Äntligen lite Kubaförnuft

(Hög tid att sluta lyssna på de som skriker högst, och bekämpa Castrodiktaturen på ett intelligent sätt, FOTO TT)

När USA 1961 introducerade sanktioner mot det kommunistiska Kuba var det tänkt som en temporär åtgärd för att påskynda diktaturens fall. Men så blev det inte, och även fast diktatorn Fidel Castro satt kvar ändrades aldrig strategin då det var inrikespolitiskt självmord att föreslå detta. För trots att kalla kriget är slut har det fortsatt i relationen till Kuba, och än finns det konservativa politiker i USA som tror att diktaturen ska störtas vilket ju också var planen 1961.

Ända tills president Barack Obama höll en presskonferens där han meddelade att USA har börjat förhandla med Kuba om att återetablera landets diplomatiska relationer. Ett besked som inte kom en dag för tidigt, och som flera presidenter likt Jimmy Carter och Bill Clinton har försökt att genomdriva. Men de har inte kunnat på grund av att den rättmätiga aversionen mot Castro har varit för stor, och på grund av att exil-Kubaner främst i Florida är en mäktig röst när det gäller presidentvalet.

Kuba är en brutal diktatur och bör inte kallas något annat. Men det är också ett grannland som har en äldre relation med USA än vad det har till kommunismen. Att embargot kvarstod handlade om kalla kriget då Kuba blanda annat slogs tillsammans med sovjetiska soldater i Angola. Embargot var helt enkelt geopolitik och inte ideologi, då USA under president Richard Nixon inte såg några som helst hinder för att 1974 etablera diplomatiska relationer med Kina, vilka hade upphört efter kommunisternas maktövertagande 1949.

En av dem som kraftigast protesterade mot president Obamas besked var den republikanske senatorn Marc Rubio, vars familj flydde från Kuba och som kan bli Republikanernas presidentkandidat 2016. Protesten är politiskt förståelig, då han inte har råd att i nuläget uppfattas som en ”Kubakramare”. Men även här går det att dra paralleller till det förflutna och till Nixon som under sin tid som vicepresident var bland de starkaste kritikerna av kommunismen i Kina. Om Rubio vinner valet är det därför troligt att han inte kommer ändra Obamas besked och istället intensifiera diplomatin med Kuba.

Förhoppningsvis kan detta leda till att öns opposition vädrar morgonluft och att invånarna kan börja bygga upp en modern ekonomi. Tids nog kommer de att kräva politisk förändring. Kanske kan man också hoppas på att det i svensk debatt innebär att vänstern slutar ursäkta Castrodiktaturen. Ty nu går det inte längre att skylla Kubas misär på ”den amerikanska bojkotten”, utan enbart på kommunismen.

(David Lindén)

Omvärlden vill att Alliansen sitter kvar

(Kris i världen kräver stabil regering, Foto TT)

”Den svenska regeringen borde vara stolt”. Så lyder ingressen i en artikel om det svenska valet publicerad i tidningen New York Times. Valet på söndag har också rönt stor internationell uppmärksamhet, då ”folk runt om i världen ser Sverige som en förebild att sträva efter, som speglar hur folk vill ha det i framtiden med ett utbyggt socialt skyddsnät, relativt fridfulla gator och generell välfärd” för att citera Peter Harmsen som är chef för den franska nyhetsbyrån AFP:s Stockholmskontor.

Om valresultatet skulle bestämmas genom att läsa utländska tidningar skulle Alliansregeringen få ett förnyat förtroende. Jämfört med stora delar av Europa har man klarat den ekonomiska krisen väldigt bra, skattesänkningarna sedan 2006 har gett medborgarna nästan en månadslön mer i plånboken och trots dessa har intäkterna till statskassan ökat.

Dessutom spelar Sverige en aktiv internationell roll, och kan ses som en av de mäktigaste EU-länderna om man ser till landets yta. Om detta vittnar inte minst Barack Obamas Sverigebesök förra året.

Men omvärlden vinner inga val, och det har man sett i valrörelsen. De rödgröna försöker sätta bilden att något ”har gått sönder”, och detta trots att Sverige i skenet av den värsta krisen sedan 1930-talet bör ses som ovanligt helt.

Nu på valrörelsens sista dag bör väljarna höja blicken och våga se bortom den snäva nationella horisonten. Hittills har vi klarat oss bra, och med ett sådant världsläge är det enda rimliga att ge Alliansen fortsatt förtroende.

Man ändrar inte ett vinnande lag.

(David Lindén)

Litar Nato på Skandinavien?

I boken Matadorlandet: Om det borgerliga Danmark (Stockholm: Samhällsförlaget, 2011) skildrar statsvetaren Ann-Sofie Dahl hur det gick till när Danmarks dåvarande statsminister Anders Fogh Rasmussen bestämde sig för att dra sig tillbaka från inrikespolitiken.

”Fogh” som han allmänt kallas i hemlandet hade i tysthet instruerat sina närmaste medarbetare om att hitta något ”lämpligt” för honom att göra och valet föll på generalsekreterarposten i Nato. Men då det tog tid att förankra hans ansökan läckte nyheten snart ut, och när det kom också fram att finansministern Lars Løkke Rasmussen låtit sy upp nya kostymer hos ett av Köpenhamns mer exklusiva herrskrädderier, drog många slutsatsen att han skulle efterträda honom.

Nu när Anders Fogh Rasmussen närmar sig slutet på sin ämbetsperiod pågår arbetet med att hitta hans efterträdare. Det verkar också som Nato-länderna har vant sig vid en skandinav, för om det stämmer som Aftenposten erfar, kommer Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg att efterträda sin danske kollega som Natos trettonde generalsekreterare.

Föraningen baserar sig dels på att Arbeiderpartiet förbereder sig för att hitta en efterträdare till Stoltenberg och dels på att USA:s president Barack Obama reser till Europa för att delta i ett toppmöte om atomsäkerhet. Det är troligt att man då också kommer att bestämma sig för en lista på slutkandidater.

Om det skulle visa sig stämma så skulle det vara ett kvitto på att medlemsländerna litar på Skandinavien och på att man har insett att organisationen, för att överleva, måste ta tillvara på sina mindre och nyare medlemsstater. Ett tecken på det sistnämnda är att Polens utrikesminister Radoslaw Sikorski nämns som en möjlig motkandidat.

Om det blir Jens Stoltenberg återstår att se, men det skulle i så fall vara ett bra val för Nato och för Skandinavien.

Till skillnad från de svenska Socialdemokraterna har det norska Arbeiderpartiet alltid varit varma anhängare av försvarsalliansen, och under sin statsministertid intensifierade Stoltenberg samarbetet. Det är inte heller första gången som en norrman förekommer som seriös kandidat då Høyreledaren Kåre Willoch lanserades 1988, men besegrades av Västtysklands försvarsminister Manfred Wörner.

Generalsekreterarjobbet har emellertid inte visat sig vara den lugna reträttpost som Fogh Rasmussen tänkt sig, och en sak är säker – den nye generalsekreteraren kommer att bli tvungen att hantera den pågående krisen i Ukraina och många andra framtida säkerhetspolitiska problem.

(David Lindén)

”Kålle” i klistret och rödgrön arrogans

Det är svårt att inte tycka om LO:s ordförande Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson. Han framstår som en genuint sympatisk person och har tidigare vågat utmana etablerade sanningar inom den egna rörelsen. När han som SSU ordförande lanserade begreppet egenmakt – vilket gick ut på att människor skulle få makt att bestämma i vardagen genom exempelvis valfrihet – förärades han av Göran Greider epitetet ”borgarkärring” vid en socialdemokratisk partikongress.

När Thorwaldsson 2012 valdes till LO-ordförande var det många som hoppades att han, metaforiskt, skulle baxa LO in på 2000-talet. Och till en början gick det bra. Thorwaldsson lyssnade och vågade i Ekots lördagsintervju erkänna att Sverigedemokraterna målade upp en bild av verkligen som kunde attrahera traditionella LO-medlemmar. På senare tid har han också tillsammans med sin viceordförande Tobias Baudin föreslagit att arbetsmarknadens parter ska komma överens om vinster i välfärden. Ett tecken på att det fortfarande finns socialdemokrater som ser verkligheten för vad den är. Men det har funnits tillfällen när Thorwaldsson i sin iver att hjälpa ”rörelsen” har låtit tunga slinta och låtit fiktion gå före fakta.

Inför Barack Obamas Sverigebesök skrev han ett numera ökänt brev på dålig skolengelska för att stjäla glansen från Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt och inte på grund av en genuin vilja att diskutera frihandel. Igår fick vi ett ytterligare exempel när Thorwaldsson intervjuades vid World Economic Forum i Davos. Ett möte där LO-ordföranden är en självskriven gäst då denne är ledare för en av Europas största fackliga samarbetsorganisationer.

Kanske var Thorwaldsson bara trött eller stressad, men det framstod dock som en liten men markant detalj att han i Rapport talade om att vi i Sverige har 400 000 arbetslösa och att om vi löste detta i en takt på 1000 per år skulle det ta 200 000 år att få ned arbetslösheten. Alla som bemästrar enkel huvudräkning inser att det skulle självklart handlar om 400 år och det gör nog också Thorwaldsson. Men när sedan Göran Hägglunds stabschef Johan Ingerö påpekade misstaget ville LO inte låtsas om att Thorwaldsson hade sagt detta, utan hävdade att det istället handlade om 200 år.

Egentligen är detta en liten detalj som inte är värd att rapportera, om det inte varit för att om en Alliansföreträdare hade gjort samma sak så hade företrädare kablat ut den snabbt som ögat. Det säger något om klimatet inför valet där en sida anser att de denna gång har rätt till makten. I sin strävan att få den är man beredd att korsfästa en egenföretagare som ärligt varnar sina anställda för att ett politiskt alternativ kan göra det svårare att expandera och man är också beredd att ignorera sin egen historia som att samma sida 2010 gick till val på den sänkning av restaurangmomsen som man idag skyr som pesten.

(David Lindén)

Våga agera i Sotji

Det var ett väntat besked, men många blev ändå glatt förvånande. Dagen före julafton ansökte Storbritanniens regering hos drottning Elisabeth II om nåd för matematikern Alan Turing (1912-1954). Han som anses vara den moderna datateknikens fader och som under andra världskriget hjälpte till att knäcka den nazistiska Enigma-koden, var nämligen homosexuell och dömdes 1952 på grund av detta till kemisk kastrering. Två år senare tog han livet av sig.

Så benådningen, vilken kom på julafton, berör honom inte personligen. Men det är viktigt tecken på att de brittiska myndigheterna erkänner att de tidigare gjorde fel.

Beskedet kan dessutom ses som en politisk protest mot nutida homofobi. Om knappt två månader öppnar vinter-OS i ryska Sotji och inför detta har president Vladimir Putin inlett en charmoffensiv för att övertyga omvärlden om att han inte är den despot som han verkar vara.

Putins tidigare huvudmotståndare Michail Chodorkovskij har benådats, i utbyte mot att han går i exil och inte ägnar sig åt politik. Benådning har också utdelats till konst- och punkgruppen Pussy Riot, trots att de själva inte ville bli benådade. Men ingenting har gjorts för att mildra den rent ut sagt vidriga lagstiftningen som drabbar landets homosexuella.

Därför är det befogat att även fortsättningsvis misstro Putin samt att diskutera vad man kan göra när det gäller Sotji. Men att bojkotta OS är knappast verkningsfullt då en sådaninte skulle få något mer omfattande stort stöd.

Vad man däremot kan göra är att aktivt visa sitt missnöje.

Exempelvis bestämde sig USA:s president Barack Obama för att skicka en delegation där de två öppet lesbiska atleterna Billie Jean King och Caitlin Cahow ingår. Kanske har nu också den brittiska drottningen gett sig in i leken, nu när hon i efterhand är beredd att underkänna Storbritanniens tidigare syn på homosexuella som ju påminner om den som råder i dagens Ryssland.

Det är i så fall inte första gången britterna protesterar på ett underfundigt, tidstypisk och – visserligen lite tillspetsat – mycket engelskt sätt.

När premiärminister Harold Macmillan på 1950-talet besökte Sovjetunionens ledare Nikita Krustjev bar han exempelvis en vit pälshatt som var en symbol för Finlands kamp mot Sovjetunionen.

Frågan som kvarstår är hur Sverige ska protestera. Kanske genom att som Emma Gren Tregaro visa stödet för regnbågskombinationer, eller varför inte låta Pia Sundhage ingå i den officiella delegationen.

Det viktigaste är dock att protestera. Ty om man inte denna gång blandar ihop idrott och politik, riskerar man att i framtiden låta politik utöva ett skadligt inflytande på medmänsklighet.

(David Lindén)

Läs mer: Den som är intresserad av att veta mer om Alan Turing rekommenderas att läsa någon av de många biografierna som finns, men också David Lagercrantz roman Syndafall i Wilmslow (Bonniers, 2009). En skildring av både Turings livsgärning och det samhällsklimat som många hävdar drev honom in i döden.     

Ett ”hej” till Ankdammen

Självfallet blev det en formell och lite tråkig inledning på Fredrik Reinfeldts och Barack Obamas gemensamma presskonferens i Rosenbad. Ty inom den offentliga delen av världstoppolitiken som är hårt regisserad, ska man inte vänta sig några överraskningar. Det man dock kan notera är att den ofta gravallvarliga Reinfeldt stundtals såg riktigt glad ut.

Länge var president Obama politikens motsvarighet till Bruce Springsteen, och när han kostade på sig att hälsa journalistkåren med ett svengelskt ”hej” skapade det något av den ”feelgood” faktor som Carl Bildt tidigare menat skulle prägla hela besöket. Dessutom uttryckte Obama förhoppningen om att han någon gång i framtiden skulle kunna återvända till det ”vackra” Stockholm i sällskap med sin familj. Man kan därför undra om han vid sin ”briefing” före besöket fick rådet att spela på svenskarnas uppblåsta självbild.

Stundtals tycker vi nämligen att vi är bäst i världen och detta reflekterades i den första frågan som kom från TT, och handlade om vad USA skulle kunna lära av Sverige.

Barack Obama är en lysande kommunikatör och gav ett nästintill opolitiskt svar: USA kan lära sig om energifrågor och att det går att samtidigt ha marknadsekonomi och en stark stat. Av detta kan man endast utläsa att han varken socialist eller socialdemokrat, vilket vissa mindre nogräknade politiska motståndare vill göra gällande att han är. På TT:s nästa fråga som handlade om avlyssning glimmade det dock till av politik, och han påpekade syrligt att vissa av de stater som är mest kritiska till avlyssning flitigt använder sig av amerikansk data.

Frågorna från den internationella pressen hade en annan utgångspunkt och handlade mestadels om Syrien och relationen till Ryssland. Obama gav ett klart besked om att det nu är upp till kongressen att fatta beslut om ett ingripande i Syrien, och han poängterade även att det inte bara var Vita Huset, utan också världen som dragit ”en röd linje” vid användande av kemiska vapen.

Det är även ett gott tecken att en amerikansk president uttalade sitt stöd för homosexuellas rättigheter och dessutom är villig att diskutera om det eventuellt blir en diplomatisk konfrontation med Rysslands president Vladimir Putin. Men de stora nyheterna ges inte i Stockholm utan i Washington.

För USA var detta ett statsbesök bland andra, vilket till stor del handlade om att minnas den amerikanske hedersmedborgaren Raoul Wallenberg. Det är visserligen inte en dag för tidigt, och det är ett gott steg i relationen Sverige-USA att vi också lär oss hedrar honom.

(David Lindén)

Skuggan av Irak?

Igår förlorade den brittiska regeringen en omröstning i underhuset om att Storbritannien skulle delta i ett angrepp på Syrien. Beslutet var på ett sätt väntat och det är välkommet att premiärminister David Cameron kundgjort att regeringen böjer sig för parlamentets vilja, men det är inte välkommet ur en ren humanitär synvinkel.

Storbritannien är en krigstrött nation och det beror på invasionen av Irak 2003. Då sålde Tony Blairs Labourregering in kriget på, om inte falska så i alla fall, otillräcklig premisser.

Labourpartiet som idag befinner sig i opposition är generellt ytterst kritiska till krigsinsatser och den skepsisen präglar också regeringspartiet Liberaldemokraterna, samt en del ledamöter av David Camerons eget Toryparti.

Kanske är det en sund skepsis för vi vet än så länge inte vad FN:s vapeninspektörer kommer att säga i sin rapport och vi vet inte hur USA tänker genomföra en attack. Men vi vet att historiens dom kommer att bli hård om det visar sig att det var Assad som använde kemiska vapen.

David Cameron tog en politisk chansning och han misslyckades. Sådant händer i politiken. Men det hedrar honom att han åtminstone försökte göra någonting och att han nu böjer sig för parlamentets vilja.

(David Lindén)

Martin Luther King idag?

Idag är det 50 år sedan baptistpastorn och medborgarrättskämpen Martin Luther King jr (1929-1968) höll sitt berömda ”I have a dream” (jag har en dröm) tal inför 250,000 medborgarrättskämpar vid Lincoln Monumentet i USA:s huvudstad Washington DC. Talet där King, eller ”MLK” som han ibland kallas, uttrycker förhoppningen om att varje person i framtiden skulle bemötas utifrån sina handlingar och inte baserat på sin hudfärg, har med rätta blivit historiskt. Det fungerar än idag som en antirasistisk trosbekännelse, och jubileet uppmärksammas bland annat med att president Barack Obama håller tal vid Lincoln Monumentet.

På pappret kommer allting att vara perfekt.

En afroamerikansk president håller tal för att hedra den man som krävde det fullt berättigade, nämligen, att alla USA:s medborgare skulle vara lika inför lagen. Att president Obama kan hålla tal vid Lincoln Monumentet och inte som servitör Barack Hussein Obama, vilket är hans hela namn, servera på något av alla de otaliga caféer som ligger i närheten är i sig ett bevis på att MLK:s dröm delvis är uppfylld. Men man bör också betänka talets budskap om att varje person ska bli bemött utifrån sina handlingar och inte sin hudfärg.

Vad skulle MLK ha ansett om president Obamas handlingar?

Det vet man inte. Men det står klart att Obama idag har en avlyssningsapparat till sitt förfogande som skulle ha gjort medborgarrättsrörelsens antagonist FBI-chefen J Edgar Hoover grön av avund. Det står också klart att han kanske kommer att dra in USA i ytterligare ett krig som inte kommer att sanktioneras av FN.

Självklart går det att ha åsikter kring detta och om presidentens ämbetsroll i dagens globaliserade värld. Men det är också viktigt att ha i åtanke att Kings tal under åren har missförståtts av en, förvisso godhjärtad, antirasismrörelse som har velat göra det till sin egen åsiktsförklaring. Talet var riktat till en amerikansk publik för att lösa ett amerikanskt segregationsproblem. Därför handlar det om det individuella bemötandet. En del kunniga kan emellertid påpeka att han använder uttrycket ”negro” som ett samlingsnamn för USA:s afroamerikanska befolkning. Det är förvisso sant, men han nämner också att det slutligen handlar om det individuella bemötandet.

Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att King idag hade anklagats för att inte se ”strukturerna” av de som påstår sig vara hans arvtagare.

(David Lindén)

Syrien behöver USA

De senaste dagarnas nyheter ifrån inbördeskrigets Syrien tyder på att Assad-regimen använder kemiska vapen mot sin egen befolkning. Många kräver därför att Obama administrationen agerar eftersom att den tidigare sagt att kemiska stridsmedel var en ”röd linje” som Bashar al-Assad krigsmässigt inte fick korsa. I Sverige har det varit en debatt om vad man personligen kan göra, och igår startades en insamling för Syriens kvinnor. Det är bra att dessa får stöd, men de kan inte själva bli kvitt terrorn från diktatorn i Damaskus.

Det är förståeligt att USA gör allt för att inte behöva invadera Syrien. Man är rädd för att upprepa misstaget från Irak, eller snarare att situationen i Syrien efter en invasion utvecklas till att likna den i 1990-talets Somalia. Till skillnad från Irak har Syrien nämligen inte någon politisk struktur som binder samman nationen. Landet hålls samman av familjen Assad, vilket tidigare Moskva ambassadören Sven Hirdman förklarade i Studio 1 när han fick frågan om varför Ryssland gör allt för att förhindra en invasion.

Den amerikanska oviljan att ingripa och omvärldens krav på att de åtminstone ska göra någonting, illustrerar på ett skrämmande sätt relationen till den enda kvarvarande supermakten.

USA är en nation som bör ställas till svars för många av sina handlingar, inte minst när det gäller övervakning. Men det är också ett land som vi är skyldiga mycket och som därför gör sina sympatisörer besvikna när den inte lever upp till sina ideal.

Sveriges förhållande till USA handlar om både tilltro och cynism, och illustreras bäst av diktaren Karl Vennberg (1910-1995) som under det kalla krigets kärnvapenhets bittert konstaterade att ”vi måste tro på USA” för ”vad finns det annars att tro på?”.

Det samtidigt som McCarthy eran på 1950-talet när man jagade kommunister med samma frenesi som man idag vill övervaka potentiella terrorister. Vennberg skrev därför också att om det vill sig illa kommer USA bara att tolerera ”fria människor” som var ”godkända av McCarthy”.

Dikten kan också illustrera dagens USA när det gäller kampen mot terrorismen och vårt förhållande till landet som vi litar på även om vi ständigt blir besvikna.

Förhoppningsvis kommer Vita Huset att gå från ord till handling i Syrien. Den fria världen bör hoppas på USA för det behövs ytterst kraftfulla medel för att hjälpa Syrien.

(David Lindén)

 

Bildt bakom Obamas resmål

Att USA:s president Barack Obama kommer till Sverige 4-5 september är en stor nyhet. Det är första gången som en sittande amerikansk president gör ett bilateralt besök i Sverige och statsminister Fredrik Reinfeldt hävdar med rätta att det är ”en möjlighet att föra fram svenska åsikter”.

Redan har svenska medier börjat gotta sig åt att Vita Huset i ett pressmeddelande deklarerat att ”Sverige spelar en avgörande roll på den internationella arenan”. De sedvanliga motrösterna menar också att Sverige har valts ut för att vi spelar en avgörande roll när det gäller global övervakning.

Det är för tidigt att analysera varför Sverige har valts ut, men en sak står klar. Besöket är inte en personlig triumf för Fredrik Reinfeldt utan för utrikesminister Carl Bildt.
Det finns idag ingen politiker utanför den anglosaxiska sfären som kan matcha Bildts intresse för USA och amerikansk politik. Oavsett vilken administration som suttit i Vita Huset har han varit ivrig att söka alla de kontakter han kunnat, och talat med alla de som varit beredda att lyssna. Att Obama väljer att komma till Sverige stärker bara bilden av Carl Bildt som utrikespolitisk tungviktare. Något svenska medier har haft svårt att förstå.

Tidigare har det amerikanska utrikesdepartementet beskrivit honom som ”en liten hund med en stor hunds attityd” och fräckhet har återigen vunnit en framgång.
Om man ska dra en slutsats av dagens nyhet är det därför att Carl Bildt har säkrat sin plats i historien som Sveriges främste amerikavän och att han i nuläget kommer att sätta svenskt rekord som den politiker som i kraft av sitt ämbete har träffat tre sittande amerikanska presidenter.

(David Lindén)