Sluta dalta med Miljöpartiet

Tyvärr har ”ungdomligt oförstånd”, ”affekt” och ”förståeligt” blivit något av denna valrörelses modeord. När ungdomar beter sig som skitstövlar mot meningsmotståndare ska de ursäktas med att de är just ungdomar trots att det i många fall handlar om fullt kapabla vuxna människor och inte tonåringar. Likadant som ”affekt” är ett diplomatpass för att av sina egna få förlåtelse för att man uttrycker sig rent ut sagt vidrigt, och ”förståeligt” ett kodord för att låtsas som att den egna bristen på omdöme skulle bottna i någon form av politisk insikt.

I vanliga fall är det Sverigedemokraterna som hamnar i skottgluggen, och ofta med rätta. Men i spåren av Israel-Palestina konflikten har man också kunnat bevittna hur ett flertal Miljöpartister har sett en mångbottnad konflikt som fribiljett att bete sig ignorant, antisemitiskt och rent av hatiskt.

Flera lokalpolitiker har bland annat torgfört konspirationsteorier om Israel och judar, vilket föranlett partisekreteraren Anders Wallner att deklarera att man nu inom partiet ska börja jobba med ”tolerans”. Men det som är anmärkningsvärt att man inte lagt märke till att dessa strömningar har funnits förut, och om man är cynisk skulle man också kunna påstå att partiledningen hellre gladde sig åt skyhöga opinionssiffror än fokuserade på värdegrundsarbete.

Ett annat färskt exempel är Esra Hacimehmet som är ordförande för Grön Ungdom i Uppsala. Hon har bland annat uttryckt sympati för att kasta pil på DN-krönikören Emanuel Karlsten och att västvärldens stöd till Israel beror på ”naziskuld”. När hon sedan konfronterades med uttalandet uppmanade hon människor att googla ”white privilege” som är en marxistisk term från amerikansk etnologi, och som svårligen kan appliceras på Sverige.

Men det verkade hon inte ha förstått.

Hacimehmet är ungdomspolitiker och vissa skulle säkert säga något i still med att hon ”lider av ungdomlig glöd”. Men om man ursäktar vad hon sagt tar man henne inte på allvar. Hon är trots allt en vuxen människa som aspirerar på människors förtroende, och som Karlsten själv uttrycker det på sin facebooksida:

”Hade det här varit Sverigedemokraterna hade alla reagerat på en gång. Vi hade lajkat och delat eftersom hatet där bekräftar bilden av partiet. När det nu gäller Miljöpartiet kommer vi med ursäkter och förklaringar. Förstår. Jag erkänner att även jag kommer med sådana ursäkter. Och jag kommer på mig själv och hur märklig den reaktionen är”.

Det är dags att sluta dalta med hatare i alla partier, och ett första steg är att be Miljöpartiet som aspirerar på regeringsmakten, att politiskt växa upp och kräva att deras företrädare beter sig som vuxna.

(David Lindén)

Låt Hübinette försvinna med rasbergeppet, Ullenhag

Äntligen! Det är så varje antirasist bör hälsa nyheten om att regeringen tillsätter en utredning som syftar till att ta bort rasbegreppet från svensk lagstiftning. För det var verkligen på tiden att modernisera bort resterna av det sena 1800-talets kvasibiologi om raser, och att dessa raser skulle ha olika egenskaper eller behöva utsättas för särbehandling.

Rasism är något som drabbar människor och inte alla med en specifik hudfärg.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sammanfattade det hela så här:

”Vi vet att det egentligen inte finns olika mänskliga raser. Vi vet också att den grundläggande delen av rasismen handlar om att man tror att det finns olika raser, att rastillhörigheten gör att man beter sig på ett visst sätt, och att vissa raser är överlägsna andra”.

Men hans resonemang ogillades självklart av ordföranden för lobbyorganisation Afrosvenskarnas Riksförbund, Zakaria Zouhir, som också är verksam inom Vänsterpartiet. Zouhir menade att strävan efter ett färglöst samhälle är att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det verkar dock ha undgått honom att vi väldigt ofta debatterar rasism, och att väldigt få förnekar att sådant inte finns.

Så lite tillspetsat skulle man kunna säga att Afrosvenskarnas Riksförbund i nuläget hellre vill tvåla till regeringen eller anmäla ”fördomsfria” bakverk än att bekämpa rasismen.

Erik Ullenhag har dock en del kvar innan han har bevisat att han inte söker alliera sig med den identitetsvänstern som i mångt och mycket reflekterar rasisternas egen retorik. Det första han borde göra är att rejält distansera sig från hans tidigare utredare, Tobias Hübinette, som är en av de starkaste ras – och indelningsförespråkarna som just nu får utrymme i debatten.

Förutom att vilja utmåla sina motståndare som rasister, och om de inte fungerar påpeka att de haft rasistiska släktingar, så är Hübinette tidigare aktiv i våldsorganisation Antifascistisk Aktion (AFA). Han har även påstått att etniskt europeiska män som gifter sig med asiater lider av pedofila böjelser och att internationell adoption kan liknas vid slavhandel.

Att Ullenhag anlitade honom var ett fatalt misslyckande, men att han nu vill ha bort rasbegreppet tyder, förhoppningsvis, på att han lärt sig en läxa.

(David Lindén)

Ja, visst har valrörelsen varit smutsig

Om några timmar stänger vallokalerna och det är dags att analysera resultet av EU-valet 2014. Enligt diverse opinionsundersökningar verkar det som om Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna får ta plats i EU-parlamentet, på bekostnad av det nygamla Junilistan och förra valets vinnare Piratpartiet. Men det är också dags att analysera själva valrörelsen och redan nu kan konstateras att det varit smutsigt.

Socialdemokraternas förstanamn Marita Ulvskog, med en bakgrund som redaktör för Dala-Demokraten, kulturminister och partisekreterare har inte bara utmålat Moderaternas Gunnar Hökmark som huvudfiende, utan även kallat honom för ”skithög” under en debatt. När hon sedan konfronterades med detta vägrade hon att be om ursäkt då hon menade att Hökmark också säger ”elaka saker”.

En bortförklaring som på sin höjd kunde vara förståelig hos en debattovan SSU:are, men som är direkt ovärdig när det handlar om en av svensk politiks verkliga veteraner.

Ett ytterligare exempel är hur Moderaterna i Stockholm utsatts för valstugesabotage av en vänsterinriktad teatergrupp som kallar sig för de ”Äkta Moderaterna”. Det är en grupp som aktivt kampanjar som Moderaterna, men istället för valplattformen används två böcker som Fredrik Reinfeldt skrev som ordförande i MUF i början på 1990-talet. Taktiken påminner om hur man i USA med jämna mellanrum försöker förvirra väljarna genom att marknadsföra frontorganisationer som utger sig för att vara motståndarnas parti.

Vad som är anmärkningsvärt är emellertid inte att denna strategi till fullo anammats i Sverige utan att det i gruppen återfinns en kandidat för Vänsterpartiet samt en anställd vid ABF i Stockholm. Men trots detta anser varken Vänsterpartiet eller ABF att man bör ta avstånd från sabotaget.

Alla medel är tydligen tillåtna för att ge Alliansen – i synnerhet Moderaterna – en minnesbeta och det går bara att spekulera kring hur Vänsterpartiet hade reagerat om det varit en grupp borgerliga som poserat som vänsterpartister.

Så visst har valrörelsen varit smutsig och det kommer troligtvis att bli värre i höstens riksdagsval.

(David Lindén)

BT kommer under eftermiddagen och kvällen att rapportera om valutgången.

David Lindén tillbaka på ledarsidan

Sommaren är här, åtminstone på BT:s ledarsida. Med start i dag är David Lindén tillbaka som sommarvikarie på BT:s ledarredaktion.

David håller på att avsluta sin avhandling i historia vid Kings College London och har under året skrivit här på ledarbloggen. Det fortsätter han med men finns nu dessutom att läsa på BT:s ledarsida

Katarina Larsson

Äntligen debatt mellan regeringsalternativ

På det hela taget finns det fog för att påstå att söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson var en både informativ och tänkvärd tillställning. Temperaturen i valrörelsen har höjts och för en gångs skull var det två regeringsalternativ – låt vara ett splittrat – som ställdes mot varandra, och Jimmie Åkesson som en självutnämnd vågmästare som försökte att komma in från sidlinjen.

Detta märktes redan i inledningen då man mot bakgrund av den oroande utvecklingen i Ukraina diskuterade försvaret. Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var emot upprustning, då det enligt Fridolin inte var ”bristen på vapen i Europa som möjliggjort Putins aggression”. Mot detta stod Socialdemokraterna, som tidigare varit seriösa när det gällt säkerhetspolitiken, men som nu äventyrar denna när de vill samarbeta med Vänstern och Miljöpartiet som båda kan karaktäriseras som radikalpacifistiska.

Samma splittring manifesterades när partiledarna debatterade den fria rörligheten. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talade sig varma för att hjälpa romer och sätta press på Rumänien, men dessa varma ord klingar falskt om man betänker att de samtidigt vill lämna EU-samarbetet.

När man sedan diskuterade arbetslösheten kunde man inte heller där urskönja någon enad rödgrön ”regeringslinje”. Dessutom framstod Stefan Löfven med sitt förslag om statligt sanktionerade ”innovationer” som hopplöst förankrad i gårdagens industripolitiska tänkande

Splittringen framträdde minst lika tydligt när man diskuterade skolan och sjukvården. Löfven var kritisk mot vinster i välfärden, men han ville inte stoppa dem och bedyrade att det fanns ”bra” privata företag. Jonas Sjöstedt däremot, förde ”ett krig mot kapitalismen”, för att citera Fredrik Reinfeldt, och lovade att Vänsterpartiet skulle gå till val på ett totalförbud. Med denna strategi har han effektivt målat in Stefan Löfven i ett ideologiskt hörn och han kommer att bli tvungen att bekänna annat än Vänsterpartiets illröda färg inför valet.

Kvällens debatt var intressant då den tydliggjorde alternativen inför valet. På ena sidan finns en enad koalitionsregering och på andra sidan  tre partier som vill ha makten men inte vet hur de skall åstadkomma en gemensam politik för att få den.

Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson har offentligt luftat sin oro mot att inkludera Vänsterpartiet och samtidigt sagt att partiet skall bilda regering ensam som i fornstora dagar, vilket en klar bild av hur det rödgröna samarbetet kommer att te sig.

Slutligen är det värt att notera att den svenska skolan är i kris, men att det inte var något fel på partiledarnas bildningsnivå. När Kristdemokraternas Göran Hägglund beskrev försvaret som att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade han Mao Tse Tung och när Stefan Löfven anklagade Jan Björklund för att vara en bingoutropare som ”ropar ut i öknen” parafraserade han faktiskt Markusevangeliet.

(David Lindén)

Ett tåg som allt färre vill hinna med

 

Så det är åter dags för första maj, då ”varje sliten kavaj blir en mantel av stål” – för att citera arbetarpoeten Hannes Skölds ord från 1911. I år kunde också Socialdemokraterna tänka på de rödgrönas övertag i opinionen och njuta av att Stefan Löfven – trots sina bristfälliga kunskaper i geografi – ses som en fullvärdig konkurrent till Fredrik Reinfeldt om att bilda regering.

Arrangörernas problem är dock det här med själva tåget, vilket de har brottats med länge. För varje år som går blir det allt mer uppenbart att arbetarrörelsen längtar efter andra umgängesformer än de som erbjuds av traditionen att demonstrera på första maj. Många vill förvisso träffas och diskutera politik, men de är långt färre än på Olof Palmes tid och för att verkligen uppbåda massorna krävs det externa hot – som det faktum att nynazistiska Svenskarnas Parti demonstrerade i Jönköping.

Ty idag finns det faktiskt renodlade socialdemokrater som hellre prioriterar tid med familjen än att gå i ett demonstrationståg, och lyssna på tal som – oftast – är mer klasskampsromantiska än präglade av realistisk sakpolitik. 

Många arrangörer har också förstått detta och gjort sitt bästa för att anpassa sig och det händer att man till och med skippar tåget. I Borås är det en familjedag med grillfest och när Stefan Löfven talar på Norra Bantorget, vilket är en socialdemokratisk partiledartradition, är det inte från en traditionell scen utan från en catwalk där han fick spela rollen av ”politisk mannekäng”.

Första maj kan med rätta kallas för en sekulär högtid. Det beror inte på att dagen är viktig, utan på att många svenskar har en relation till första maj som härrör från den tiden då socialdemokratin genomsyrade samhället från vaggan – då man nära nog kollektivanslöts till Unga Örnar – till graven, då man begravdes av Fonus.

Nyhetsmässigt har första maj sällan varit en intressant dag, förutom när Göran Persson 2006 förutspådde att arbetslösheten inte skulle bli en stor fråga i valrörelsen. I år fällde hans efterträdare inte några som helst minnesvärda kommentarer, men slog dock fast att man efter valet skulle bilda ”en feministisk regering”. Det är ett tydligt tecken på att Socialdemokraterna har börjat oroa sig för Feministiskt Initiativ som stora delar av det kommenterande Sverige har bestämt borde sitta i riksdagen.

Men det mest intressanta var kanske vad som inte sades utan att Löfvens båda tal var en uppvisning i klassisk socialdemokrati. Sinnebilden av Partiet som skall gå till val ensamma och ensamt regera Sverige var närmast övertydlig. Men verkligheten ser annorlunda ut, och det hade varit klädsamt om han på denna arbetarrörelsens högtidsdag gett besked hur han skulle regera tillsammans med det arbetstidsförkortande Miljöpartiet och företagarfientliga Vänsterpartiet.

(David Lindén)

Sicken dubbelmoral, SSU!

Det verkar som om SSU är fullt och fast inställda på att de kommer vinna höstens val. Ordföranden Gabriel Wikström har bland annat skrivit en debattartikel tillsammans med Ingvar Carlsson, där de båda ”krävde” ett nytt miljonprogram och man har flera gånger hört SSU-ledningen leverera kravlistor till Stefan Löfven, då de den anser att han inte alltid beter sig som en rättrogen socialdemokrat.

Ett annat krav som SSU ofta torgför med en rättfärdighetsretorik är att det skall råda ”schysta” villkor på arbetsmarknaden. Det tål dock att påpekas att deras definition av bra villkor innebär att man skall försvåra för ungdomar då man rasar mot de företag inom hotell- och restaurangbranschen som tack vare sänkningen av momsen haft råd att ge många deras första jobb.

Tidigare har de också starkt drivit kravet om att alla på svensk arbetsmarknad skall innefattas av kollektivavtal. Det skulle nämligen vara garanten för dessa ”schysta” villkor och ge ungdomar utrymme att växa och utvecklas. En helt försvarlig linje om man också applicerade den på sin egen organisation och på sina samarbetspartners.

Det har man dock inte gjort.

Branschtidningen Dagens Media avslöjade redan förra året att SSU anlitat kommunikationsbyråer som saknar kollektivavtal för sin valrörelsesatsning. Det verkar helt enkelt vara viktigare att göra en bra valrörelse än att leva upp till sin egen storstilade retorik.

På vanlig svenska kallas detta för dubbelmoral.

Kanske kan SSU:s vilja att välja de bästa reklambyråerna betala igen sig. Men ledningen, och i synnerhet Gabriel Wikström som offentligt har samarbetat med Ingvar Carlsson borde i alla fall läsa dennes bok Lärdomar: Personliga och politiska (Norstedts, 2014).

Ty i den varnar Carlsson för att det värsta som kan drabba en folkvald är att avslöjas som en som inte lever som man predikar.

(David Lindén)

Det luktar illa, SSU

Tre före detta ombudsmän för SSU Norrbotten döms idag till böter, då de under flera år systematiskt lurat Piteås Kommun och Norrbottens landsting på hundratusentals kronor i bidrag för att hålla kurser med påhittade medlemmar. En affär som leder ända in i riksdagen.

Media har dock inte rapporterad om utredningen på länge och det beror inte på sympati för de åtalade, utan snarare på att man är relativt van att höra om SSU:are som antingen har myglat sig till en post eller friserat medlemssiffor. Det som dock är allvarligare är att en nu aktiv riksdagsledamot verkar ha varit inblandad och att bland annat tidigare skolminister Ibrahim Baylan, nuvarande gruppledaren Mikael Damberg och tidigare ungdomsminister Lena Hallengren alla har varit involverade i liknande ”affärer”, men som inte har lett till åtal och fällande dom.

För ingen kan förneka att det länge gick lite för bra för Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund. Varje distrikt hade alltid hundratals medlemmar, även om man aldrig såg till något annat än välavlönade ombudsmän under valrörelsen.

När man som undertecknad hörde till ”motståndarlaget”, kunde detta kännas milt frustrerande att SSU:arna alltid var många på pappret men få i verkligheten. Fram tills det att medlemsfusket avslöjades av massmedia och de även blev få i verkligheten.

Men SSU-arrogansen från den ”storhetstiden” finns fortfarande och kommer då och då upp till ytan, som när deras nuvarande valgeneral Vidar Aronsson i SVT-debatt skulle diskutera alkoholpolitik och öppet deklarerar att han inte har läst den bok som diskussionen skulle utgå ifrån. Eller som när de under kyrkovalet på allvar hävdar att Jesus hade varit Socialdemokrat.

Skattebetalarna i Norrbotten har betalat 430 000 kronor mer än de borde till länets SSU-distrikt, och det är visserligen allvarligt, men det är minst lika allvarligt att SSU:s förbundskultur – att systematiskt fuska med bidragen – har svärtat ner alla ideella ungdomsföreningar. Ty efter skandalerna har många ungdomsförbund fått höra att man enkom myglar och friserar medlemssiffror.

Samt att ingen har brytt sig om att ställa berättigade frågor till tidigare SSU:are som nu sitter på ledande poster inom Socialdemokraterna i riksdagen.

(David Lindén)

Richard III – en pjäs för både väljare och politiker

Det är intressant att Dramaten i Stockholm spelar William Shakespeares tragedi Richard III. En pjäs om den makthungrige engelske 1400-talshertigen Richard av Gloucesters väg till tronen, och som idag är ytterst relevant. Ty det pågår en valrörelse och i konflikten om Ukraina framstår hertig Richard, gestaltad av Jonas Karlsson, som riktigt sympatisk jämfört med Vladimir Putin.

Anledning till att Shakespeare fortfarande är populär är att han som få andra författare är tidlös, och just Richard III har genom seklerna använts så fort man vill skildra en skurk som alla både kan avsky och samtidigt – innerst inne – tycka om. Nu senast i den populära NetFlix-serien House of Cards där huvudpersonen Francis Underwoods dialog med tittarna är en kopia av Richard III:s.

Förutom ren skurkaktighet handlar pjäsen även om makthunger – och därför kan det bli svårare att applicera den på moderna svenska förhållanden, eftersom man gärna vill tro gott om sina makthavare och dessa själva har odlat myten om att de inte är intresserade av makt, utan enkom av ”inflytande”.

Men också vi har makthungriga politiker, även om dagens politik inte är fullt lika blodig som på Richard III:s tid. Det pågår maktkamper, nu senast i Folkpartiet om man skall tro Expressen, men kanske ändå främst inom Socialdemokraterna, där en stor vänstergrupp, flitigt uppbackade av Aftonbladets ledarsida, tycker att Stefan Löfven har tagit partiet åt höger.

Så om man är i Stockholm och vill studera makt, i dess mest dramatiska form, lönar det sig att boka biljetter till Dramaten och se pjäsen.

(David Lindén)

LO borde inte ägna sig åt utrikespolitik

Krisen i Ukraina hade det goda med sig att den återintroducerade försvarspolitiken som en politisk fråga. Det finns också fog för att påstå att folkpartiledaren Jan Björklund kan anses som politiskt återupprättad då han länge varnat för hotet Ryssland. Samtidigt som statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i början av krisen var under all kritik.

Det blir dock skrattretande när LO:s pressekreterare Mats Eriksson och riksdagsledamoten Anders Ygeman sökte göra partipolitiska poänger av det faktum att FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson åkte till Ukraina för att övertyga Putin om att dra tillbaka sina styrkor från Krim. Eliasson är visserligen socialdemokrat, men också karriärdiplomat som under fyra decennier aldrig lät sina privata sympatier påverka sin yrkesgärning.

Att vidare påstå att de rödgröna skulle besitta någon större utrikespolitisk kompetens eller enighet är rent önsketänkande. Socialdemokraterna har alltid varit orienterade mot västvärlden och USA till skillnad från Vänsterpartiet som länge varit öppna med sitt USA-hat. Under Jonas Sjöstedt har man förvisso bytt åsikt rent retoriskt, men det finns fortfarande individer likt Torbjörn Björlund i riksdagsgruppen som offentligt uttrycker sin beundran för diktaturen på Kuba. Miljöpartiet finns också med i denna politiska ekvation, och de har nyligen svängt från att vara EU-motståndare till att vilja ge EU-beskattningsrätt.

Alliansen har däremot alltid haft lätt att samlas kring en gemensam utrikespolitik och denna enighet har hotats av att statsministern fällde ett uttalande som är under all kritik. Det förtjänar också att nämnas att Erikssons egen organisation LO i samband med Barack Obamas Sverigebesök i september förra året försökte sig på att bedriva en alldeles egen utrikespolitik – och det med komiska följder.

Ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson fick med sig TCO och SACO och skrev en inbjudan till Obama om att diskutera frihandel. Ett brev på dålig skolengelska, vilket åstadkom fler skratt än politiska analyser och ledde till att Vita Huset tackade nej till inviten.

Så man får verkligen hoppas att Stefan Löfven inte lyssnar på LO när det gäller utrikespolitiken.

(David Lindén)