Missnöjets vinter ännu en gång

George Osborne, till vänster, skulle förmodligen ha en hel del att lära av finansminister Anders Borg, inte minst när det gäller att undvika missnöjets vinter.

Och plötsligt var det 1978 igen. Bara så där!

35 år bakåt i tiden, och bara av den orsaken att tre versala A i rad nu ska vara två – plus en etta. Från AAA till AA1 alltså. En tidsmaskin, helt enkelt.

Vad är det som händer?

Sent på fredagskvällen kom beskedet att kreditvärderingsföretaget Moody’s nervärderade den brittiska ekonomin. Ett hårt slag, eftersom en sådan åtgärd brukar signalera att det mesta gått åt skogen långt tidigare och att det nu är dags att strama åt, skära bort och lägga ner. Finansminister George Osborne fick nyheten ett dygn före alla andra, och någon gång under dessa 24 timmar talar en hel del för att han övervägde att ta sig själv av daga med hjälp av Etonslipsen. (skolan Eton i Windsor, inte Eton skjorttillverkarna i Gånghester)

Särskilt jobbigt var det säkert, med tanke på att Osborne vid upprepade tillfällen gjort utfästelser om att han och koalitionsregeringen var beredda att försvara Storbritanniens höga klassning genom att i princip ”skära ner hur mycket som helst”. Moody’s beslut visar att man inte tror på Osbornes beslutsamhet och förmåga när det gäller att anpassa ekonomin. Det gör att frågan om vad som är fel på den brittiska ekonomin flyttas från ekonomin i sig, och istället till politiken.

Det är just denna glidning som gör att gårdagens besked fungerar som en tidsmaskin. Plötsligt befinner vi oss där, i ett kallt och lamslaget Storbritannien, som i princip frusit fast under vad som allt sedan dess kallats ”The Winter of Discontent”.  Ursprungligen är detta ett Shakespeare-citat:

Now is the winter of our discontent

Made glorious summer by this son of York;

And all the clouds that low’r’d upon our house

In the deep bosom of the ocean buried.

hämtat ur inledningen av Richard III. Men det är också så som den period kallas som kulminerade vintern 1978 och som utgjorde slutet för ”Old Labour” som politisk kraft.

Den vintern lamslogs landet av strejker. Labourregeringen under James Callaghan pressade ner lönerna i den offentliga sektorn för att på så sätt få kontroll över inflationen. Ändå sattes fem procent som en gräns för löneökningarna, vilket visar hur skör en inflationsekonomi är. När då bilindustrin, som på den tiden var stor i landet, gav de anställda ett 17-procentigt lönelyft, gick helt sonika stora delar av den offentliga sektorn ut i strejk. NHS – den nationella hälso- och sjukvårdsorganisationen – la ner all verksamhet utöver akutsjukvården. Sophämtningen slutade fungera och gatorna fylldes av sopberg. Särskilt populärt var det att som protest köra sina sopor till Whitehall och Parliament Square och där bygga allt högre barrikader mot politikerna.

Armén sattes in här och var, främst för att sköta brandförsvaret, men även för att ta över ambulanstransporterna. Det finns en gammal skröna från den här tiden som går ut på att det var begravningsarbetarnas strejk som knäckte regeringen. När landet svämmade över av ojordade kroppar var det likstanken, inte soplukten, som skulle ha fällt avgörandet. Visserligen strejkade begravningsarbetarna i Liverpool, men eftersom inte kremeringsanläggningsarbetarna strejkade så hölls i alla fall eldbegängelsen igång.

I övergången februari/mars 1979 tog strejkerna slut. Callaghanregeringen hade då förlorat såväl sitt folkliga förtroendekapital som sitt parlamentariska underlag. Senare under året blev det val och de konservativa under Margaret Thatcher fick makten på en våg av folkligt missnöje – med Labour – och förtroende – för förändringen i sig.

Det är därför det sänkta betyget känns så ödesmättat för George Osborne. Inte nog med att man har hittat Richard III:s kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester, nu har också missnöjets vinter frusit in framtidsutsikterna och handlingsutrymmet.

Till skillnad mot 1978 ska det sägas, så omgärdas Labour under Ed Miliband inte av samma förändringsförväntningar som tories under Thatcher gjorde. Dagens situation handlar mer om ett missnöje med politiker i allmänhet, oavsett färg och fason.

Det ska också sägas att Moody’s sänkning är en liten nedjustering, som visserligen gör det något dyrare för staten att låna pengar. Men även Moody’s konkurrenter – Standard & Poor – håller på att omvärdera Storbritanniens ekonomi. Och om S&P går längre än så, vilket är troligt, så kommer situationen att bli ohållbar för Osborne. Då måste det till en nationell uppgörelse om ekonomi, oavsett vilka prestigeförluster det innebär för hela regeringen.

Dagens koalitionsregering kan mycket väl komma att anse att det i ett sådant läge vore bättre att låta väljarna avgöra väg, och i så fall utlysa nyval.

Och då är det inte 1978 längre. Utan 1979. Igen.

Har Löfven verkligen näsa för det här med gruvor?

I torsdags kom regeringen med sin mineralstrategi. Den ska få Sverige att behålla och förstärka sin position som EU:s ledande gruvland. En sådan behövs, inte bara för att Northland har misslyckats med sin satsning i Pajala.
Hur Stefan Löfvens (S) mineralstrategi ser ut vet vi inte. Men han verkar inte ha näsa för det här med gruvor. Under sitt besök i Pajalagruvan vittnade han om att han där minsann kunde känna doften av pengar. Prosit!
Är det något Löfven annars har näsa för så är det skattehöjningar. Lika lite som ett svajigt gruvföretag kan lösa kriser genom att be investerarna gräva i fickorna, kan politisk idélöshet kompenseras genom höjda skatter.
Hur ska det gå för Pajalas unga om han får införa fördubblad skatt på deras arbete?
Kanske var han bara lite snuvig, den gode Löfven. Eller så reagerade han i förväg på det som skulle bli förra helgens stora avslöjande, att ett 20-tal gruvarbetare i LKAB:s gruva i Kiruna under många år har kunnat lura till sig mångmiljonbelopp genom att fuska med arbetstidsredovisningen.
Så kan det vara – stanken av oärligt förtjänta pengar måste ha orsakat en allergisk reaktion.
Bara nu inte Löfven får bihåleinflammation av att lokala företrädare för hans gamla fackförbund IF Metall kräver att fuskarna ska frikännas. Enligt Gruvtolvan borde arbetsgivarna ha känt att det osade katt om övertidsblanketterna.
Stackars Stefan Löfven!
Nästa gång han går i närheten av en gruva, kommer han att se till att nässprej finns tillgänglig.

Regeln som bekräftar undantaget

Den kvinna som förra året fälldes i tingsrätten för att på en förskola i Borås ha stängt in barn i ett torkskåp, fälldes även i hovrätten. I tingsrätten blev det villkorlig dom samt 40 dagsböter som straff, medan hovrätten tredubblar böterna men stryker det villkorliga straffet. Konsekvensen kan likafullt bli att kvinnan sägs upp, när väl domen vinner laga kraft.

Den rättsliga delen är därmed avslutad. Det ska mycket till för att Högsta domstolen ska ta upp en sådant här fall. När BT:s reporter talade med vice chefåklagare Daniel Edsbagge sa han att  han var ”… tillfreds med att även hovrätten funnit att hon behandlat barnen mycket illa”.

Om detta råder det, enligt domen, inte tvekan. Händelserna på förskolan tyder på ett, mycket milt sagt, underligt förhållningssätt till barn. De olika berättelserna som återges visar på att det måste sökas förklaringar till det inträffade som även tar sikte på annat än den dömda kvinnans värderingar och handlingar.

Och det är här som det blir uppenbart att detta ”annat” sällan anges eller vägs in i motivbilden – om inte driftsformen är den rätta.

Hade förskolan drivits av ett företag, en välfärdskoncern eller kanske till och med av en välrennomerad och hyllad folkrörelseorganisation, så hade driftsformen fått utgöra detta ”annat”.

De flertal fall av ofredande av barn som domen nämner, hade då inte bara förklarats som uttryck för en enskild anställds fel och brister, utan som en konsekvens av den ”ondska” som ligger invävd i själva välfärdsföretagandets natur. Men vad är det i Borås stad, i den kommunala driftsformen som sådan, som orsakade att denna 60-åriga kvinna ofredade dessa barn vid upprepade tillfällen?

Notera: Detta skriver vi för att peka finger åt oss själva. De senaste årens politiska propaganda mot välfärdsföretagen har varit så framgångsrik att vi numera måste anstränga oss för att inte ta för givet att löpsedlar om vanvård, barn som far illa eller liknande handlar om välfärdsföretagen.

Det gör de ju inte. Inte alls, faktiskt. Dagens Samhälles rapportering om att i de 92 fall som media  beskrivits som uttryck för vanvård de senaste tio åren så härrörde 85 procent från sammanhang där den offentliga sektorn själv stod för driften. Så underlaget talar tvärtom för att välfärdsföretagande är en säkrare form – om ambitionen är att på bästa sätt tillhandahålla skattefinansierad vård, skola och omsorg till medborgarna.

Det enda rimliga är att avvisa propagandisternas krav på att få formulera utgångspunkten för vad som är relevant. Ska vi lyssna när de larmar och gör sig till får de vackert se till att snabbt få fram ett hållbart svar på frågan om på vilket sätt det ligger i Borås stads väsen och verksamhet att behandla barn så illa som hovrättens dom visar.

Sveriges röststyrka består!

För svensk del kom tisdagseftermiddagens stora nyhet från Europaparlamentet som ett vårtecken. När EU ska bereda plats för att ta emot parlamentarikerna från det nya medlemslandet Kroatien i sommar, då får tolv medlemsländer ge upp mandat.

Men inte Sverige. Vi behåller hela vår röststyrka.

Det är Lissabonsföredragets regler som lett till att EU:s konstitutionsutskott fått räkna, och räkna om. Parlamentet ska först utvidgas med Kroatiens tolv mandat, till totalt 766, för att under nästa mandatperiod minskas till 751. På ytan en enkel räkneövning, men i själva verket ett politiskt spel om storlek och vikt. Antal mandat är inte bara en fråga om representativitet, utan också en fråga om nationell stolthet.

När Lissabonföredraget antogs stipulerade detta att inget medlemsland fick ha fler än 96 mandat. Tyskland, som idag har 99 mandat, måste därför släppa till tre. Övriga länder som blir av med ett mandat är Österrike, Rumänien, Grekland, Belgien, Portugal, Tjeckien, Ungern, Bulgarien, Irland, Kroatien, Litauen och Lettland.

Från början var det tänkt att även Sverige skulle förlora ett mandat.Österrike däremot, skulle få behålla ett. Men konstitutionsutskottet tänkte en gång till och lade ett förslag som tog fasta på en hållbar lösning, nämligen att Sverige som är större än Österrike skulle få behålla sitt sista mandat. Voteringen gav tio för och nio emot.

Men en och annan ledamot funderade säkert på begreppet ”avtagande proportionalitet”, det vill säga företrädare från stora EU-länder företräder fler medborgare än de små. I ljuset av denna krävde den ringa storleksskillnaden mellan Österrike och Sverige ett övervägande som inte stod i proportion till skillnaden. Det blev, enligt uppgift, lite grann en fråga där även tycke och smak spelade in.

Det hängde på en röst för att  rättvisan – eller minsta orättvisan – skulle segra.

Ingen folkomröstning – förhoppningsvis!

I dag överlämnas de namnunderskrifter som tidningen GT samlat in för att få till stånd en folkomröstning om trängselskatten i Göteborg.

57.000 namn visar på ett imponerande engagemang. Men det räcker inte, nu ska frågan till fullmäktige där reglerna säger att folkomröstningen ska genomföras om inte minst två tredjedelar av fullmäktigeledamöterna säger nej.

Förhoppningsvis säger de just så, nej till folkomröstning.

 

Ty även om det låter som om folkomröstning är något slags högre form av demokrati riskerar en sådan nu att stjälpa mer än att hjälpa.  Och frågan är vad de som skrivit under förväntar sig. Att man tar bort trängselskatten och inget annat påverkas är nämligen inte ett realistiskt alternativ. Att låtsas som om det vore det är att göra alla som engagerat sig en stor otjänst.

Det västsvenska paketet är resultatet av en kompromiss. Man behöver inte älska alla delar för att ändå konstatera att det är en kraftansträngning för att komma tillrätta med Göteborgs hopplösa trafiksituation.

Den påverkar även oss som bor i Göteborgs närhet. Så skulle det trots allt bli en folkomröstning blir nästa fråga: men vilka borde egentligen få rösta?

Ännu en omöjlig folkomröstning

Det är inte bara i Göteborg det finns förhoppningar på folkomröstning. Vid landstingsfullmäktiges möte i Umeå i nästa vecka kommer det att fattas beslut om en folkomröstning om en ambulans.

 

Tidningen Fokus berättar i veckans nummer historien om det riksbekanta Doroteaupproret där de boende ockuperade sjukstugan.

 

Bakgrunden var beslutet att dra in akutvårdsplatser och just ambulansen i grannkommunen Åsele.

Nästan 25.000 skrev på namnlistan för folkomröstning och fullmäktige kommer inte att stoppa den.

 

Men frågan är nu hur frågan ska formuleras. Eller som Lars Jansson, utredare vid landstingskansliet i Umeå säger i Fokus ”Bland annat kräver uppropet att vården i Åsele och Dorotea ska säkerställas ‘som tidigare’. Men vad betyder det? Det kan ju vara helt olika för olika personer”.

 

Ännu finns inget beslut men förslaget från majoriteten, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är så här: ”För att minska underskottet i landstingets budget beslutades att minska antal vårdplatser i Dorotea från fyra till två och att ersätta den stationerade ambulansen i Åsele med en akutbil. Ska detta budgetbeslut med ovan nämnda åtgärder gälla tills vidare?”

 

Inget om hur ett upprivande av budgetbeslutet kommer att påverka andra delar av sjukvården eller andra delar av budgeten.

 

På ett sätt liknar folkomröstningen i Västerbotten den i Göteborg, det handlar om att bryta ut delar i ett paket. 

 

Var det verkligen så lokala folkomröstningar var tänkta att användas?

 

26 maj ska omröstningen hållas. Det kommer att kosta över tio miljoner kronor och blir Sveriges första folkomröstning i en landstingskommunal fråga.

Lätt att hamna i fel EU-sällskap

Härom dagen så debatterade vi EU med moderate riksdagsledamoten Jan Ericson i Ubbhult. I ett av Ericsons inlägg så framgick det att han såg en minskad långtidsbudget som ett sätt att minska slöseriet inom unionen. Vi påminde honom då om den revisionsrapport som EU upprättade 2010, och som gör ”slöseriets” orsaker tydligare. I ett inlägg på sin egen blogg redovisade han sedan sin tolkning, och tyckte att det var värt att påpeka att vi ” … länkade till EU:s revisionsrätt som visade att år 2010 försvann 3,7% av EU:s jordbruksstöd och regionalstöd genom felaktiga utbetalningar! Bara dessa pengar räcker ju en bra bit för att klara EU:s minskade budget utan att det drabbar EU:s viktiga åtaganden alls.”

Nu ska vi inte tala om hur Jan Ericson ska läsa revisionsrapporter, men det framgår med tydlighet att det ”slöseri” som upptäckts är av sådan art att ”slöseriet” i första hand uppstått hos medlemsländerna, och inte i Bryssel.

En som däremot läst rapporten grundligt är EU-parlamentsledamoten Göran Färm (S). Det vore väldigt lätt att skriva att Färm är en bra karl som kommit fram till samma slutsats som vi, med det vore samtidigt lite väl enkelt. Dock är det fascinerande att uppleva att en socialdemokrat som Färm argumenterar med en vänsterpartist som Jonas Sjöstedt utifrån samma utgångspunkt som vi – en moderat borgerlig ledarsida – gör med en moderat riksdagsledamot.

Det som Göran Färm skriver i en debattartikel på Europaportalen för nära ett år sedan, är relevant även idag. Vi citerar, skickar vidare till Jan Ericson, och behöver inte ändra ett enda ord: ”Han verkar tro att den av EU:s revisorer uppskattade felprocenten handlar om slöseri eller oegentligheter. Om han hade läst rapporten hade han upptäckt att felen framförallt handlar om rena misstag hos stödmottagarna, till exempel felaktigt ifyllda formulär inom projekt som medfinansieras av EU.”

Vem som gör fel när det gäller EU-pengarna är naturligtvis i grunden oväsentligt. Längre ner i samma artikel skriver Färm också det som måste sägas i vår debatt med Jan Ericson, nämligen att vi försvarar ” … inte några fel. Vi ska ha en strikt kritisk granskning av kvaliteten i budgethanteringen, men en sådan granskning mår bäst av att vara saklig och inte styras av en allmänt EU-negativ agenda. Nu leder den agendan till att Jonas Sjöstedt (läs Jan Ericson) lierar sig med några av de mest högerinriktade och EU-skeptiska regeringarna, som vill låta nedskärningar av den solidariska omfördelningen via EUs budget bli ytterligare ett led i Europas förödande åtstramningsextremism.”

Och det är ett sällskap som vi tror att en moderat riksdagsledamot till varje pris ska försöka undvika.

Än idag döms barn av lynchmobben

Det kanske inte är den händelse som dagligen ligger längst fram i minnet, men samtidigt går det inte att komma ifrån att mordet på tvåårige James Bulger ännu kan röra upp känslor och väcka sorg. Idag, tisdag den 12 februari, är det 20 år sedan domen mot de elvaåriga gärningsmännen (!) Robert Thompson och Jon Venables tillkännagavs.

Domaren beskrev deras gärning som ett uttryck för ”unparalleled evil and barbarity”. Utanför domstolen stod en månghundrahövdad mobb och ville lyncha barnen/mördarna. Kvällstidningen The Sun – en outsinlig källa till mediahat – satte rubriken som på svenska blir ”Djävulen kunde inte ha gjort ett bättre jobb”.

Mordet var bestialiskt, barnen agerade beräknande och metodiskt med vad som gränsar till begreppet ”banal ondska”. Allt var en lek, men ändå på allvar.

Övervakningskameran registrerade deras rörelser. Det såg nästan ömt ut när den ene av pojkarna leder den lille vid handen, och den andre går framför som om han skulle bana väg genom folkmassan inne i den nedgångna köpstaden i Liverpoolförorten Bootle.

Det står ”Mothercare” längst upp i bilden. En affärskedja, visst, men också en stämning, en mentalitet, en instinkt. Moderskärlek.

Det dröjde knappt en timma efter övervakningskameran tog bilden. Sen var James Bulger död. Rättens torra uppteckning av hur de plågade honom är svåra att läsa och omöjliga att återge.

Det fanns en annan sida av saken. Hur kunde det brittiska rättssystemet döma och sedan fängsla på obestämd tid två små barn? Hur kunde lynchmentaliteten i kvällstidningarna, på gatan, på puben, på bussen – överallt! – flytta in i rättssystemets och demokratins innersta?

När dåvarande inrikesministern Michael Howard senare först fastställde Thompsons och Venables straff till åtta år och senare höjde det till 15 år, då var det som om inga gränser fanns för hur långt lagens och politikens hämnd kunde sträcka sig. Samtidigt som utrymmet krymptes för all form av eftertanke och rannsakning av de motiv och värderingar som låg till grund för att betrakta elvaåringar från trasiga hem och social misär som friska, mogna och medvetna nog för att dömas som vuxna?

I gårdagens The Guardian återgavs vad en av de ursprungliga jurymedlemmarna hade sagt, när frågan om de båda pojkarnas straff var förenligt med deras mänskliga rättigheter togs upp i Europadomstolen. Vincent Moss, som mannen heter, hade kommit fram till att det enda rimliga hade varit att hela juryn hade gått in i rättssalen och sagt att de enda de båda pojkarna behövde var att tas om hand och få vård. Men han sa det inte då, och ingen annan sa det då heller. Lynchmobben vann.

Vad hände sen? Hur hanteras unga som begår brott idag? The Guardian kan berätta om att samma mentalitet är fortfarande förhärskande, och den tycks vakna när något liknande inträffar. Lite talar dock för att barn i utsatta miljöer – dagens Thompson och Venables – skulle behandlas annorlunda idag.

Det spelar ingen roll att samhället tagit stora steg framåt som helhet. Samma krafter agerar även idag. När det som kallas Edlingtonfallet inträffade 2009, och två elvaåriga pojkar knivskar, brände och mördade två jämnåriga kamrater, gick redaktörerna ner i arkivet och plockade upp rubrikerna från Bulgerfallet. ”Devil Brothers”, ”Hell Boys” ”Savages” och liknande fyllde förstasidorna. Lynchmobben mobiliserade på gatan utanför domstolen.

Idag är Robert Thompson frisläppt. Jon Venables sitter åter i fängelse, för samma brott, eftersom han 2010 greps för barnpornografibrott.

Konsekvensen av det rättsliga och mänskliga förfarandet med de elvaåriga mördarna är att Storbritannien idag har en lagstiftning, men också en socialpolitik, när det gäller unga förbrytare som i huvudsak är inriktad på straff. Vilket också gör Storbritannien unikt i relation till övriga Europa.

 

Föräldrarna ska bestämma

I februari fick 123 föräldrar i Borås vårdnadsbidrag. Åren dessförinnan, samma månad, var det fler,130 stycken, år 2011 var det 147 och  i februari 2010 fick 160 personer vårdnadsbidrag

I lördagens BT säger Kristdemokraterna att de önskar att fler hade utnyttjat vårdnadsbidraget och Socialdemokraterna att de hade velat att ännu färre hade gjort det.

Men är inte själva poängen med vårdnadsbidraget att föräldrarna, inte politikerna, avgör vad som är ”rätt nivå”?

Lena Palmén, kommunalråd (S), kommenterar också det faktum att störst andel av mottagarna bor på Hässleholmen och Norrby. ”Det är inte heller förvånande. Utan att ha studerat det på individnivå så är det troligen kvinnor som skulle behöva utbilda sig eller arbeta. Det är en del av kvinnofällan.”

Det finns även i den synen perspektivet att politiker vet bättre än de berörda, om vad som är bäst och vad (i det här fallet) kvinnor ”skulle behöva” göra. 

Men vårdnadsbidraget är aktuellt under en kort period (när barnet är mellan ett och tre år). Det är ett sätt att lite grand vidga valmöjligheterna för småbarnsföräldrarna. Det passar inte alla, men en del, just nu i Borås en ganska liten del.

Man kan förstås ha en politik som täpper till valmöjligheter och styr alla mot samma fålla som den politiker som just då sitter vid makten önskar. Men det är bättre att  göra som i Borås, ha åtminstone en valmöjlighet kvar.

Borås har all anledning att vara stolt över vårdnadsbidraget.

Ingen vann när röken skingrat sig

I samband med att nyheten om att EU-kommissionen och de 27 regeringscheferna kommit överens om en långtidsbudget, spreds snabbt olika uppgifter om vad som hade hänt och vad överenskommelsen innebar. Medialogiken förutsätter dock att den fråga ställs först som media anser vara viktigast, nämligen vem vann?

Hade det handlat om 10.000 meter skridsko hade den frågan varit överflödig. I samma ögonblick som första åkare passerat mållinjen hade svaret kunnat anges ner till sista tusendelen. Men inom politiken är det inte lika lätt. Ytterst handlar det om definitioner. Vad gör ett land till en vinnare eller förlorare i en union som består av 27 medlemsstater?

Är det inte snarare så att alla är vinnare och förlorare samtidigt, om unionen är värd sitt namn?

Utifrån ett snävt nationellt perspektiv kan den bli vinnare som smiter från notan, vilket gör att den blir förlorare som får  betala mer. Och det är så som överenskommelsen har tagits emot, som resultat av egenintresse och nationella hänsynstaganden.

Sverige vann, Danmark vann, Nederländerna vann, Storbritannien vann.

Vi – som ursprungligen inledde förhandlingarna för att se till att EU:s budget fick en modernare profil – blev vinnare för att vi sprang från notan. I slutändan var viktigare att betala mindre än att få till denna större förändring. Till priset av ett antal nationella rabatter blev det därför en överenskommelse som nu ger EU en struktur för sitt arbete som för utvecklingen bakåt.

Men utifrån ett unionsperspektiv – ett gemenskapsperspektiv – torde alla inblandade ha ett ömsesidigt intresse av att alla vinner i längden. Det vill säga ett intresse av en bättre union, inte i första hand en billigare.

Bör då den som är angelägen om att EU ska fungera bättre hoppas på att EU-parlamentet tar sitt ansvar och säger nej?

Ja – därför att överenskommelsen inte innebär någon radikal förändring av de strukturella problemen. För mycket pengar går fortfarande till fel saker. De 27 statscheferna har helt enkelt inte gjort sitt jobb för unionens bästa, utan bara sett till nationella agendor och opinionsvindar.

Nej – för trots allt finns det ett visst värde i att kommissionen och regeringscheferna kom överens. Fortsatt oförmåga skulle ha skadat anseendet genom att göra det tydligt att EU inte står för handlingskraft, utan för beslutsångest och velande.

Men det sista är en klen tröst.

Dagens Nyheters ledarsida inledde dagens huvudledare med ett beklagande som är lätt att ansluta sig till: ”Så har EU visat upp sin sämsta sida”.

Det sammantagna svaret på den inledande frågan måste därför bli – ingen vann!

Allra minst EU!