Får man prata med en Sverigedemokrat?

För alla som är intresserade av journalistik och historia är detta en sorgens dag, då den legendariske amerikanske journalisten Ben Bradlee har gått ur tiden 93 år gammal. Han är mest känd för sin roll som chefredaktör för Washington Post 1968-1991, och var den som backade upp reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein under Watergateavslöjandet 1974. Men långt innan dess var han kontroversiell och orsakade en mindre skandal på 1950-talet, då han för Newsweeks räkning intervjuade medlemmar ur rebellrörelsen FLN som bedrev ett storskaligt terrorkrig mot den franska kolonialmakten i Algeriet.

Ett krig där man attackerade franska civila för att få dem att flytta tillbaka till moderlandet.

Bradlee tyckte ändå att de behövde komma till tals, och hans inställning skulle behövas i det svenska medieklimatet som alltmer börjar likna en ängslig högstadieskolgård.

Anledningen är att Dagens Industri (DI:s) politiske redaktör PM Nilsson skrev en ledare där han ödmjukt påvisade ett obekvämt faktum: Sverigedemokraterna är ett parti som finns representerade i riksdag, kommun och landsting. Som ett sådant kan de inte ignoreras till döds, de ska mötas i debatt och diskussion. Men samtidigt går det också – behöver man också – kommunicera med dem.

Det går att lyssna på Sverigedemokraterna utan att hålla med, det går att presentera sina egna synpunkter utan att de håller med, och det går faktiskt att påverka någon utan att denne i stundens hetta anser sig hålla med. Konkreta exempel är att Miljöpartiet i dag är ett helt annat parti än när de grundades på 1990-talet eller att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt i Almedalen 2013 talade sig varm för privata äganderätt. Det hade en Vänsterpartist inte gjort 1993 och de flesta torde vara glada för den utvecklingen.

Alla förutom, kanske, Daniel Suhonen.

Men PM Nilsson skulle inte ha skrivit sin ledare om man frågar stora delar av det kommenterande Sverige. Nu utmålas han istället som smygrasist, och både Aftonbladets Karin Pettersson och Dagens Arbetes Helle Klein gråter blod över att det liberala arvet har gått förlorat.

Pettersson framhäver bland annat Herbert Tingsten som föredöme, men hon verkar glömma att Tingsten inte hade några som helst problem med att diskutera med Kommunistledaren Hilding Hagberg. I en anda som i dag bärs vidare av PM Nilssons ledare.

Inte kan det väl vara så att det höga tonläget från Aftonbladet bottnar i en oro för att påverkas av SD:s argumentation?

Lyckligtvis finns det dock äldre journalister som har förstått vad Nilsson menade. Som publicisten Bertil Torekull som har varit chefredaktör för Veckans Affärer, Svenska Dagbladet och en av grundarna till just DI, med mera. I dag är han Miljöpartist och ställde till och med upp i riksdagsvalet. Men det hindrade honom inte att på sin blogg berömma den borgerlige PM Nilsson.

Torekull skriver bland annat att då de politiska partierna saknar mod måste ”andra organisationer av pragmatisk självbevarelsedrift själva söka förstå kalibern på detta fruktade väsenfrämmande inslag i riksdagen”. En klar uppmaning om att gå dit andra inte vågar, men inte att sympatisera för att ett närmande ska ske ”med den starkaste tro på våra egna prövade och avgörande humanistiska demokratiska värderingar”, som Torekull skriver.

När Nilsson framhöll Torekulls inlägg på Twitter avfärdades han av Aftonbladets debattredaktör Ehsan Fadkar som att han försökte skryta med att ha ”tunga supportrar”. Men det är ju precis vad han har. Publicister förstår att tänka ett steg längre, till skillnad från byggare av det egna varumärket som tenderar att tänka för stunden.

Läsaren får själv avgöra i vilken kategori Fadakar hör hemma.

Att Aftonbladet självt i alla möjlig sammanhang bjuder in och samtalar med SD behöver kanske inte påminnas om.

(David Lindén)

Rödgrönas taktik alltmer uppenbar

I kväll ska de rödgröna partierna gemensamt frågas ut i TV 4. I går var det Alliansen, och de kunde som vanligt uppvisa ett bra samarbetsklimat och en fortsatt vilja att regera tillsammans om de på söndag får väljarnas förtroende för ytterligare en mandatperiod. Opinionsmässigt har denna enighet också gett resultat och glappet mellan blocken har på bara några få dagar halverats, om man får tro mätinstituten.

Det är givetvis en snygghetsfråga mot väljarna att man visar dem vad de har att vänta sig.

När en opinionsundersökning i går sa att 56 procent av s-väljarna helst vill ha med Vänsterpartiet i en regering utöver MP valde partisekreterare Carin Jämtin att återigen upprepa Stefan Löfvens ord om att man minsann har sträckt ut en hand till alla partier. Dessutom har man lovat att tillsätta en utredning om välfärdens framtida driftsformer för att undvika att frågan blir explosiv i valets slutdebatter. Ett tecken på att man är desperat då inga av de andra partierna verkar vilja ta S utsträckta hand.

Jonas Sjöstedt har slagit mynt av Socialdemokraternas desperation och kravet på ett totalstopp för vinster i välfärden återupprepades idag i en intervju med TT. Kompromissförslaget om att privata välfärdsföretag ska hårdregleras menade Sjöstedt är ”som att få en räv att bli vegetarian”. Vinsterna ska helt enkelt bort och när Sjöstedt väl kompromissar – vilket han i sinom tid gör – kommer det att utbryta en svekdebatt i det egna partiet.

Löfven sitter fast i en rävsax. Om han säger att han tar in Vänsterpartiet i regeringen kan man återigen skrämmas med kommunistspöket som i valrörelsen 2010 och ger man inga besked agerar man Alliansens bästa valarbetare. Det blir också svårare att avfärda regeringsfrågan då den senaste SIFO undersökningen har visat att sju av tio väljare faktiskt vill hur partierna tänker regera efter valet.

Så de rödgröna har ingen gemensam taktik, och kvällens utfrågning lär bekräfta detta ytterligare.

(David Lindén)

Vi måste värna om Ali Esbati

För den som missade var det arbetsmarknadspolitisk debatt igår, eller som SVT valde att kalla det, ”jobbdebatt”. Det var egentligen ganska förutsägbart förutom det faktum att Vänsterpartiet representerades av Ali Esbati som numera är partiets arbetsmarknadspolitiske talesperson. Esbati var tidigare ordförande för Ung Vänster på den tiden förbundet ville ”röka ut överklassen” och var så sent som 2006 en stor beundrare av Fidel Castros Kuba.

Ett land som hade visat att revolutionen var ”möjlig” och förvisso fanns det människor som ville ”ompröva” systemet, men det var ändå var väldigt bra. Detta trots att bland annat Amnesty International så sent som i januari i år deklarerade att staten med ”frenesi” fortsätter övergreppen på Kuba. Esbati har aldrig tagit avstånd från sitt vurmande för diktatur och precis som i fallet med den potentielle riksdagskandidaten Dror Feiler kan man fråga sig om partiledare Jonas Sjöstedt skriver under på resonemanget?

I går var det dock inte kommunism som debatterades, utan hur man skulle skapa jobb. Det hade Esbati också svar på. Vänsterpartiet vill ha massiva skattehöjningar och slopat RUT-avdrag. Ty landets tusentals städ – och serviceföretagare var inget annat än ”tjänstefolk”. Alltså något hämtat ur Downton Abbey och inte professionella yrkesutövare som tjänar pengar, betalar skatt och bidrar till vår gemensamt finansierade välfärd.

Länge försökte Vänsterpartiet att modernisera sig. Man hade gjort upp med sitt förflutna och på pressträffen under Almedalsveckan 2013 deklarerade partiledaren Jonas Sjöstedt att det var ”rimligt” att det i grundlagen skulle finnas ett skydd för den privata äganderätten. Tyvärr verkar förändringen nu ha byts ut mot en klassisk 1980-tals retorik där allt som är statligt är bra, och allt som är privat, dåligt.

Men ska man vara cynisk kan man säga att detta är bra för Alliansen och potentiella väljare. Det är nämligen så att svenska folket gillar privata aktörer i välfärden, i alla fall enligt senaste SOM-undersökningen. Lite tillspetsat kan man därför säga att vi ska värna vänsterns mörkermän som Ali Esbati och Dror Feiler – de är nämligen borgerlighetens bästa valarbetare.

(David Lindén)

Vad ska hända med oss andra, Feiler?

Vänsterpartiet vill gärna framhäva att de har gjort upp med sin historia av diktaturkramande och våldsromantik. Det har de också gjort om man lyssnar på partiledaren Jonas Sjöstedt, som när han valdes bröt med företrädaren Lars Ohly genom att välja USA före Kuba eftersom USA är en demokrati. Dessutom har Sjöstedt muntligen distanserat sig från Ungvänsterns flörtande med våldsorganisationen Revolutionära Fronten.

Men alla vill inte vara en del av ”nya Vänsterpartiet”.

En av partiets mörkermän är konstnären Dror Feiler. Han har tidigare arresterats av polisen för våldsamt upplopp och håller i nuläget en synnerligen hög svansföring i konflikten mellan Israel och Palestina. Om man ska vara elak skulle man kunna säga att Feiler är en klassisk professionell machoaktivist som platsat på 1970-talet, då hans gelikar åkte ned till ”Palestina” för att tränas i gerillakrig och fotas med kpist hos terroristorganisationer som PFLP.

Han är kort och gott en relikt från förr, vilket inte minst märks om man studerar den potentielle riksdagsledamotens facebookprofil.

I går postade han ovanstående bild där han menade att vara vänsterradikal är att ”fungera som en trojan i det kapitalistiska systemets valda församlingar”.

Det är med andra ord att infiltrera – entrism som praktiserats länge av extremister på både höger och vänsterkanten – för att förbereda revolutionen.

Uttalandet kan självfallet skrattas bort, men ger också upphov till flera frågor. Om Dror Feiler anser att Sverige inte är en demokrati, varför kandiderar han i så fall till riksdagen? Vad vill han ersätta det ”kapitalistiska systemets valda församling” med? Vet partiledaren Jonas Sjöstedt om Feilers åsikter och, ännu viktigare, stödjer han dem?

Det handlar också om vad som skulle hända med den majoritet som tror på parlamentarismen om Feilers åsikter fick makten.

Vad ska hända med oss andra, Dror Feiler?

(David Lindén)

Socialdemokraterna borde stå för vad de tycker!

Onsdagen erbjöd radiolyssnare, tv-tittare och alla dem som hellre valde att följa debatten via ett antal tidningars webbplatser, och som hade tid att följa med i replikskiftena, riksdagens enda partiledardebatt inför EU-valet den 25 maj.

Den bjöd dock inte på särskilt många överraskningar, men två är ändå värda att notera. Debatten visade hur omfattande den rödgröna splittringen är, och hur Socialdemokraternas Mikael Damberg desperat försökte distansera sig från den egna politiken. 

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt gjorde sitt bästa för att klä sin aversion mot EU i en språkdräkt av medmänsklighet. Det handlade minsann om ”schysta villkor” och att klämma åt ”skojarna”. När Sjöstedt sedan var noga med att poängtera att det också fanns ”bra företag”, lät det mest som en pliktskyldig reservation utan övertygelse.

Mer överraskande var dock att Socialdemokraterna verkar ha retirerat tillbaka till den tid då de i hemlighet ville ha EU-samarbetet men offentligt sade sig förkasta en sådan idé. Gruppledaren Mikael Damberg hävdade gång på gång i dagens riksdagsdebatt att man inte var för en EU-skatt – samtidigt som partiet i sitt valmanifest har föreslagit en sådan skatt. Dessutom har den finanspolitiska talespersonen Magdalena Andersson tidigare luftat en liknande idé i Ekot med att man ”ska ha ett öppet synsätt och pröva” just en sådan skatt. 

Mikael Dambergs förnekande av sina egna fakta är bara ett av många tecken på den socialdemokratiska ängsligheten inför europapolitiken. Ett annat – och kanske det främsta tecknet – är att Stefan Löfven har gett klartecken för att EU-motståndaren Marita Ulvskog får ställa upp som partiets första namn för ytterligare fem år i parlamentet.

Ulvskog säger sig ogilla EU:s överstatlighet, men hennes främsta valfråga är att EU skall instifta ett socialt protokoll för att ”stärka löntagarnas rättigheter”. På vanlig svenska kallas detta för hyckleri.  

Det europeiska samarbetet har både kvalitéer och brister. Men de flesta torde vara överens om att det finns ett behov av ett samarbete mellan nationalstater. Samt att man inte kan äta en kaka och samtidigt behålla den. Därför klingar det falskt när vissa som säger sig vara motståndare till EU:s överstatlighet, i själva verket argumenterar för ännu mer överstatlighet – när det gäller frågor som passar partiets agenda.

(David Lindén)

Äntligen debatt mellan regeringsalternativ

På det hela taget finns det fog för att påstå att söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson var en både informativ och tänkvärd tillställning. Temperaturen i valrörelsen har höjts och för en gångs skull var det två regeringsalternativ – låt vara ett splittrat – som ställdes mot varandra, och Jimmie Åkesson som en självutnämnd vågmästare som försökte att komma in från sidlinjen.

Detta märktes redan i inledningen då man mot bakgrund av den oroande utvecklingen i Ukraina diskuterade försvaret. Miljöpartiets Gustav Fridolin och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var emot upprustning, då det enligt Fridolin inte var ”bristen på vapen i Europa som möjliggjort Putins aggression”. Mot detta stod Socialdemokraterna, som tidigare varit seriösa när det gällt säkerhetspolitiken, men som nu äventyrar denna när de vill samarbeta med Vänstern och Miljöpartiet som båda kan karaktäriseras som radikalpacifistiska.

Samma splittring manifesterades när partiledarna debatterade den fria rörligheten. Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna talade sig varma för att hjälpa romer och sätta press på Rumänien, men dessa varma ord klingar falskt om man betänker att de samtidigt vill lämna EU-samarbetet.

När man sedan diskuterade arbetslösheten kunde man inte heller där urskönja någon enad rödgrön ”regeringslinje”. Dessutom framstod Stefan Löfven med sitt förslag om statligt sanktionerade ”innovationer” som hopplöst förankrad i gårdagens industripolitiska tänkande

Splittringen framträdde minst lika tydligt när man diskuterade skolan och sjukvården. Löfven var kritisk mot vinster i välfärden, men han ville inte stoppa dem och bedyrade att det fanns ”bra” privata företag. Jonas Sjöstedt däremot, förde ”ett krig mot kapitalismen”, för att citera Fredrik Reinfeldt, och lovade att Vänsterpartiet skulle gå till val på ett totalförbud. Med denna strategi har han effektivt målat in Stefan Löfven i ett ideologiskt hörn och han kommer att bli tvungen att bekänna annat än Vänsterpartiets illröda färg inför valet.

Kvällens debatt var intressant då den tydliggjorde alternativen inför valet. På ena sidan finns en enad koalitionsregering och på andra sidan  tre partier som vill ha makten men inte vet hur de skall åstadkomma en gemensam politik för att få den.

Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson har offentligt luftat sin oro mot att inkludera Vänsterpartiet och samtidigt sagt att partiet skall bilda regering ensam som i fornstora dagar, vilket en klar bild av hur det rödgröna samarbetet kommer att te sig.

Slutligen är det värt att notera att den svenska skolan är i kris, men att det inte var något fel på partiledarnas bildningsnivå. När Kristdemokraternas Göran Hägglund beskrev försvaret som att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade han Mao Tse Tung och när Stefan Löfven anklagade Jan Björklund för att vara en bingoutropare som ”ropar ut i öknen” parafraserade han faktiskt Markusevangeliet.

(David Lindén)

Vänsterpartiet är politikens 1 aprilskämt

Nu när första april har passerat är det lägligt att granska de mest verkningsfulla aprilskämten. Om man bortser från skämten som direkt avslöjades och riktar uppmärksamheten på dessa som har pågått under en längre tid finns, det fog för att påstå att det verkliga aprilskämtet i svensk politik är Vänsterpartiets förvandling från ”Kamrat fyra procent” till en potentiell regeringspartner för Stefan Löfven. För en bärande premiss i denna förvandling är att partiet skulle ha gjort upp med sin egen historia, vilket de inte har gjort.

I Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister (Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2014) har Sveriges Radios tidigare östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamsson granskat det svenska Vänsterpartiet och försökt att placera det i ett historiskt sammanhang.

Det som är mest intressant är jämförelsen mellan nazism och kommunism, vilken sällan tillåts att framföras i svensk debatt utan att bli anklagad för att vara högerextrem. Enligt Abrahamsson är inte nazismen och kommunismen ”enäggstvillingar, snarare syskon” och ”den största likheten är att individen är helt underordnad staten som är lika med ideologin”. Att således bara bry sig om nazismens offer kan med rätta kallas för historielös ”halvtidshumanism” och Abrahamsson kritiserar bland annat Pia Sundhages flört med Kommunistiska Partiet som tidigare hette KFML(r) och var ”ett parti med både bög – och feministskräck”.

När det kommer till det moderna Vänsterpartiets historia lyckas han också punktera flera seglivade mycket om partiets ”förnyelse”. Att den tidigare partiledaren CH Hermansson, som idag ofta lyfts fram som den som bröt med Sovjetunionen, skulle ha varit en förnyare är en sanning med modifikation. Han trodde benhårt på att det var Finland som attackerade Sovjet 1939, att Nordkorea aldrig anföll Sydkorea och att skenrättegångarna mot motståndare i Ungern och Tjeckoslovakien var legitima.

Under Gudrun Schymans partiledarskap skrev man också vitboken Lik i garderoben i akt och mening att göra upp med partiets historia. Det är den som ledande vänsterpartister brukar hänvisa till när de vill påskina att partiet har gjort upp med det förflutna. Men det bör dock påpekas att inte ens en av bokens medförfattare, Ulf Nymark, anser att granskningen håller.

I Sydsvenska Dagbladet sammanfattade han den 9 oktober 2004 sin kritik: ”Vitboken” skulle utgöra en grund för en bred politisk utvärdering i hela partiet. Utvärderingen stannade dock på ytan och borrade sig aldrig ner i den ideologiska dybotten. Många av oss som då i början av 90-talet arbetade för och hoppades på att partiet definitivt sagt farväl till kommunismen tvingas nu konstatera att det i stället blev Hej då en stund – välkommen tillbaka!”.

Numera leds Vänsterpartiet av Jonas Sjöstedt, som aldrig anser sig ha varit kommunist, men som började sitt politiska engagemang i Kommunistisk Ungdom och inte heller han verkar vara intresserad av att göra upp med historien. Det är därför som Stefan Löfven borde ha sin företrädare Göran Perssons ord om Vänsterpartiet i åtanke: ”Vi har tagit för givet att de (vänsterpartiet) vill göra upp med sitt förflutna och om de inte orkar göra det, då kommer vi till ett kritiskt läge, men där är vi inte än”.

Men där kan vi hamna efter valet.

(David Lindén)

Tystnaden kring Koppargården talar

Det var om inte århundradets så åtminstone årtiondets vårdskandal. På det av vårdkoncernen Carema drivna äldreboendet Koppargården i Stockholm hade de boende enligt Dagens Nyheter utsatts för grav misskötsel, och det skevs spaltkilometer om vad som hade skett.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kunde högtravande tala om ”skatteparadis” dit pengarna gick och Koppargården övertogs raskt av kommunen.

När den mest högljudda kritiken hade tystnat började man emellertid höra röster som inte höll med om den gängse historieskrivningen. Dagens Nyheter fick också kritik för sin journalistik.

Snart visade det sig dessutom att det fanns många Carema-anställda som tyckte om att jobba på företaget och det fanns också äldre och anhöriga som hade uppskattat dem. Situationen på Koppargården kunde snarare förklaras med en internkonflikt bland personalen än med att företaget agerat ”girigt”, vilket Cecilia Stenshamn uppmärksammade i Lögnen om Koppargården (Timbro, 2013).

Det mest pikanta för alla dem som  likt Sjöstedt  förtjänar epitetet ”valfrihetshatare” var att den omtalade vikten av blöjor – inkontinensskydd – rekommenderades av socialstyrelsen och har att göra med att dessa skydd bör vara skräddarsydda. Men självfallet avfärdades Stenshamns bok som en ”Timbro-produktion” och samtidigt som hennes kompetens förminskades, på både sociala medier och på Aftonbladets ledarsida, överdrev man den ersättning som hon fått av Timbro för att skriva boken.

Nu har de som bor på ”nya” kommunalt drivna Koppargården fått säga sitt, och det är en svidande läsning för alla dem som trodde att kommunal regi per automatik innebar perfektion. Den så kallade brukarundersökningen som genomförts av Stockholms stad visar nämligen på rekordlåg trivsel på äldreboendet i dag.

I en artikel i fackföreningen Vårdförbundets tidning Vårdfokus skräder man inte orden: ”Totalt sett är det i dag bara 59 procent som uppger att de är nöjda med sitt boende, jämfört med 71 procent 2012. Därmed har Koppargården lägst andel nöjda bland stadsdelens äldreboenden”.

Det var alltså fler av de boende som var nöjda när Koppargården sköttes av Carema, vilket torde vara det viktigaste kriteriet på en bra äldrevård.

Men ändå har artikeln bemöts av total tystnad av dem som tidigare ansåg sig vara experter på just Koppargården.

En tystnad som i sig är talande, då den är ett tecken på att de kritiker som agerade mot Carema inte har något intresse för äldrevården i sig, utan mest såg det som ett tillfälle att markera sin aversion mot valfrihet och privata företag.

Allt var dock inte bra under Carema, men det är sannerligen inte bättre nu, i alla fall om man frågar de boende på Koppargården.

(David Lindén)

Vänsterpartiets naivitet skrämmer

Många hoppades att Vänsterpartiet hade gjort upp med sitt förflutna när Lars Ohly 2012 efterträddes som partiledare av Jonas Sjöstedt. Det var trots allt en f.d. DDR-kramare som nu ersattes med en partiledare som poängterade att demokrati alltid är bättre än diktatur.

Så på det hela taget var det många som hoppades på att också Vänsterpartiet hade insett att kalla kriget var över och att det var betydligt bättre att det vanns av demokrater än av Sovjetunionen.

På senare tid har dock bilden av det ”nya” Vänsterpartiet alltmer börjat krackelera. Ett tecken på detta är att Lars Ohly är partiets kandidat till kulturministerposten, och att man centralt inte verkar ha klippt banden med demokratiskt tveksamma organisationer såsom Svensk-Kubanska Föreningen, vilket tankesmedjan Fri Värld nyligen har uppmärksammat.

Svensk-Kubanska Föreningen är en svensk lobbyorganisation var mål är att ”stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen samt att främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken”. Nyligen höll de sitt årsmöte i Uppsala och där medverkade den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Torbjörn Björlund.

Enligt föreningens eget referat – som för övrigt är författat av den tidigare socialdemokraten, tillika självutnämnde islamisten och antisemiten Mohamed Omar – hävdade Björlund att Kuba inte är en diktatur och att det finns en ”medvetenhet” om att socialismen är värd att bevara. Denna slutsats drog Björlund efter ett besök på Kuba då han minsann bott hos ”en vanlig familj”, och det gick tydligen aldrig upp för honom att utlänningar troligtvis inkvarteras hos familjer som stödjer regimen. På det hela taget visar han en naivitet som kan liknas vid Jan Myrdals syn på Kambodja under diktatorn Pol Pot eller Zarah Leanders erfarenhet av Tyskland på 1930-talet. Hans egna slutsatser kan också ställas mot Amnesty Internationals som menar att förtrycket trappades upp i början av året då Kuba skulle vara värld för organisationen Community of Latin American and Caribbean States (CELAC) möte i Havanna.

Självfallet kan det dock vara så att även Amnesty är en av ”USA:s agenter”, och med en världsbild som Björlunds kan man mycket väl tro detta. Men antingen så saknar han vanlig slutledningsförmåga eller så är han – förhoppningsvis – bara naiv.

Problemet är dock att han inte är en vanlig gräsrotsmedlem eller vilken  radikal ungdomsförbundare som helst, som den nyligen uteslutne Markus Allard. Björlund sitter trots allt i riksdagen och kan mycket väl ingå i en framtida regering. Trots att han verkar allt annat än demokratiskt sinnad.

Frågan som återstår att besvara är om Jonas Sjöstedt vågar markera mot sina egna riksdagsledamöter.  Det är först då som han verkligen kan bryta med partiets historia och göra det till ett demokratiskt och accepterat politiskt parti. Men så länge som Vänsterpartiet tillåter diktaturkramare som Björlund bör man även fortsättningsvis räknas till ett av riksdagens extremistpartier. Och problemet är att Stefan Löfven eventuellt vill bilda regering tillsammans med dem.

(David Lindén)

Vill Miljöpartiet krama fram fred?

(Foto: www.ceasefire.ca)

Det tog en helg för ett aspirerande regeringsparti att tillfoga sin påstådda regeringsduglighet grundlig skada. Genom sitt eget beteende framstår Miljöpartiet de gröna precis som så pass oseriöst och oinsatt som deras politiska motståndare vill göra sken av att de är.

I helgen öppnade den årliga Folk och Försvarskonferensen i Sälen där politiker, journalister och opinionsbildare diskuterar svensk säkerhets – och försvarspolitik. Konferensen som pågår under en vecka har hållits sedan 1946 och kan på ett sätt symbolisera att vår neutralitet också förutsätter en livlig debatt.

Under åren har det också inträffat en del politiska nyheter under denna Sälenvecka. Många menar att Håkan Juholts tid som partiledare för Socialdemokraterna fick ett dråpligt slut då han under Folk och Försvar 2012 påstod att regeringen gjort upp med Sverigedemokraterna om försvarspolitiken, trots att partiet vid tiden för uppgörelsen inte satt i riksdagen.Den här gången var det Miljöpartiet som visade prov på okunskap.

I ett försök att stjäla uppmärksamhet från inledningstalarna Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö, föreslog språkröret Åsa Romson att Europeiska Unionen ska bilda en ”stark civil fredskår” som i olika krishärdar ska kunna förebygga konflikter. Det är dock osagt hur denna kår ska organiseras, men Romson upplyste om att kåren behövs för att fredsbevarande insatser tenderar att bli något ”gulligt vid sidan om” unionens militära satsningar.

Förhoppningsvis är Romson endast okunnig om vad fredsbevarande insatser innebär för annars tyder detta förslag på ren och skär populism. EU deltar nämligen redan i civila insatser och att detta skulle vara något ”gulligt” är en sanning med modifikation, i alla fall om man frågar alla de hjälparbetare som varit ute på farliga uppdrag. Så om hon hade satt sig in i realiteterna hade hon säkerligen inte velat skicka ut några av Gustav Fridolins folkhögskoleelever till begynnande konflikthärdar.

Ty det är vad fredskårer gör.

Den amerikanska kåren som skapades av John F. Kennedys svåger Sargent Shriver 1961 var ett försök att med hjälp av volontärungdomar kulturellt marknadsföra USA under kalla kriget. En liknande EU-baserad kår skulle därför lätt kunna dra till sig kritik från Vänsterpartiet om EU-imperialism och man kan undra om förslaget var förankrat hos den tilltänkta regeringspartnern.

En avslutande fråga är: hur ställer sig Stefan Löfven till förslaget?

Socialdemokraterna som en gång i tiden var drivande i grundandet av FN:s fredsbevarande styrkor torde nämligen också vara relativt skeptiska.

(David Lindén)