Monthly Archives: april 2013

EU-beslut ger hopp om minskad bidöd

Nyss beslutade EU-kommissionen att det ska införa ett tvåårigt förbud mot tre så kallade neonikotinoider – bekämpningsmedel som utgör ett dödligt hot mot bin.

Det var i mars som EU:s expertkommitté inte kunde komma överens om ett förbud. EU:s egen myndighet för livsmedelssäkerhet däremot, var tydlig med att neonikotinoider utgör det tydligaste hotet mot den europeiska bipopulationen.

När frågan idag skulle behandlas av ministerrådet visade det sig att oenigheten bestod och att det inte gick att få kvalificerad majoritet för ett förbud.

Så här fördelade sig EU:s 27 medlemsstater i omröstningen: Storbritannien, Tjeckien, Italien, Ungern, Rumänien, Slovakien, Österrike och Portugal röstade nej. Irland, Litauen, Finland och Grekland avstod. Medan Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Spanien, Frankrike, Cypern, Tyskland, Lettland, Luxemburg, Malta, Holland, Polen, Slovenien och Sverige röstade för ett förbud

Enligt beslutsreglerna var det då upp till EU-kommissionen att avgöra frågan. Inom den stora tjänstemannaorganisationen rådde det dock ingen tvekan. Nu blir det ett stopp, men det kommer att gälla först från och med 1 december 2013. Här kan du läsa mer om beslutet.

Hur viktigt är ett förbud? Oerhört viktigt, och det är synd att det inte blev ett omedelbart stopp. På ett globalt plan står bin och insekter för pollineringen av närmare 70 procent av alla grödor. Den omfattande döden bland bin har förklarats med olika sjukdomar, förändrade ekosystem och inte minst den närmast obegränsade användningen av neonikotinoider.

Så innan någon ens andas något om EU-byråkraters klåfingrighet så kan det vara värt att läsa på lite. Man måste inte vara dum i huvudet bara för att man inte gillar unionen.

Här kan du läsa mer om neonikotinoider och bidöden.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Märkligt sätt att visa oro

Om man ska säga något positivt om Magdalena Anderssons ganska långa och inte så medryckande presentation av socialdemokraternas budgetmotion så var det att hon ändå visade ett stort engagemang för ungdomsarbetslösheten. Det är uppenbart att Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson är djupt bekymrad över att så många unga är arbetslösa. Desto märkligare då att den politik hon företräder innebär en stor ökad skattebörda just för unga.

Man kan ha olika uppfattning om exakt hur många nya jobb som halveringen av arbetsgivaravgiften för denna grupp har gett, men ingen kan på allvar mena att 14 miljarder kronor i skattehöjning på ungas jobb inte skulle ha stor effekt. Eller att det skulle kompenseras av de andra, mycket mindre, satsningarna som partiet vill göra.

”Skattechock” kallade Anders Borg det, och även om just ”chock” är ett ganska missbrukat ord överlag är det ganska passande i det här fallet.
Själv använder förstås inte Magdalena Andersson det ordet, utan talar om en förändring som ”haft tveksam effekt och att det är en dyr ordning.”

I just det där olika sättet att beskriva saker ligger också en stor skillnad mellan Magdalena Andersson och Anders Borg. Medan Anderssons Sverige är en nation på dekis, visar Borg upp bilden av ett land som står stabilt i en värld där många andra krisar.

 Ekonomerna Borg och Andersson är båda noga med siffror, så att beslå någon av dem för att fara osanning ska inte gå. Istället är den viktiga frågan vilka siffror som är relevanta och vilka jämförelser som spelar roll.

Olika väljare svarar olika på det. Men den har mest att vinna som kan beskriva en verklighet som väljarna känner igen sig i.

I tisdagens BT skriver vi på ledarsidan ännu en gång om ungdomsarbetslösheten, och om hur dagens debatt snedvrider proportionerna på problemet.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Avmaskera fotbollsvåldet!

I morgondagens BT skriver vi på ledarsidan om polisens reaktioner på alla insändare och debattartiklar om de maskerade AIK-supportrar som nyligen drog fram på Borås gator. Men diskussionen om fotbollsvåldet och en osund supporterkultur stannar inte där. Den har nu flyttat in i Rosenbad.

Djurgården sladdar i tabellen. Det ser mörkt ut för Järnkaminerna redan nu. Inte blir det bättre av att det mentala mörker och den istid som kallas supportvåld får ange tonen i klubben. När tränare, ledare och spelare hotas av ”fans” då har skiten bokstavligen träffat fläkten. Heder åt förre Djurgårdstränaren Magnus Persson som avgick. En klubb med en sådan supporterklubb borde åka ur mer än bara Allsvenskan.

Men lika lite som maskerade supportrar på gatorna är något som samhället ska acceptera, är supportervåld och pöbelfasoner bara Fotbollssveriges angelägenhet. Det är i allra högsta grad ett politiskt problem. Därför blev det naturligtvis väldigt pinsamt när såväl förre ministern Morgan Johansson (S) som förre partiledaren Lars Ohly (V) gick ut i sociala medier och gjorde sig lustiga över att statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens om konsekvenserna av hoten mot Djurgårdens tränare och klubbledning.

Varje gång Lars Ohly öppnar munnen i närheten av en fotbollsplan blir det stor humor. Vänsterledarens försök att väggpassa sig fram till större sympati genom att hänvisa till att han spelat med legendaren Lennart ”Nacka” Skoglund var kanske inte något som hans trovärdighet växte av.

Men förmodligen stämmer det där som sagts om twitter, att det som kan sägas kort och snabbt sällan sägs med någon större eftertanke. Johanssons och Ohlys inhopp i matchen

Det var naturligtvis bra att Fredrik Reinfeldt sa sitt om fotbollsvåldet. Tidigare ämbetsbärare som Ingvar Carlsson hade säkerligen agerat på liknande sätt om det inträffat under hans tid. Nu gäller det bara att ta kritiken och oron ett steg till, och Reinfeldt kan börja med att ta upp saken med polisen. Det går inte att tala om nolltolerans mot fotbollsvåld och polisen anser det vara taktiskt fulländat att låta maskerade huliganer ta över gatorna.

Så länge det räknas som en polisiär framgång när vanligt folk inte vågar gå ut, av rädsla för att hamna på samma gata som de maskerade, så länge kommer fotbollsvåldet att fortgå på alla nivåer i samhället.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Dags att rösta bort slutenheten

Affären Omar Mustafa har skakat om socialdemokratin. Reaktionerna på att Veronica Palm i lördags blev enhälligt omvald av Stockholms arbetarekommun har som utgångspunkt den slutenhetskultur som finns inom partiet. Den här gången kan inte partietablissemanget avfärda kritiken mot den insynsskyddade valproceduren som utslag av borgerliga och elaka påhopp. Det som hanteringen av Omar Mustafa visat är dels att slutenheten är överordnad regel, och dels att denna regel är skadlig.

Den som tror att det går att hänvisa alla framtida frågor om partikulturen till avdelningen för mediedrev, den gör sig löjlig.

När förre justitieministern Thomas Bodström går till storms mot slutenhetskulturen kan detta inte avfärdas hur som helst. Han har säkert sin agenda, men denna kan lika gärna bestå i viljan att ta i tu med problemet som med att lansera sin egen person ännu en gång. Avgörande blir hur precis hans kritik är.

Journalisten och författaren Christer Isaksson kan Socialdemokraterna. Han tror att partiet riskerar att omintetgöras om dagens slutenhetskultur skulle förbytas i öppenhet. Det ligger en hel del i detta, inte minst med tanke på de många lojalitetsband som finns mellan ledande socialdemokrater och som måste underhållas och bekräftas. Dagens partikultur påverkar hur man nominerar och utser sina förtroendevalda på alla nivåer.

Det finns inget annat demokratiskt parti som har kvar den ”demokratiska centralismen”. Den dog med murens fall och Sovjetunionens undergång.

Att det finns ett tryck uppifrån som omfattar alla nivåer i partiet, enligt råttan-på-repet-principen, gör att det också finns ett tryck uppifrån på att bevara denna kultur genom tystnad och mörkläggning. Varje val ska ske i total enighet, en enighet som påbjuds uppifrån. Kommunismens Högsta Sovjet och socialdemokratins Stockholms Arbetarekommun är i detta avseende inte uttryck för skilda kulturer – utan för exakt samma tänkande. Det är i tystnaden som makten bevaras och kan bestå.

Utan tystnaden, men i det öppna, blir lojalitetsbanden svårare att bevara. Det man vinner på en demokratisk valprocess är däremot respekt.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Arnholms elakhet snällare än verklighetens

På söndag blir det debatt i SVT:s Agenda mellan jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) och Jimmie Åkesson (SD). Debatten säljs in med Arnholms träffande påstående om att  ”Det är män som hatar kvinnor som driver det partiet”. Det ska bli intressant att se och höra hur det ska bli något vettigt sagt med den utgångspunkten.

Det råder dock ingen som helst tvekan om att SD inte är ett parti som uppskattas av särskilt många kvinnor. I jämförelse med övriga så lider Åkessons av ett betydande kvinnounderskott.

I boken Nya svenska väljare beskriver Henrik Oscarsson och Sören Holmberg SD-väljarnas profil som behäftad med ”kraftig manlig slagsida”. Denna statsvetenskapens dynamiska duo konstaterar även att de invanda stereotyperna om vilka som väljer SD har bestått mellan valen 2006 och 2010.  Det är ”lågutbildade unga arbetare från landsbygden” som röstar på Åkesson.

Med reservation och respekt för såväl lågutbildade som arbetare och landsbygdsbor kan det nog med ganska så stor träffsäkerhet ändå sägas att det knappast är i dessa demografiska grupper som det står att finna någon mer utvecklad genusmedvetenhet. Så Maria Arnholm kan mycket väl ha rätt i sitt påstående att SD:s inträde i riksdagen är ett tecken på jämställdheten trots allt inte kommit så långt.

Men utgör verkligen SD-väljarna för den skull ”män som hatar kvinnor”?

Det är givetvis snyggt och effektiv att på detta sätt leda associationerna till Stig Larssons sexualsadistiska kvinnohatare i boken och filmen med samma namn. Men frågan är om inte Arnholm skjuter över målet genom att göra så. Ty själva idén med Larssons världssäljande intrig var ju att kvinnohatet i hans sammanhang levdes ut i högreståndsmiljö av ”bättre folk”,  inte av lågutbildade arbetare.

Nu är det ju trots allt ganska så givet varför hon valt att etikettera SD som hon gör. Och läser man i det som flyter fram i internets avloppsdiken, som Avpixlat och liknande, så är det inte svårt att förstå att hatet är ett bärande inslag i många SD-anhängares världsbild. Men Holmberg och Oscarssons profilering är såväl mer precis som träffsäker och avslöjande. Ty SD-väljare kännetecknas enligt dem, av att vara de som står längst bort ifrån den representativa demokratins idealväljare – den höglitande, intresserade, partiidentifierade och kunnige. SD-väljarna är allt annat än detta.

Det värdeneutrala undersökningsresultatet är mer förödande än någon elak oneliner som Maria Arnholm kan komma på.

27 kommentarer

Filed under Uncategorized

En dimmaskin vore kanske en förskönande lösning

Idag skriver vi den 22 april och det är en märklig dag. Är detta månne första dagen på riktigt länge då affären Omar Mustafa inte gör väsen av sig? Det verkar inte bättre.

Orsaken är dock oklar. Kanske har det att göra med den kommunala dimmaskinen i Landskrona? Nu är den igång igen, och ska på nytt få sprida sin trolska atmosfär över en av infartsrondellerna till staden.

Kommunens kostnad var 200.000 kronor. Så frågan är om inte Stefan Löfven och Socialdemokraterna skulle ta och investera i en sådan. Det är ju trots allt ett lågt pris för att kunna dölja de värsta sprickorna som affären Omar Mustafa orsakat i partiet.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Veronica Palm faller och faller och faller …

21.26 på söndagskvällen hördes ett brak. Det var Veronica Palm som föll.

Hennes fall var stort och hon föll från en mycket hög höjd. Palm sitter socialdemokraternas verkställande utskott och är ordförande i Stockholms arbetarekommun. Hon är riksdagsledamot och var efter Håkan Juholts fall med i matchen om partiordförandeskapet. Hon var kvinnan som nominerade Omar Mustafa till partistyrelsen och som en vecka senare bad honom tal tunnelbanan hem till förorten igen.

Hon hade ingen aning om att Omar Mustafa bjudit in talare som uppenbarligen företrädde antisemitiska åsikter till den familjefest där Veronica Palm var en av talarna, och detta bara två veckor innan partikongressen.

Hon hade inte läst programmet. Hon trodde att han inte hade bjudit in sådana figurer igen. Han hade ju lovat att inte göra det.

Agendas Anna Hedenmo behövde bara ställa sina frågor, till synes utan minsta ansträngning eller temperament.

Veronica Palm föll ändå.

Hade det inte varit för studiogolvet hade Palm fortsatt att falla, och falla, och falla …

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized