Tag Archives: Olof Palme

Ytterst larvig KU-an(M)älan

EKONOMISK RAPPORT

(Ingen anledning att fira, Andersson, FOTO TT)

Finansminister Magdalena Andersson har försökt sig på ett av historiens äldsta politiska trick, och hävdat att den nya regeringen kom till ”tomma lador” och därför inte har råd med några reformer. Ett argument som blir lite fånig om man betänker att Alliansregeringen bland annat fick beröm internationellt för den ekonomiska politiken, och att hon redan innan budgeten, som presenteras i morgon, fått kritik av bland annat Finanspolitiska rådet för sitt uttalande.

Politiker som är dåligt förberedda försöker alltid skylla ifrån sig och bortförklara sina egna misslyckanden. Så var det på 1970-talet när Olof Palme hävdade att den borgerliga regeringen hade kommit till ett ”dukat bord” och så är det nu när Magdalena Andersson låtsas som om statsfinanserna är dåliga.

Men det finns ingen anledning för de borgerliga partierna att kopiera hennes retorik. Förvisso kan de skylla på att ”hon började”, men för att Alliansen ska förtjäna makten 2018 ska man visa för väljarna att politiker ”faktiskt kan bättre än så här”.

Det är därför under all kritik att den moderate riksdagsledamoten Jonas Jacobsson Gjörtler har KU-anmält Andersson för uttalandet. Vad M istället nu gör är att ge de rödgröna något att fokusera på för att leda uppmärksamheten bort från finansministern.

Vidare kan man ställa sig frågan om gruppledare Anna Kinberg Batra tycker att man ska driva en oppositionspolitik som är en exakt kopia av de rödgrönas under förra mandatperioden.

När man istället kunde ta sig i kragen och åstadkomma någonting bättre, och inte bara spä på föraktet för politiker.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

P4 Jönköping ger plats åt antisemiter?

1366461875_262326544_conspiracy_answer_2_xlarge

Förvisso kan det anses som behjärtansvärt att Sveriges Radio, också lokalt, vill uppmärksamma internationella nyheter. Men precis som med andra journalistiska frågor gäller det att läsa på, och utifrån funna fakta besluta om publicering. Tyvärr verkar det som om någonting denna gång brast när det gällde det sistnämnda.

Den amerikanske medborgaren Christopher Bollyn som bor med sin familj i Huskvarna titulerar sig journalist och påstår att han varit tvungen att fly sitt hemland på grund av att han ”upptäckt” hur det ligger till med terrordåden i New York den 11 september 2001. Men det är – förlov sagt – en sanning med modifikation, och det är ytterst anmärkningsvärt att P4 Jönköping bestämde sig för att ge honom utrymme i en intervju den 24 februari.

Bollyn är varken dissident, sanningssökare eller journalist utan vad man i USA kallar för en ”9/11 Truther” – en konspirationsteoretiker som hävdar att terrordåden begicks av antingen USA:s regering eller en judisk världskonspiration under ledning av bankfamiljen Rothchild.

I Sverige finns det liknande rättshaverister, men de brukar anse att Olof Palme sköts av sin fru eller att fartyget Estonia egentligen smugglade vapen åt Ryssland,

Om P4 Jönköping hade gjort efterforskningar hade de även upptäckt att Bollyn är långt ifrån en seriös journalist. Han har bland annat medverkat i tidningen The American Free Press, vilket den ansedda antirasism organisationen The Southern Poverty Law Center klassificerat som en hatgrupp och i samband med finanskrisen 2008 skrev han en artikel om hur den förutnämnda bankfamiljen Rotchilds deltog i ”plundringen av Island”. På hans hemsida finns även en artikel om att ”judarna skapade Obama”.

Man kan därför fråga sig varför Sveriges Radio låter Bollyn komma till tals i en intervjusituation?

Förhoppningsvis var dock detta ett misstag som kan skyllas på viljan att presentera unikt material. Men om så inte är fallet öppnar det upp för en rad ”sanningssökare” som exempelvis dem som ifrågasätter ”förintelsen”.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

LO borde inte ägna sig åt utrikespolitik

Ygeman

Krisen i Ukraina hade det goda med sig att den återintroducerade försvarspolitiken som en politisk fråga. Det finns också fog för att påstå att folkpartiledaren Jan Björklund kan anses som politiskt återupprättad då han länge varnat för hotet Ryssland. Samtidigt som statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i början av krisen var under all kritik.

Det blir dock skrattretande när LO:s pressekreterare Mats Eriksson och riksdagsledamoten Anders Ygeman sökte göra partipolitiska poänger av det faktum att FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson åkte till Ukraina för att övertyga Putin om att dra tillbaka sina styrkor från Krim. Eliasson är visserligen socialdemokrat, men också karriärdiplomat som under fyra decennier aldrig lät sina privata sympatier påverka sin yrkesgärning.

Att vidare påstå att de rödgröna skulle besitta någon större utrikespolitisk kompetens eller enighet är rent önsketänkande. Socialdemokraterna har alltid varit orienterade mot västvärlden och USA till skillnad från Vänsterpartiet som länge varit öppna med sitt USA-hat. Under Jonas Sjöstedt har man förvisso bytt åsikt rent retoriskt, men det finns fortfarande individer likt Torbjörn Björlund i riksdagsgruppen som offentligt uttrycker sin beundran för diktaturen på Kuba. Miljöpartiet finns också med i denna politiska ekvation, och de har nyligen svängt från att vara EU-motståndare till att vilja ge EU-beskattningsrätt.

Alliansen har däremot alltid haft lätt att samlas kring en gemensam utrikespolitik och denna enighet har hotats av att statsministern fällde ett uttalande som är under all kritik. Det förtjänar också att nämnas att Erikssons egen organisation LO i samband med Barack Obamas Sverigebesök i september förra året försökte sig på att bedriva en alldeles egen utrikespolitik – och det med komiska följder.

Ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson fick med sig TCO och SACO och skrev en inbjudan till Obama om att diskutera frihandel. Ett brev på dålig skolengelska, vilket åstadkom fler skratt än politiska analyser och ledde till att Vita Huset tackade nej till inviten.

Så man får verkligen hoppas att Stefan Löfven inte lyssnar på LO när det gäller utrikespolitiken.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Är politik att posera, Löfven?

Oppositionen

Det ser ut som om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans med Sverigedemokraterna kommer försöka att fälla Alliansregeringens budget. Det är visserligen inte budgeten som helhet, utan den del som handlar om att höja gränsen för statlig inkomstskatt, men Fredrik Reinfeldt skulle om han ville kunna tolka detta som att riksdagen inte har förtroende för regeringen och begära att någon annan bildar regering.

Självfallet kommer inte Reinfeldt att göra detta, men det har hänt tidigare. När dåvarande socialdemokratiske statsminister Ingvar Carlsson 1990 inte fick igenom en höjning av matmomsen, eftersom Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans med dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) röstade mot en höjning, valde han att avgå och upplösa regeringen. Men då de borgerliga partierna inte ville bilda minoritetsregering utsågs Carlsson kort därefter åter till statsminister.

Idag har vi ett annat politiskt klimat och ingen tror att de rödgröna partierna vill bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna. Men kohandlandet i skatteutskottet som går ut på att stoppa regeringens förslag säger ändå någonting om hur det står till med oppositionen, och främst med Socialdemokraterna. I sin strävan att visa den egna riksdagsgruppen att man har någon form av makt är man beredd att frångå den budgetlag som man själv genomdrev på 1990-talet. Lagen stipulerar att budgeten ska behandlas som en helhet och den kom till för att undvika ansvarslöshet med statsfinanserna, vilket länge hade utmärkt både borgerliga och socialdemokratiska regeringar.

Socialdemokraternas ekonomiske talesperson Magdalena Andersson säger att man gör detta för att ta ”ansvar för landets ekonom” då regeringen lånar till skattesänkningar. Men om det nu inte är ansvarsfullt att genomdriva skattesänkningar varför försäkrar då partiet att man inte tänker riva upp något av jobbskatteavdragen?

Dessutom har man ideligen lovat att man inte ska göra sig beroende av Sverigedemokraterna och anklagat regeringen för att SD med jämna mellanrum röstar för regeringens förslag. Skillnaden är dock att Alliansen inte utformar förslagen för att passa SD, vilket de rödgröna har gjort när det gäller att stoppa en höjning av den statliga skattebrytpunkten. Det är även troligt att en del av de rödgröna kommer att lägga ned sina röster om regeringen väljer att faktiskt följa budgetlagen och tolka de rödgrönas initiativ som ett tecken på att riksdagen inte har förtroende för budgeten. Andersson har sagt att man vill skicka en signal till regeringen och regeringen bör i sin tur skicka en signal till oppositionen för att se hur långt man är beredd att gå.

Olof Palme sade en gång att ”politik är att vilja” och Göran Persson lade till att ”politik är att nå resultat”. Länge präglades därför Socialdemokraterna av en vilja att nå resultat. Men för Stefan Löfven och Magdalena Andersson verkar politik ha reducerats till viljan att posera, vilket är sorgligt. Ty det är få som tjänar på poserandet, allra minst de rödgröna som gör anspråk på att vilja ta ansvar för Sverige och för svensk ekonomi.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Anna Lindh förtjänar bättre än dyrkan

Bild

Idag är det tio år sedan utrikesminister Anna Lindh (S) knivhöggs på varuhuset NK i Stockholm och senare avled av sina skador. Ett dåd som skakade Sverige då många hoppades att efter mordet på Olof Palme aldrig något liknande skulle kunna ske igen. Dådets politiska konsekvenser var att Socialdemokraterna också förlorade en partiledare, som troligtvis hade klarat av uppdraget galant.

Anna Lindh hade varit ordförande i det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, SSU, oppositionsråd i Stockholm, miljö – och slutligen utrikesminister 1998-2003. Det ter sig naturligt att man associerar henne med det sista uppdraget, men hade hon fått leva hade det funnits betydligt mer i meritförteckningen att välja på.

Hon var utrikesminister i en tuff tid. För första gången sedan den brittiska flottan brände Washington 1812 attackerades hjärtat av USA av utländska förövare. Terrordåden 2001 kom att prägla Anna Lindhs två sista år i livet, och hennes eftermäle.

I en artikel i Aftonbladet bad artisten Mikael Wiehe att hans musik inte skulle spelas vid en minnesstund. Wiehe som visserligen är en självutnämnd kommunist har dock rätt när han påpekade att Lindh bör kritiseras för utvisningen av Egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Alzery till Mubarackregimens tortyrkammare 2004.

Som utrikesminister var Anna Lindh ytterst ansvarig för detta och flera reportrar har vittnat om att man uppmanades att inte forska i historien, då det ytterst handlade om ”Annas minne”. Det är en förevändning som inte bara är fel, utan även kränkande mot vår tidigare utrikesministers gärning och eftermäle. Lindh var inte ”Anna” utan en duktig kompetent och mäktig politiker. Likt andra toppolitiker gjorde hon misstag som förtjänar att granskas. Hade hon fått leva hade dessa uppmärksammats av journalister och senare av historiker.

Det blir rent ut sagt pinsamt när Laila Naraghi som är pressansvarig för Olof Palmes Internationella Center vill avfärda Wiehes kritik om utvisningen som ”ohederlig”, för att det skulle ha rått ”oklarheter om vem som sa vad till vem och när”. Naraghi vänder sig även mot att Wiehe i sin debattartikel menar att Lindh kunde vara charmerande. Det är en förmåga som alla toppolitiker har och det handlar inte om kön, vilket Naraghi vill göra gällande.

Dessutom faller hon på eget grepp när hon pratar om oklarheter, för ingen som upplevt Anna Lindh betvivlar att hon inte hade järnkoll på sin egen organisation. Enligt DN:s reporter Niklas Orrenius tycker dessutom Mona Sahlin att det är bra att Lindhs gärningar granskas så att man, tillskillnad från exempelvis Olof Palme, vågar minnas politikern och inte bara mordoffret.

Vår tidigare utrikesminister var inget flamsigt våp.

Anna Lindhs död är en tragedi, men att förvägra hennes politiska gärning en rättvis granskning är att degradera henne till en Madonnafigur, och ta ifrån henne privilegiet att granskas som en seriös politiker med alla de kvalitéer, fel och brister som hon faktiskt hade.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett tack till LO, och obesvarade frågor

Unknown

För en tid sedan skämde Sveriges tre största fackliga sambandsorganisationer ut sig, och det rejält. LO, TCO och SACO skrev tillsammans ett brev där de bjud in USA:s president Barack Obama för att vid ett möte i LO-borgen diskutera frihandelsfrågor. Det var visserligen inte fel att skicka en inbjudan, men att inte ens ta sig tid att läsa igenom brevet, tyder på att det snarare handlade om inrikespolitisk positionering än om en genuin vilja att internationellt torgföra den svenska modellen.

Alla kan göra fel och det framkom senare att LO insett sitt misstag. Därför var det också välkommet att igår läsa LO:s utredare Susanne Lindberg Elmgrens blogg där hon välkomnade att Obama väljer att resa till Sverige för att bland annat diskutera frihandelsfrågor.

På bloggen skrev Lindberg Elmgren att ”Sverige har länge haft en öppen ekonomi och handel med omvärlden har inneburit att vi har kunnat bygga upp vårt land och vår välfärd”. Det är en korrekt observation, men det stämmer inte att ”Svenska fackliga organisationer har stött den linjen”. Dock kan man säga att det är ett gott tecken att LO i alla fall nu stödjer den, men besöket verkar också splittra vänstern.

LO menar att Obama ”valt” att besöka Sverige medan Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeberg, i raljerande ton, anser att Obama ”snurrade jordgloben och lät fingret stanna på Stockholm”. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven som har en gedigen erfarenhet av internationellt arbete på facklig nivå, lät även meddela Expressens reporter Niklas Svensson att han inte hade tid att intervjuas under besöket. Urban Ahlin, som ska vara partiets svar på Carl Bildt, ville först att USA skulle lägga ned sina utländska militärbaser, men har nu bytt strategi och ger, om än ohörda, råd om Syrien till Obama på Twitter, samt dikterar villkor till Fredrik Reinfeldt via media.

De skilda åsikterna öppnar upp för två frågor: har Socialdemokraterna övergett traditionen att ha utrikespolitiskt engagerade partiledare och kan man fortfarande tala om en enad arbetarrörelse?

Förhoppningsvis är det i alla fall inte så att deras svala intresse beror på ren avundsjuka.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Ett drama som skapde det moderna Sverige?

Bild

Idag är det 40 år sedan bankrånaren Janne Olsson gick in på Kreditbankens kontor vid Norrmalmstorg i Stockholm, tog fyra personer som gisslan och krävde att brottslingen Clark Olofsson skulle släppas fri samt tre miljoner i kontanter för att släppa dem. En händelse som kom att kallas för Norrmalmstorgsdramat och som har gett oss diagnosen Stockholmssyndromet för att beskriva när brottsoffer känner sympati för sina gärningsmän.

Det var några dagar som kom att skaka Sverige i grunden, inte minst på grund av att nyheterna från Norrmalmstorg varvades med uppdateringar om Gustav VI Adolfs hälsotillstånd och att det samtidigt pågick en valrörelse där det såg ut som om Socialdemokraterna skulle vara tvungna att släppa ifrån sig regeringsmakten. Att Olof Palme fick regera i ytterligare tre år under den så kallade lotteririksdagen, menar exempelvis Carl Bildt bland annat beror på att väljarna på grund av Norrmalmstorgsdramat valde att rösta på det trygga och vana alternativet.

På många sätt skulle man kunna påstå att Norrmalmstorg var det gamla Sveriges sista suck. Socialdemokraterna fick visserligen regera vidare, men tre år senare var det en borgerlig regering som på slottet hälsades välkommen av den nye monarken Carl XVI Gustaf. Kreditbanken finns inte heller kvar, utan ombildades redan året efter till PK-banken och är numera ett dotterbolag till Nordea. Och Clark Olofsson betraktas inte längre som en svensk Robin Hood, utan som den förhärdade brottsling och knarksmugglare som han faktiskt är.

Slutligen bör påpekas att det Sverige som Janne Olsson och Clark Olofsson hjälpte till att begrava, kanske var oskyldigt, men också maktfullkomligt, stelbent och föråldrat. Idag lever vi ett land där politiker inte ostraffat kan gå på bordell och där brottslingar ses som brottslingar och ingenting annat.

En utveckling som åtminstone jag är tacksam för.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized