Stefan Löfven har inget val

Uppdatering: Statsminister Stefan Löfven bjuder in allianspartierna till överläggningar om budgeten i kväll. 

Sverigedemokraternas besked förändrar inget i sak. I ett parlamentariskt läge som det som nu råder i Sveriges riksdag är det nödvändigt att frångå traditionella roller och istället se till vad som är bäst för landet.

Därför gäller fortfarande det som BT:s ledarredaktion skrev på valnatten: ”Hellre koalition än kaos”.

Men det betyder inte regeringssamarbete mellan den rödgröna tvåpartiregeringen och Alliansen. Istället ska koalitionstanken förstås som viljan till ett samarbete som ger Sverige en regering som kan fungera även i ett läge där det finns ett främlingsfientligt och djupt motbjudande parti som Sverigedemokraterna i vågmästarställning.

En sådan regeringsbildning förutsätter dock att den nuvarande regeringen, som inte kommer att få igenom sin budget, först av allt är beredd att förhandla om sin budget. Den är körd nu. Den budgetuppgörelsen har inga förutsättningar att bli antagen av riksdagen. Och det visste statsminister Stefan Löfven långt innan dagens SD-besked.

Så länge hans regering inte är beredd att göra just det, ska Alliansen rösta på sin egen budget. Allt annat är omöjligt. Alliansen har inte fått mandat av sina väljare för att lägga sig platt bara för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gjort upp med Vänsterpartiet.

Om inte Stefan Löfven i egenskap av statsminister och partiordförande inte får förhandla om budgetuppgörelsen för sitt parti, då bör han gå till talmannen och lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Den fråga som talmannen ställde till honom tidigare i höstas, om huruvida han kunde bilda en regering som kunde få sin budget antagen i riksdagen, kommer då att ställas till honom igen. Nu av en socialdemokratisk talman. Om inte svaret då blir att Löfven måste återkomma för att först tala sig samman med Alliansen om en bättre regeringsöverenskommelse än den han hade med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, då får nog Sverige förbereda sig på ett extraval.

Men så illa ska det inte behöva gå. Det finns goda skäl för inte minst tilltänkta M-ledaren Anna Kinberg Batra att gå Löfven till mötes. En socialdemokratisk minoritetsregering kan Sverige leva med – såvida den har en budgetuppgörelse över blockgränsen.

Allt Löfven behöver göra är att göra just det han har talat om det senaste året, att sträcka ut handen över blockgränsen. Vill han inte, envisas han med att fortsätta att ge Vänsterpartiet veto och fritt spelrum för allsköns tokigheter från de grönas sida, då är det nog så att det enda som återstår är att be väljarna avgöra saken. Något annat alternativ finns inte.

Det sista Allianspartierna ska ge sig på är att försöka styra landet med ett väljarmandat som är svagare än de rödgrönas. Det ofta anförda argumentet att Sverigedemokraterna får rösta som de vill håller inte längre. Under sin direktsända presskonferens meddelade nämligen SD, efter en halvtimmas vettlöst orerande hit och dit, att man inte heller kommer att släppa fram en Alliansregering – om man inte får inflytande.

Vilket Alliansen har förbundit sig vid att inte ge. Dyrt och heligt.

Vill Stefan Löfven leda landet så vet han nu vad han måste göra.

(Mikael Hermansson)

 

Får man prata med en Sverigedemokrat?

För alla som är intresserade av journalistik och historia är detta en sorgens dag, då den legendariske amerikanske journalisten Ben Bradlee har gått ur tiden 93 år gammal. Han är mest känd för sin roll som chefredaktör för Washington Post 1968-1991, och var den som backade upp reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein under Watergateavslöjandet 1974. Men långt innan dess var han kontroversiell och orsakade en mindre skandal på 1950-talet, då han för Newsweeks räkning intervjuade medlemmar ur rebellrörelsen FLN som bedrev ett storskaligt terrorkrig mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Ett krig där man attackerade franska civila för att få dem att flytta tillbaka till moderlandet.

Bradlee tyckte ändå att de behövde komma till tals, och hans inställning skulle behövas i det svenska medieklimatet som alltmer börjar likna en ängslig högstadieskolgård.

Anledningen är att Dagens Industri (DI:s) politiske redaktör PM Nilsson skrev en ledare där han ödmjukt påvisade ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna är ett parti som finns representerade i riksdag, kommun och landsting. Som ett sådant kan de inte ignoreras till döds, de ska mötas i debatt och diskussion. Men samtidigt går det också – behöver man också – kommunicera med dem.

Det går att lyssna på Sverigedemokraterna utan att hålla med, det går att presentera sina egna synpunkter utan att de håller med, och det går faktiskt att påverka någon utan att denne i stundens hetta anser sig hålla med. Konkreta exempel är att Miljöpartiet i dag är ett helt annat parti än när de grundades på 1990-talet eller att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Almedalen 2013 talade sig varm för privata äganderätt. Det hade en Vänsterpartist inte gjort 1993 och de flesta torde vara glada för den utvecklingen.

Alla förutom, kanske, Daniel Suhonen.

Men PM Nilsson skulle inte ha skrivit sin ledare om man frågar stora delar av det kommenterande Sverige. Nu utmålas han istället som smygrasist, och både Aftonbladets Karin Pettersson och Dagens Arbetes Helle Klein gråter blod över att det liberala arvet har gått förlorat.

Pettersson framhäver bland annat Herbert Tingsten som föredöme, men hon verkar glömma att Tingsten inte hade några som helst problem med att diskutera med Kommunistledaren Hilding Hagberg. I en anda som i dag bärs vidare av PM Nilssons ledare.

Inte kan det väl vara så att det höga tonläget från Aftonbladet bottnar i en oro för att påverkas av SD:s argumentation?

Lyckligtvis finns det dock äldre journalister som har förstått vad Nilsson menade. Som publicisten Bertil Torekull som har varit chefredaktör för Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och en av grundarna till just DI, med mera. I dag är han Miljöpartist och ställde till och med upp i riksdagsvalet. Men det hindrade honom inte att på sin blogg berömma den borgerlige PM Nilsson.

Torekull skriver bland annat att då de politiska partierna saknar mod måste ”andra organisationer av pragmatisk självbevarelsedrift själva söka förstå kalibern på detta fruktade väsenfrämmande inslag i riksdagen”. En klar uppmaning om att gå dit andra inte vågar, men inte att sympatisera för att ett närmande ska ske ”med den starkaste tro på våra egna prövade och avgörande humanistiska demokratiska värderingar”, som Torekull skriver.

När Nilsson framhöll Torekulls inlägg på Twitter avfärdades han av Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadkar som att han försökte skryta med att ha ”tunga supportrar”. Men det är ju precis vad han har. Publicister förstår att tänka ett steg längre, till skillnad från byggare av det egna varumärket som tenderar att tänka för stunden.

Läsaren får själv avgöra i vilken kategori Fadakar hör hemma.

Att Aftonbladet självt i alla möjlig sammanhang bjuder in och samtalar med SD behöver kanske inte påminnas om.

(David Lindén)

Minns ni Feministiskt initiativ?

(Foto TT)

Så nu är valet avgjort och det ser ut som om Allianspartierna får gå i opposition. Men om de rödgröna inte klarar av att bilda regering kan man mycket väl komma att få ta ansvar redan innan denna mandatperiod är slut.

Nu gäller det också att ställa den berättigade frågan om vad man ska komma ihåg ifrån denna valrörelse.

En av de klarast lysande stjärnorna var Gudrun Schymans återuppståndna skapelse Feministiskt initiativ som skulle ”revolutionera politiken”. Denna gång skulle man ta sig in i riksdagen och Stefan Löfven gjorde klart tydligt att han var beredd att samarbeta.

Till en början gick det också bra.

Ett mandat i Europaparlamentet ingav ett självförtroende som gränsade till hybris. Nu skulle alla förhålla sig till Feministerna och ivrigt påhejad av trendkänsliga webbtidningar som Nyheter24 höll ”Gudrun” homeparty efter homeparty allt i väntan på riksdagsinträdet. Men inte heller denna gång gick det vägen.

Väljarna sa nej och de gamla vanliga partierna samt Sverigedemokraterna finns fortfarande i riksdagen. Det blev helt enkelt ingen feministisk revolution och partiet som redan 18 augusti kaxigt annonserade efter en kanslichef i riksdagen får vänta i ytterligare fyra år innan de får chansen att bära Schyman tillbaka till rikspolitiken. Precis som 2006 när Jane Fonda skulle locka röster till dem och 2010 när 100 000 kronor skänkta av Benny Andersson eldades upp i Almedalen.

Den som är hugad kan säkert också förvänta sig en strid inom partiet då allt fler borde fundera kring om Schyman är den röstmagnet som hon en gång i tiden var. Eller om det är så pass enkelt att man borde ha genomtänkta förslag?

(David Lindén)

Tänk om alla partier resonerade som SD?

(Foto Sveriges Radio)

Ingen kan ha missat att Expressen granskat Sverigedemokraterna i samarbete med vänsterkollektivet Researchgruppen. Det kan man självfallet ha synpunkter på. Men SD:s partiledning borde välkomna resultatet då Researchgruppen och Expressen hjälpt dem att implementera partiets nolltolerans och avslöjat diverse rasister som antingen kan avsäga sig sin kandidatur eller uteslutas direkt.

Men SD verkar inte hålla med om resonemanget, och som svar på granskningen har de valt att porta Expressen – en av Sveriges största tidningar – från partiets valvaka. Anledningen är just samarbetet med Researchgruppen.

Tänk om andra partier skulle resonera som SD?

I så fall skulle Dagens Industri vara portförbjudna hos både Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ då tidningen har kallgranskat de respektive partiernas ekonomiska politik. Moderaterna skulle inte ta i Sveriges Radio med tång då de avslöjade Saudiaffären och Centerpartiet skulle inte tala med vare sig Expressen eller Aftonbladet, då dessa hårdast granskade det omdebatterade idéprogrammet.

Men Sverigedemokraterna är som bekant inte som andra partier.

(David Lindén)

Sluta dalta med Miljöpartiet

Tyvärr har ”ungdomligt oförstånd”, ”affekt” och ”förståeligt” blivit något av denna valrörelses modeord. När ungdomar beter sig som skitstövlar mot meningsmotståndare ska de ursäktas med att de är just ungdomar trots att det i många fall handlar om fullt kapabla vuxna människor och inte tonåringar. Likadant som ”affekt” är ett diplomatpass för att av sina egna få förlåtelse för att man uttrycker sig rent ut sagt vidrigt, och ”förståeligt” ett kodord för att låtsas som att den egna bristen på omdöme skulle bottna i någon form av politisk insikt.

I vanliga fall är det Sverigedemokraterna som hamnar i skottgluggen, och ofta med rätta. Men i spåren av Israel-Palestina konflikten har man också kunnat bevittna hur ett flertal Miljöpartister har sett en mångbottnad konflikt som fribiljett att bete sig ignorant, antisemitiskt och rent av hatiskt.

Flera lokalpolitiker har bland annat torgfört konspirationsteorier om Israel och judar, vilket föranlett partisekreteraren Anders Wallner att deklarera att man nu inom partiet ska börja jobba med ”tolerans”. Men det som är anmärkningsvärt att man inte lagt märke till att dessa strömningar har funnits förut, och om man är cynisk skulle man också kunna påstå att partiledningen hellre gladde sig åt skyhöga opinionssiffror än fokuserade på värdegrundsarbete.

Ett annat färskt exempel är Esra Hacimehmet som är ordförande för Grön Ungdom i Uppsala. Hon har bland annat uttryckt sympati för att kasta pil på DN-krönikören Emanuel Karlsten och att västvärldens stöd till Israel beror på ”naziskuld”. När hon sedan konfronterades med uttalandet uppmanade hon människor att googla ”white privilege” som är en marxistisk term från amerikansk etnologi, och som svårligen kan appliceras på Sverige.

Men det verkade hon inte ha förstått.

Hacimehmet är ungdomspolitiker och vissa skulle säkert säga något i still med att hon ”lider av ungdomlig glöd”. Men om man ursäktar vad hon sagt tar man henne inte på allvar. Hon är trots allt en vuxen människa som aspirerar på människors förtroende, och som Karlsten själv uttrycker det på sin facebooksida:

”Hade det här varit Sverigedemokraterna hade alla reagerat på en gång. Vi hade lajkat och delat eftersom hatet där bekräftar bilden av partiet. När det nu gäller Miljöpartiet kommer vi med ursäkter och förklaringar. Förstår. Jag erkänner att även jag kommer med sådana ursäkter. Och jag kommer på mig själv och hur märklig den reaktionen är”.

Det är dags att sluta dalta med hatare i alla partier, och ett första steg är att be Miljöpartiet som aspirerar på regeringsmakten, att politiskt växa upp och kräva att deras företrädare beter sig som vuxna.

(David Lindén)

Tårtor gör Sverige larvigare och farligare

Självfallet går det att skämta bort tårtan mot socialministern och KD-ledaren Göran Hägglund. Det var trots allt ”bara en tårta” och det inträffade i Göteborg, en stad som många – i varje fall på östkusten – vill förknippa med burdus, handgriplig och stundtals dålig, humor.

Men om man skjuter humorn och lättnaden över att ingen kom till skada åt sidan blir det inte alls roligt, utan snarare omoget. Det står alla fritt att tycka illa om våra folkvalda politiker. Men det är inte ett vuxet beteende eller ett uttryck för berättigad frustration att handgripligen attackera en politiker. Det är enkom larvigt, ovärdigt och rent av barnsligt. För det säger ju till dem som en dag ska rösta att det är okej att bete sig som en bortskämd snorunge så länge man inte får sin egen vilja igenom.

Det är ännu oklart vem det var, men enligt både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var det en person som infiltrerat Kristdemokraternas Ungdomsförbund (KDU). I så fall är det inte bara politiskt sabotage, utan dessutom riktigt demokratiskt farligt och ett bottennapp i en redan mycket smutsig valrörelse.

Flera partier på både höger och vänsterkanten har fått sina valstugor attackerade och när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talade i Falun bröt sig någon in i kyrkan för att sätta igång klockspelet. Ett brott som säkerligen applåderas av vissa, men som också devalverar de legitima klockringningar som hölls när nazistiska Svenskarnas Parti tågade genom Jönköping och i Visby talade under Almedalsveckan.

Om det ska stå alla fritt att ”tårta” politiker kommer vi inte bara få ett larvigare, men också farligare politiskt klimat. För en del rödgröna sympatisörer som nu ler i mjugg åt att Hägglund blivit attackerad verkar inte förstå att deras syn på saken också rättfärdigar marodörer vid ett eventuellt regeringsskifte.

Hur skulle exempelvis Vänsterpartiet ställa sig till att röd färg stänktes på Jonas Sjöstedt och Lars Ohly? Eller hur skulle Fi reagera om någon fick för sig att tårta Gudrun Schyman?

Det är helt enkelt dags att sluta klä sina tonårsfrustrationer i politik och börja bedriva valrörelse som vuxna. För ingen politisk företrädare förtjänar att utsättas för hot på grund av sitt engagemang, och att inte kunna lita på sina politiska kollegor äventyrar den svenska folkrörelsedemokratin.

(David Lindén)

 

Sluta spela SD i händerna Wallström

Knappt hade Margot Wallström återvänt till svensk politik förrän hon gjorde en rejäl vurpa om den solidaritet som Socialdemokraterna länge ansett sig ha monopol på.

Under ett valmöte i Umeå attackerade hon det faktum att statsminister Fredrik Reinfeldt i ett sommartal erkände att den största flyktingvåg som Sverige sett sedan 1990-talskriget på Balkan, också kommer att kosta pengar.

Enligt Wallström skulle detta ”spela Sverigedemokraterna i händerna”. Uttalandet är intressant då en potentiell minister i Sveriges största parti verkar vara så pass rädd för ett femprocentparti som inte tillhör något av blocken att hon vill förvägra väljarna fakta. Det säger också något om Socialdemokraterna och, dessvärre, om Wallström personligen.

Socialdemokraterna vill framstå som statsbärande och tar därför varje chans att attackera Moderaterna. Men man låtsas inte om att Fredrik Reinfeldt gjort klart att han inte tänker samarbeta med Sverigedemokraterna. Något som han har fått beröm för av bland annat Mona Sahlin.

Gårdagens statsministertal gynnande inte SD. Men Margot Wallström har genom sitt uttalande verkligen spelat SD i händerna.

(David Lindén)

Dagen då Mikael Trolin gjorde bort sig

Den miljöpartistiske (tidigare FP) debattören ”prins” Mikael Trolin är en man med gigantiskt självförtroende.

I alla fall att döma av hans SVT-Opinion artikel där han kritiserar det faktum att riksdagsmannen Hanif Bali (M) hade invändningar mot att Trolin hade kallat honom för husneger. Ty enligt Trolin är detta inte rasism utan enkom ett uttryck för en historisk diskurs.

När han sedan ska redovisa varför det är okej att i Sverige kalla sina motståndare för just husneger presenterar han en argumentation som i bästa fall skulle få ett rungande underkänt i vilken A-kurs i amerikansk historia som helst.

Trolin hävdar bland annat att husneger är ett accepterat ord i USA. Det är det inte. Snarare ett ord som används inom studier av det amerikanska slaveriet, och inte ens den svåraste uppväxten i nutidens Sverige kan liknas vid hur det var att vara slav i USA. Dessutom verkar det inte som Trolin är speciellt uppdaterad när det gäller amerikansk politik för då skulle han kanske ha noterat den massiva kritik som mötte dem som kallade Obama för husneger i valrörelsen 2008.

I sitt försök att låta antirastisk låter Trolin snarare som en amerikansk rasist än en medborgarrättskämpe.

Att sedan hänvisa till Malmcolm X som en tung auktoritet för antirasismen är närmast skrattretande.

Nästa steg för Trolin är kanske att hänvisa till samme Malcolm X i en diskussion om antisemitism?

Det finns också annat att säga om denna debattartikel. För Trolin lyckas i ett svep reducera det faktum att Hanif Bali tog sig in i riksdagen via en personvalskampanj och flera gånger har gått emot partiledningen med att han är just en husneger. Som artigt nickar och tar i hand när de ”egna” ska lugnas. Att Bali är en egen individ förstår inte Trolin, som i sitt försök att slå till en politisk motståndare hemfaller åt en rappakalja som snarare är inspirerad av Youtube-dokumentärer än av seriös akademisk litteratur.

Om ska vara elak kunde man säga att Trolin mest verkar avundsjuk, och att han gärna ensam vill vara representant för nysvenskarna. Då går det inte att tolerera att det finns andra – och yngre – förmågor som representerar den gruppen man själv vill leda. Men det är att vara riktigt elak, för ett sådant resonemang är skrämmande likt Trolins eget.

Rasismdebatten i Sverige förtjänar saklighet, och det står inte Mikael Trolin för. Han har visat sig vara en mobbaraktig översittare som har rejäla kunskapsluckor och som borde tänka en eller två gånger innan han uttalar sig.

(David Lindén)

Bistånd är fortfarande bättre utan partier

Den centerpartistiske riksdagsledamoten Abir Al-Sahlani har sedan i november förra året varit under polisutredning för misstankar om bedrägeri i samband med ett av Centerpartiets biståndsprojekt i Irak. Men i går friades hon och åtalet lades ner.

För Al-Sahlani personligen är detta en upprättelse, men hon har på grund av sin självvalda och rättmätiga paus från sina uppdrag missat ett riksdagsår och hon kommer inte att ställa upp i höstens val.

Dessutom illustrerar händelseförloppet hur illa uppföljt och – stundtals – amatörmässigt det är när riksdagspartier ska ägna sig åt något så pass diffust som ”demokratibistånd”. Visserligen drabbar skandaler med jämna mellanrum också övriga biståndssektorn som bland annat journalisten Jan Mosander visat i boken Pengarna som försvann (Fischer & Co, 2008), men där finns det trots allt fler kontrollmekanismer och en större vilja till redovisning.

Idén om att riksdagspartier skall hjälpa sina systerpartier runt om i världen med demokratiutveckling är tätt sammanlänkad med synen på Sverige som en nation vilken alla ser upp till. Vad som gör det än mer absurt är att inspirationen troligtvis är hämtad från gamla imperieländer likt Storbritannien och från USA, där dåvarande presidenten Ronald Reagan på 1980-talet lanserade National Endowement for Democracy för att bekämpa kommunismen.

En berättigad fråga är också om alla riksdagspartier borde få medel för att finansiera sitt internationella arbete. Ty då borde väl rimligtvis Sverigedemokraterna också kunna hjälpa några av Europas betydligt mindre demokratiska partier att bli mer demokratiska. Det har också förekommit att Vänsterpartiet via bistånd stöttat några av sina mindre nogräknade allierade i främst Latinamerika.

Förutom det faktum att Abir Al-Sahlani har varit oskyldigt anklagad finns det därför flera negativa aspekter av denna incident som alla pekar åt samma håll, vilket är att bistånd helt klart sköts bättre när riksdagspartier inte får välja ut sina favoritprojekt.

(David Lindén)

Nu handlar det om mandatfördelning

”Det är tungt att vara regeringsparti” sade Fredrik Reinfeldt på Moderaternas valvaka och det har han rätt i. Väljarna har onekligen sett EU-valet som ett tillfälle att straffa regeringen, vilket man även gjort i tidigare EU-val. Men det som kommer att spela roll i morgon är den krassa verkligheten i Bryssel och där handlar det främst om mandatfördelning för partigrupper samt möjligheten att skapa allianser. Det kommer att bli intressant att se hur svensk vänster – som i detta val är splittrade på fyra olika partier – kommer att försöka åstadkomma detta.

När det gäller den preliminära mandatfördelningen i parlamentet är den konservativa EPP-gruppen fortfarande starkast med 211 mandat. Tätt följt av Socialdemokratiska S&D med 193, Liberala Alde med 74 och de rödgrönas GUE/NGL som får 47. Till detta ska också läggas ECR som domineras av brittiska Tories med 39 och EFD som leds av brittiska UKIP med 33. De är också till den sistnämnda som Sverigedemokraterna troligtvis kommer att ansluta sig – om de är välkomna.

Förvisso har ”EU-skeptikernas genombrott destabiliserat Europa” för att citera morgondagens rubrik i den franska högertidningen Le Figaro, men det är också en klar signal om att det fortfarande finns en EU-positiv majoritet i parlamentet. Det som dock är under all kritik är valdeltagandet på 43,1 procent som i princip är detsamma som det var 2009.

En siffra som är under all kritik, även om en talesman för parlamentet i Bryssel påpekade att man för första gången sedan 1979 vänt trenden med fallande valdeltagande.

(David Lindén)