Monthly Archives: februari 2013

Missnöjets vinter ännu en gång

George Osborne, till vänster, skulle förmodligen ha en hel del att lära av finansminister Anders Borg, inte minst när det gäller att undvika missnöjets vinter.

George Osborne, till vänster, skulle förmodligen ha en hel del att lära av finansminister Anders Borg, inte minst när det gäller att undvika missnöjets vinter.

Och plötsligt var det 1978 igen. Bara så där!

35 år bakåt i tiden, och bara av den orsaken att tre versala A i rad nu ska vara två – plus en etta. Från AAA till AA1 alltså. En tidsmaskin, helt enkelt.

Vad är det som händer?

Sent på fredagskvällen kom beskedet att kreditvärderingsföretaget Moody’s nervärderade den brittiska ekonomin. Ett hårt slag, eftersom en sådan åtgärd brukar signalera att det mesta gått åt skogen långt tidigare och att det nu är dags att strama åt, skära bort och lägga ner. Finansminister George Osborne fick nyheten ett dygn före alla andra, och någon gång under dessa 24 timmar talar en hel del för att han övervägde att ta sig själv av daga med hjälp av Etonslipsen. (skolan Eton i Windsor, inte Eton skjorttillverkarna i Gånghester)

Särskilt jobbigt var det säkert, med tanke på att Osborne vid upprepade tillfällen gjort utfästelser om att han och koalitionsregeringen var beredda att försvara Storbritanniens höga klassning genom att i princip ”skära ner hur mycket som helst”. Moody’s beslut visar att man inte tror på Osbornes beslutsamhet och förmåga när det gäller att anpassa ekonomin. Det gör att frågan om vad som är fel på den brittiska ekonomin flyttas från ekonomin i sig, och istället till politiken.

Det är just denna glidning som gör att gårdagens besked fungerar som en tidsmaskin. Plötsligt befinner vi oss där, i ett kallt och lamslaget Storbritannien, som i princip frusit fast under vad som allt sedan dess kallats ”The Winter of Discontent”.  Ursprungligen är detta ett Shakespeare-citat:

Now is the winter of our discontent

Made glorious summer by this son of York;

And all the clouds that low’r’d upon our house

In the deep bosom of the ocean buried.

hämtat ur inledningen av Richard III. Men det är också så som den period kallas som kulminerade vintern 1978 och som utgjorde slutet för ”Old Labour” som politisk kraft.

Den vintern lamslogs landet av strejker. Labourregeringen under James Callaghan pressade ner lönerna i den offentliga sektorn för att på så sätt få kontroll över inflationen. Ändå sattes fem procent som en gräns för löneökningarna, vilket visar hur skör en inflationsekonomi är. När då bilindustrin, som på den tiden var stor i landet, gav de anställda ett 17-procentigt lönelyft, gick helt sonika stora delar av den offentliga sektorn ut i strejk. NHS – den nationella hälso- och sjukvårdsorganisationen – la ner all verksamhet utöver akutsjukvården. Sophämtningen slutade fungera och gatorna fylldes av sopberg. Särskilt populärt var det att som protest köra sina sopor till Whitehall och Parliament Square och där bygga allt högre barrikader mot politikerna.

Armén sattes in här och var, främst för att sköta brandförsvaret, men även för att ta över ambulanstransporterna. Det finns en gammal skröna från den här tiden som går ut på att det var begravningsarbetarnas strejk som knäckte regeringen. När landet svämmade över av ojordade kroppar var det likstanken, inte soplukten, som skulle ha fällt avgörandet. Visserligen strejkade begravningsarbetarna i Liverpool, men eftersom inte kremeringsanläggningsarbetarna strejkade så hölls i alla fall eldbegängelsen igång.

I övergången februari/mars 1979 tog strejkerna slut. Callaghanregeringen hade då förlorat såväl sitt folkliga förtroendekapital som sitt parlamentariska underlag. Senare under året blev det val och de konservativa under Margaret Thatcher fick makten på en våg av folkligt missnöje – med Labour – och förtroende – för förändringen i sig.

Det är därför det sänkta betyget känns så ödesmättat för George Osborne. Inte nog med att man har hittat Richard III:s kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester, nu har också missnöjets vinter frusit in framtidsutsikterna och handlingsutrymmet.

Till skillnad mot 1978 ska det sägas, så omgärdas Labour under Ed Miliband inte av samma förändringsförväntningar som tories under Thatcher gjorde. Dagens situation handlar mer om ett missnöje med politiker i allmänhet, oavsett färg och fason.

Det ska också sägas att Moody’s sänkning är en liten nedjustering, som visserligen gör det något dyrare för staten att låna pengar. Men även Moody’s konkurrenter – Standard & Poor – håller på att omvärdera Storbritanniens ekonomi. Och om S&P går längre än så, vilket är troligt, så kommer situationen att bli ohållbar för Osborne. Då måste det till en nationell uppgörelse om ekonomi, oavsett vilka prestigeförluster det innebär för hela regeringen.

Dagens koalitionsregering kan mycket väl komma att anse att det i ett sådant läge vore bättre att låta väljarna avgöra väg, och i så fall utlysa nyval.

Och då är det inte 1978 längre. Utan 1979. Igen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Har Löfven verkligen näsa för det här med gruvor?

I torsdags kom regeringen med sin mineralstrategi. Den ska få Sverige att behålla och förstärka sin position som EU:s ledande gruvland. En sådan behövs, inte bara för att Northland har misslyckats med sin satsning i Pajala.
Hur Stefan Löfvens (S) mineralstrategi ser ut vet vi inte. Men han verkar inte ha näsa för det här med gruvor. Under sitt besök i Pajalagruvan vittnade han om att han där minsann kunde känna doften av pengar. Prosit!
Är det något Löfven annars har näsa för så är det skattehöjningar. Lika lite som ett svajigt gruvföretag kan lösa kriser genom att be investerarna gräva i fickorna, kan politisk idélöshet kompenseras genom höjda skatter.
Hur ska det gå för Pajalas unga om han får införa fördubblad skatt på deras arbete?
Kanske var han bara lite snuvig, den gode Löfven. Eller så reagerade han i förväg på det som skulle bli förra helgens stora avslöjande, att ett 20-tal gruvarbetare i LKAB:s gruva i Kiruna under många år har kunnat lura till sig mångmiljonbelopp genom att fuska med arbetstidsredovisningen.
Så kan det vara – stanken av oärligt förtjänta pengar måste ha orsakat en allergisk reaktion.
Bara nu inte Löfven får bihåleinflammation av att lokala företrädare för hans gamla fackförbund IF Metall kräver att fuskarna ska frikännas. Enligt Gruvtolvan borde arbetsgivarna ha känt att det osade katt om övertidsblanketterna.
Stackars Stefan Löfven!
Nästa gång han går i närheten av en gruva, kommer han att se till att nässprej finns tillgänglig.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Regeln som bekräftar undantaget

Den kvinna som förra året fälldes i tingsrätten för att på en förskola i Borås ha stängt in barn i ett torkskåp, fälldes även i hovrätten. I tingsrätten blev det villkorlig dom samt 40 dagsböter som straff, medan hovrätten tredubblar böterna men stryker det villkorliga straffet. Konsekvensen kan likafullt bli att kvinnan sägs upp, när väl domen vinner laga kraft.

Den rättsliga delen är därmed avslutad. Det ska mycket till för att Högsta domstolen ska ta upp en sådant här fall. När BT:s reporter talade med vice chefåklagare Daniel Edsbagge sa han att  han var ”… tillfreds med att även hovrätten funnit att hon behandlat barnen mycket illa”.

Om detta råder det, enligt domen, inte tvekan. Händelserna på förskolan tyder på ett, mycket milt sagt, underligt förhållningssätt till barn. De olika berättelserna som återges visar på att det måste sökas förklaringar till det inträffade som även tar sikte på annat än den dömda kvinnans värderingar och handlingar.

Och det är här som det blir uppenbart att detta ”annat” sällan anges eller vägs in i motivbilden – om inte driftsformen är den rätta.

Hade förskolan drivits av ett företag, en välfärdskoncern eller kanske till och med av en välrennomerad och hyllad folkrörelseorganisation, så hade driftsformen fått utgöra detta ”annat”.

De flertal fall av ofredande av barn som domen nämner, hade då inte bara förklarats som uttryck för en enskild anställds fel och brister, utan som en konsekvens av den ”ondska” som ligger invävd i själva välfärdsföretagandets natur. Men vad är det i Borås stad, i den kommunala driftsformen som sådan, som orsakade att denna 60-åriga kvinna ofredade dessa barn vid upprepade tillfällen?

Notera: Detta skriver vi för att peka finger åt oss själva. De senaste årens politiska propaganda mot välfärdsföretagen har varit så framgångsrik att vi numera måste anstränga oss för att inte ta för givet att löpsedlar om vanvård, barn som far illa eller liknande handlar om välfärdsföretagen.

Det gör de ju inte. Inte alls, faktiskt. Dagens Samhälles rapportering om att i de 92 fall som media  beskrivits som uttryck för vanvård de senaste tio åren så härrörde 85 procent från sammanhang där den offentliga sektorn själv stod för driften. Så underlaget talar tvärtom för att välfärdsföretagande är en säkrare form – om ambitionen är att på bästa sätt tillhandahålla skattefinansierad vård, skola och omsorg till medborgarna.

Det enda rimliga är att avvisa propagandisternas krav på att få formulera utgångspunkten för vad som är relevant. Ska vi lyssna när de larmar och gör sig till får de vackert se till att snabbt få fram ett hållbart svar på frågan om på vilket sätt det ligger i Borås stads väsen och verksamhet att behandla barn så illa som hovrättens dom visar.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sveriges röststyrka består!

För svensk del kom tisdagseftermiddagens stora nyhet från Europaparlamentet som ett vårtecken. När EU ska bereda plats för att ta emot parlamentarikerna från det nya medlemslandet Kroatien i sommar, då får tolv medlemsländer ge upp mandat.

Men inte Sverige. Vi behåller hela vår röststyrka.

Det är Lissabonsföredragets regler som lett till att EU:s konstitutionsutskott fått räkna, och räkna om. Parlamentet ska först utvidgas med Kroatiens tolv mandat, till totalt 766, för att under nästa mandatperiod minskas till 751. På ytan en enkel räkneövning, men i själva verket ett politiskt spel om storlek och vikt. Antal mandat är inte bara en fråga om representativitet, utan också en fråga om nationell stolthet.

När Lissabonföredraget antogs stipulerade detta att inget medlemsland fick ha fler än 96 mandat. Tyskland, som idag har 99 mandat, måste därför släppa till tre. Övriga länder som blir av med ett mandat är Österrike, Rumänien, Grekland, Belgien, Portugal, Tjeckien, Ungern, Bulgarien, Irland, Kroatien, Litauen och Lettland.

Från början var det tänkt att även Sverige skulle förlora ett mandat.Österrike däremot, skulle få behålla ett. Men konstitutionsutskottet tänkte en gång till och lade ett förslag som tog fasta på en hållbar lösning, nämligen att Sverige som är större än Österrike skulle få behålla sitt sista mandat. Voteringen gav tio för och nio emot.

Men en och annan ledamot funderade säkert på begreppet ”avtagande proportionalitet”, det vill säga företrädare från stora EU-länder företräder fler medborgare än de små. I ljuset av denna krävde den ringa storleksskillnaden mellan Österrike och Sverige ett övervägande som inte stod i proportion till skillnaden. Det blev, enligt uppgift, lite grann en fråga där även tycke och smak spelade in.

Det hängde på en röst för att  rättvisan – eller minsta orättvisan – skulle segra.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ingen folkomröstning – förhoppningsvis!

I dag överlämnas de namnunderskrifter som tidningen GT samlat in för att få till stånd en folkomröstning om trängselskatten i Göteborg.

57.000 namn visar på ett imponerande engagemang. Men det räcker inte, nu ska frågan till fullmäktige där reglerna säger att folkomröstningen ska genomföras om inte minst två tredjedelar av fullmäktigeledamöterna säger nej.
Förhoppningsvis säger de just så, nej till folkomröstning.
 
Ty även om det låter som om folkomröstning är något slags högre form av demokrati riskerar en sådan nu att stjälpa mer än att hjälpa.  Och frågan är vad de som skrivit under förväntar sig. Att man tar bort trängselskatten och inget annat påverkas är nämligen inte ett realistiskt alternativ. Att låtsas som om det vore det är att göra alla som engagerat sig en stor otjänst.
Det västsvenska paketet är resultatet av en kompromiss. Man behöver inte älska alla delar för att ändå konstatera att det är en kraftansträngning för att komma tillrätta med Göteborgs hopplösa trafiksituation.
Den påverkar även oss som bor i Göteborgs närhet. Så skulle det trots allt bli en folkomröstning blir nästa fråga: men vilka borde egentligen få rösta?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ännu en omöjlig folkomröstning

Det är inte bara i Göteborg det finns förhoppningar på folkomröstning. Vid landstingsfullmäktiges möte i Umeå i nästa vecka kommer det att fattas beslut om en folkomröstning om en ambulans.
 
Tidningen Fokus berättar i veckans nummer historien om det riksbekanta Doroteaupproret där de boende ockuperade sjukstugan.
 
Bakgrunden var beslutet att dra in akutvårdsplatser och just ambulansen i grannkommunen Åsele.
Nästan 25.000 skrev på namnlistan för folkomröstning och fullmäktige kommer inte att stoppa den.
 
Men frågan är nu hur frågan ska formuleras. Eller som Lars Jansson, utredare vid landstingskansliet i Umeå säger i Fokus ”Bland annat kräver uppropet att vården i Åsele och Dorotea ska säkerställas ‘som tidigare’. Men vad betyder det? Det kan ju vara helt olika för olika personer”.
 
Ännu finns inget beslut men förslaget från majoriteten, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är så här: ”För att minska underskottet i landstingets budget beslutades att minska antal vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Ska detta budgetbeslut med ovan nämnda åtgärder gälla tills vidare?”
 
Inget om hur ett upprivande av budgetbeslutet kommer att påverka andra delar av sjukvården eller andra delar av budgeten.
 
På ett sätt liknar folkomröstningen i Västerbotten den i Göteborg, det handlar om att bryta ut delar i ett paket. 
 
Var det verkligen så lokala folkomröstningar var tänkta att användas?
 
26 maj ska omröstningen hållas. Det kommer att kosta över tio miljoner kronor och blir Sveriges första folkomröstning i en landstingskommunal fråga.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Lätt att hamna i fel EU-sällskap

Härom dagen så debatterade vi EU med moderate riksdagsledamoten Jan Ericson i Ubbhult. I ett av Ericsons inlägg så framgick det att han såg en minskad långtidsbudget som ett sätt att minska slöseriet inom unionen. Vi påminde honom då om den revisionsrapport som EU upprättade 2010, och som gör ”slöseriets” orsaker tydligare. I ett inlägg på sin egen blogg redovisade han sedan sin tolkning, och tyckte att det var värt att påpeka att vi ” … länkade till EU:s revisionsrätt som visade att år 2010 försvann 3,7% av EU:s jordbruksstöd och regionalstöd genom felaktiga utbetalningar! Bara dessa pengar räcker ju en bra bit för att klara EU:s minskade budget utan att det drabbar EU:s viktiga åtaganden alls.”

Nu ska vi inte tala om hur Jan Ericson ska läsa revisionsrapporter, men det framgår med tydlighet att det ”slöseri” som upptäckts är av sådan art att ”slöseriet” i första hand uppstått hos medlemsländerna, och inte i Bryssel.

En som däremot läst rapporten grundligt är EU-parlamentsledamoten Göran Färm (S). Det vore väldigt lätt att skriva att Färm är en bra karl som kommit fram till samma slutsats som vi, med det vore samtidigt lite väl enkelt. Dock är det fascinerande att uppleva att en socialdemokrat som Färm argumenterar med en vänsterpartist som Jonas Sjöstedt utifrån samma utgångspunkt som vi – en moderat borgerlig ledarsida – gör med en moderat riksdagsledamot.

Det som Göran Färm skriver i en debattartikel på Europaportalen för nära ett år sedan, är relevant även idag. Vi citerar, skickar vidare till Jan Ericson, och behöver inte ändra ett enda ord: ”Han verkar tro att den av EU:s revisorer uppskattade felprocenten handlar om slöseri eller oegentligheter. Om han hade läst rapporten hade han upptäckt att felen framförallt handlar om rena misstag hos stödmottagarna, till exempel felaktigt ifyllda formulär inom projekt som medfinansieras av EU.”

Vem som gör fel när det gäller EU-pengarna är naturligtvis i grunden oväsentligt. Längre ner i samma artikel skriver Färm också det som måste sägas i vår debatt med Jan Ericson, nämligen att vi försvarar ” … inte några fel. Vi ska ha en strikt kritisk granskning av kvaliteten i budgethanteringen, men en sådan granskning mår bäst av att vara saklig och inte styras av en allmänt EU-negativ agenda. Nu leder den agendan till att Jonas Sjöstedt (läs Jan Ericson) lierar sig med några av de mest högerinriktade och EU-skeptiska regeringarna, som vill låta nedskärningar av den solidariska omfördelningen via EUs budget bli ytterligare ett led i Europas förödande åtstramningsextremism.”

Och det är ett sällskap som vi tror att en moderat riksdagsledamot till varje pris ska försöka undvika.

1 kommentar

Filed under Uncategorized