Vad hände med alla Nuon-experter?

Bolaget Vattenfalls köp av holländska Nuon kommer för alltid att vara inskrivet i historieböckerna jämte fiaskon som skeppet Vasa, Fermenta och Gotabankens konkurs, vilken inledde krisen på 1990-talet. Om man är insatt i den politiska debatten och känner till dess spelregler, var det också väntat att oppositionen såg detta som en möjlighet att attackera Alliansregeringen. För tidigare näringsminister Maud Olofssons (C) framträdande i SVT:s Aktuellt förpassade ju inte direkt köpet till hävderna.

Men Olofsson och andra Alliansföreträdares idoga försök att påpeka att Nuon-affären stöttades av Socialdemokraterna möttes av tystnad. Det var helt enkelt ett för bra tillfälle att utöva plakatpolitik för att nyansera debatten.
Idag inträffade dock något som påminner om Olofssons tragiska intervju.

En intervju som alla självutnämnda Nuon-experter borde kommentera.

Tidigare S-ministern och ledamoten av Vattenfalls styrelse Anders Sundström intervjuades i Dagens Industri om det faktum att styrelsen godkände köpet. Sundström är en politisk veteran och har flera gånger förekommit i spekulationerna om att bli partiledare för Socialdemokraterna. Intervjun finns att läsa via denna länk, men avsnittet där han får frågan om Nuons politiska betydelse förtjänar att återges i sin helhet.

Hur känns det att ha varit delaktig i ett av de sämsta affärsbeslut som har inträffat i Sverige?
– ”Det är du som säger. Sammantaget har värdet i Vattenfall stigit. Vattenfall är idag värt mycket mer än när man startade resan i slutet på 1990-talet. Långt mycket mer”.

Budskapet förekommer i olika variationer under hela intervjun, som i mångt och mycket påminner om Olofssons framträdande i Aktuellt. Men ändå har ingen av dem som ivrigast brukar diskutera Nuon kommenterat intervjun.

Kan det helt enkelt vara så att det inte var en omsorg om energisatsningar utan en vilja att trycka till Alliansen som drev dem?

(David Lindén)

Mycket märkligt Maud

När Maud Olofsson efter att hon igår kritiserats av riksdagens konstitutionsutskott (KU) intervjuades i SVT:s Aktuellt skapade hon ofrivilligt mediahistoria. Hennes taktik, som gick ut på att under hela intervjun konsekvent vägra svara på frågor och istället upprepa samma budskap kallas inom journalistiken för ”papegojmetoden” och hon lät verkligen som en papegoja. Självfallet var det en fröjd att se för politiska motståndare och för Alliansen är det ett problem som kommer att plåga regeringen i valrörelsen. Men efterspelet till Nuon-affären har också andra och betydligt mer allvarliga konsekvenser.

Att en folkvald politiker duckar när det gäller ansvar spär på människors politikerförakt. Speciellt då Olofsson som Centerledare lovade att om Alliansen fick makten så skulle man inte bete sig lika maktfullkomligt som Göran Perssons socialdemokrater.

Så igår fick TV-tittarna ett bevis på att makten korrumperar många, inklusive Maud Olofsson.

Dessutom är det värt att notera att det inte bara är Olofsson utan också KU som har förlorat på affären. Trots att socialdemokraternas representant Björn von Sydow innan gårdagens presskonferens försäkrade att det ”handlade om viktiga statsrättsliga principer” var beslutet att kritisera Fredrik Reinfeldt tänkt som ett inlägg i valrörelsen. Eftersom en socialdemokratisk regering också hade köpt Nuon och gjort sitt bästa för att plocka politiska poänger på affären, om den hade visat sig lyckad.

Nu blev det inte så och det är lätt att spela efterklok. Vad man emellertid bör ha i åtanke är att styrelsen rekommenderade köpet och att det är omöjligt för en minister att helt och hållet greppa den komplicerade energimarknaden. Så detta visar på ett skrämmande sätt hur illa det kan gå när politiker skall sköta företag, och liknande fall har tidigare inträffat, som exempelvis dåvarande S-ministern Björn Rosengrens försök att sälja in ”Telia-aktien” till svenska folket.

Agerandet under gårdagen kan emellertid inte ursäktas.

Olofssons haveri i Aktuellt bidrar till att väljarna inte bara kommer att misstro Alliansen, utan också hela politikerkåren.

(David Lindén)

Ett påpekande långt ifrån McCarthyism

 

Efter att medieprofessorn Kent Asp påvisat att Miljöpartiet har oproportionerligt stort stöd bland journalister, har journalistrollen debatterats flitigt i media. En debatt som varit intressant att följa då det uppenbarligen är svårt för ”granskarna” att granska sig själva.

Förvisso är det lönlöst att som politiker ”skylla på media”, och SVT:s politiske korrespondent Mats Knutson har gjort sitt bästa för att bemöta många av de borgerliga debattörer som tagit fasta på Asps slutsatser. Men en del reaktioner bland journalistiska makthavare har varit förutsägbara då de konsekvent avfärdat Asp.

TT:s politiske reporter Owe Nilsson gick så pass långt som att kalla Asps forskning för ”McCarthyistiskt”. En beskrivning som syftar på den amerikanske senatorn Joseph McCarthys jakt på verkliga och påstådda kommunister i 1950-talets USA.

I den läsvärda boken Cold War, Cool Medium: Television, McCarthyism, and American Culture (New York: Columbia University Press, 2003) skildrar medieforskaren Thomas Doherty vad McCarthyism – det tillvägagångssätt som uppkallades efter McCarthy – verkligen var och vad dess konsekvenser blev.

Doherty tar fasta på dåvarande presidenten Harry S. Trumans definition som menade att McCarthyism stod för ”ett korrumperande av sanning och att överge vår historiska målsättning om rent spel”. Således är det långt ifrån vad Kent Asp med sin trettioåriga forskargärning har gjort. Ty det kan ses som ett exempel på renare spel att påpeka att också journalister har åsikter och – trots ett ivrigt hävdande av motsatsen – kan dras med i politiska trender.

Owe Nilssons reaktion är ett exempel på den vilja att slänga ur sig grundlösa påståenden som har drabbat den politiska debatten. Ett annat exempel var när journalisten Anna Hellgren recenserade en dokumentär om komikern Soran Ismail på Expressens kultursida och anklagade Markus Uvell, som är vd för tankesmedjan Timbro för att normalisera Sverigedemokraterna eftersom att han hade ”mystwittrat” med Jimmie Åkessons stabschef Linus Bylund. Men Hellgren glömde att Uvell också kommunicerat med vänsterextremister om harmlösa ämnen på samma forum. Slutligen blev hon förbannad och anklagade Uvell för att ställa en ”härskarfråga” då han – som sig bör – vänt sig till Expressens kulturredaktör för att be om en replik.

Det tål även att påpekas att den ende SVT-medarbetaren som hittills blivit helt och hållet avstängd på grund av politiska åsikters är meteorologen Åsa Bodén som 1982 uttalade sig kritiskt om löntagarfonder.

Soran Ismail blev inte avstängd, utan tog självmant paus från sin roll i P3:s Morgonpasset.

Ordet McCarthyism är idag synonymt med häxjakt. Konsekvensen av hans uthängning var att människor avskedades och fick yrkesförbud. Det kommer inte att inträffa i Sverige. Men det vore kanske passande om journalister inser att även de är människor och att människor påverkas av dagspolitiken.

(David Lindén)

En nyfikenhet som lyckligtvis blev politik

SVT:s programserie Nyfiken på partiledaren har med rätta fått kritik. En ”terapisession” där läkaren och terapeuten Poul Perris rotar i partiledarnas barndom för att hitta deras politiska drivkrafter berikar inte direkt det demokratiska samtalet. Det finns emellertid fördelar med att på ett avspänt sätt låta partiledarna tala till punkt, så länge det finns en ton av seriositet i utfrågningen.

När Perris sökte tränga in i Fredrik Reinfeldts barndom lärde man sig dock ingenting, utöver det som redan finns i biografier av journalister som Mats Wiklund och Anita Kratz.

Reinfeldt växte upp på 1970-talet och gillade att spela basket. Som äldst i syskonskaran lärde han sig tidigt att ta ansvar, och då det ”mest basala”, såsom en kärleksfull familj, redan fanns på plats kom detta ansvar att kanaliseras i elevrådet, värnpliktsriksdagen och senare i partipolitiken. Perris försökte dessutom behandla det som en nyhet att Reinfeldt har humorsinne och närt skådespelardrömmar.

Knappast unikt då de flesta toppolitiker är karismatiska i verkligheten. Annars blir de knappast partiledare, och man behöver faktiskt ett visst mått av karisma för att övertyga.

Precis som många andra är Fredrik Reinfeldt också ett barn av sin tid rent politiskt. På 1980-talet rådde kalla kriget och unga människor upplevde vänstern och Socialdemokraterna som betongkramare. Moderata Ungdomsförbundet attraherade därför många människor och även Fredrik Reinfeldt. När han fick summera sin egen politik var det ”kärleken till frihet” vilket stämmer väl med vad som var viktigt för dåtidens Moderata Samlingsparti.

Men dessvärre misslyckades Perris med att under hela intervjun ställa nödvändiga och ledande frågor. Reinfeldt som är en van politiker ledde programmet genom att själv styra samtalet, och det borde programmakarna ha försökt motverka.

Men det blev ändå en intressant intervju när man hade lämnat den delen av programmet som skulle efterlikna en terapisession. Det märks att Reinfeldt är väl förberedd på valrörelsen och vill fortsätta att leda Alliansregeringen.

På frågan om han hur det kändes att fortsätta som statsminister kostade han också på sig lite humor. Han påpekade att han är ”vältränad och uthållig” när det gäller statsministerrollen. Även om detta inte är ett kriterium för att vara ”bäst i historien” som den moderate riksdagskandidaten Oliver Rosengren hävdade på twitter, så är det ett tecken på att statsministern är väl förberedd inför valrörelsen.

(David Lindén)

Männen – de stora förlorarna

Andra delen av Belinda Olssons Fittstim – Min kamp slutade med en fundering om det inte var dags att komma med något nytt. Feminismen som en kamp mot mäns makt och företräde framför kvinnors missar målet, och av det enkla skälet att män också är de stora förlorarna.

I skolan, på arbetsmarknaden, ekonomiskt – i livet, samhället och relationen.

Framtidsforskaren Arne Jernelövs kortbyxklädda inpass om den bräckliga mannen av idag gjorde mer för att förflytta fokus i programmet än vad exempelvis en ledsen brandfacklig företrädare och en förorättad jämställdist som Pär Ström klarade av. Det är klart att det måste vara tufft att med egna ögon se hur vältränade kvinnor klarar av att packa och bära slang på lika villkor. Och visst kan den som får våldsamt mothugg på krogen ha anledning att känna sig ledsen över att inte få dricka sin stora stark i trygg åsiktsgemenskap.

Men det är inte synd om män för att feminismen är stark eller högröstad. Det som män och kvinnor tillsammans kan sörja över är att så många pojkar inte klarar av att prestera bra i skolan och därför inte hittar jobb, eller att de som män inte förmår att ta gemensamt ansvar för att skapa trygga relationer där barn får se att pappor är något mer än bara frånvarande. Det är just dessa män som redan nu är de största förlorarna – större än de kvinnor som ännu inte fått ta plats i styrelserummen. Allt enligt en framtidsforskare i kortbyxor.

Programmet skulle handla om mansrollen. Men eftersom Belinda Olsson kan TV så vet hon att det inte blir kul underhållning av att bara tala om roller. Det måste exemplifieras, förenklas och skapas underhållande bilder. Så det blir lattepappor i hipsterskägg och vällingsflaska som sjunger på öppna förskolan, och det blir statsminister i överraskningsintervju om våld mot kvinnor (som Fredrik Reinfeldt klarar riktigt bra).

Och, naturligtvis och som utlovat, så blir det jakt på Uffe – mannen som kom att bli Fittstims bästa marknadförare, men som nu beskrivs som skapelsens manliga svenska krona.

Fast, handen på hjärtat, hur kul och relevant känns den jakten utanför programmets ramar?

På det hela taget blir det väldigt lite mansroll på det sättet. Istället blir det väldigt mycket Belinda Olsson. Det gör i och för sig inte så mycket. Att tala om mansroller i kontrast till stereotyper blir ju trots allt bra underhållning även om det i första hand leder till att stereotyper bevaras och förstärks. Det generella är ju sällan något som passar in i det individuella och unika.

Ingen av oss är Pär Ström eller den katolske mexikanen som gifter sig med en svensk feminist. Inte heller är vi mördare eller hustrumisshandlare bara för att statistiken säger att det är män som slår kvinnor i hemmet.

Programmet om mansroller blev därför i första hand ett program om Belinda Olsson som gör ett program om sin bok. Ett bra program där det som kommer att bestå är bilden av att problemet med jämställdheten idag inte handlar vem som oftast diskar, utan om vem som i längden blir störst förlorare i dagens samhälle. I det avseendet ligger många män riktigt illa till.

Om det handlar om ett sätt att reducera en man på eller ej, det vet jag inte, men när Belinda Olsson dyker upp i Björn Ranelids trädgård – i sin jakt på Ulf Lundells hus – så gör hon en retorisk konstruktion som på samma gång är förödande och genial:

”Björn Ranelid är känd för sitt rika språk men just nu vill jag bara ha en vägbeskrivning”.

Tänk om det här med mansroller kunde formuleras lika enkelt.

(Mikael Hermansson)

Terapeuten och valrörelsen

Den här texten publicerades på ledarsidan 30 november 2013.

En psykoterapeut som partiledarintervjuare? Säga vad man vill om den gamla kolossen SVT, men överraska kan man fortfarande. ”Partiledarna öppnar sig för Poul Perris” var rubriken på det pressmeddelande man skickade ut i veckan för att berätta hur public service ämnar inleda valåret 2014.

Se där ett sätt att manifestera att det är nya tider nu. Det är länge sedan det räckte med Orup, Ortmark och Olivecrona – om nu någon minns de tre O:na. De introducerade skjutjärnsjournalistiken i svensk teve och ställde sprängfyllda av kunskap partiledarna mot väggen i sakfråga efter sakfråga.

Poul Perris har inte den bakgrunden. Han är läkare och legitimerad psykoterapeut. En utmärkt sådan, enligt dem som kan bedöma den saken. I SVT-sammanhang är han känd från förra årets programserie Par i terapi, där tittarna på tisdagskvällarna fick följa  med in i hans samtalsrum och se när han träffade sex olika par som berättade om sina problem.

Riktig terapi, riktiga människor och riktiga problem. Som Lena, som berättade om sina bristande känslor för Roger och han om sin önskan att bli sedd och åtrådd. Om barndom, skuld och skam. Oerhört känslosamt och intimt.

Men det blev för mycket och för nära. SVT borde ha lyssnat på de sakkunniga kritiker som menade att parterapi bör ske i slutna rum, inte framför tevekameror.

Nu är alltså Poul Perris tillbaka i rutan. Denna gång är det inte krisande par som sitter i hans rum. Det är partiledarna. Men också här handlar det om att ställa frågor för att komma närmare än vanligt, en terapeut ska hitta det som de politiska journalisterna inte förmår.

Serien heter Nyfiken på partiledaren och beskrivs som ”en närgången kamera och en partiledare som släpper garden för att berätta om uppväxt, viktiga vägval och personliga drivkrafter bakom politiken.”

Det kan bli bra. När avståndet mellan väljare och valda växer är det angeläget att på olika sätt försöka minska det.

Valet 2014 är mer än ett val mellan olika valmanifest, politiken låter sig inte förstås endast i tabeller över vem som tjänar vad på vilket budgetförslag. Det spelar stor roll vilka de ledande företrädarna är, och än mer så nu, när nästan alla partiprogrammen ligger och trängs på mittfältet.

Därför kommer fler än SVT att vara nyfikna på vilka partiledarna är, egentligen. Det kommer att bli en valrörelse som tar ytterligare steg närmare politikens personer, tro mig. Och det blir inte bara på det ytliga sätt vi kunnat se hittills, där modeexperter betygsätter klädstil och rackar ner på den som valt fel färg på slipsen. Trycket på politikerna att berätta mer om sig själva kommer att öka.

I bästa fall ger det mer temperament åt valrörelsen och ökar intresset för politik.

Låt oss hoppas det. Och låt oss hoppas att det inte blir för mycket och för nära. För vad händer om sakpolitiken kommer i skymundan, och det blir viktigare att politiker kan bjuda på en barndom som duger för ett tittarvänligt samtal med en terapeut?

Mest spännande barndom vinner, eller?

(Katarina Larsson)

För övrigt …

… har det gjorts försök att hitta nya infallsvinklar på partiledarintervjuer i teve förut. Minns Leif ”Loket” Olsson i valrörelsen 1998 i TV4.

… vägrade dåvarande moderatledaren Carl Bildt först att vara med, han tyckte inte att upplägget var seriöst och motsatte sig också att programledaren för Bingo-Lotto valt Stig Malm som en av bisittarna.

… ändrade sig dock Bildt och konstaterade efter intervjun att Loket var ”en trevlig karl”. Eller ja, ”Tåget,” som Bildt kallade honom.

… var den andra bisittaren nuvarande jämställdhetsministern Maria Arnholm, hon hade varit rådgivare åt Bengt Westerberg men arbetade vid den här tiden som omvärldsanalytiker vid ett privat företag.

 

Belinda Olsson vågade problematisera

I år är det 15 år sedan antologin Fittstim inledde den tredje vågens svenska feminism. Författaren och programledaren Belinda Olsson som tillsammans med Linda Skugge var redaktör för antologin har därför gjort dokumentären Fittstim – min kamp vars första avsnitt idag sändes av SVT.

Belinda Olsson har som programledare en självdistans som gör att hon på ett lättsamt sätt kan diskutera svåra frågor. Så det blev en intressant resa där hon bl.a. besökte Gudrun Schyman och ett badhus i Malmö där det är tillåtet att bada topless. Men det blev lätt komiskt när det visade sig att de som besökte badhuset för att bada topless mest bestod av de aktivister som ursprungligen hade drivit igenom beslutet.

Lika komiskt blev besöket på ett så kallat hen-dagis på Söder i Stockholm där barnen skulle uppfostras könsneutralt. Förvisso en god målsättning, men det är tvetydigt om det mer handlar om föräldrars önskan att projicera visioner än om barnens bästa. En liknande förskola har som riktlinjer att bl.a. kontrollera om det ”finns bilder som kan kopplas till svensk kultur och/eller svenska traditioner – hur många?”

På det hela taget ett tillvägagångssätt som andas en vilja att skapa ”en skön ny värld” för att parafrasera den brittiske författaren Aldous Huxley.

Dessutom intervjuades hjärnforskaren Martin Ingvar som poängterade att det visst finns skillnader mellan könen och att det är viktigt att vara medveten om dessa. För ”om vi vet att det finns små skillnader kan vi göra vår miljö så att skillnaderna inte förstärks”. Men tyvärr blev han han direkt avfärdad i sociala medier och konstnären Stina Wolters tweet nedan kan tjäna som ett sorgligt exempel på den generella tonen i kritiken. 

Olsson är visserligen inte ensam om att offentligt lufta sin kritik mot dagens feministiska rörelse. När litteraturprofessorn och den tidigare Grupp 8-aktivisten Ebba Witt-Brattström medverkade i Min Sanning blev det en svidande uppgörelse med dem som tror att ordet hen skulle öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Att organisationer som säger sig vilja inkludera i själva verket också kan exkludera fick vi även veta när tidigare FP-ministern Nyamko Sabuni medverkade i samma program.

Precis som väntat har Olsson också fått kritik av dem som vill se sig som hennes nutida arvtagare. Margaret Atladottir som skriver för den LO-finansierade webbsidan Politism menar exempelvis att programmet använder sig av en ”av en gammal medielogik för att beskriva vad som händer just nu”. Ett pinsamt tecken på att man fortfarande prioriterar ungdom över erfarenhet.

Inför programmet frågade sig BT: s Katarina Larsson om vi blir ”fler eller färre feminister efter den resan? Eller ännu viktigare: blir det fler som tar frågan om killar och tjejers lika rättigheter på allvar?”. Det är fortfarande berättigade frågor. Ty det är ett obestridligt faktum att väldigt många kan enas kring devisen att ”killar och tjejer ska behandlas lika” som var antologins åsiktsdeklaration. Men det är få som känner igen sig i den exkluderande, fördömande och symbolpolitiska rörelse som påstår sig representera den nutida feminismen. Om man därför bryr sig om jämställdhet bör man lyssna på kritikerna och inte avfärda dem som gamla. I nuläget låter Olssons belackare nämligen lite som när den – dåvarande IT-gurun – Johan Stael von Holstein avfärdade erfarenhet som något som man ”köper på diskett”.

(David Lindén)

Varför ska Ohlys världsbild vara SVT:s?

Det faktum att Försvarets Radioanstalt (FRA) samarbetar med sin amerikanska motsvarighet NSA (National Security Agency) när det gäller att bevaka Ryssland, borde inte anses vara någon större nyhet.

Ty det ingår i FRA:s arbetsbeskrivning att skydda Sverige mot främmande makter och för att göra detta måste man bedriva både spioneri och samarbete. De flesta torde också vara tacksamma över att man samarbetar med amerikanerna och inte ryssarna, vars regeringstrogna medier på allvar hävdar att utrikesminister Carl Bildts engagemang för Ukraina bottnar i att han vill hämnas slaget vid Poltava.

Att SVT behandlar avslöjandet från visselblåsaren Edward Snowdon som en ”stor” nyhet, tyder vidare på att man vill haka på underrättelsetrenden. Det är nämligen populärt att jämt och ständigt kräva full insyn och att lägligt glömma bort att det är viktigt för demokratiska nationalstater att bedriva ett fungerande underrättelsearbete.

Samma kritik mot denna självklara förutsättning har framförts av Vänsterpartiets tidigare partiledare Lars Ohly. På twitter hävdar han att Sverige agerar ”betjänt till CIA”. Förståeligt att sådana ord kommer från en gammal kommunist och anhängare av kalla krigets tredje ståndpunkt, vilken gick ut på att USA och Sovjetunionen var lika onda stormakter. Men det är mindre förståeligt att denna attityd tycks ha fått en renässans hos SVT.

För faktum kvarstår: det är bra att Sverige bedriver ett effektivt underrättelsearbete och det är nödvändigt att vi spionerar på Ryssland.

Det vore rent ut sagt tjänstefel att inte samarbeta med NSA.

Tidigare har BT försvarat Lars Ohly när det kom fram att Säpo hade spionerat på honom. Dagens vänsterparti kan inte heller ses som odemokratiskt, men det är tydligt att partiet är direkt farligt om det skulle få ett inflytande på utrikespolitiken. Därför bör de aldrig få ansvar för utrikesdepartementet.

I slutändan skapar sådant poserande som Ohly och hans vänner ägnar sig åt i FRA-frågan dock mest problem för Stefan Löfven.

I varje fall om han tänker sig partiet i en S-ledd regering. Men om det vill han ju fortfarande inte ge klara besked.

Socialdemokraterna har en lång tradition av en realistisk utrikespolitik och förhoppningsvis vill partiet fortsätta med en verklighetsbaserad sådan. Det kan man bara göra utan Vänsterpartiet.

(David Lindén)

Stakset och Timbuktu: Läs Machiavelli!

Om man ska engagera sig politiskt bör man lära sig att respektera sina motståndare. Det betyder inte att man behöver tycka om deras politik eller företrädare, utan att man inte ska betvivla att motståndarlaget, likt en själv, också tror sig sitta inne med de bästa lösningarna för framtiden. Förvisso kan det låta som en självklarhet, men det är ett synsätt som tar tid att lära sig då drivkraften att engagera sig politiskt, ofta bottnar i att man är passionerad över sina egna idéer och därmed hyser en aversion mot dem som tycker olika.

Det händer också att man så till den grad avskyr sin motståndares politik att man inte förstår hur man ska bemöta den, vilket Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan tjäna som ett exempel på. I sin iver att bemöta rasism och främlingsfientlighet hemfaller vissa åt taktiker som tilltalar det egna laget, men som definitivt inte kommer att övertyga någon som röstar på SD.

Ett sådant exempel är att SVT upplåter utrymme till hiphopgruppen Kartellen och deras nya låt ”Svarta duvor och vissna liljor”. Musikaliskt kan undertecknad inte invända mot låten, men då den handlar om att slå ned Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson är den i nuläget synnerligen politiskt olämplig. Men självfallet ska inte SVT ta ställning till politiskt innehåll när det gäller kulturell utövning, men hela affären blev politisk då man i försvaret för låten kan ana undertoner. Det är beklagligt, speciellt för dem som ansåg att de tre Sverigedemokrattopparnas beteende på Kungsgatan i Stockholm var förkastligt, ty nu spär detta på den offerstämpel som SD vill odla för att få ökad sympati. Dessutom blir det inte bättre av att gruppens frontfigur Sebbe Stakset i en intervju i Dagens DN, framstår som den schablonbild av ”hiphoppare” som bland annat Smålandsposten tidigare har velat marknadsföra.

Stakset har ett förflutet som bland annat inkluderar brott och öppet homofobiska
åsikter som han torgfört på sociala medier. Men nu får han tala ut i sällskap av en sympatiskt inställd kulturjournalist. Idag mår han bra och ”går i kyrkan” om söndagarna, men han skäms inte för sin låt och är minsann beredd att ge Jimmie Åkesson ”kärlek” när denne byter åsikter. På det hela taget talar han en sorts hiphop fikonspråk som säkerligen tilltalar hans fans, men som inte kommer övertyga potentiella Sverigedemokrater.

Tyvärr medverkar också rapparen Timbuktu på skivan och det är ännu mer beklagligt då denne är antirasistiskt engagerad för Miljöpartiet. Det är bra att fler engagerar sig politiskt, men det verkar som om Timbuktu inte ville inse att hans medverkan tillsammans med Stakset kan skada det goda arbete han utför. Ty när han fick kritik för sin medverkan lade han upp följande meddelande på sin Facebooksida: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!” Tilltalande för dem som gillar honom och mindre effektivt om man vill övertyga potentiella Sverigedemokrater att byta sida.

Både Stakset och Timbuktu är bevisligen skickliga artister, men de skulle behöva hjälp när det gäller att tänka politiskt långsiktigt. Förslagsvis bör de läsa den florentinske 1500-talsdiplomaten Niccolò Machiavellis verk Fursten, vilket räknas till en av världshistoriens klassiker när det gäller politik. Förra året gavs den åter ut på svenska (Atlantis, 2012) i översättning av Paul Enoksson som även fått pris av Machiavellis hemstad Florens för sitt arbete.

I kapitlet om en furstes rådgivare skriver Machiavelli att ”en man som förvaltar staten bör … aldrig tänka på sig själv utan bara på fursten och aldrig göra någonting som inte gagnar denne”. För Sebbe Stakset och Timbuktu kan det översättas till att: ”den som jobbar mot rasism bör aldrig göra någonting som gagnar dem själva, utan bara tänka på hur man övertygar människor om att bli antirasister”. I nuläget verkar det nämligen ha tänkt mer på sin skivförsäljning och mindre på antirasismen.

(David Lindén)

Även barn har rätt till vår historia

Det fina med skickligt tecknade serier är att de är tidlösa. Många generationer har växt upp med berättelserna om gallerna Asterix och Obelix, äventyrsjournalisten Tintin och de flesta vet ”att den som ser Fantomens ansikte dör en fruktansvärd död”. När amerikanska serier kom till Sverige på 1950-talet var det dock många som varande för att ungdomen skulle ”förledas” och som ville förbjuda dem. Idag verkar det dessutom som om seriefienderna har bytt taktik till att istället varna för rasism och främlingsfientlighet.

I jul sänder SVT ”Barna Hedenhös Uppfinner Julen” som julkalender, vilken baseras på berättelsen om Barna Hedenhös som skrevs på 1950-talet av Bertil Almqvist. Serien som handlar om stenåldersbarnen Sten och Flisa samt deras pappa Ben och Mamma Knota, bidrog till att generationer av barn blev intresserade av stenåldern och detta trots att den redan då ansågs som föga historiskt korrekt.

I samband med julkalendern bestämde sig förlaget Bonnier Carlsen att också ge ut serieböckerna i nytryck. Men efter flera anklagelser om rasism bestämde sig förlaget för att dra in den bok som skildrar familjen Hedenhös resa till Amerika. Orsaken var att boken speglar en för svenskt 1950-tals tidstypisk åsikt om Nordamerikas urinvånare. Som några säkerligen kan finna kränkande, men som resonerande och historiskt medvetna vuxna skulle ta sig tid att förklara för barnen som läser boken.

Eva Dahlin som är litterär chef för Bonnier Carlsen skriver i ett mejl till SVT:s Kulturnyheterna att ”berättelsen innehåller förlegade värderingar”. En mycket underlig formulering och ett tydligt tecken på att förlaget är ängsligt då man lätt hade kunnat lägga till ett förord vilket julkalenderns regissör Jonathan Sjöberg ansåg att man borde göra.

Man kan tycka vad man vill om Barna Hedenhös och självfallet har förlaget rätt att bestämma över sin bokutgivning. Det man emellertid bör ha i åtanke är att de nu har böjt sig för en liten majoritet och man bör därför ställa sig frågan om Bonnierförlagen också fortsättningsvis kommer att ta med ”förlegade värderingar” i beräkningen när man bestämmer sig för nyutgåvor av klassiker.

Ty letar man igenom historiska verk finns det en mängd böcker som inte platsar i dagens samhälle: Strindberg hade exempelvis en påtagligt irriterande kvinnosyn och Gustaf Fröding köpte sex. Så får dessa ges ut på nytt?

Kanske borde man istället ha litat på sina läsare och bestämt sig för att inte rentvätta historien.

(David Lindén)