulf Bjereld har under tolv år räknat deltagare i alla förstamajtåg i Göteborg. Det är ett unikt fältarbete och ger ett om än subjektivt så ändå empiriskt material att räkna med. En slutsats man kan dra av hans undersökning är just den att i takt med sin ”normalisering” – man har blivit som vilket annat parti som helst – så har Socialdemokraterna fått lämna över ledartröjan till Vänsterpartiet.

Detta har många socialdemokrater svårt att smälta.

”Med tanke på hur mycket större väljarstöd Socialdemokraterna har jämfört med Vänsterpartiet är det månne förvånande att Socialdemokraternas tåg inte drar fler medlemmar”,

skriver Bjereld på sin blogg.

Kanske – men trots allt inte så förvånande. Visserligen är S större, men i detta sammanhang spelar storleken mindre roll. Ty mycket talar för att det istället krävs politisk radikalisering för att vilja gå i tåg. Men även ett grupptryck. Såväl Kpml(R) – numera Kommunistiska partiet – som just Vänsterpartiet har relativt konstant antal deltagare oavsett politisk konjunktur och block som har regeringsmakten.

Men – och det är ett stort men – det är i jämförelse på en mycket låg nivå som denna stabilitet har etablerats.

De röda fanorna signalerar något annat idag än de gjorde för 50 år sedan. Det är alltså inte längre samma sorts förstamajtåg som det en gång var. Vilket leder till nya antaganden och gissningar. Första maj brukar av partier till vänster regelmässigt betraktas som en styrkemanifestation. Man visar upp att man lever och har hälsan, helt enkelt. Men det är inte längre lika lätt för vem som helst att gå med en bit i tåget. Nu måste det till starkare övertygelse och förmodligen även en djupare samhörighet med dem som redan går i tåget.

Kalla detta för en radikalisering av förstamajfirandet. I takt med att tågen blivit allt mer exklusiva så har de också kommit att fungera  exkluderande.

Därför kan de som istället väljer att handla planteringsjord på första maj på goda grunder antas bli fler. Inte färre.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

KD:s familjedag lockade fler

 Flera före detta partiledare (S) var ute och talade på första maj. En av dem, Mona Sahlin, använde en del av sitt tal till att fördöma Kristdemokraterna, som hon tyckte borde hålla sig hemma på första maj, och inte förstöra arbetarrörelsens helgdag. 

 Men så blev det inte. Kristdemokraterna i Uppsala arrangerade för nionde året i rad vad man kallar  en familjemanifestation. I år med nyblivne politikern Lars Adaktusson som premiärtalare. För Socialdemokraterna var det  veteranen Thomas Bodström som var dragplåster i samma stad.

 Och kanske kan man förstå Sahlins irritation. För när polisen i Uppsala räknade deltagare i de olika tågen, visade det sig att KD vann. 

 753 stycken mot 696. 

 Nu är ju inte demonstrationer något där framgång enkelt kan mätas i antalet deltagare (i så fall hade för övrigt varken Bodström eller Adaktusson vunnit, Sahlin samlade runt 800 åhörare i Södertälje). Dessutom är det inte alla kristdemokrater som är ute och demonstrerar.

I Göteborg hade kommunalrådet David Lega annat på programmet, berättade han för tidningen Metro: ”Det blir en tv-spel och hämtpizzadag”.

 Dock, bör påpekas, var det något Lega planerat innan Sahlin kom med sin uppmaning att han och andra med annan uppfattning än hon själv, borde hålla sig hemma.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized