Monthly Archives: september 2013

Norska regeringsavtalet klart i kväll – Det blir amnesti för flyktingfamiljer

Venstres Trine Skei Grande, Kristelig Folkepartis Knut Arild Hareide till höger om Høyres Erna Solberg, och Fremskrittspartiets Siv jensen till vänster, håller gemensam presskonferens i Stortinget i Oslo på måndagskvällen. Foto: Lise Åserud / Scanpix

Venstres Trine Skei Grande, Kristelig Folkepartis Knut Arild Hareide till höger om Høyres Erna Solberg, och Fremskrittspartiets Siv jensen till vänster, håller gemensam presskonferens i Stortinget i Oslo på måndagskvällen.
Foto: Lise Åserud / Scanpix

En tvåpartiregering, men en regeringsbildning som bygger på fyra partier. Så ser ekvationen ut som valvinnaren och blivande statsministern Erna Solberg (Höyre) räknat på. Ikväll mötte hon och de tre övriga partiledarna i det borgerliga samarbetet media under en presskonferens.

Så här skriver tre norska tidningar om regeringsavtalet – Aftenposten, Verldens Gang, och Agderposten.

Höyre gör gemensam sak med Fremskrittspartiet, medan Venstre och Kristelig Folkeparti  väljer att i nuläget att inte ingå i regeringen, men att likafullt stödja den. Allt enligt det avtal som träffats mellan de fyra, och vars punkt 5k säger att ” «dersom Venstre eller Kristelig Folkeparti ønsker å gå inn i Regjeringen Solberg, så har samarbeidspartiene en positiv holdning til dette».”

Här hittar du samarbetsavtalen.

Alldeles uppenbart är detta en lösning som ser bra ut på papperet, med en bred förankring på den borgerliga sidan. Men i praktiken innebär en regeringsbildning på tu man hand med ett svårhanterat och många gånger mycket populistiskt lagt Fremskrittsparti, att Erna Solberg i de flesta frågor får förhandla två gånger. Först med Siv Jensen i regeringen och sedan i Stortinget med de två andra borgerliga partierna. Räcker inte det får hon försöka övertyga Arbeiderpartiet eller Senterpartiet.

Det finns säkerligen ett hemlig del av avtalet som reglerar när samarbetet är slut. En sådan fanns 2005 när Jens Stoltenberg bildade sin första rödgröna regering. Då var det EU-frågan som var föremål för en så kallad ”självmordspakt”. Det återstår att se var yttersta gränsen går för den nya borgerliga regeringen.

En fråga som dock redan var ett problem på valnatten var huruvida de fyra partierna skulle kunna komma överens om invandrings- och integrationspolitiken. Under presskonferensen sa FP:s partiledare Siv Jensen att partiet hade fått gehör i förhandlingarna för ”en uppstramning av asylpolitiken”. Alldeles uppenbart är att de fyra betraktat just detta politikområde som ett potentiellt problemområde eftersom frågorna har avhandlats i ett särskilt avtal vid sidan av själva regeringsunderlagsavtalet.

Portalparagrafen till detta säravtal kunde dock lika gärna vara skriven av Jens Stoltenbergs Arbeiderparti: ”Innvandringer en kilde til mangfold, nye impulser og kulturell utveksling. Variasjon bidrar til nytekning, innovasjon og kreativitet. Samtidig som innvandringharbidratttil økonomisk vekst i Norge og gjort oss til en mer mangfoldig nasjon, ser vi utfordringer knyftet til innvandring og integrering. Folkeforflytninger setter det norske samfunnet pãprøve, uansett årsak. Ikke minst gjelder det den norske velferdsstatens bærekraft. Det er derfor nødvendig å regulere innvandringen”.

Sen innehåller också avtalet en amnesti för barn och föräldrar med återvändaravtal som inte kunnat verkställas. En treårsgräns gäller – de som varit i landet kortare tid och ännu inte fått besked om uppehållstillstånd omfattas inte.

Regeringen avser även att utveckla nya mottagningsformer, man vill också sänka gränsen för att utvisa brottsdömda utlänningar. I dag är det ett straffvärde på tio år som är gränsen. Den ska sänkas till fem.

Däremot lättar regeringen på försörjningskravet vid anhöriginvandring men höjer tiden för att bli medborgare från tre till fem år. Dessutom vill man utreda vad man kallar för ”kjærlighetsvisum” som inte kräver förlovning eller bröllop.

Uppenbart är att FP har fått till en skärpning av vissa delar av invandringspolitiken. Men det är svårt att vid en första genomläsning se att det skulle vara en entydig skärpning över lag. Snarare verkar det som om FP har fått ge med sig på många områden som säkert varit smärtsamma och som kommer att leda till intern debatt.

Men den svåra diskussionen i partiet lär ändå bli den överenskommelse som sätter stopp för att undersöka förekomsten av och utvinna olja och gas i närheten av Lofoten, Vesterålen och Senja eller för den delen vid Jan Mayern, Ishavet, Skagerack eller Mörefälten. Detta är en stor seger för dem som anser att Norge ska vara ytterst försiktiga med att utöka sin oljeutvinning.

Vi återkommer om den norska regeringsbildningen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Slentrianmässig FN-kritik

988310_10100764350424658_705944062_n

Länge stod Förenta Nationerna (FN) och bistånd i svensk politisk för det goda och osjälviska. Under kalla kriget sågs europasamarbetet som en kapitalistisk klubb, medan FN var det goda världssamvetet som dessutom hade letts av en svensk och bistånd hjälpte till att bygga upp utvecklingsländerna. Tilltron till världssamfundet kom dock att få sig en knäck i och med folkmordet i Rwanda 1994 och biståndet har mer och mer kommit att associeras med diverse diktaturer. Idag har synen på FN ersatts av en skepsis, som tyvärr då och då blommar ut i ett slentrianmässigt förakt som definitivt inte hjälper dem som vill att organisationen ska reformera sig.

På senare tid har vi bevittnat två tecken på att FN-kritik har gått så pass långt att den ersatts av en intellektuell lathet. Det är exempelvis lätt att avfärda kommitteen mot rasdiskriminering då det finns representanter för länder med ett – minst sagt – tveksamt förhållningssätt till mänskliga rättigheter. Men ledamöterna är inte kvoterade, utan väljs i slutna omröstningar och flera har varit kritiska mot sina hemländer, vilket också den tidigare ledamoten Peter Nobel har påpekat.

För några dagar sedan avslöjade Svenska Dagbladets New York korrespondent Jenny Nordberg att FN:s biståndsorgan United Nations Development Program (UNDP) inte kunde redogöra för om biståndet hade någon positiv inverkan. Om detta hade varit sant hade det förvisso varit en stor nyhet. Det hade också varit en stor nyhet om rapporten som SvD ”fått ta del av” hade varit hemlig eller om UNDP hade gjort allt för att underhålla den. Men så var inte fallet.

Likt andra internationella organisationer som existerar tack vare sina medlemsländer beställer UNDP med jämna mellanrum externa granskningar av sin verksamhet. Dessa finns tillgängliga på organisationens hemsida och där finns även den rapport som kritikerna vill behandla som en nyhet. Den har varit tillgänglig i ett par månader och man anser inte att det ej går att hitta ett sammanband mellan bistånd och hjälp. Däremot diskuterar man flera problem med uppföljningen av biståndet som exempelvis tillförlitlig statistik.

Det är lätt att kritisera FN och organisationen bör självklart kritiseras när man gör fel. Anders Wijkman som tidigare var chef för UNDP har exempelvis påpekat att ”det är toppstyrt och alltför mycket regionala hänsyn när chefer rekryteras – dvs man får ofta ej rätt man på rätt plats”. Men om man bara använder kritiken för att plocka billiga politiska poäng tjänar inte kritiken någonting till. Ty då hemfaller man åt samma sorts propaganda som organisationens mindre demokratiska medlemsländer.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Är arkivfynd verkligen nyheter?

556604_10100764265744358_1720028181_n

Förra veckans avslöjande om att polisen i Skåne systematiskt har kartlagt romer togs med rätta emot som ett stort scoop. Det berodde dels på att registret existerade, dels på att polisens krishantering lämnade mycket till övers att önska. Men precis som med andra händelser som orsakar så kallade mediedrev har det också genererat en del oönskade bieffekter.
 
Till en början tycks många inte förstå att svenska staten har en lång tradition av att inte bara registrera romer, utan även övriga medborgare. Registreringskulturen var tätt sammanlänkad med välfärdsstatens framväxt och har även jämfört med övriga länder skapat en tillvänjning vid att staten har tillgång till stora mängder information. Få svenskar ställer sig idag främmande för personnummer, medan det betydligt mer individualistiska Storbritannien betraktade regeringen Blairs förslag om ett liknande system som en olämplig metod för staten att ha koll på sina medborgare.
 
De som i Sverige registrerades med störst frenesi var etniska minoriteter och detta fick ödesdigra konsekvenser, speciellt för romer. Men att likt DN behandla faktumet att romer registrerades till 1996 som en ”nyhet”, och att registret hade en del kränkande omdömen är inte att jämföra med förra måndagens avslöjande. Ty även om vi numera – med rätta – anser att ”svart som natten” är ett kränkande omdöme, var det ett språkbruk som då var kutym inom läkarkåren. Dessutom är socialstyrelsens anteckningar tillgängliga på Stockholms stadsarkiv, så det handlar inte om en del av historien som staten aktivt har försökt undanhålla medborgarna.   
 
Tyvärr devalverar DN:s arkivavslöjande nyheten om registret. För nu riskerar det som skulle bli en debatt om rättssäkerhet att bli en känslofylld debatt om historiska oförrätter som ingen kan ställa till rätta. Nu har en del debattörer börjat fokusera på historien istället för nutiden, och det gjorde även undertecknad med sitt första blogginlägg.
 
I resten av debatten bör fokus vara på rättssäkerhet.
 
(David Lindén)  

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kjöllers fråga lika viktig, trots allt

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

Hanne Kjöller möter SVT:s Nils Hansson under bokmässan i Göteborg. Kritiken mot hennes bok var högljudd men i sak inte särskilt tung.

En god vän till mig gjorde ett fatalt misstag i början av sin journalistkarriär. Han förlade en ubåtsjakt till ett träsk. Visserligen bara några hundra meter inåt land, men likafullt på fel sida vägen mellan Piteå och Luleå. Vattendjupet var knappt en fot och det växte så det knakade i träsket. Alltså blev det dementi, ursäkt och min vän fick en uppsträckning av ansvarig utgivare.

Han fick heta Töremannen i ett par år, alternativt kallades han för Träsktrollet. Men ingen kom på tanken att min väns fadäs därmed hade omöjliggjort allt annat tidningen skrev, och skulle skriva, om de många ubåtsjakter som pågick i början av 80-talet. Inte heller kom hans övriga texter att ifrågasättas; det var lätt att kolla om fler företeelser hade hamnat på fel plats.

När Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, härom veckan kom ut med boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs) var det säkert med viss vånda som ett antal redaktioner öppnade boken med viss vånda. Kjöller är en skarp journalist som skriver i en tidning som alla lyssnar till. Det gör att hennes texter har ett potentiellt större genomslag än andras, vilket också gör henne till en makthavare i den bemärkelsen att hon bättre än andra kan påverka samhällsdebatten och förmodligen också besluten.
En annan orsak till oro var bokens uppdrag, att belysa den så kallade case- och offerjournalistikens avigsida. Vilken kan beskrivas som ett systematiskt små- och storfejkande i vad man utifrån ett redaktionellt perspektiv tror är ett gott syfte.

Men sällan eller aldrig tycks den insikten drabba redaktionsledningar och enskilda reportrar, eller så kallade ”grävgrupper”, att den fina fejken bara är ett lite långsammare sätt att gräva sin egen grav.

Hur illa gör inte en reporter det ”case” – ofta en av olika eländen drabbad människa – vars vånda bara fungerar som en illustration, ett redskap, för att tydliggöra vad redaktionen vill säga? Oavsett om det handlar om bygglovsbråk, vårdnadstvister eller förändrade sjukersättningsregler?

Att på detta sätt göra narr av journalistyrkets heder och bra redaktioners upparbetade trovärdighet ”i det godas tjänst” håller på att föröda yrkets och medias trovärdighet.

Oavsett om det handlar om att hitta verkliga eller påhittade offer för ”högerregeringens utförsäkringspolitik” eller glada hejaramsor i lönematchen förklädda till samhällsnyttig journalistik, så är sådan opinionsjournalistik under svart flagg oförenlig med uppdraget.

Här kunde Kjöllers bok fungera som en torped rakt in i det redan sjunkande skrovet, förlåt skrået. Men dessvärre hamnade även DN-medarbetaren i ett träsk. Ty kocken Axel, som sade sig vara drabbad av de nya ”tuffare” sjukersättningsreglerna, ägde aldrig någon bostadsrätt värd 12,5 miljoner kronor. Han bodde i en hyresrätt som om den varit en bostadsrätt hade varit värd 12,5 miljoner kronor. Att Axel var egen företagare och inte omfattades av dessa regler, det spelar liksom ingen roll.

En liten detalj, i sammanhanget dock av moralisk tyngd. Var hon så mycket bättre själv?

Att andra än Axel skulle klaga och rasa, det var väntat. Inte minst det upphöjda och prisade Uppdrag Gransknings medarbetare fick en chans att ge igen, på bokmässan i helgen. Men det hela blev mest ett slag i luften då de många fel som Kjöller påstods ha gjort mest var att betrakta som slarv i relation det mer allvarliga Axel-brottet.

Så plötsligt står vi där, med en bok vars innehåll är mycket relevant för att kunna analysera vad medierna gör med vår verklighetsbild, men författare som skandaliserats långt utöver det rimliga.

Oavsett om vi har en subjektiv utgångspunkt – som ledarsidor har – eller en ”objektiv” som nyhetsredaktioner förväntas utgå ifrån, så har vi alla ansvar för att förhålla oss på ett relevant och sanningscentrerat sätt till fakta. I detta avseende har vi alla samma ansvar.

Därför får inte det anslag och den granskning som Kjöller gjort falla på hennes tillkortakommande. Uppgiften kvarstår ju, nämligen att svara på frågan om varför fejkar, utelämnar, snedvinklar, döljer och fuskar journalister och redaktioner i det godas tjänst?

Hoppas inte Hanne Kjöller blir fast i det där träsket hon hamnade.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Efter IPCC – Det börjar hända saker

Knappt har FN:s klimatpanel åkt hem från Sverige och från att ha presenterat sin senaste rapport förrän det börjar hända intressanta saker och ting. Alldeles uppenbart är det inte hos vare sig påtryckargrupper eller politiker som ljuset finns, utan hos näringslivet och forskarvärlden.

Det var nästan lite pinsamt att läsa hur Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen, i Dagens Nyheter förordade att en bra klimatåtgärd vore om människor började tänka mer på att satsa mindre på bilen, bostaden och biffen.

Det låter kul och det låter som något som en samvetslös lobbyist skulle kunna säga för att få sitt budskap att fastna, oavsett konsekvenserna. Vad vinner vi i klimatmedvetenhet på att klimatvänner reducerar ett överhängande hot mot mänskligheten till något som kan göras om intet med lösningar som vore de hämtade ur replikskiften från 60-talets köksbordsmiljö: ”Ät upp din mat. Tänk på barnen i Afrika som inte får någon”.

Att spela på skuld och skam känns inte så klimatsmart. Gissningsvis vinner vi och världen mer på att vi tar hand om våra hem bättre, välja rätt sorts bilar och äta bättre kött – som kostar mer – än att äta mindre kött. Prismekanismen slår moralismen när det gäller begränsningar i det senare fallet.

Som tur är slipper vi sådana dumheter i vår omvärld. Idag lanserar David King, före detta vetenskaplig rådgivare till ett antal brittiska regeringar och från och med den här veckan också nuvarande regerings klimatexpert, och ekonomen Richard Layard ett förslag om ett världsomfattande program för satsningar på solenergi. Målet för programmet är att världens energibehov vid 2030 ska täckas till 30 procent av solkraft.

De båda skriver så här i The Observer: ” It needs to be cheaper to produce non-carbon energy than it is by digging up coal, gas or oil. Once this happens, most of the coal, gas and oil will automatically be left undisturbed in the ground.”

För att lyckas krävs vad som bara kan beskrivas som vetenskapliga bragder: För att överföring och lagring av el mellan solrika och solfattiga områden ska vara möjlig krävs genombrott på materialsidan såväl som på tekniksidan. Vilket innebär ökade krav på samordnad forskning och på mer pengar, främst privata investeringar. Statens roll ska först och främst vara att förankra och förmedla kunskap om klimathotets utmaningar. Men givetvis handlar det också om politisk samordning av resurser till forskning, inte minst i sådana länder där forskningen styrs genom tilldelning av skattemedel.

De båda debattörerna jämför forskningens utmaningar som de som ställdes när atomen klövs och människans mål var att vandra på månen. Den här gången finns det väsentligen fredligare behov bakom behovet av vetenskapliga framsteg.

Efter fredagens IPCC-rapport, som uttalar att det med 95-procents sannolikhet är människans insatser som sedan 1950 driver temperaturökningen i atmosfären, är det befriande att läsa något som andas och ingjuter framtidstro.

Läs mer på BT:s ledarsida om att det nu är hög tid för klimathögern att ta initiativet.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Sverige ska gå före – men med rätt fot

FN:s klimatpanel IPCC har lagt fram sin senaste rapport idag. Mycket förenklat visar innehållet att de församlade klimatforskarna till minst 95 procent säkerhet säger sig vara övertygade om att det är människans utsläpp av växthusgaser som orsakar den globala uppvärmningen. Vilket är ett framsteg: 2007 var man ”bara” övertygade till 90 procent och 2001 till 66 procent.

De tre senaste decennierna har varit de varmaste sedan mitten av 1800-talet, men de senaste 15 åren har uppvärmningen gått långsammare. Det beror, enligt IPCC, på att denna till större del än tidigare lagrats i haven. Vid slutet av seklet är det troligt att medeltemperaturen kommer att ha ökat mellan lägst 1,5 grader och högt räknat över 2 grader Celsius. Värmeböljor blir vardagsmat, torra delar av världen blir om något ännu torrare, samtidigt som platser där det redan regnar mycket kommer att bli både blötare och fuktigare.

Och vad gör vi då åt det? Minska utsläppen är givetvis viktigast. Därmed hamnar allas blickar på i första hand Kina men också USA, som är de två stora och avgörande bovarna i klimatdramat. Om inte insikterna drabbar den största diktaturen och den stora demokratin om att så är fallet spelar det mindre roll vilka insikter som drabbar andra länder.

För svensk del är dagens nyhet ingen större nyhet. Insikten om klimathotet finns, om än att det finns olika bud om hur vi för svensk del ska komma tillrätta med det och på vilket sätt vi gör bäst nytta i det stora sammanhanget. Redan nu är vi bäst i EU på klimatanpassning, och EU är bäst i världen.

Så frågan är given – vad vinner vi och världen på att Sverige gör härnäst? Med vad ska vi gå före?

Vi kan givetvis snabba på marschen mot nollutsläpp istället för att uppfylla målet till 2050, som är regeringens ambition. Men det är knappast den insats som kommer att avgöra hur temperaturen i atmosfären är vid sekelskiftet. Sveriges andel av utsläppen är 58 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Detta ska jämföras med världens totala cirka 35 miljarder ton. Den svenska andelen är alltså mindre än 0,2 procent. Se upp för självspäkning! Om detta skriver EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner (M) på SVD:s Brännpunkt idag.

Svenska utsläpp av växthusgas har redan minskat med 20 procent, under perioden 1990 – 2012. Naturvårdsverket, som utreder hur nästa steg ska se ut, har kommit fram till att det går att nå en 40-procentig minskning fram till 2020 utan att blanda in den så kallade utsläppshandeln i ekvationen.

I Svenska Dagbladet idag vill ett antal intresse- och påtryckarorganisationer inom miljörörelsen att Sverige trots allt ska ta det steget, kosta vad det kosta vill. Dessutom vill man inte att regeringen ska räkna med kärnkraft och handel med utsläppsrätter. Det man däremot vill tycks istället vara just detta att vi ska vara snabbare. Skälet till detta är att vi ska gå före, vilket leder resonemanget i cirklar.

Det har funnits förslag för att sätta press på omvärlden – också ett sätt att gå före – genom att införa klimattullar. Varor som importeras från länder vars uppvärmning, elproduktion, transporter och industri bidrar till fortsatt uppvärmning ska bli dyrare. Men så lär knappast bli fallet. Dels blir det svårt att övertyga världen om att på detta sätt ”straffa” USA och Kina, dels lär knappast vare sig svenska eller europeiska konsumenter vilja betala det priset. Och vilken politiker tror sig kunna få med sig väljarna på ett sådant förslag när det plötsligt visar sig göra stora hål i den egna privatekonomin?

Finns det andra vägar? Regeringens avsatta budgetpengar till grönt företagande är värt att pröva, inte minst därför att just företagande också har andra värden som är väsentliga i sammanhanget. En samhällsekonomi som växer har lättare att ta stora och mer komplexa beslut när det gäller klimatanpassning. Om Sverige kan gå före när det gäller att ta kostnader för att anpassa samhället i mer hållbar riktning idag, istället för att vänta och betala mer för samma insatser längre fram, då går vi sannerligen före.

Att skära ner utsläpp är lätt om man inte bryr sig om de omedelbara konsekvenserna för ekonomin, välfärden och sammanhållningen i landet. Men om man istället hävdar – med en dåres envishet – att världen vinner på att Sverige går före genom att satsa på bättre stadsplanering, omställning av näringslivet, forskning, utveckling och på att gynna entreprenörskap, så säger man samtidigt att världen har mer att vinna på svensk tillväxt än på snabbare svenska utsläppsminskningar.

Se där, ett manifest för klimathögern! Om en sådan skriver vi på BT:s ledarsida idag.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

IOK:s förväntade feghet

putin-sochi-okDet var väntat att Internationella Olympiska Kommitteen (IOK) inte skulle ha några invändningar mot att Vinter-OS hålls i ryska Sochi. Tyvärr var det också väntat att spelens koordinator Jean Claude Kelly ansåg sig felciterad när han sade sig vara ”fullt nöjd” med de ryska gaylagarna. Men hans dementi klingade falsk när han påpekade att IOK aldrig kommenterar nationella lagar, samtidigt som han försäkrade att deltagarländer måste följa spelens stadgar som menar att alla ska kunna delta, oavsett hudfärg, religion eller sexuell läggning.

Ty även om Ryssland påstår att homosexuella idrottare är välkomna får de inte visa sin läggning. Sportminister Viktor Mutko har poängterat att den som på gatan ”propaganderar” för homosexualitet kommer att ”ställas till svar”.

Den som kan IOK:s historia förstod också att de aldrig skulle tagit ställning. Men om ryska homofober hade spelat med öppna kort och förbjudit homosexualitet hade man varit tvungen att agera. När man istället förbjudit ”handlingar” öppnar man upp för ängsliga och krypande tolkningar som gör ett deltagande lätt att motivera.

Resultatet är en diplomatisk feghet inför vad man i ärlighetens namn bör kalla för ett tilltagande tyranni. Men det som återstår är att Sveriges Olympiska Kommitté tänker över hur de bör agera.

(David Lindén)

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized