EU:s dubbla ansikten

I morgon skriver vi på ledarsidan om EU:s arbete för ett nytt gemensamt asylsystem. Någon gång under våren – troligtvis i slutet av mars – kommer allt att vara färdigförhandlat och färdigt för beslut.

I stora drag handlar det om att få till en mer sammanhållen bedömning av flyktingskäl och uppehållstillstånd, att fastställa minimiregler för flyktingmottagandet samt att få unionens medlemmar att dela bördorna bättre. 2012 tog lilla Luxemburg emot 2275 flyktingar medan Estland inte tog emot fler än 75 stycken.

Ord som humanism, likabehandling, rättssäkerhet och solidaritet präglar tanken bakom en bättre asylmottagning. Men samtidigt finns det andra ord med i sammanhanget som leder tankarna åt rakt motsatt håll.

Helt utanför diskussionen om asylsystemet verkar också EU för en bättre och mer heltäckande kontroll och övervakning av sin yttre gräns, inte minst till sjöss och i första hand i Medelhavet. EU-kommissionen har lagt ett förslag till ett europeiskt gränsövervakningssystem, som bland annat ska använda sig av förarlösa flygplan – så kallade drönare.

Normalt är drönare förknippat med krigföring och kampen mot terrorismen. Men även EU-kommissionens förslag går i den riktningen. Drönarna ska  jaga människor på flykt.

Så här skriver EU-kommissionen i sitt förslag: ”Syftet med systemet är att stötta medlemsländerna i deras ansträngningar för att minska mängden människor från länder utanför EU som olagligt tar sig in på EU:s territorium. Detta ska uppnås genom att öka kunskapen om situationen vid de yttre gränserna och förbättra reaktionsförmågan hos underrättelsetjänsterna och gränskontrollmyndigheterna.”

Redan i den förklarande fortsättningen till Eurosur, som övervakningssystemet kallas, finns en dubbelhet inskriven. Syftet är att minska antalet olagliga invandrare som tar sig in i Europa utan att upptäckas. Men också att minska dödstalen bland dessa olagliga invandrare genom att rädda fler liv till sjöss.

Den givna frågan är: hur ska dessa förarlösa flygplan kunna skilja ut ”lagliga” från ”olagliga” flyktingar?

FN är entydig i sin definition – en flykting är alltid en flykting. Notera att EU-kommissionen istället använder ordet ”invandrare”, ett sätt att införa en gräns mellan vem som har rätt att fly och den som har andra skäl. För att klara detta måste Eurosur kunna skilja människor åt redan ute på havet, mitt i natten och endast genom att betrakta dem genom det förarlösa planets TV-spelsöga. Lycka till!

Redan nu i februari kommer Eurosur upp i EU-parlamentet. Frågan är om ledamöterna kan klara av att rösta igenom Eurosur då, om man samtidigt  månaden efter ska fastslå att  flyktingar till EU ska tas emot likvärdigt, humant och rättssäkerhet.

En skrivning  av beslutstexten som i detalj betonar att systemet avser att upptäcka och hjälpa flyktingar i nöd lär ha lättare att gå igenom, än ett förslag som blir medvetet ospecificerat och därmed ger varje medlemsstat större svängrum i sin tolkning av beslutet.

Ett sådant svängrum kan ställa till det ytterligare för unionen. Ty det lär inte hålla i längden om ett land jagar olagliga invandrare och ett annat letar efter flyktingar i sjönöd, om bådas drönare upptäcker samma skepp.

Vad händer då? Ska de avvisas eller sjöräddas?

Om EU ska hålla sig med en aktiv och mer strikt gränsövervakning måste även denna präglas och vägledas av samma principer som det nya gemensamma asylsystemet. Allt annat leder fel.

Lyssna gärna på hur EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (FP) resonerar om Eurosur.

Särintressena förklarar sig – det funkar inte!

Under tisdagskvällen har LO och Svenskt Näringsliv lagt ut pressmeddelanden i vilka man förklarar sig. Det förvånar säkert inte den luttrade läsaren att de skyller på varandra.

LO sätter rubriken ”Svenskt Näringsliv hoppar av jobbpakten” – vilket i sak är rätt. Under rubriken ”LO sviker landet unga” säger Svenskt Näringsliv att de hoppar av för att de inte gillar att LO äventyrar en överenskommelse om yrkesintroduktionsvtal genom att föra in ”ovidkommande krav som inte har med jobbpakten att göra.

LO erkänner att man lagt in andra frågor än sådana som handlar om ungdomsarbetslösheten, enligt det egna pressmeddelandet, med avsikt att  ”… frysa olika delar av de förändringar regeringen planerat att genomföra vad gäller arbetsrätten samt att öppna upp för nya förhandlingar om huvudavtalet mellan LO och Svenskt Näringsliv.”

Samtidigt säger sig LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson att man från LO:s sida var ”… överens med regeringen om alla delar i Jobbpakten.” Dessutom hade regeringen gått med på att slopa den differentierade a-kasseavgiften, något som LO krävt.

Regeringen håller sin del, och riksdagen kommer att få ändringsförslaget på sitt bord. LO däremot, sviker sin del i avtalet genom att hellre agera politisk stödtrupp inför den långa valrörelsen än att ta sitt ansvar för ungdomsarbetslösheten. Det är inte taktiskt, inte smart – bara svagt.

Men det finns ingen anledning att hålla Svenskt Näringsliv om ryggen i en fråga där man mycket väl hade kunnat fortsätta förhandla, tydliggöra sitt ansvarstagande för ungas plats på arbetsmarknaden, och sedan ta matchen med opinionen om LO:s politisering av jobbfrågan.

LO har hanterat sin del av förhandlingarna så att man har manövrerat bort en part av tre. Nu öppnar man för vidare förhandlingar – med regeringen!

Svenskt Näringsliv hoppas på branschvisa förhandlingar – utan LO:s ordförande!

Den som anser att detta handlar om vad som är bäst för Sveriges unga arbetslösa kan räcka upp en hand nu.

Ingen?

Särintresserna förnekar sig inte

Nej. Att LO och Svenskt Näringsliv inte kan komma överens om sin del i jobbpakten är inte ett bekymmer för regeringen. Inte heller är det ett nederlag för Anders Borg eller ett fiasko för Fredrik Reinfeldt, som ju var den som tog initiativ till en trepartsöverenskommelse för att minska ungdomsarbetslösheten.

Det är ett bekymmer och ett nederlag för de unga utan jobb.

Därmed är det i förlängningen ett problem för samhället som helhet.

Att Svenskt Näringsliv drar sig ur beroende på att LO inte vill reformera arbetsrätten, och att LO mer eller mindre torpederar förhandlingarna genom att föra in krav och aspekter som inte hör dit, är också ett bekymmer och ett nederlag. Inte minst för förtroendet för arbetsmarknadens parter.

Men uppenbarligen är ungdomsarbetslösheten inte tillräckligt allvarlig och omfattande för att arbetsmarknadens parter ska inse att även de ska ta den på allvar.

Mänskligt att döma förstår nog de flesta människor som har minsta lilla insyn i hur arbetsmarknadens parter brukar agera, att regeringen inte kan göra så mycket om LO och Svenskt Näringsliv inte vill. Vårt svenska arbetsmarknadssystem bygger på att parterna ska ta ansvar, inte på att regeringen ska ta ansvar för att parterna lever upp till detta förtroende.

Idag har Svenskt Näringsliv och LO med all önskvärd tydlighet visat att de förtjänar att kallas ”särintressen”. Fredrik Reinfeldt ord besannas ännu en gång, och det är uppenbart att det nu är upp till enskilda branschföreträdare att lyckas med det som inte de centrala parterna inte vill, nämligen att ta ett eller flera steg mot överenskommelser som minskar ungdomsarbetslösheten.

Löfven och näringslivet

När Stefan Löfven valdes till ordförande för Socialdemokraterna för snart ett år sedan blev det många glada miner i näringslivet. Äntligen en S-ledare som förstod villkoren för företag, tyckte många som hade känt, för att uttrycka sig försiktigt, mindre entusiasm för hans företrädare Håkan Juholt.

Nu visar en mätning som Dagens Industri gjort att Löfvens popularitet inte är särskilt stor, den har dessutom minskat.

Tidningen har frågat 600 företagsledare vem de anser har störst förståelse för företagens villkor. Reinfeldt får 65 procent och Löfven 14 procent. Förra året fick Löfven 19 procent.

Nu är det inte näringslivet som utser statsminister i Sverige, så mätningen kan sägas ha begränsat värde. Den kan rentav stärka Löfven internt, åtminstone i vissa läger. Ty som en del minnesgoda säkert kommer ihåg tyckte en del inom partiet att de där kramarna från näringslivet blev lite väl intensiva.

Men viktigare än att mäta popularitetspoäng är kanske att titta på hur debatten förändrats. Eller som Sverker Martin-Löf säger till Dagens Industri i en välformulerad kommentar: ”Hade inte Löfven kommit in i svensk politik hade inte debatten handlat om näringslivets villkor. Jag tycker att han har gjort ett bra jobb genom att tala om näringslivet som ett allmänintresse, och inte ett särintresse som vissa andra”.

Avslag – men fullmäktige kommer inte undan alla svåra frågor om skolan

Lars Holmins förslag om avslag gick igenom – kommunfullmäktige  i Ulricehamn sade nej till förslaget om förändring av skolstrukturen, det vill säga nej till nedläggning av tre skolor.

Det blev 46 ja till avslag och noll nej.

Ett enigt fullmäktige (tre tomma platser) skulle man kunna säga. Men det är en skenbild.

I själva verket är oenigheten betydande och frågorna kvar: hur blir det nu med skolstrukturen ? Vem ska betala om alla skolor ska vara kvar? Ska andra skolor läggas ner? Hu ska det gå med folkomröstningskravet? Vad ska hända med förslaget frön beredningen för lärande?

Fullmäktigeledamöterna må tycka att de har gett sig själva en behövlig andhämtningspaus.

Men den kan komma att stå dem dyrt.

Hur ska fullmäktige nu kunna undvika en rejäl skattehöjning för att dels bevara alla skolor, dels klara övriga välfärdstjänster när skolan nu kommer att ta större andel av budgeten? Och hur ska Skolinspektionen reagera om det nu visar sig att Ulricehamn inte kan leva upp till kvalitetskraven i undervisningen?

Frågor som fullmäktigeförsamlingen knappast kan vägra att svara på hur länge som helst.

Bättre kommunikation en förutsättning

Ledarbloggen har drabbats av förseningar i kväll. Uppkopplingen från fullmäktige i Ulricehamn har inte direkt varit i paritet med teknikutvecklingen i övrigt. Men nu har första brevduvan anlänt, och fler kommer.

Vart är Holmin på väg?

Spännande värre i Ulricehamn. Lars Holmin, kommunstyrelsens ordförande (m) har efter ett inledningsanförande som handlade om vikten av att ta vara på det engagemang han sett för skolan avslutat med att säga att han inte tror att Ulricehamn är redo för så här stora förändringar .

Han yrkar avslag till kommunstyrelsens förslag.

Vad hände med engagemanget för kvalitet i skolan för hela kommunen, som ju faktiskt är det som förändringarna syftar till?
Därför blir det nu ajournering och frågan är var de här slutar när inte  kommunstyrelseordföranden längre står bakom förslaget

Frys inte ner engagemanget!

 … även om det nu varit skolornas placering som stått i fokus bottnar ju engagemanget i en vision om att också de som lever och växer upp utanför centralorten ska ha en god framtid och ett bra vardagsliv. I ett sådant ingår en skola av hög kvalitet. Och kvaliteten i skolan handlar inte om antal kilometer till skolbyggnaden, utan mer om lärares kompetens och skolmiljön i stort.

Läs BT:s ledare idag om skolstriden i Ulricehamn här.

Många namn räcker inte

Fullmäktige i Ulricehamn är igång. Fullt med folk i sporthallen. 5 845 har skrivit under den namnlistan som nu också lämnats över.

Det visar på ett oerhört starkt engagemang. Därmed är också frågan om en folkomröstning i rullning.

Det innebär dock inte att politikerna måste säga ja till en sådan. De folkvalda i fullmäktige i Ulricehamn har sista ordet och bör noga betänka vad ett ja till folkomröstning för med sig och vilka förväntningar en sådan väcker.

Skoldebatten har redan före fullmäktige varit igång länge. Och hittills har ingenting framkommit som visat att detta är en fråga som är lämplig att folkomrösta om.

Ungdom är inte allt, inte ens i politiken

”I dag hinner de flesta bli kring 30 år innan de uppnått vad som förknippas med vuxenhet. Det innebär att de levt en tredjedel av sitt liv innan de är där. Samtidigt är det mycket som talar för att barn och ungdomar blir vuxna på andra sätt tidigare än förr”, säger forskaren Mats Trondman i en intervju med TT i dag.

Det är en intressant diskussion och kanske särskilt om man funderar över hur partierna tänker kring ungdom. Och inte bara partierna. Thomas Johansson, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet säger i samma intervju:
”Det är nog många som vill ha en längre ungdomstid än tvärtom, ungdom är attraktivt i vår kultur och det är så många positiva värden kopplade till att vara ung”.

Flera av de politiska partierna har en uttalad målsättning att ha ett visst antal unga på sina listor. På samma sätt som det nu är naturligt för de flesta att ha varannan damernas, vill många ha var tredje eller var fjärde ”ung”, säkert för att därmed framstå som mer attraktiva.

Dock behöver ungdom inte alltid vara en tillgång. Så har till exempel valet av Annie Lööf, som fyller 30 år i sommar, framhållits som en av anledningarna till att det går knackigt för Centern.

Nu är det visserligen en förenkling av de problem som Centern har (de är betydligt svårare än att de endast kan knytas till valet av partiledare). Men nog har det funnits tidpunkter i centerns krisande partiliv då mer av erfarenhet säkert varit en tillgång för en partiledare.

Och kanske kan det vara en lärdom för partier överlag, inte bara i valet av partiledare utan när man rekryterar till politiska poster i kommuner till exempel. Ungdomar kan tillföra mycket, men den erfarenhet den som är ålderpensionär står för förtjänar att lyftas mycket mer än vad som hittills skett.